genom

För en stund sedan var E här, med rysk kaviar som hon fått av sin far. Hon och M skulle dela på burken, för M älskar rysk kaviar. Jag trodde att det skulle vara en rejäl beta, alltså en stor burk. Men, burken var mindre än sådana små, som man har svart skokräm i. E gjorde en skåra, systerligt - i mitten av alla ägg. Så satt de och mumsade i sig äggen. Jag vågade inte smaka, inte ens ett enda. Jag var så oerhört rädd för att jag skulle kräkas om jag satte det i munnen. Det lät uppriktigt sagt som att M fick något orgasmliknande, när hon åt. Hon berättade också, att när hennes morfar var ut på sjön, då hon var barn - så kom han hem med hinkvis av kaviar. Den var dock polsk, och billigare. Men så satt de och åt den, för att fira olika saker - och det bästa av allt var att de fick ett rykte. De som åt rysk kaviar med matsked. För det gjorde de. Dock sattes det naturligtvis käppar i hjulet för detta. En man (galen) från skatteverket började smyga på dem, och gjorde ett hembesök då de satt där och slabbade i sig kaviar på matsked. Han fann det mycket märkligt, att man kunde ha råd med så mycket fina ägg - och anade således ugglor i mossen. Men som M sa, han var inte vidare klok i huvudet.

Min syster ringde mig tidigare idag. För att skälla på mig, naturligtvis. Det var tråkigt. Sedan la hon på. Min andra syster har som vanligt svårt med kärleken. Min bror firar 15 månader med sin brud, och min andra bror spelar dator. Ibland går han ringleden. Den är exakt 7 kilometer lång. Fast rund.

Min syster äntrade just rummet. Uppspelt. Hon har tydligen, idag - ignorerat M. Ikväll fick hon ett sms av honom. Han verkar tycka att det är han som bjuder hem henne hela tiden. Och det kanske är sant. Han har aldrig varit här, och jag har aldrig träffat honom. De har någon typ av sms-relation-förhållande, fast hon vet inte om de är tillsammans. Jag har sagt åt henne att ringa honom, istället. Men hon totalvägrar. Jag hade middag förut, den dök hon inte heller upp på.

Jag har 5 skivor kvar av "Twin Peaks". Har just fått se den läskiga Leland slå en tjej så hårt, att hon dog. Fast då var han inte Leland, utan en kille som heter Bob. Fast i Lelands kropp. Man ser att han är Bob ibland. Då blir jag faktiskt rädd. Jag hoppas att Cooper får en talan från ovan snart, så att han kan lösa morden. Eller att han ligger med Audrey. Det hade varit himla pepp.

is

Tiden går egentligen ganska snabbt. Förutom när man är uttråkad kanske. Eller om man funderar för mycket. Det gör min syster ikväll. Hon har kommenterat 14-19 foton (sammanlagt 25 foton på två dagar) på min facebook. Hon tycker att kärlek känns jobbigt, och jag förstår henne. Hennes snubbe jobbar på en båt, och är nästan aldrig hemma. Och när han kommer hem så åker han strax igen. Undrar hur det var förr egentligen, då männen gick i militärtjänst, eller åkte häst och vagn för att sälja prylar - veckor och månader i sträck.

Idag gjorde jag ett jobb, för ett företag som spolar grejer. Alltså, ungefär. Det var en liten låda, en med kablar under - där det var 20 cm is - som skulle tinas upp. Jag gjorde så gott jag kunde, för att göra mitt jobb. Så kom jag hem, iskall. P gjorde soppa som påminde om mammas. Det är sant, och det var gott. Och jag vet inte så mycket mer, än det jag vet.

Jag är trött. Jag har snusat för mycket. I övrigt står allting stilla. På ett skönt vis.

som vanligt

E köpte yakoniko åt oss idag, efter att vi filmat den näst sista personen. Först trodde jag att han skulle dra fram två lådor sushi. Jag blev lättad. När jag bodde i Lund gillade jag sushi. Vegetarisk. Jag gjorde till och med egen. Så tvingade min syster mig, att äta det till lunch en gång då vi sågs. Jag blev förgiftad, och har sedan dess inte ätit det.

Kameran och Götgatan och min kondition som inte finns. Så mötte jag upp A. Äntligen fick jag en uppdatering! A:s bror, som också heter A - han har tydligen gjort som han alltid gör - dumpen! Tydligen träffar han redan någon ny. Jag vet, jag känns en aning autistisk, när det enda jag skriver, handlar om relationer. Å andra sidan skriver ju vissa om smink. Jag antar att det gör dem lika störda som jag då, fast på lite olika vis. Hursomhelst. Jag skulle vilja börja göra en studie över A:s bror. Kanske ska jag fråga honom, men jag tror att han skall säga nej. Hur svårt ska det vara, han är snygg, har en fin (jävligt fin) examen, han bor bra, han tjänar bra, han kan klä sig. Och, han tycks träffa tjejer i block - känna av läget, vänta på att bli kär (och tar det mer än tre veckor så börjar han krypa ihop och vilja gå). Är det då fel typ av tjejer han väljer. Nu spånar jag bara fritt. Vad jag menar är, att han kanske har en mall för hur de skall vara, klä sig, bete sig och se ut. Det är mycket möjligt att jag snackar skit nu, men han är ju den enda som kan svara på den frågan, och det kan han inte göra just nu. Så håll till godo. Om jag tänker, att jag skulle vara en sådan kvinna, som riktar in mig på kulturella söderkillar. Då skulle jag söka mig till söderpubar, och kika efter de fjuniga södermustascherna, den lilla mössan (som nästan trillar av), slitna converse etc. etc. etc. Detta skulle eliminera en stor klunga av människor, som jag kanske i själva verket skulle passa samman med, mycket bättre. Jag vet, jag generaliserar cp-mycket nu, och vet inte om min poäng går igenom. Kontentan är nog egentligen, att man inte skall rikta in sig så mycket på vilken typ, som man skall kalla "sin typ". Då tenderar man att söka och se, endast dem - och alla andra blir osynliga.

Ingen av dem jag blivit kär i, har varit varesig cool eller haft mustasch. Inte ens converse på fötterna. Ingen har varit vidare översocial, snarare blyg. Och jag skulle ljuga, om jag sa att jag sökt mig till denna skara av män. De har bara dykt upp. Suttit tysta. Jag skulle dessutom aldrig stå ut med någon som skall trimma sin musche varje morgon. Eller skulle jag det?

Jag och A hamnade framför "Bachelorette" förut. Frida som är med, castade jag i somras. Hon kom in i lång klänning, med en manlig modell (jag tror att de var ett par då). Nu skall hon söka kärleken hos 28 killar, från hela Sverige. Jag höll inte på att kräkas, men jag höll mig för ansiktet hela tiden. Den vanligaste linen var "Hur känns det nu?" svaret som följde "Det känns bra", och "gud vad du är vacker", svar, "tack detsamma".

Spelar det någon roll om man inte jobbar inom samma bransch? Skulle jag kunna gifta mig med en trädgårdsmästare? Skulle jag ens träffa en trädgårdsmästare, i de kretsar jag rör mig i? Kanske skulle det vara min lott i livet. En lott som jag aldrig kommer att leta efter, eller hitta. Somliga tycks ha det så oerhört enkelt, och allting bara händer. Jag har alltid undrat hur det kommer sig. Å andra sidan, det tog mig fyra år att få A. Då hade jag suttit och sneglat på honom, i bänken bakom - tills jag var alldeles utom mig. Jag fick behålla honom i tre eller fyra år (jag minns inte). Och det var ju egentligen väldigt fint. Ibland kanske allting går sådär långsamt, så att man inte pallar vänta. Men det kanske är just det man skall göra, vänta.

hål i

Issues. Alla har någon. Antingen så dras man med dem hela livet, för att man inte törs höra efter hur de har det. För att man inte vill tala om dem, eller ens med dem. För att man skall intala sig själv att man är så jävla fulländad som person. Eller så tar man tag i dem, gullar litet med dem - så att de blir nöjda, och slår sig ner, i lugn och ro. Kanske kan det till och med vara så, att de flyttar hemifrån - ja, de lämnar en helt enkelt. På ett bra vis. Eller så förtränger man dem, så att de lämnar en för att man förminskar dem. Fast egentligen, så ligger de alltid kvar, hur små man än lyckas göra dem.

Det handlar inte om, att man skall ha haft en bajsig barndom. Att man skall vara ett krigsbarn, eller ett slaget barn. Förvisso har dessa personer, säkerligen en mängd fler issues, som kanske kan vara svårare att handskas med men, i det stora så tror jag att det generellt sett, funkar på samma vis - man måste se dem, och ta hand om dem. Jag har börjat klappa lite på mina, för att de ska veta att jag ser dem.

Funderar att börja skriva under täckmantel, så att min farmor inte ska kunna se att jag skriver "knulla" och andra fula saker. Skulle kunna heta "readhead". Det är ju både en filmlampa, och mitt hår. Sådär fyndigt dubbelt. Eller så får allt bara vara. Det blir inte mer än vad det blir. Min vän K tycker att jag ser emo ut på många av mina bilder. Jag kan fortfarande inte förstå, vad hon baserar det på. A sa att det verkar emo, att skriva vad man tänker. Men jag kan inte förstå, vad jag ska skriva om, om jag inte ska skriva vad jag tänker. Det är nog så, att jag inte ska tänka så mycket på vad andra tänker, om det jag säger eller skriver.

