bananmaräng

Jag fick ett råd idag, som jag tänker följa (eventuellt). Oftast tycker jag att råd är präktiga, och skakar av mig dem genast efter att jag fått dem. Men inte just det här rådet. Plåtade en tatuerarstudio förut. De hade gett mig fel adress, nämligen ägarens hemadress. Jag åkte dit, men det var ingen tatuerarstudio där. Tydligen skall allt vara inplastat i en sådan studio.

Min syster tjurar över att jag inte beställt smink av henne. Men, jag vill inte ha något smink. Inte nagellacksborttagning heller för den delen, eller aloe vera produkter. Jag vill inte heller att någon säger fina saker till mig, om de inte gäller åtminstone en vecka. Det tycker jag skulle kunna få vara ett minimum. Men, det är ju bara vad jag tycker och det spelar föga roll inför resten av världen.

På onsdag ska jag tydligen på provfilmning. Det gör mig löjligt nervös. Jag gillar inte att vara det, nervös. Men det är jag ändå. Man kanske kan tänka bort nervositeten, och låtsas att man är hur grym som helst. Ja, där ser man ju tydligt. Till och med den saken ska jag fundera över. Det är skillnad på att fundera och att älta. Jag funderar mestadels. Det känns tråkigt att skriva om sådant. Men det skiter jag i.

koskit

Det slog mig idag, ja kanske precis nu - hur obotligt tråkig jag blivit. Beror det på att jag blivit gammal, att jag inte längre joggar fem mil i veckan, att jag äter för lite c-vitamin, för mycket knäckemackor, att jag dricker för ofta, sover för dåligt, tänker för mycket, rastar hunden för lite, får toalettrullar i huvudet av min syster (utan anledning), att jag städar för sällan, eller beror det på mitt fula nattlinne (som jag för den delen gillar), beror det på min frisyr, eller mitt jobb (som jag gillar) eller vad fan är grejen?

Om en månad fyller jag 26 år. 26 låter ganska mycket, och jag tror fortfarande att jag är 18. Jag tycker fortfarande synd om alla år som måste bytas ut mot nästa år, och vill nästan bädda om dem så att de inte känner sig bortglömda. Jag säger fortfarande fula ord, och häver ur mig saker som somliga gånger får mina vänner att häpna. Men! Jag har blivit tråkig. Eller, jag har fått för mig det. Kanske är det det, som är grejen. Att jag fått för mig det alltså. Min högsta önskan till tomten julen 2011, är att jag skall bli simpel. Liksom, tycka att allt är hur fett som helst, vakna med ett leende (och nästan ha ont i käkmusklerna, för att jag legat och (omedvetet) lett hela natten till alla fina drömmar jag haft). Sedan skall jag stiga upp och visslandes sätta på kaffe, för att sedan (fortfarande visslandes) gå ned till Anton och köpa snus (om jag inte lyckats sluta), jag skall ge honom mer än en krona till övers för att jag handlar hos honom, och sedan (nu sjungandes) återgå till lägenheten och mitt fantastiska jobb som gör att jag kan sitta på arslet hemma och klippa. Vilket i sin tur innebär att jag kan dricka hur mycket kaffe jag vill. Och till och med gå runt i pyjamas. Det skulle jag dock inte göra, eftersom jag (dagen innan) lagt fram dagens outfit, som jag hoppar i direkt efter den där heta duschen jag alltid tar om mornarna, för att sedan smeta in mig i otaliga mängder väldoftande body butter från body shop (vad annars).

Å andra sidan så gör jag ganska mycket på det här viset redan. Förutom att sätta fram kläder kvällen innan. Ibland kan jag rota reda på en tröja, men knappast något mer. Kanske strumpor också. Detta ledes förvisso ingenstans i frågan; varför jag blivit så tråkig.

