tänd ett ljus och bränn ner ett hus

I morse när jag skulle sätta mig i fönstret höll jag på att bränna ner mitt rum. Cigaretten råkade åka ner i sängen, och bränna ett litet hål. Tur att inte gardinen tog fyr. Eller så var det bara synd, det här stället skulle kanske behöva brinna ner. Jo, så är det nog. Jag sov länge idag. Kanske för länge, men det var skönt. Drömde hur många dumma saker som helst dock. Min syster dog, min bror dog och mamma sprang runt och grät. Hon var pigg i drömmen, fast jag hade panik och vi var i ett torp. En konstig dröm. Jag tycker inte om de där drömmarna. Igår fyllde min moster 60 år. Jag hade tänkt ringa henne hela dagen, så kom jag på det 23.56, ringde som en galning, men fick inte tag på henne. Det kändes jävligt dåligt, men så talade jag med henne idag, och hon var lika glad ändå.

Jag gör så många klantiga saker. Säger så dumma grejer. Ibland. Det var någon som sa att man inte skulle tänka innan man talade, och det gör jag inte heller. Vet inte. Tänker på det där med Roskilde, och att jag trodde att det låg i Småland. Det var så himla korkat. Fast jag var ju berusad, så det kanske var ok. I somras kallade jag Cecilias far för pensionär, och han är bara 60 år. Han hade tagit mycket illa upp, ja jag tror att han fortfarande mår dåligt över det. Och han skulle bara veta hur mycket jag skäms. Fy farao vad jag är hemsk. Minns en gång när jag var kanske 14 år, då ville jag ha en Panos bikini, en tjej hade det och jag frågade henne vart hon köpt den. Hon sa att hon fått den av sin mamma. Då sa jag, jaha men då kan den inte ha varit så jävla dyr. Sedan dök jag under vattnet och simmade en lång stund. När jag kom upp tittade min vän konstigt på mig. Och efter en stund förstod jag att jag verkligen förolämpat den där tjejen. Hoppas att hon inte är ledsen för det fortfarande.

Förut var jag i Lund. Träffade Acke. Det var trevligt. Läste lite i en bok om världens litteratur på vägen dit. Det var intressant. Poe, Balzac och en massor med andra grabbar. Och så Mary Shelley såklart. Det var ett kapitel om skräcken inom romantiken. Ibland får jag känslan av att det inte spelar någon som helst roll om jag läser eller inte, för det finns ingen här som är intresserad av att tala om det jag läser om här. Så, det är kanske helt menlöst. Jag vet inte. Men jag vet att det är dåligt att tänka så, för det är så negativt. Jag ska sluta med det.

På tåget hem blev jag bjuden på en pepparkaka av en kvinna. Hon var mycket trevlig som gjorde så, och jag blev väldigt glad. Sedan såg jag två eller tre barn idag igen, som jag tyckte var söta. Jag tänker att jag kanske slutat ogilla ungar ändå, för nu har jag sett flera stycken som inte ens väckt någon irritation, eller som jag haft lust att fälla eller peka finger åt. I somras satt jag och gjorde grimaser åt en liten pojke, jag tror att han blev chockad, fast på ett glatt sätt. För han kom tillbaka flera gånger. Så beter man sig inte då man sitter på en middag, det vet jag om. Jag kunde bara inte hålla mig.

Nu ska jag sätta mig i fönstret. Det är dumt men jag måste.

Ciao.

stjäl mitt hjärta håll min tunga

Joråsåatt. Jag tappade alla digestive i golvet innan. Det regnade när jag skulle gå till bussen. Halvvägs framme på hållplatsen kom jag på att jag glömt lappen med numret. Jag hämtade lappen med numret. Steg på bussen. Jag behöver verkligen någon som förstår mig. Det är nog inte så svårt, bara man inte försöker för mycket.