A berättade, att när hon lämnat R, så låg hon och grät i tre veckor. Jag undrade varför hon lämnade honom, om hon grät så mycket. Han ville gifta sig och inte låta henne plugga. Så det funkade liksom inte. Strax efter att de båda slutat gråta, skaffade han en ny tjej. De gifte sig, han köpte en bil till henne och lite andra saker (som jag inte vill säga) - de bor i en villa idag.
Jag minns att jag, säkert ett halvår efter att jag drog från A - grät som en unge när vi skiljdes åt, från någonting som liknade "fikor", och någon typ av "vi-är-vänner-fortfarande-åtminstone". Vet inte varför, men jag gjorde det. Då hade jag till och med skaffat en ny.


Dagens insikt (efter veckans tråkigaste inlägg): Människor är komplicerade. Oftast. Och; jag kanske borde blivit psykolog.

en dag

Tidigare idag promenerade jag ner till Gamla stan. Någon jag träffat har berättat att Gamla stan är byggd av bajs. Det kan låta märkligt, men om man tänker på hur mycket skit folk hällde ut förr i tiden, så kanske det kan verka mer förståeligt. Det kan vara bra att veta för framtiden, att häller man ut tillräckligt mycket skit - så kan det bli världens finaste lilla tillhåll. Om man bortser från alla turister då, förstås. Hursomhelst. Ett långt tag stod jag i solen mot en husvägg, och solade ansiktet. Det var en aning kallt. Så kom A, och vi slog oss ned vid vattnet. Hon har varit konstig i kroppen, och litet sjuk i veckan. Men, hon vågade dricka kaffe ändå. Jag var nyfiken på hur det gått för hennes bror, med kärleken. Han som funderar en smula för mycket, och tror att det är onormalt att inte veta om man är kär, efter tre veckor. Till min besvikelse, hade hon glömt att fråga honom om den saken - senast de sågs. Antar att jag får lov att fråga honom själv. Jag kan knappt bärga mig.

Jag och A talade om många saker. Bland annat om män utan självinsikt. Om utseendet avgör hur lycklig man är, hur man dumt ifrågasätter sig själv, om någon blir arg på en. Hur man lika fånigt ursäktar sig. "Förlåt så mycket, ursäkta mig jorden för att jag finns till". Ibland talar vi om J. Han som var så jävla snygg. Typ (skulle jag säga) den snyggaste jag varit tillsammans med. Han har flyttat utomlands nu, med en ny tjej. Och, det är kul för honom och det var jag som gjorde slut - så jag har inte så mycket att komma med. Det fanns anledningar, goda sådana. Och utseendet är tydligen inte allt, säger man ju så fint.

Då vi promenerade upp längs Götgatan, ett tag efter - gick det förbi fyra killar. De måste ha tänkt, att om de parar ihop sig med lika fula snubbar, som de själva är, adderar solglasögon (modell Mallorca 2008), klär sig i skinnjackor (som de inte knäpper), och rakar skallen (för att inte deras för tidiga tunnhårighet inte skall bli lika påtaglig) - då blir de plötsligt riktigt coola och snygga. Jag skulle inte hångla med en sådan snubbe för en miljon. Eller kanske, om jag fick cashen i förskott.

Vi var på 18-bio. "Kings speach". En stammande kung som skaffar en talpedagog, de blir vänner och han får kungen att tala fint. Sedan var den slut. Så gick vi vidare, åt mängder av vitlök på ett ställe. Jag frågade A, hur hon trodde att hon skulle bli, då hon blev gammal. Hon sa att det helt beror på om hon får barn och träffar en schysst snubbe. Som vanligt slogs jag av den panikartade tanken - tänk om vi står på samma ställe om tio år. Lite rynkigare, lite mer white trash (för att försöka fly vår ålder), och jävligt bittra. Skrynklaren skulle lugnt säga "Vem styr det?", jag skulle svara "Det gör jag." Hon skulle avsluta med att säga "Just det, det gör du".

I det stora, fulla, hela - så är jag glad över att jag träffade P. Skrynklaren påstår att jag längtar efter honom för att jag trivdes med bekräftelsen. Jag vet inte om det är sanning, eller om det är något annat som är sant. Jag menar, så jävla mycket bekräftelse fick jag faktiskt inte. Men jag började tänka om, på ett sådant vis som jag aldrig tidigare gjort. Den saken skall jag försöka packetera in. Behålla. Så är det ju faktiskt så, att man träffar människor som börjar att älska en, och man träffar människor som får en att ändra sig själv. Man kanske inte alltid får allting på en och samma gång, och får således nöja sig med om-tanken. Som tröst säger alla att det är hans loss. Men det hjälper ju föga - och inte blir de ihop med mig istället, eller sover över hos mig. Å andra sidan, så är det svårt att själv veta vad som är, och vad som inte är. Om det som finns, betyder någonting. Ibland blir man nog så uppe i någonting, att det verkliga går och lägger sig. Men, hur ska man veta, vad som är verkligt, och vad som sover - när man inte är gud? Han säger att han följer magen. Han bor ihop med sin mage, och jag får lugnt respektera att hans mage och jag, inte går ihop.


Dagens insikt (+trumvirvel): Utseendet är inte allt. De som är fula älskar antagligen sig själva, och lyckas skaffa någon att leva med, just därför.

vingt et un

Jag kom på en sak förut, om det jag skrev igår. Det om att gå på krogen, och sedan dra hem och knulla. Man kanske kan undra - om jag skriver på det viset - för att jag helt enkelt är för ful, eller luktar för illa - för att just få ligga. Jag vill bara förtydliga den saken, att så är det inte. Eller, jag är säkert enligt vissa både ful, och luktar illa (alla gillar ju olika), men jag har ingen problematik inom det området - det är helt enkelt så, att min slutsats inom ämnet på bygger på egna erfarenheter. Låt oss säga att jag sedan jag var 22 legat med (nu drar jag bara till med en siffra, för att förtydliga mitt exempel) 34 stycken människor (eller män, för jag är inte lesbisk). Låt mig sedan fortsätta - av dessa 34 (fortfarande bara en påhittad siffra) har jag sedan eventuellt bytt nummer med 8 (påhittad siffra), för att sedan, eventuellt sms:a 2, få sms av 14 (där jag besvarar 4 pga dåligt samvete/annan orsak) - och träffar 2 av dessa personer ytterligare någon/några gånger - för att hela saken sedan försvinner ut i intet. Ungefär som en fylla försvinner ur kroppen, fast något mer långdraget. Jag är väldigt dålig på matte, om jag varit duktig på den saken, skulle jag här och nu gjort en formel över detta. Jag försöker på något annat vis, att visa vad jag menar med det diffusa jag ändå inser att jag nu häver ur mig.

Om tio dagar är jag alltså 26 år, om jag använder åldern 22 igen, som exempel, så har jag alltså under ungefär fyra år av mitt liv - levt på ovanstående vis. Det borde innebära, att om jag fortsätter tills jag är 30, så kanske jag börjat sms:a med 4 (+2 för att åldern gjort mig desperat), träffat 8 igen (även här: desperation över åldern), och kanske svarar på 14/14 sms - av just samma anledning. Desperation över åldern som bara kommer och kommer och kommer!

Min slutsats av detta är: Jag kommer sluta upp med någon typ av insikt i att det är bäst att plöja upp åkern, medan tiden är inne, och plocka så mycket morötter jag bara kan i mitt slitna förkläde - upp med dem ur jorden, granska dem - godkänn dem även om de har mögglat lite, eller känns något tillpucklade av tidens gång.

Alltså, en total slutsats: Tiden kommer göra mig desperat, den biologiska klockan kommer att göra mig ännu mer desperat vilket = TOTAL DESPERATION. Vilket skulle kunna leda till: Att jag åker till Thailand/Kina och köper en snubbe för alla mina sparbössepengar. Alternativt: Jag kommer att nöja mig med någonting jag får, för att jag blivit så rastlös, att jag inte orkar vänta på rätt person.

Gud vad jag håller på. Jag vet, att man väljer själv. Och jag vet definitivt att jag somliga gånger spårar ur, som ovan. Det värsta kanske är att jag skriver ner det, vilket får mig att framstå som en (redan) desperat, livsfarlig, blodsugande dracula.

Det tar 21 dagar (+-) att bygga ett nytt spår i hjärnan. Det vet jag, för M är god vän med en professor. Han heter H och kan allt om hjärnan. Han reser jorden runt och föreläser, så han vet vad han talar om. 21 dagar. Jag satte min knäckemacka i halsen när han sa det imorse. 21 dagar. Det har väl ingen jävel tid med. Då skrattade samtliga runt bordet. Jag vet, jag är rastlös. Om jag börjar med spåret imorgon, så borde jag ha ett nytt spår i min hjärna till den 14 april.


A tänkte eventuellt lägga ut en profil på en dejtingsite. Hon vill/måste ha ett sällskap till ett bröllop i sommar. Jag tycker att det låter som en ganska rolig idé. Frågade om jag fick dokumentera det hela. Men jag tror inte att jag fick det. K är på date nr. 2 med söndagssnubben (han som påstod att hennes spis inte kunde vara i rostfritt stål, och hon som kollade upp det - direkt då hon kom hem).

Innan jag somnar skall jag se minst två avsnitt av "Twin Peaks", rita en grej, borsta tänderna, snusa i minst tio minuter, säga godnatt till min syster och stänga av hjärnan.