För några år sedan kände jag mig normal, då bodde jag tillsammans med A. Det var fint men (som jag berättat innan) det gick mig på nerverna. Men, jag hade en relation, och vi hade skoj ganska ofta. Jag lagade mat och var och en tog hand om sitt (jag tvättade dock alltid, till en början, gick igång på känslan av att vara lite som en hemmafru). Sedan träffade jag veckans snällaste snubbe. Det tråkade ut mig ibland, för vi kunde inte snacka. Det tog ett år för mig att hajja det. Sedan, ja - då har det bara gått utför.


Nu; Jag försöker att ge en så sann bild av mig själv som möjligt. Men allting tråkar ut mig. Så stötte jag i något, som inte gjorde det. Då är det kanske istället tvärtom.

Det kanske är det som är grejen med grejen. Att jag känner mig tråkig alltså. Om en månad fyller jag 26 år. Och ännu klarar jag inte av att hålla någonting vid liv. Inte som förut.

sedan som

Min far har rest sin väg igen. Hela vägen hem. Jag pekade ut en, vad jag tyckte - fin plats åt honom på tåget. Min syster tyckte synd om honom, för killen bredvid såg tydligen störd ut. Då kände jag mig elak. Så stod jag och tittade när min far satte sig på sin plats. De började samtala lite lätt, och jag tror inte att det var så illa ändå. Jag får alltid separationsångest. Sedan åkte jag och min syster åt varsitt håll. Och min far åt ett annat.

Jag önskar att jag skulle kunna lära mig att tänka rakt fram. Som en rak väg, obrydd och enkel. Om jag kände mig hungrig skulle jag äta, om jag kände mig arg - skulle jag vara arg. Inte arg som i svårt arg, mest som en grimas - sedan skulle det gå över ganska kvickt, och jag skulle bli glad igen. Om någon sa hej, så skulle jag säga hej tillbaka. Inget mer med det. Nu är det snarare så, att jag kanske blir arg - sedan vänds det till något annat; och jag börjar fundera. Sedan funderar jag så mycket, att min hjärna gör ont. Om någon säger hej, så säger jag visst hej tillbaka. Men så, när "hej:et" är över; så börjar jag fundera på, om det var ett utropstecken bakom "hej:et", eller kanske en punkt. Hur var det med tonläget? Var det glatt? Var det likgiltigt? Var det flyktigt? Min syster funderar också mycket, men jag tror att hon är mer inne på vilka outfits hon skall ha om kvällarna. Och om hon skall välja pälsmössa, eller inte pälsmössa. Sådant funderar jag bara på ibland, och mest i farten av allt annat. Kanske kan man stänga av några vägar i hjärnan, så att man blir lite mer likgiltig och slutar bry sig om allt. Jag skall fråga om den saken.

Min far låg i lumpen i Norrtälje. Var helg reste han hem och var helg reste han upp igen. Då stod där vid Karlbergsuppgången, en buss som plockade upp samtliga värnpliktiga; för att köra dem åter till Norrtälje. På den tiden var han förlovad med en kvinna som hette Carina. Jag vet inte vem hon är. Han och min mor flyttade samman redan en och en halv månad efter att de blivit ett par. Det tycker jag verkar lite tidigt.

som lena

Min syster reste hem för några dagar sedan. Fast hon bor här, som jag. Hem är nog ändå alltid dit. Kanske för att det var där vi föddes. På söndagar tänker jag alltid märkliga tankar. Speciellt om jag varit ute och snurrat. Igår åkte vi limousin till stället. D tutade och jag tror att vi framställde oss själva som, antingen idioter - eller stjärnor. Eller stjärnfall? Det spelar föga roll, hursomhelst. Jag har funderat på vad mamma sysslar med. Om hon virkar, eller stickar. Fast sticka var hon inte så bra på, om jag minns rätt. Eller om hon äter kalops. Om hon är glad, eller ledsen. Eller likgiltig kanske. Men det tror jag inte att hon är. I alla drömmar är hon alltid ledsen, sjuk eller panikslagen. Men hon talar sällan. Och jag vet inte, om jag minns hennes röst heller.