Isse har startat en blogg, om mamma. Jag orkade inte läsa så mycket, för hon skriver ut allt. Det är jobbigt. Fick reda på att det skulle stå "carpe diem" på stenen. Det tyckte jag var ganska fult. Men ingen hade frågat mig vad jag tyckte, och stenen är redan klar. Så det är väl bara att börja gilla det. Vem bryr sig egentligen. Mamma gillade ju det uttrycket och Linda sa att hon fick halsbandet i handen. Det är konstigt att inte ha någon mamma. Alla har ju en mamma. Alla tycker att det är konstigt att inte ha någon mamma. Tror jag. Det är konstigt för jag vet inte varför jag ska skaffa ungar om de inte kan få någon fin mormor. Vad är meningen med allt egentligen. Jag tittade på några barn idag, och jag tyckte att de var ganska söta. Det brukar jag inte tycka. Det är nog det där med alla uppoffringar föräldrarna gör. När jag får en unge, om jag får det då ska han eller hon få följa med mig överallt. Lite som att ha ungen på ryggen hela tiden. Det är ju så livet går till, varför ska man köra runt dem i en barnvagn, där de inte får se ett endaste dugg av världen? Många brukar lacka på mig för att jag säger så, det är helt okej. Alla kan ju inte ha samma tankar, eller lika stark rygg som jag. Så är det med det, helt enkelt.

Jag har börjat säga "helt enkelt" för mycket. Säger det säkert 10 gånger om dagen. Det måste jag helt enkelt sluta med.


Jag råkade somna förut. Sedan vaknade jag och redigerade lite. Fast det gick dåligt. Alla mina filer hade hamnat på fel disk, och kunde inte nås. Så jag fick börja consolidata, och det orkade jag inte, så jag sket i det och kollade lite på "fucking åmål". Det är en rolig film, inte minst för att de flesta här förknippar mig med den filmen. Fråga mig inte varför. Kanske beror på huvudpersonen, eller dialekten. Jag tror att det är båda, kanske. När jag var 14 sa jag också "jag vill knarka", sedan knarkade jag aldrig, och sedan blev jag större. Så är det med det.

Det finns för mycket val att välja emellan. Undrar om det är ett i-landsproblem deluxe, eller bara mänskligt. Jag vettefan.


Örg.

ett hav emellan händelser

Igår åkte vi till Köpenhamn. Ungefär sådär efter lunch. Jag var trött och tappade min macka på bussgolvet. Fast den blev inte så smutsig, så jag åt den ändå. Den var inte heller så värst god, men det gjorde ingenting. När vi kom fram till Köpenhamn ville Mackan ha öl, och det ville de flesta andra också. Jag har alltid avskytt öl. Vi tog in på vårt hostel, sedan gick vi till ett ställe som heter "Riz Raz", eller något. Sjukaste goda maten. Isis beställde in glögg, och jag fick smaka. Det var bara det att jag inte var beredd på att det var alkohol i, så jag trillade nästan av stolen. Danskarna snålar inte med spriten. Inte ens i den oskyldiga drycken glögg. Danskjävlar som de andra i klassen börjat säga, sedan de några veckor tillbaka startat upp "Riket-kvällar".

Vi gick till Netto för att bunkra upp inför kvällen. Jag skämdes lite då de andra bar in back efter back, och tänkte att de kanske skulle kasta ut oss. Det gjorde de inte, men de bad oss sänka ljudnivån runt 00.21. Strax därefter gick vi till ett hak som heter "Den store gris", eller något. Ett riktigt skitställe, men det blev ganska kul. Det var bara det att stället var fullt av svettiga danskar, fulla trettioåriga tjejer, som tillsammans skulle få allt att se ut som hm, jag vet inte vad. Det var patetiskt helt enkelt. Det var en skitfet kille som slingrade sig runt på dansgolvet, han ville dansa med alla. När han närmade sig mig bad jag honom dra åt helvete. Jag tror att han förstod, för han kom inte tillbaka. Senare pratade jag med en blyg kille, han var söt och dansk. Fast jag gjorde bort mig när jag fick för mig att Roskilde låg i Sverige. Vet inte varför, men just igår låg det i Småland för mig. Korkad blond brud. Ja. Efter ett tag ville Mats gå till en technoklubb. Det gjorde vi. En och en halv timma senare, tre taxichauförrsstopp för att fråga om vägen - och vi var där. Det såg väldigt trevligt ut, det dumma var bara att det var stängt. Så, vi gick hem och la oss.