Skynklaren säger, att jag "...skulle bara veta, hur många killar som känner som du...". Ja, det kanske de gör. Men då kan de väl komma hit istället, så kan vi tala om saken - som vuxna människor. Eller typ, bli ihop på en gång.


Dagens insikt: Jag vet att jag verkar desperat. Det är bara det, att jag funderar lite för mycket. Ibland.

stilte

På teatern, de sista tio minutrarna innan allt är slut - en farbror reser sig och säger "Jag har bara ett öra, så jag har lite svårt att höra". Så stiger han ner från sin plats (i mitten) och ställer sig på scenen. Vinklar kroppen, fram och tillbaka, för att få bäst "hör". Jävla idiot om man frågar mig, han kunde väl sagt det på direkten.

Idag har det varit varmt, jag tänkte först ta ut cykeln och cykla men, så såg den så skruttig ut därnere på innegården - att jag lät den stå. Kanske imorgon. Om jag hittar en pump. Idag fick jag reda på att man tydligen kan hjärntvätta sig själv. Jag ska börja med det imorgon. Det finns goda argument för saken, "...annars skulle det inte använts i krig...". Hoppas att det funkar. Har utvecklat mina svordomar, helt omedvetet. Det nya är (eller relativt nya) "fittmaskin", vilket inte i all självklarhet används gentemot en maskin, nej - man kan använda det till/mot vadsom. En annan, lite äldre klassiker som börjat slinka ur mig är (chockerande nog) "sjutton gubbar". Antar att det är för att väga upp det fula i te.x fittmaskin. Man kan kanske börja undra, varför jag - som den akademiker jag är, använder sådana fula, fula ord. Jag har inget svar, och jag söker inte heller något. Fittmaskin och kukmajonäs är typ hur användbart som helst.

Intervjun idag gick bra. Han var förberedd och klistrade upp sitt manus strax under kameran. Så klev jag upp imorse, och la upp ett jobb innan deadline. Jag måste nog säga, att jag går från klarhet till klarhet. Idag var jag också först på kaffebryggaren, M tog nämligen sovmorgon. Min syster lyser med sin frånvaro, och min andra syster har tagit sin son på babysim.

Om elva dagar fyller jag 26 år. När jag var yngre, tänkte jag att jag som 25-30-åring skulle vara enormt mogen, och ha båda fötterna på jorden, jag skulle ungefär vara gift och verkligen ha en lägenhet och ett jobb (tråkigt eller roligt). Jag trodde verkligen inte att jag skulle använda så vedervärdiga ord som jag gör, att jag skulle bete mig som en unge, eller att jag skulle inreda mitt rum som ett jävla kuriosalager. Det är inte så mycket som blivit som man trott, och inte så mycket som blir som man tror heller. Det vore kanske bättre om man föddes, och gick in helt förväntanslös i allt.

Ibland undrar jag om det finns aliens i rymden, eller människor på en annan planet. B sa att de funnit en stjärna, så stor - att om ett plan som är dundersnabbt (900 km/h), skulle flyga runt den, så skulle det ta flera hundra år. Kanske till och med miljoner år. Det är väldigt lång tid, att lägga på att flyga runt en stor stjärna. Å andra sidan, så lägger man ju mycket tid på saker som skulle kunna liknas vid skit, hursomhelst.

Jag fick reda på en sak idag, nämligen att många killar är hur trötta som helst på att gå runt på krogen och leta knull eller ragg. Hade fått för mig att män helt enkelt var besatta av att ligga, men det är tydligen så att de är lika bekräftelsekåta som vilken kvinna och människa som helst. Korkat av mig, att liksom ha tänkt så kort innan. Klart att de vill ha bekräftelse, de också. Höra hur jävla bra de är i sängen, och kanske hör man av sig men oftast inte. Det känns ganska litet, att gå som en drägglande hund, leta efter någon som kanske - eller hitta någon som man får för sig skulle kunna funka (för att man är full och helt dum i huvudet) - så vaknar man upp dagen efter, och inser att man faktiskt fiskat upp något vedervärdigt. Känns oerhört genomtänkt, moget, vuxet och patetiskt. Det är åtminstone en sak jag kommit underfund med, såhär elva dagar innan jag fyller 26 år. Att dra hem snubbar från krogen, det är ungefär lika idiotiskt som att fiska utan att ha en krok på sitt spö - eller att tro att man somnar, om man dragit i sig 17 thailändska red bull. För vad är närhet i en svettig jävel som luktar öl, i jämförelse med att ligga med någon man faktiskt gillar. Just det. Inget.

сильное желание

Jag tror att det stod klart för mig förut, att jag har börjat med något jag inte borde, men inte kan styra. Trots allt. Idiotiskt. Men, med tiden så slätar säkert den linjen ut sig. Inom en snar framtid, kommer den, istället för att likna ett ambivalent EKG - likna ett spaghettistrå. Helt rak och oberörd. Inte ens rädd för att bli kokt. Tom på allt. Utan längtan.

Trots att jag är allergisk mot katter, så kunde S ligga i min famn en och en halv timma förut. Han var helt nära, nästan i ansiktet på mig - utan att någonting började rinna eller klia.

På tunnelbanan ser alla alltjämt tomma ut. Trötta, likgiltiga, bleka, genomskinliga.
Det otrevligaste för min egen del, är nog att jag med full säkerhet - ser likadan ut som dem.

2h 6b

Resan hem gick bra. Stirrade på en dokumentär om tourettes. Det laggade knappast något alls. Fick ett sms där det stod att jag låst B:s snubbe ute. När jag låste bägge låsen, så tänkte jag mest på - att om jag inte gör det, så kommer de inte få ut något på försäkringen - om det blir inbrott. Tydligen löste det hela sig, fick jag reda på nu ikväll. M var här förut. Vi lyssnade på mängder av musik, och kikade på då artister spelade musik i taxibilar. Efter det fick jag en snetändning på kameran, FC vägrade ta in mitt material. J kunde tydligen inte heller få in något, utan att fulkoppla via en hårddisk. Så mindes jag plötsligt, efter ett tag - vad som kunde vara felet, och som visade sig vara det. Jag vet inte hur många gånger jag sa "fitta". Enligt K är det fult att säga fitta, så jag brukar väga upp det hela med 50/50 kuk/fitta.

På onsdag skall jag göra en intervju för ett bokförlag, som jag inte vet om någon känner till. Imorgon skall jag göra något annat, och på torsdag ytterligare något annat. Konsten på Konstmuseum var till det mesta fin att se på. Samtidigt som en del bara var som stora plakat med klegg. Konst. Klegg. En man målade stora rumpor, och manskroppar. En där mannen stod på ett ben, med det andra upp - så att hela paketet skulle synts, om det inte var för den stora remsan av vitt - som konstnären så strategiskt placerat mitt över kuken. Konst. Klegg. Kukar.

Jag och B skulle göra andningsövningen igår. Det hela slutade med att vi skrattade så att jag fick astma, och B fick träningsvärk i magen. Vi såg "Stolthet och fördom" tills klockan var 02.30. B vart besviken över förlusten av sex i filmen, samtidigt som hon önskade att hon fick ränna runt i långa klänningar, mormorskängor och motljus. Mig retade det eviga upprätthållandet av den egna stoltheten mest, och det säger väl sig självt egentligen, i titeln. Till slut fick de varandra ändå, hela bunten. Efter två till två och en halv timmas ridande, gråtande, kärleksförklarande, ångerfylldhet och återvändande. Kanske var kärleken vackrare förr. Eller är det så, att det alltid är vackert på film.

liszto-mania

B målar i akryl. En mager jävel med klänning. Jag klippte just ner material, som jag borde klippt ner för två dagar sedan, eller möjligen tre. Vi sov ett tag efter stan, och utställningarna. Jag blev trött i ryggen, B i axlarna. Jag tror att vi båda funderade över, om vi gått och blivit äldre. På det franska fiket vart vi omringade av föräldrar, blivande föräldrar och par som sågs för första gången, respektive möjligen andra, eller tredje. Det ena paret, där tjejen satt i stora glasögon, blus, långt halsband och kavaj - där killen satt mittemot, i ordnad frisyr, rutig skjorta. Det andra paret, en översminkad tjej, inställsam - en kille i blå pullover med den där patetiska fågeln på, kanske heter märket "Fred Perry". Den var hursomhelst en aning för tight, och han såg jävligt smådryg ut. Hon sa, att hon inte mindes vart han bodde, så höll hon om honom, och han kanske höll om henne tillbaka. De satt, enligt mitt kodspråk till B, "kvart över tolv" från oss. Det andra paret satt "kvart över tre", och föräldrarna och barnen "tjugo i tre". De som lugnat sig, som insett sitt - som gett sig in i förökandet och avkomman. Tjugo i tre.

Kvart över tre, kom nog aldrig igenom plasten. De stapplade sig framåt i någon typ av dialog. Artigt, korrekt - men så urbota torrt att jag höll på att somna i min kaffekopp. Jag är övertygad om att de tillhör ett nätdejtande, och mår således en aning illa över hela saken. Så är väl frågan om paret, kvart i tolv - egentligen är bättre. De som redan satt på varandra, de som ändå är nära, men ändå så långt borta. Ifrån varandra alltså. Vad är egentligen att föredra, jag frågar B. Hon anser att båda paren verkade ganska stela. Om hon måste välja, så vill hon inte vara i något av paren - men hon måste välja. Det slutgiltiga svaret, är att hon inte vet, eller nu bestämde hon sig för - kvart över tre. Själv sitter jag helst kvar, mittemellan allting, och iakttar. Kanske blir jag sittandes så, tills jag blir gammal och krum. Men likaväl är väl kanske det, hellre så - än att sitta, obehaglig till mods - för att försöka lära känna en person, där det uppenbarligen inte finns någonting, för att sedan försöka tillverka någonting av ingenting.

Kärlek är någonting som blir till i hjärnan. Så kanske är det så, att man faktiskt kan tvinga fram dem, genom att försöka tänka sig till den. Som att baka kakor, eller sy en kjol. Man tenderar tydligen att hylla den man blivit kär i, till väldigt höga höjder. Man blir liksom förblindad. Om man lyckas förstå, att allting i huvudet och känslolivet sitter samman - så kanske det skulle gå. Kanske gifter sig kvart över tre, kanske får kvart över tolv barn nästa år. Det kommer jag aldrig få reda på, och jag kan egentligen inte påstå, att jag bryr mig.

cerveau

Jag åkte med solen i ansiktet hela vägen hem idag. Nätet trasslade, så dokumentären om alla judiska barn som räddats undan nazismen kunde jag bara se 5.36 min av. På bussen till stan, klev mitt ex på - och satte sig i sätesraden bredvid mig. Jag hälsade inte. Han hälsade inte heller. På bussen satt också två unga killar, de konstaterade att Skövde är en alldeles för stor stad att bo i, att det är skönare att bo i Tidaholm. Där känner liksom alla alla. Då jag kom fram promenerade jag över till min syster ett tag. V har blivit lite större än sist. Han satt hos mig, och dregglade på mina kläder. Men, han var glad och skrattade åt mig, kikade på mitt hår. Sedan kräktes han. Vi drack kaffe utan kakor.

Min far hade lagat köttegryte, med ris såklart. Vi åt det med äppelmos, för där var inga lingon. Min far säger att man kan ha äppelmos till allt, och jag tror att han har rätt i det. Imorgon skall jag gå över till min farmor, och promenera med min syster. Förut höll jag på att slå ihjäl mig. Sängen vart tydligen inte tillräckligt uppfälld, utan vek samman sig då jag la mig i den. Min bror skrattade naturligtvis, sedan fick han alla mina lösa pengar - för att gå till Statoil och köpa godis och läsk. Pappa ropade från sängen, att det var alldeles för sent för den saken, sedan gick min bror.

När jag var 13 lyssnade jag på Blink 182. Jag hade fått en kassett av en kille i min klass, han hette Johan. Han var skatare och ungefär hur cool som helst. Imorgon åker jag vidare. Vi får se om jag hinner hälsa på mamma.

Jag funderade lite förut, kom inte fram till något speciellt (som jag inte tidigare kommit fram till). Det är ganska skönt, som det är nu. Jag är glad för min skrynklare, för min papp-mamma, för mina syskon. En gång hade jag en hund, han hette Pricken, och jag är glad för honom också. Slumpen är en märklig sak, det kanske är därför det kallas slump. Jag har duschat håret och skall sova i nya lakan. Snart kommer min bror, med godis, läsk och snus. Tog med min gamla dator till min far, han blev glad och nöjd, och undrade om han skulle betala för det hela. Det var en dum fråga tycker jag. Nu kan han spela musik, och surfa efter bridgesidor.

Djur dras tydligen till en partner som luktar gott, det är ett tecken på starkt immunförsvar - allting för att få fram den starkaste avkomman. Jag ska tänka efter ett tag till, så får jag se hur jag skall gå tillväga. Att använda hjärnan känns ju ganska relevant, relevant och jävligt ogjort.

mpeg

Jag kan inte låta bli att tänka på den stora fisken som dog. SJ:s köpsida hänger sig och låser sig. K var här för en stund sedan, hon ringde mig då jag just kommit innanför dörren. Jag lagade mat till oss, och till V och M. Ungefär som igår, fast jag tycker att det vi åt igår var godare.

Jobbet förflöt ungefär som vanligt. Det kändes lyxigt idag, att inte ens behöva åka tunnelbana. Jag skulle exakt 324 meter från min ytterdörr. Allt som allt tog det 70 minuter. Vilket innebär att jag jobbat ungefär 130 minuter den här veckan. Från imorgon är jag ledig några dagar, och skall således dra från stan. Det ska bli skönt. Jag gillar att åka tåg, och dricka kaffe på tåg. Och kika ut, och känna igen sig från förr. Allting verkar mycket grönare där nere, men jag vet inte om det är inbillning.

Idag har jag gjort allting som önskats av mig. Jag var ute ett tag förut, så länge att jag frös om händerna. E flyttar ut imorgon, det skall bli tråkigt. Men hon säger att hon kommer och hälsar på oss.

Jag tror också, att jag inte haft på min hjärna idag. Den verkar ganska obetänksam. Det känns skönt. Det kanske är solen som gör mig glad. Hjälp, nu låter jag som om jag lider av någon typ av väderbaserad ångest. Så är det naturligtvis inte. Det kanske är så, att jag gillar att vakna, att sätta på kaffet, att lunka över till syrrans rum - klippa lite, hänga lite med M, gå 324 meter till arbetet - för att sedan komma hem och laga mat, konvertera filer och kramas med hunden. Det känns faktiskt som att det är ganska tillräckligt just nu.

hon som

Idag låg den stora fisken död i akvariet. Han hade levt länge och börjat murkna i ansiktet, och litet på fenorna. Under hela veckan har jag undrat, vad det varit som luktat så vidrigt därinne. Eftersom L bor där nu, och doften påminde en aning om hur det luktar då hon fiser, så tänkte jag att det måste ha varit det. Likheten var nämligen slående. Det var M som gjorde upptäckten. Jag fick en äcklig tanke, om man skulle varit tvungen att äta upp fisken. Håva upp honom ur akvariet, och steka honom på bägge sidor. Nu är han nedspolad i toaletten, och kommer aldrig mer tillbaka.

Min arbetsdag har gått ut på att klippa färdigt en film. Det tog uppskattningsvis 25 minuter. Eftersom jag klipper på syrrans rum så behöver jag inte ens göra iordning mig, eller klä mig i något vettigt - för att gå till arbetet. Det känns ganska lyxigt. Och jag tycker att jag som kollega, börjar bli en aning mer uthärdlig. Dock har vi ännu inte (jag och jag alltså) kommit till det stadiet, där vi kan ge varandra komplimanger. Men, jag tror att vi gör det snart.

Var på DI förut. Lämnade igen en blipp. Snackade med E, så kom en kvinna in i arbetsrummet där vi satt. Jag tror att hon är hans lärarinna. Vi talade om kärlek, och lärarinnan ville vara med. Hon sa många kloka saker. Och E flikade in med, att man endast kan känna förälskelse 7 år i rad. Sedan går den bort. Då sa lärarinnan, att det är då det blir en djupare relation. Kanske det som kallas kärlek. Men jag kan inte låta bli att tänka, att det är då det blir en tvångstanke, man vill väl inte bara slänga bort 7 år, för att ingenting längre känns. Men så inser jag också, att hon måste ha rätt någonstans. Hon var så glad och livfull och avslutade med att säga, att om vi inte skulle tänka på kärlek, så skulle vi tänka på döden - och kärleken finns alltid, alltid omkring oss. Tydligen hela tiden. Vi får se, kanske är det någonting jag kommer att tro på, om några år eller så.

vi som undrar

Igår kväll bakade A pizza. Då jag kom dit stod baksamariten och snurrade. Runt, runt. Och A hällde i dinkelmjöl. Det skulle tydligen vara en aning nyttigare än vanligt, de kallar det GI. Så efter en stund, jag och A hade druckit flera glas saft - så kom hennes bror upp för att äta med oss. Varför jag skriver detta, kan man undra - just nu kan det verka som om jag har börjat gestalta vardagen, med små gulliga vardagsbetraktelser (det var förvisso söndag igår). Så är dock inte fallet. A:s bror är en väldigt vänlig man, jag tror att han är något över 30 år gammal. Under några veckor har han träffat en kvinna, och han berättade att han inte vet om han är kär - ännu. Jag sa åt honom att han väl inte kan kräva det av sig själv, att veta en sådan sak efter så kort tid. Om man skall komprimera det hela på det viset, så borde det innebära att man vet huruvida man vill gifta sig med personen om en månad, skaffa barn om högst tre. Flytta ihop om max fyra. Eller är det jag som är naiv? Eller är det jag som har rätt? Eller kan man aldrig veta om man har rätt, för att en sådan sak är högst individuell? Om det är som i senast nämnda mening, så borde det åtminstone innebära, att jag vet hur det fungerar i min värld. Men, det är läskigt att se mönster hos människor - för det har jag gjort. Samtliga vill de känna och känna sig säkra. Efter ingen tid alls. Det kanske är så, att vi i dagens läge inte har tid eller lust att lära känna en person som vi eventuellt vill leva med. Allting skall gå undan, så att vi inte spiller någon tid alls, på fel saker. På fel tv-program, på att träna fel muskler, på att umgås med fel vänner.