Idag hoppade vi av och drog omkring i Malmö en stund. Det var väldigt fint. Och förresten så köpte jag en väldigt fin bok på ett antikvariat. En gammal bok om animation. Alla de gamla klassikerna är med, "Det susar i säven" bland andra.


Sedan blev jag ledsen, fast bara i huvudet. Skulle köpa ett vykort till Maria, för jag hade lovat henne att skicka ett. Så, när jag stod där och skulle välja, så tänkte jag att jag måste bara köpa två. Ett till Maria, ett till mamma.

Det var då jag tappade lusten.


Nu ska jag sova. Det talas om fest här idag. Elin infinner sig inte.



Men hon är lika glad ändå.

Yes.

all you need is löve och lite glass

Nu är det natt och jag äter glass och tänker på mamma. "Love is all you need" med Beatles kom på spelaren. Helt randomly. Idag var det första gången på mycket länge som jag köpte glass. Det kändes fint. Lite som om gjorde jag mig själv en liten tjänst. Jag älskar ju glass. Den här glassen var lite konstig. Men den smälter i munnen. Jag är inte ung och uttråkad, men jag är ung och tillplattad.

Telia kan dra åt helvete. Fan, det är solrosfrön i den här glassen. Uhg. Iallafall, eller var det havre? De skickade ett sms imorse. Om att mammas nummer inte fanns mer, att det hade upphört. Har de ingen känsla för vad som passar sig eller inte? Jag var trött och ville egentligen sova vidare, men jag brände armbågen på elementet och gick upp. Orkade inte gå till skolan. Och Bengt sa att det nog var bra att jag inte var där, för de såg en film där en mamma dog. Det var det säkert tänkte jag.

Isse frågade vad jag skulle ha på begravningen, nu kom det fram ett frö till ifrån glassen, hur fan tänkte de där... Jag förstår inte varför jag ska planera vad jag ska ha på mig. Fast jag är allmänt tjurskallig numer. Det är väl sådant som händer. Antar jag.

Fanns det något mer jag kunde göra? Den här glassen alltså, vad i helvete. Ska försöka fokusera, trots min besvikelse. Köpte "Tom & Jerry" kex innan, sådana hade vi alltid då vi var små. Älskar dem. Var skitlänge sedan jag åt dem, men jag antar att de smakar samma, om de inte tryckt i en massa frön i dem också. Allt ska ju förnyas hela tiden. Ingenting är bra nog åt någon föränn det är helt söndernytt.

Det finns så många fina människor på min poetsida. Det är jag väldigt tacksam och glad för. Här kommer en gruppkram till er ifrån mig. Det där lät jävligt fjorton, men jag är inte fjorton så jag skiter i det. Och du, ja precis du - om du bara visste. Och det värsta är ju att du vet precis. I ett annat liv. Då.


Nu kom en låt med Snoop upp. Den är ganska bra. Jag vill spela tv-spel. Ska hämta mina konsoller hos mamma, eller förlåt - i hennes hem som nu är lådor och kassar.


Jag skrattar lite nu, bara för att jag vill avsluta det här med ett litet leende.

Ser ni?