En av mina bästa vänner, en från den gamla tiden (nej, jag menar inte från typ alvtiden, som om detta vore ett rollspel). Hursomhelst, jag älskar den här personen. På riktigt. Och det är den person som jag nog bråkat med mest i hela världen. Men, trots att vi bråkar, eller vi kan kalla det för att "hetsigt diskutera", så tycker vi om varandra. Jag minns speciellt ett bråk vi hade på en fest en gång - eller nej, det var en diskussion i allra högsta grad - den handlade om vilket klipprogram som var absolut bäst. Givetvis hade vi delade meningar om den saken. Men, även om vi inte håller med varandra om allt, även om vi kan skrika på varandra - så vet vi ändå. Jag skulle vilja säga, att det är ungefär världens skönaste känsla, att kunna bråka och skrika - samtidigt som vi kan kramas och gilla varandra. Kanske skulle man kunna säga att vi är all-round vänner. Nu när vi blivit äldre har vi nog lugnat ner oss. Men när vi var 13 och 14, då kunde det gå väldigt hett till.

Och kanske är det så, att man inte bara kan gilla allting alltid. Men, det behöver inte vara något värdsligt fel för den sakens skull. Huvudsaken är nog att man får ur sig det, som retar en. Lite som att vädra ur täcken och skaka kuddar. Eller som att städa. Det irriterar mig att det ser ut som skit här nu, jag ska göra något åt den saken, så att jag slipper reta mig på det. Efter det kommer jag känna mig nöjd. Så kanske man inte, efter ett par veckor, skall berätta för sin träff - att man inte vet huruvida man tror att man kommer leva hela livet tillsammans, man kanske bara skall försöka ge det lite tid.

K:s date igår gick tydligen ganska bra. Men hon tyckte att han besserwissrade henne en aning. De talade om hennes spis, det är en sådan med induktion. Han sa att den verkligen inte kunde vara i rostfritt stål. Det första hon gjorde, då hon kom hem - var att gräva fram manualen för spisen. Den var i rostfritt stål. Det irriterade henne. Så hörde också den andra daten av sig. En snubbe som K räknat bort. Hon skulle bestämma sig under dagen för, om hon vill träffa honom igen. En osmart grej som gårdagens gjorde, var att berätta att han inte hade så stor koll, på vad just han och K mejlat om. Han mejlade med så många samtidigt - berättade han. Ett riktigt ägghuvud, om man frågar mig.

Förra söndagen stod jag och A vid Sergels torg och rökte. Jag frågade henne vad hon trodde att vi gjorde om 20 år. Om vi fortfarande skulle stå där och ta varsin cigg. Gamla och jävliga. Jag antar att man inte kan veta det, att man helt enkelt får vänta och se. Ungefär som med allt annat, så kan man under tiden - försöka styra det man tror sig kunna styra.

morgon

Videon ovan fick jag en gång av någon, som tyckte att den påminde om mig.

Igår när jag kom hem från middagen, höll jag på att slå ihjäl mig genom att halka på en kattspya i hallen. Jag väntade en stund på att någon skulle torka upp den, men så insåg jag att jag var ensam hemma. Väntade faktiskt tills imorse, på att den satt sig lite.

Jag brukar, utan att bli alldeles nostalgisk tänka tillbaka. Ibland tänker jag på honom. Kanske framförallt nu, när det blivit lite rörigt. Han gick och köpte hela Orens skiva, då jag visat honom videon (vet inte om jag bör lägga till, att det inte ens var han som sänt mig den från början). Det var en märklig tid. Jag tror att han är lycklig, eller jag vill tro det. I somras ringde han mig, efter två år. Han sade förlåt. Vem vet, kanske ringer han om tio år igen. Det spelar nog ingen roll.

Förut åt jag frukost med K. Hon skall på date ikväll igen. Jag sa åt henne, att hon skall beta av så många hon bara kan, och föra ett schema över alltsammans. På så vis kanske hon kan komma fram till, vilken som är bäst. "Vilken" som är bäst, vem menar jag naturligtvis. Å andra sidan påminner det hela om boskap - om det eviga betandet och idisslandet. Ja, nej, ja, nej, ja, nej. Den ena har för stora tänder, den andra har för rakat huvud. Eller så är det skorna. Eller jackan. Eller hans sätt att vara första gången. Tänk om alla visste, att man kan ryka så lätt. Talade om den saken med A igår. Hon sa att hon ångrade att hon dissat den där killen, som hon träffade för några år sedan. Han verkade ju vara en riktigt bra grabb. Orsaken till dissen, tycker jag egentligen är den bästa. Han hade glugg emellan framtänderna, och bad henne kyssa hans nederdel (kuk), då de var fulla en gång. Med tiden och facit i hand, så kanske det skulle kunna hända vem som helst. Det kanske bara föll ur honom helt enkelt. Han rök där. Någonstans mellan gluggen och kuken. Hon ångrar det idag. Men det kommer han aldrig få reda på.

Jag väckte en hypotes som jag tyckte kändes hållbar i nästan en eller två minuter. Man skulle kunna skaffa världens fulaste snubbe, som är ungefär hur snäll som helst. Så tar han hand om en, och man kör sin grej (han är för snäll för att säga nej, eller ifrån). Så skulle man samtidigt kunna ha en mängd förhållanden vid sidan av, bara enkla och flyktiga såklart - för att sedan bli med barn med den snyggaste - och låtsas att det är den snälla mannens. Det var verkligen helt idiotiskt tänkt. Och jag tänkte det mest bara på skoj, för att försöka få in lite hopp i tillvaron (var nu hoppet i detta utlägg, eventuellt skulle finnas vet jag inte). Man skulle bli omhändertagen helt enkelt, och ha en form av trygghet och bas. Men nej, hjälp glöm alltsammans.

Fick en fb-invite nu. En kille som heter Charlie är tydligen försvunnen. Sedan en vecka. Och här sitter jag och gaggar om idiotiska lösningar på en relation. Ibland är jag dum i huvudet.

knopen

Jag har snytit mig i ungefär allt papper som finns i lägenheten. När jag var liten visste jag inte hur man skulle snyta sig. Det skämdes jag för. Jag menar, hur svårt ska det vara, att snyta ut snor ur sin egen näsa.

Vet inte om jag borde flika in med lite saker, om materiella ting. Kanske på grund av att ironi syns föga igenom en text. Jag vill nog mest säga, att jag förstår fullt och komligt, att det är hur mycket saksamma som helst - att jag har en fet, stationär dator. Bara för att göra den saken klar och tydlig. Det hade varit tragiskt annars, om jag skulle vara en sökare, som bara köper och köper saker - i tron om att bli fulländad. Lite längre än så har jag kommit, med mina insikter. Sedan att datorn är snygg, eller att jag gillar mina prylar. Det kanske är en annan sak.

Det börjar klarna lite för mig, vad som är grejen med grejen med grejen. Varför jag gått in så hårt, som om detta skulle varit den sista matchen. Det var också någonting som bubblade över i mig. Känslan av att vara med, på någon annans tåg. Även om jag absolut är som jag, så kanske det varit en light-variant den senaste tiden, i vissa bestämda områden. Det känns ganska b faktiskt. Eller till och med, riktigt jävla ute. Men, det bästa är kanske att jag vet om det. Och gjorde någonting åt saken. Även om allting kom på en och samma gång.

Jag har gaggat mycket om att jag skulle vilja bli simpel, otänkande, lätt. Eftersom man får ändra sig ungefär hur många gånger som helst, så tänkte jag göra det. Simpla människor, det är de jag inte umgås med, vi som inte har någonting gemensamt, vi som inte kan tala. Det är de som åker kryssning, och tycker att det är årets upplevelse. Det är de som talar om känslor, på ett barns nivå, de som inte kan sätta fingret på någonting - för att deras kapacitet till analys fullkomligt brister och faller platt. Så ringer de en vän och gråter, utan att veta varför - eller går ut och tar en öl, eventuellt i all ensamhet. Alternativt finner vi dem i drivor, lössläppta, gapiga, fulla, sökandes - och kanske är de ledsna, utan att någonsin ta reda på varför.


Ju äldre jag blivit, desto svårare har jag haft att känna sådan ren och skär lycka. Känslan som infann sig i magen då man var liten, då det snart skulle bli jul - den existerar inte längre. Det är kanske så, att det snarare är en känsla av förväntan, och inte ren lycka (det vore ju korkat på något vis). Men, hursomhelst - vad jag menar är att det mesta, nuförtiden känns likadant. Det är lite som om den där mätaren - som när man var liten, och ens mamma lagat köttsoppa (som var det godaste just då) - mätaren gick hela vägen upp till rött, och lät till och med som ett ljudligt "ping!". Eller, då man var kär och fick dansa tryckare med snubben man inbillade sig vara det i - då lät mätaren som en hel jävla orkester. Med åren så verkar den där mätapparaten blivit sliten. Nu tycks den vara mest oberörd inför det mesta. Dock inser jag, att det inte beror på åldern. Det beror bara på mig själv.
På mig och min inställning. Jag är införstådd med min mätare, att den befinner sig på mitten, i någon typ av ambivalens. Men, den stannar där - för säkerhets skull, och ger mig således inga känslor av ren, härlig maglycka längre. Bara för att jag som person är så idiotisk, och tror att allting kommer att skita sig, hur jag än gör här i livet. Fett nice inställning. "Fett nice" provocerar mig lite, men jag tycker om det ändå.

Kontentan av ovanstående skulle nog kunna bli; Om man alltid är redo, på att allting skiter sig - så får man inget utrymme över för att känna någonting annat, än just den - gnagande känslan. Visst kan man känna ett uns av lycka som kanske pirrar till ibland, men den är strax mätaren där och läxar upp. Alltid redo på skiten. Jag tänker ibland på, att de människor som känner på det viset, kastar bort mycket. Det är kanske "bra" i vissa avseenden. Man känner helt enkelt inte så mycket om något jobbigt händer. Klart att man kan bli ledsen och arg, men det är snabbt överstökat. Det blir ju "jag hade rätt hela tiden" och "vad var det jag sa/tänkte/kände på mig". Voilà! Man har helt plötsligt gjort sig själv till kung igen, av sitt eget kungadöme. Varför tänka om, när man får bära så fina mantlar.


När jag var liten gick jag i Scouterna. Jag avskydde det egentligen, men gick med för att samla typ de tygmärken man fick göra sig förtjänt av. Knopar hit och dit, var ganska skoj. Men, det var löjligt med hela saken, att man kunde köpa uniform och attiraljer. Och det värsta av allt tyckte jag var, då vi stod på rad - förde handen till huvudet i en givvakt-posé, för att proklamera att vi ta mig fan var;

"Alltid redo!".

Vilken bullshit.

körsbär

Mäns tankeverksamhet kan liknas vid en liten spak, som man kan röra - upp eller ned. Lite som on eller off. Kvinnors tankeverksamhet, kan liknas vid en hel cockpit. Synapserna rör sig tydligen med sådan fart, att man liksom aldrig vet hur någonting vrider sig. Män funkar tydligen också mer på det viset, att stöter de på ett problem, så ser de oftast bara "problemet" och sedan en "lösning" som snabbt kommer upp. Kanske lite som en glödlampa. Kvinnor däremot, tänker, engagerar sig, blir emotionella (det är vi tydligen skapta med från urtiden). Jag inser att detta kan kännas provocerande. Men, det finns forskning som tyder på att det är på det här viset; både kvantitativ och kvalitativ. Så, jag antar att det bara är att börja gilla läget. Jag har hursomhelst lagt ned tanken på att konvertera över och bli lesbisk. Två tänkande och kännande och emotionella personer i ett. Det skulle bli kalabalik. Det är ganska onödigt att ens spekulera i en sådan sak, för den delen. Det är ju som att försöka konvertera om sig till en björn, det skulle vara lika omöjligt.

Jag har varit sjuk några dagar. Men arbetat ändå. Därför har det hela liksom inte gått över. Det är därför jag sitter här, fredag kväll - alla är ute, och skriver för mig själv. Det är ganska skönt. Jag sov ett slag då jag kommit hem från inspelningen. Det var skönt. Med kläderna på, fast utan strumpor.

Försöker i vanlig ordning att inte tänka så mycket. Det känns löjligt, att jag måste framställt mig som den eviga tänkaren, som är utom kontroll för den egna tankevärlden. Så är det naturligtvis inte. Så får jag väl försöka stå för, att jag känner mycket, när jag känner - men jag kan trycka på off, om det är det som behövs. Eller, det intalar jag mig. C ringde mig förut och hyllade mig. Han är gullig och en fin vän. Innan dess talade jag med M, han promenerade hela vägen från Skärmarbrink till Bondegatan för att äta. Vi talade lite om allt möjligt. Han kommer inte heller riktigt överens med sig själv. Vi påminner om varandra på lite olika sätt. Och vi är vänner för att vi är vänner.

Jag är rädd för att börja längta.

mjuk som

Idag luktar jag en blandning av nyutsläppt koskit och gris. Och, jag fick idag göra någonting jag längtat efter sedan jag var barn. Jag fick hålla i en tre dagar gammal griskulting. Det är det mest fantastiska jag gjort på länge. Den var så varm och mjuk, och blev alldeles lugn när jag tog den i famnen. Jag luktade på den, och den luktade faktiskt som ett vanligt, mänskligt barn (ja, nästan). Små, små öron och små, små fötter. Och det mjukaste lilla tryne man kan tänka sig. Det kändes härligt, och det var som om någonting bekymmersfullt gled av mig, åtminstone en aning.

Jag inser att jag kommer att bryta någonting jag skrev igår. Att jag ska sluta skriva (märk väl, "ska" istället för "skall"). Det kommer liksom inte hända. Om jag har rätt känsla, så tror jag att många anser, att om man skriver (som här) så är man den mest självupptagna människa som finns. Eller, om man skriver andra typer av saker, och står för dem med sitt namn, istället för att heta "graven", eller "lipigalinda" - så är man på något vis än mer uppe i sig själv. Men, det känns ju förvisso ganska fett det också.

Det är nog ett världsligt fenomen, att människor i största allmänhet har jävligt svårt för att öppna käfften, åtminstone då det handlar om tycken och kritik. Och kanske framförallt, eller MEN framförallt - när det handlar om att säga snälla saker till varandra. Snälla saker är fint att våga säga. Även om jag känner att jag sagt alldeles för många snälla saker den senaste tiden. Det går kanske ut på att man, mer eller mindre - förväntar sig, eller tror - att man skall få någonting tillbaka. Lite som karma. Nu låter jag sådär krävande, som jag vill mena att jag inte är. Jag är mest besviken. Besviken på mig själv, att jag återigen gått emot det min mage sagt. Eller mage, det kallas nog i vardaglig mun för instinkt. Jag vet vart den sitter, men jag följer den sällan. Det är nog så, att det finns en annan våning i kroppen också, som kanske kallas för "hopp". Hoppet och instinkten jobbar inte i samma arbetslag.

Idag är jag oerhört förbannad. Det känns ganska bra. Jag känner mig lite som ett loppisfynd, som man trott hade något värde (kanske såg jag bra ut i fönstret), men som sedan fått följa med till "Antikrundan" (där var det lång kö, och tog således lång tid innan jag vart värderad). Så sågade Knut Knutsson mig. Och jag fick stanna kvar i en soptunna någonstans, tillsammans med ett bananskal och kanske en gammal take-away mugg.

Jag är egentligen väldigt trött. Inte trött som i trött, men jag är (som mamma skulle sagt - jävligt utled). Framförallt kan jag inte förstå, om jag nu är så oerhört jävla bra, som jag försökte bevisa (något knaggligt i föregående inlägg) varför kan jag inte välja rätt? Jag har ett bra jobb. Jag får en bra lön. Jag har fina vänner. Jag har mycket kläder. Jag har två datorer, varav en stationär som ser hur fet ut som helst. Jag har alldeles för mycket skor. Jag har apmycket smink. Jag gillar att bada. Irrelevanta saker. Men, varför ska jag alltid välja helt åt helvete. Inte ens en skit-site, där urvalet skedde någorlunda randomiserat, kunde hjälpa mig med den saken.

Jag är så urbota trött på människors ursäkter, deras instinktiva vilja och jakt efter närhet, efter att få knulla (ja, det är ett ord det också), efter någon form av någonting som liknar någonting. Somliga betar av människor som om de vore en idisslande ko i en hage, andra tycks vara så fruktansvärt självupptagna, att de helt enkelt aldrig hittar någon för "just dem". För "just dem". För just mig hade det sett ut på ungefär det här sättet för några månader sedan, innan jag vaknade och kände att det var ganska naivt. Och, om jag skall bete mig som en unge på typ fjorton barrar hela livet, ja då får jag leva ensam. Eller med någon som är som på listan, jag snart ska dela med mig av. Och, den person, som skulle matcha min lista, skulle kunna vara en person vars personlighet jag eventuellt skulle glömma bort, för att allting är "checkat" och klart och avprickat:

1. Du skall vara minst 180 lång, under 177 är du helt körd även om du skulle roa mig.
2. Du ska ha fina skor
3. Du ska ha fina tänder (detta har jag dock ännu inte kunnat släppa)
4. Du ska jobba med någonting som jag
5. Du måste ha coola kläder
6. Du ska ha självinsikt och vara lite krånglig, men inte för krånglig
7. Du ska älska att ta bilder
8. Du ska tycka om att läsa

(Det här är idiotiskt, det låter som om min drömman är en bibliotekarie med välknytna snören och lite halv manodepressiv, men som kan klä sig för att han typ bor på söder, men i övrigt är fett dryg. Hjälp).


Det blir ingen fortsättning på listan. Vad jag vill säga är; Om alla går runt med sina listor av olika slag - så lär med all säkerhet drygt hälften (om inte fler) få leva ensamma resten av livet. Jag säger inte att jag skulle vilja bli tillsammans med världens mongobanan, som ser ut som skit. Men, jag har lagt listorna på hyllan och gör mig själv redo istället. Hur skulle det se ut, om man satt där med sina listor, så kommer en person som passar in (någorlunda) - men så är man så uppfuckad som person, att man inte kan hantera det hela, i vilket fall. Just för att man varit så upptagen med sökandet efter någon som skall passa, att man alldeles glömmer bort sig själv och sina egna grejer. Vad är en lista, när man inte klarar av att släppa någon in på livet.

Det känns ju onödigt att flika in med denna - för idag - sista kommentar.
Men, ja - jag är bitter. Som en antikvitet med så mycket patina, att jag lämnas till soptippen.

Little Lou, Ugly Jack, Prophet John - Belle and Sebastian feat. Norah Jo...