Fan, nu missade ni det precis.

gräv en grop i molnen istället

Min syster säger många saker, hon är äldre än jag och ganska snäll. Fast inte mot sig själv. Men det är en annan sak. Undrar om jag är snäll emot mig själv. Tror att jag är det idag, för jag stannade hemma ifrån skolan. Det beror kanske också på att jag inte orkar sitta i fnitter och skämt. Min stämning i sinnet tillåter det inte. Igår tänkte jag att jag kommer bli en äcklig kärring som bara ser dåliga saker i livet. Det tror jag visserligen inte att jag kommer att bli men, jag kommer nog alltid att se problem som är stora för många, som små dammkorn i jämförelse med andra saker. Det är inte bra, för de andra förstår inte utan tycker att man är tråkig, negativ och så. Jag är inte negativ. Inte alls. Någon sa till mig att jag var den positivaste lilla vind. Det kanske jag var någon dag. Jag vet inte. Idag är jag nog trött. Eller jag är trött. Om man inte sover på natten så blir man det. Fast jag sover på natten, men jag drömde dumma saker. Jag hatar nog allt idag. Eller inte hatar.

Karin du ska veta att jag tänker på dig så inni helvete. Jag blir så arg, arg, arg, arg. Hur kan det vara såhär? Först min mamma, sedan nu - din pap. Förlåt för att jag skriver det här, men jag har fått för mig att gud-jävel ser och kan läsa. Det är inte rättvist. Finns det någon liten apjävel som håller på och vill ta kål på mig, eller vad är det frågan om? Undrar om det ska fortsätta såhär. Då flyttar jag till japan och skaffar en liten hund. Eller så drar jag till en liten ö och blir hög som ett hus resten av livet. Om det är såhär det ska vara. Dela upp skiten lite istället, gud. Jag avskyr att jag skriver så ens, men jag är så arg just nu. Vet att de bara är påhittade. Precis som "Petter och hans fyra getter". Den fick jag av dig morsan. Klart bästa boken ever.


Ser ni hur livet leker
hur alla människor
lever eller


hur man vänjer sig och
jag lovar att fixa dig.


Så är det. Jag ska sova nu tror jag. Inatt brände jag mig på mitt element. Det gjorde ont. Men det var väl skönt att det var varmt och inte lika kallt som jag kan tänka mig att det är i min mammas hand just nu.


Far åt helvete.

Ja.

Ni hörde.

en strippa från jamaica

I morse gick jag och Adams en lång promenad. Det var helt fantastiskt. Gärdena är så fina nu, när snön ligger. Ett vindkraftverk stod helt stilla. Dumt att jag inte tog med kameran, det hade blivit så fina bilder. Imorgon har Adams fått för sig att vi ska ha en fotosession inför danska filmskolan, jag ska springa runt barfota i skogen. Med en vit peruk, tyllkjol och röda läppar. Jag tycker att det verkar ovanligt roligt och dumt.

Idag gick vi igenom klippteknik. Det var kul men jag var trött och kom på mig själv att sitta och tänka på andra saker. Sedan blev det molnigt och tråkigt väder. Sedan var jag lite skadad, eller skakad av idioten som ringde mig imorse. Helvete. En jamaican, som ville hyra ut sitt rum till mig. Han var trevlig tills han frågade mig, vad jag ville veta om honom. Han frågade om jag hade något emot svarta, jag sa nej och då skrattade han. Sedan frågade jag hur gammal han var och vad han arbetade med. Då sa han att han var 26 år och arbetade som modell och strippa. Sedan spårade den där idioten ur, totalt. Han berättade hur mycket svenska tjejer älskade honom och hans grejer. Jag tänker inte ens skriva ut det här. Han var en stor nöt. Sedan fick jag flera normala samtal. Ett från ett kollektiv som låter roligt. Några från random killar som vill ha inneboende, några lägenheter. Vi får se. Sa upp rummet idag. Det var skönt.