Det har varit soligt idag. Jag tror att det snart skall bli vår. Jag tror att många tycker att det ser pretantiöst ut att skriva "skall", istället för "ska". Det gör ingenting. Allting jag har, har jag skaffat mig på egen hand. Det var jag som satt och sov på ungefär alla seminarium i Lund, åtminstone lite grand. Det var jag som pluggade på alla tentor, och jag som klarade dem. Den examen som ligger inklämd (lite oförskämt) i en låda, den är min och den har jag fått - för att jag har velat det. Allting jag lärt mig, har jag lärt mig. Och jag har valt. Kanske tycker somliga, att det känns onödigt att ha en examen och typ sjutton miljoner i skuld till CSN, när jag inte valt att arbeta med det jag blev. I år tänkte jag börja arbeta med mig själv. Jag har faktiskt redan börjat. Oftast tycker jag att jag är den mest gräsliga kollega, som finns. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag menar, jag och jag gillar kaffe, vi gillar att arbeta (mycket) och vi tycker om när saker går undan (ja, jag inser att jag framställer mig själv som en person som är multipel, men det handlar inte om det). Jag är faktiskt fullkomligt jävla, hur normal som helst. På riktigt. Sedan, att jag är en tänkare, som röker när jag mår dåligt (nej, jag syftar inte på förkylning/influensa), det hör egentligen inte hit.

Kanske är det nu så, att man kan undra - varför jag är så fullkomligt normal, och varför jag ens skriver på det viset. Det skulle ju kunna kännas som ett slags försök till att manipulera, men det är det såklart inte. Men jag vet några saker, som gör mig till så jävla fulländad (jag vet, jag låter självgod, och jag gör detta lite motvilligt). Jag gör en lista, det har jag för övrigt inte gjort på flera år.

- jag tar tag i min egen skit
- jag luktar enligt andra ganska gott
- jag gillar öl
- jag är snäll
- jag är ärlig
(nu låter detta som en profiltext på en site, jag vet)
- jag är inte mer, än vad jag är
- ibland ser det ut som skit på mitt rum (vilket innebär att jag inte har några som helst problem med att visa mig mänsklig)
- jag har inte så värst mycket att dölja
- jag har inte bardomsångest, och är på det viset inte speciellt svår (se punkt ett, eller "streck" 1)
- man kan tydligen snacka med mig
- de säger att jag är ganska rolig

Nu tappade jag lusten för hela den här saken. Hela grejen handlar nog om, att hur fullkomlig jag än må vara, så räcker det ändå inte till. Kanske skall jag tillägga att jag också är:

-känslig som en unge
-jobbigt fysisk
- starkt ifrågasättande om jag säger fel saker
- jobbig på det viset att jag skall analysera allt när ingenting finns att analysera


Ibland längtar jag också så oerhört mycket tillbaka, till de stunder då jag och min syster delade på en burk fiskbullar. Vi åt det med potatis och extremt mycket av farmors hemkokta gelé. Den saken strider nog emot det faktum, att jag ingen barndomsångest har. Men jag har:

-självinsikt så till den överdrivnaste grad att ibland framställer mig själv som en idiot.

Min veckopratare skall försöka få mig att älska mig själv, och kanske borde jag förstå - att jag inte kan älska någon annan, innan dess. Jag blir grinig när jag skriver på det viset. Jag menar, somliga kan man ju aldrig älska. Jag antar att jag får hoppas, att det skall gå undan, och att jag och jag klickar.

Alla rusar och springer, och tror att allting har en annan orsak, än de orsaker man själv orsakar. Jag har träffat många som är äldre, än vad jag är - som inte tycks förstå att ingenting är klart eller skrivet. Det finns inga profetior, och det finns egentligen heller inget öde. Allting är bara förväntningar, eller hopplösa känslor. Det gör mig uttröttad, att de flesta inte ens törs kika i sitt eget bagage.

Jag har rotat upp både en och två väskor. Jag har inte slängt ut sakerna, varesig på golvet, eller på någon annan.
Nu har jag kommit fram till en sak. Jag ska byta karriär. Ta ett eller flera hål till i öronen. Kanske blondera mig. Sluta skriva.
Stockholm är stort. Här ses man inte någonstans, utan att ha stämt möte med varandra.

flyg hem lilla fjäril

Jag försöker att inte känna mig meningslös. Försöker förminska, det som jag gjort till någonting betydelsefullt - men som inte är det. Någonting jag trodde var fint, men som skulle kunna liknas med Björn Ferrys bajskorv i soffan. Kanske var det till en början, någonting som liknade ett konstverk, men som sedan blev patetiskt. En bajskorv i soffan, ja - man hör ju själv hur det låter. Det låter som någonting man vill ha på väggen, i max tre månader. Sedan åker man till IKEA, och köper en billig plansch.

Jag försöker lyssna på musik och arbeta. Det gör mig arg att jag alltid tycks vara den som är känsligast. För att jag visar vad jag känner, om så än i tårar eller ilska. Kanske kan en person, som inte gråter, vara lika ledsen som jag är - när jag gråter. Tårar betyder kanske egentligen varesig mer eller mindre. Jag sa till honom, att om han ville, så kunde han hämta ett papper och spara några tårar därpå, som ett bevis på någonting. Ett kvitto. Fånigt av mig. Jag har fått bevisat för mig, återigen - hur allting är förgängligt. Det känns som om det var det sista jag ville, egentligen, få bevisat för mig - ännu en gång. Egentligen spelar ingenting, någon som helst roll. Jag fyller fortfarande snart 26 år. Nästa år fyller jag 27. Om fyra år är jag 30. Det spelar inte heller någon roll. Det spelar inte heller någon roll, hur jag tänker - att han kommer att träffa någon, någon med bestående fräknar, någon med fina klänningar. Och att han kommer få fjärilar, av någon för honom.




För 730 spänn, är den din.

maneten

Sedan min mamma dog har jag känt mig kluven. Inte halv, det låter fånigt. Men kluven. Kanske inte kluven heller för den delen. Kanske är ensam ett ord som är mer rätt, än kluven. Arg också. Väldigt arg. Jag är arg över den saken, mest varje dag. Men, det gör mig inte till en martyr, eller en självömkande person. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag tror att jag tycker, att jag haft lite extra otur, bara. Och kanske är inte heller den saken, bara så bara. Mina vänners mammor talar väldigt mycket med dem. Om enkla saker och om svåra saker, de går ut och handlar tillsammans och hälsar på varandra. Jag har bara en vän, som har en förälder som är död. Han dog två år efter mamma, i samma sjukdom. Jag tror att hon känner ungefär samma sak, men jag vet egentligen inte, för vi talar inte så ofta om den saken. Man skulle kunna hinna med så mycket saker, men det är så få saker man gör. Så står man där med hakan i backen en vacker dag, och kan ingenting göra längre. Och inte heller få svar, på saker man undrar över. Somliga gånger går tiden så fort, och man tänker - att imorgon, imorgon gör jag det. Men vad skall man göra, om imorgon inte kommer.

Om mina känslor, för flera år sedan var säkra på en sak - varför kan de inte vara det fortfarande? Varför gäller inte de, även idag? Och, om de känslorna var sanna då, innebär det att jag måste applicera samma sorts mönster på kommande saker som jag vill lägga känslor på? Jag svarar nej på den frågan. Med tiden förändras allt. Skulle man använda samma mönster på allting, så skulle man aldrig komma någonvart. Jag skulle till exempel aldrig kunna älska någon igen, om jag gjorde på det viset. Somliga människor envisas och slåss, för att de vill använda samma mallar på samtliga personer de träffar. När jag möts av sådant, väljer jag att slåss emot. Jag måste få vara jag, och jag är jag och ingen annan. Sedan, att det inte blir samma sak, säger sig - i min värld - sig självt.

Jag funderar ibland över dejtingsiter. Om man är med i en sådan, så raderar man per automatik den spänning som annars uppstår, då man träffar någon man skulle kunna komma att tycka om. Man går in, och man ses - och man ses för att man antagligen har någon form av förhoppning, över att man skall bli ett par. Istället för att i "vanliga" fall eventuellt träffa någon på arbetet, eller liknande, där man kan gå och trissa upp en massor av spännande känslor, så att det verkligen pirrar till därnere i magen någonstans. Så kan det vara så, att fjärilarna dör, för att man inser att det bara var ett hopkok av blickar, som man byggde upp till ett stort slott - för att sedan inse att det egentligen bara var en vanlig friggebod. I förväntningar kan man bygga upp det mesta, och det största av alla byggnadsformationer som finns. Men, en förväntning har sällan någon form av förankring till verkligheten. Och, om man dejtar någon på nätet, så har man hoppat över flera steg i den där grejen, steg som man kanske aldrig kommer att kunna ta igen, och då istället fråga sig - vart allt det där tog vägen. Och kanske till och med förkasta någon, som man skulle kunnat bli hur lycklig som helst tillsammans med.

Vad jag vet, vet jag inte. Men jag vet vad jag känner. Huruvida det är sant imorgon, kan jag bara gissa och tro. Huruvida det är sant om tre år kan jag inte ens spekulera i, men jag kan hoppas. Och försöka tro. Att kräva mer av mig själv skulle innebära att jag skulle bryta ut i någon form av panik, eller åtminstone sjuk oro. Jag tänker inte så långt, inte längre. Jag har lärt mig någonting på vägen, allting är förgängligt, hur poetiskt och bittert det än må låta. Det är det enda man kan vara säker på, att allting är, för stunden och förhoppningsvis om hundra år, eller om tre, eller ett. Men, man måste lära sig - att ingenting är varesig gratis eller lätt. Sedan kan man själv försöka hålla fast i någonting man tror på, göra sitt bästa. Det är farligt att fråga sig själv för många saker på en gång, speciellt när det gäller framtiden, framtiden och känslor.