Jag borde nog ringa lite folk. Det är fånigt dumt hur man tror att man ska vara så tight med sin släkt, det sa Josefin. Och jag höll med. Ibland blir det inte som i alla sagor om prinsar och prinsessor och häxor som alltid dör i slutet. En sak till, jag blir så trött på folk. Det är alltid något som alla ska ta för givet. Går det bra för en, till exempel, då tror alla att man blir så nonchalant och självsäker. Det är sinnessjukt. Eller, jag vet inte. Om alla skulle sluta ta saker för givet, och fråga istället, eller tänka med sina egna hjärnor - då vore allt så mycket enklare.

Ibland vet jag inte om jag tänker själv. Men jag vet att jag inte leker med andras känslor. Det är bara dumt och onödigt. Jag kanske flyttat till Italien. Eller Barcelona. Eller Paris. Ja, helst Paris. Eller kanske New York. Det svenska livet är vidrigt tycker jag. Bli sambos efter ett par år, dricka the och hålla på och mysa tills man bara vill spy på det, för att man slitit sönder charmen i det. Eller bara vara sådära allmänt ledsamma ihop. Är inte det värsta som finns par som lever in i varandra och slutar leva i världen? Det tycker jag. En gång var jag en sådan. Det är jag aldrig mer. Kanske verkar detta bittert för de som känner sig träffade. Det är det verkligen inte, det är bara min uppfattning om saken, och det gjorde inte mig lycklig. Det kvävde mig. Och jag är inte speciellt svår om jag är i rätt sammanhang. Verkligen inte. Nu blev jag lite personlig, och det är ju trist fast jag bryr mig inte om det heller.

Imorgon spelar Kathleen Edwards på KB. Hon är helt fantastisk. Kanske går dit om jag hinner efter visningen. Och om inte någon retar skiten ur mig. Till exempel min syster. Isse. Fast hon vill väl bara väl, som alla - eller de flesta, andra. Hon vet bara inte hur man gör utan att visa direkt att man vill väl. Det är nog känsligt det där. Nu ska jag ranka lite saker, det är kul.



Den godaste mackan inneåller:

*avocado
*keso
*tomat

Jag blir störd i huvudet på den blandningen.


Den äckligaste maten vi fått på skolan fick vi idag, det var:

*pytt i äckelpanna med lösa ägg brevid och fula korvar

Hm. Nu vet jag inte vad jag ska rangordna mer. Mitt hår håller på att bli långt igen. Josepginé tycker att jag ska färga det rött. Det kanske jag ska. Fast då passar jag inte så bra i alla mina favoritfärger. Eller, det kanske jag gör för


min favoritfärg är:

*grön

och jag skulle aldrig i mitt liv vilja bo med en jamaicansk strippa



puss

om att rusa över fälten med Josephiné Adams

Vi gick ut. Det var kallt. Jag var irriterad. Hon var irriterad. Vi kom fram till de öppna fälten. Jag sa, "Josephiné, vi rusar rakt ut", hon sa ja. Vi rusade ut mitt ut i ingenting. Det var hårt, för bönderna har plogat upp sin mark. Det var stjärnklart och vi gapade allt vad vi hade. Lite som Ronja rövardotter, fast högre och bättre, och inte för att våren var kommen eller så, nej - för att det var härligt befriande, och för att vi var asfrusterade. En hund började skälla, jag tror att vi väckte halva hålans befolkning. Ska kanske vara glada att ingen bondjävel kom ut och siktade på oss med bössen, eller ringde polisen.

Det hjälpte.

Sen ringde Isse-pisse. Hon retar skiten ur mig med sitt jävla tjat. Allt handlar plötsligt om vem som gjort mest, vem som ordnat mest och vem som ska ha alla saker. Jag spyr på henne. Jag bor ju för i hela helvete 40 mil därifrån, jag kan inte komma över dagen för att bråka om skit. Helvete vad det retar mig. Hon gjorde mig så förbannad att jag skrek åt henne, och då skulle ju hon skrika tillbaka. Sedan kom vi inte så mycket längre i det samtalet. Sedan antar jag att hon fick dåligt samvete, för hon ringde strax efter och upprepade samma saker en gång till, fast lite vänligare. Det är ju det där med att psykologisera alla. Det kan jag inte sluta med även om jag hade önskat. Kanske hade det varit enklare då.

Nu ska jag duscha även om det är mitt i natten. Det är kul att göra saker när andra sover. Då är det mycket lugnare. Imorgon går jag och Adams över åkrarna igen, under solen och i snön. Det är skönt för man tänker bättre då.


Puss och kram mamma från mig Elin



ps. sov gott och kicka ur gud ifrån din säng. Han kan sova på golvet. ds.

om att glida på isen som fryser för att det är kallt

I fredags var det samlingsfest här på skolan för alla som spelat in. Jag var trött så jag gick hem och la mig. Det var bättre. En tjej tog en överdos på natten, men klarade sig. Är folk så ostimulerade här att de måste göra sådana saker? Funderar på att öppna en liten psykologmottagning i mitt rum, brukar skoja om att jag har en uppblåsbar divan under sängen, och jag tror på allvar att det är läge att skaffa mig en. Skulle ta tjugo spänn i timman, det skulle nog folk gilla. Fast det skulle kanske vara svårt att ta mig seriöst. De är annorlunda här.

Igår skickade jag mängder av mail om rum. Jag tror att det var längesedan jag var så bestämd om att göra något. Det känns sjukt bra. Jag och Alvarez åkte till Lund igår, hade en rolig och konstig förfest, sedan drog vi till Malmö (till Anna, du vi gjorde inte sönder något i lägenheten, och vi var väldigt lugna. Bli inte arg om du ser det här, jag vet att jag sa att vi skulle sova där bara. Vi åkte redan vid 23. Lova att inte bli sur för då blir jag ledsen). Väl i Malmö glömde jag bort vägen, och på tåget dit spelade jag upp soundtracket till filmen som jag och Wenander sjöng in. Brudarna som satt bakom tyckte att det var en jävligt mellow låt. De gillade RnB. Jag hade bara Alicia Keyes, men det dög. Sedan hittade vi till KB efter en stund, eller efter att Alvarez frågat om vägen. Där var det jävligt mycket random people. Men sjukt kul.

Sprang till bussen och fick åka med gratis till Lund, för bussen var försenad. Jag är trött i huvudet nu, men måste socialisera mig lite ändå. Det kan man väl inte få för mycket av, eller vad man nu brukar kalla det. Träffade Cecilia idag, vi pratade om hennes långfilm. Jag och Alvarez ska hjälpa till, det ska bli aproligt. Ska spelas in i Italien, och jag hoppas C får stöd för den. Fick ett inombords dampryck när jag såg trailern för "kärlek 3000". Jag mår dåligt av att ens omnämna filmhelvetet. Vad är det med Sverige och svensk film, är det för jobbigt att göra något som berör? Den där jävla filmen om en Maria Larssons eviga skit tyckte jag också var kass. Visst, fotot var sjukt snyggt, och det är grymt med alla skärpedjup. Men storyn, nej tack. Och den kvinnliga huvudrollen, nej tack big time. Ugh. Alla tycker olika, och det är väl tur. Frågan är bara hur många som egentligen tycker något, men som inte tänker tycka det för att inte den stora massan tycker det. Blir trött i kroppen av sådant. Jag Elin A-Lod ska aldrig tycka något för att tillfredsställa andra. Det vore att håna min mor.