Hur pretantiös och självgod jag än må låta nu, så gör det mig detsamma. Snart är jag 26 år. Jag har inga barn, och inga planerade barn. Jag är inte gift, och planerar inte att gifta mig. Jag vet inte vad jag gör om ett år, men jag tror att jag vet. Jag bor under ett tak, och gör förhoppningsvis det om fem år också. Jag gillar hundar, men vet inte om jag kommer att bli allergisk. Jag har slutat rida, och vet inte om jag någonsin kommer att börja igen. Och jag har älskat, inte så många - men jag har gjort det. Jag nöjer mig aldrig, det kommer jag aldrig att göra. Men, jag skall försöka finna mig i, att om jag träffar på en känsla, så ska jag försöka lita på den. Även om den tillhör en genre som i de flestas världar tillhör den mest fantastiska, men som för mig vänder upp och ner på både mig och mycket annat. Kanske har jag med åldern lärt mig att lugna ner mig. Allting handlar inte längre om det eviga sökandet. Om jag skulle ägna mitt liv åt att söka, så skulle jag förbli den som kastar ifrån mig allting, för att det inte duger. Det kan ju alltid finnas någonting bättre på en annan gata, på en annan bar, på ett annat jobb. Men, det är bara jag. Jag är inte gud och kommer aldrig att bli gud. Vill man söka, så skall man söka. Det får jag finna mig i, även om det gör ont.

apmani

Min far säger att kärlek antingen klickar direkt, eller växer fram. Eller så finns den där, och växer sedan bort. Jag frågade honom, om han var kär i mamma vid första ögonkastet. När jag väntade på svaret, så insåg jag att jag önskade ända från tårna - att han skulle säga ja. Eller gjorde jag det? Hans svar vart hursomhelst - nej. Så fortsatte han med att berätta, att min mor vid ett tillfälle (eller möjligen flera) lånat sin bror Kenneths bil, för att åka till Folkabo och ta reda på vart min far bodde. Och, hade hon inte varit så ihärdig och enveten, sa han - så hade de aldrig blivit ett par. I hans värld verkar det som om min mor i det närmaste (som vi säger idag) stalkade honom. Så blev de ett par till sist, Christer och Lena. Som jag tidigare skrivit så flyttade de ihop efter 1,5 månad. Sedan fick de fem barn, och jag är ett av dem.

Min far sa även, att kärleken är ett tagande, och ett givande. Man får det man ger, och kan således ta emot det man får. Jag tror att jag tyckte om det där, men jag är inte säker - på att kärlek kan växa fram. Inte för att jag för den sakens skull förespråkar att träffa någon, och sedan tvinga sig att någonting växer fram, nej - där måste ju finnas någonting, ett litet frö - som man sedan kan låta växa fram. Om man törs. Jag tycker att kärlek känns frustrerande. Svårt och frustrerande. Samtidigt så måste det vara det enklaste som finns. Det där sista tror jag för övrigt inte ett dugg på, så jag förstår inte varför jag skrev det. Det är ingenting annat än svårt. Svårt för att sedan, kanske bli självklart.

Mitt ex säger att det ibland handlar om att nöja sig. Jag tycker inte om det uttrycket, utan tror snarare om att det handlar om att finna sig i saker och ting. Allting kan inte komma på en och samma gång. Det gör visserligen det i filmer, ganska ofta. Men vad människor tycks glömma ännu oftare, är att film är film - och film är film av den anledningen, att någon skrivit ett manus, och gjort en film av det hela. Och en film har ofta, absolut med sanningen att göra, men vem vill se en film fylld av svårigheter. Kanske är det därför så många älskar romantiska dramor. Där det kanske är svårt fem minuter (kanske en kvart) i mitten, för att sedan klara upp sig i slutet. Jag inser att det jag just skrivit, inte är helt vattentätt. Det räcker nog med att se en Kieslovkijrulle, för att förstå vad jag själv förstår. Kanske är det som med alla magasin om att banta. Man kan göra det på två veckor, tappa typ en storlek genom att göra mest ingenting. Så kanske man gör det, tar en liten omväg - för att sedan inse att man får gå dubbelt så långt om igen, efteråt. För att det inte fungerar på det viset. Ibland tänker jag att jag skall flytta ut till djungeln, börja leva som en babian och finna mig i det livet. Kanske skulle jag då också, träffa en riktigt fin apa, som jag skulle leva resten av mitt liv med.

lingonmos

Om jag hade varit född i Kina så hade jag ätit ris varje dag. Med händerna, eller pinnar vid fina tillfällen. Dock har jag aldrig förstått hur man ska äta ris med pinnar. Min syster gör alltid det, och det tar minst tvåtusen år för henne att äta upp en normal portion.

När jag läste psykologi fick vi lära oss att tanken styr känslan. Jag tror till och med att det kan vara så, att det är ett citat - så: "tanken styr känslan". Somliga människor tänker mer med känslor än med tankar, alltså de känner först och tänker sedan, eller så tänker de inte alls. Somliga tänker, och känner först sedan. Jag känner mest bara. Det är inte alltid så värst bra, eftersom mina tankar då styrs av mina känslor, som i sin tur styrs av en helt undermedveten värld, och beteendemönster, och förväntningar som har hängt på mig sedan jag var typ inte ens född. Hela den grejen känns ju ganska ute.

Jag klagar ofta över att jag tänker för mycket, men det är nog snarare så - att jag känner för mycket. För det kommer sällan ut några kloka slutsatser i det jag säger mig "tänka". Och, det är det jag menar med, att jag vill bli simpel. Inte för att det, för den sakens skull, innebär att tänkande människor är simpla - nej, utan för att de helt enkelt inte känner lika mycket - och på det sättet får det enklare i livet (=simplare). Kanske kan man kalla det, för en tänkande slutsats. Ungefär hälften av befolkningen känner för mycket, samtidigt som resten tänker. I hårda drag. Å andra sidan, ska jag för den delen inte jämra mig för mycket. Om man känner för mycket och tänker för lite, så blir man tydligen en aning mer komplicerad (detta är ingen hyllning till mig själv). Det jag menar är att man inte nöjer sig lika lätt, man tenderar att bli rastlös, och att hela tiden söka sig framåt (ja, eller för den delen rakt ner i skiten).

Å andra sidan (igen), så kan man då - därnere i skiten röka ungefär hur mycket man vill, eftersom det anses vara mycket konstnärligt och ha lite star-quality över sig. Det där sista tycker jag är hur patetiskt som helst. Jag vet inte om det finns någon kontenta i detta. Kanske, att ja - det hade varit hemskt trevligt att sitta i kassan på ICA, dricka automatkaffe på en fabrik, skaffa sju barn (eller två), och nöja sig med att köpa de senaste växterna på snabbköpet (och lyxa till det med ett IKEA besök, någon gång ibland). Detta ger mig en uppenbar känsla av panik (givetvis), men! tänk, om man var en tänkande (inte kännande) person, så skulle man antagligen inte ens veta om att det fanns en värld på andra sidan - en där man aldrig nöjer sig, och så snart man känner någonting så målar man något vedervärdigt (eller ett konstverk) och mår genast "bättre". Nej, då skulle man bara vara. Man skulle gå, äta, dricka vin på fredagar (max 3 glas) och handla på affären (storhandla en gång i veckan). Det simpla livet. Innan jag skrev det här så ville jag hemskt gärna ha det.

Egentligen finns det säkert inga signifikanta bevis för huruvida det är som jag säger. Det är bara någonting jag blandat ihop i mitt huvud, i tron (väldigt stark) om att jag tänker. Det kan säkert även vara så, att jag snackar skit.

blå

Man tänker tydligen drygt 60.000 tankar om dagen. Jag har stått upp mycket idag. Och igår. Mina fingrar är röda från pennan, som jag skriver klappan med. Fast jag är inget C-foto, han som är det har tydligen feber. Några gånger har jag skrivit helt fel slate. Men jag antar att det är enkelt att förlåta en sådan sak. Jag har tänkt ganska mycket på vad hon sa. Och kommit fram till saker just därför. Jag är väldigt trött, och skulle vilja börja - att sluta snusa. Igår köpte jag cigaretter. Det var väldigt dumt gjort. De var dessutom alldeles för starka för mig, Anton sa att det var hans sista exemplar av just den sorten - han påpekade även att de var likadana som den blå paketen. Det var de inte. Sak samma. Den saken känns oerhört ointressant.

Efter imorgon är jag ledig några dagar. Jag tror att jag ska sova länge och göra klart resterna av de jobb som finns kvar. Egentligen skulle jag lagt upp det sista idag, men jag gjorde bara grovklippningen, sedan tröttnade jag. Tror att jag kommer att få skäll mailledes. Men det får gå bra, bara för imorgon.

Om jag inte var jag, så kanske jag skulle vara en mycket enkel kvinna, kanske dagisfröken (förlovad naturligtvis), och sova i en dubbelsäng med tjocka duntäcken. Det bästa är att jag skulle vara hur nöjd som helst, jag skulle aldrig bli uttråkad på någonting. Ja, förutom att vänta på att kaffet skall rinna ner på morgonen - om ens det för den delen. Sedan skulle jag dricka juice, och insupa varenda liten bit av fruktkött däri.


Hon sa någonting, som lät sant. Imorgon ska jag bestämma mig för, om jag ska si, eller det.