Sådär ja, nu ska jag göra något.

ibland avgudar jag mig själv

När jag vaknade idag var klockan mycket. Mobilen visade 4 missade samtal och det var ju skönt att veta att man var lite saknad. Sen kom jag på en sak. Jag drar ifrån hålan. Ska säga upp mitt rum på måndag. Malmö it is. Nu är jag trött på den här skiten. Om jag ska gå kvar här och få någon form av inspiration så måste jag fan ut härifrån. Har aldrig haft en sån här idétorka. Eller inte idétorka, men känt mig så ostimulerad i hjärnan. Ibland är det ju det där med sig själv, och idag gillar jag verkligen min hjärna. Det är ju det där med snabba beslut, jag är sämst på dem, och jag är sämst på höger och vänster. Det märke nog Johanna när jag skulle visa vägen och hon körde. Det är inte bra att göra så på motorvägar. Jag är ganska trött idag. Men det gör ingenting. Förut bäddade jag sängen och tänkte på en sak.

Min mamma hade varit så fin där i kistan sa min moster. Det tvivlar jag inte på. Det känns så konstigt för det verkar som om hon är här och kollar mig hela tiden. Det är ju en dum grej jag gör, att jag ibland råkar köpa cigaretter. Fem gånger har jag tappat dem, jag tappar aldrig saker, om jag inte klantar mig. De har åkt ur min ficka iallafall, fem gånger, och varje gång har jag av någon anledning tittat ner i marken och fått syn på dem. Mamma var ju jävligt envis, så jag tror att det är så hon vill visa något. Det låter flummigt, men jag tar aldrig droger så jag är inte påtänd när jag skriver det här, utan fullt allvarlig. Men det var bara en tanke jag var tvungen att få ner. Även om min mamma var kort så var hon helt störd när det gällde att klara sig fram genom saker. Tack morsan, för att jag fick det av dig. Undrar vad min mamma hade gjort om hon fötts i ett annat sammanhang och fått utrymme i livet att göra saker som hon ville. Det får varken jag eller du reda på. Min syrra förresten, hon är sjukt jobbig. Håller på och käftar med mig hela tiden. Nej Linda, det är inte dig jag syftar på. Eftersom hon är bara 10 månader yngre än mig, så blir det nog ännu värre, för jag ser henne som en liten skit som bara ska tuppa upp sig. Det är ett jävla tjat helt enkelt. Det ska vara en prästjävel och en massa psalmer, jag spyr. Psalmer är bajs och präster är jobbiga, för de är alltid så gamla och har flottigt hår och ska låtsas bry sig. Jag hade hellre haft det på något annat sätt, men allt ska ju vara så innihelvetes klassiskt och följas enligt samhällets alla jävla normer och regler. Som om livet vore en liten ritual som man ska leva inom. Åt helsike med det. Jag gör vad fan jag vill, och det är väl tur det.

Om min farmor skulle höra hur mycket jag svär, då skulle hon stoppa en tvål i munnen på mig. Kanske är det därför jag svär så mycket, för att det är så jävla förbjudet. Eller var. Jag vet inte. Nu ska jag gå härifrån snart. Nästa gång jag skriver här ska jag skriva något roligt. Men det är ju så att om man ska vara rolig jämt, så blir det säkert bara tråkigt. Fast så kanske det bara är när man kör dåliga skämt. Sånt sysslar inte jag med.

Jag heter Elin A-Lod
jag är bäst i världen
efter

min morsa





p

det snöar i min ljudbild

40 scener, 300 inställningar och fyra dagar senare. Inspelningsveckan är över. Helvete är det enda jag har att säga. Vilket jävla slit. Är sjukt stolt över hela mitt team, de har varit grymma. Nu har jag, i tre meningar, eller om det är två (jag orkar inte räkna), använt mig av så många fjortonårsord att jag nästan kräks. Men vafan. Det är fest på Västhem nu. Palla gå dit. Eller, jag var där och vände. Visade att jag levde. Wenander stannnade. Imorgon festar vi av oss i Malmö. Ska bli sjukt fint. Bort ifrån hålan. Och så kommer per automatik en fråga upp: Hur i hela helvetes fanskap ska jag stå ut här i mer än 1,5 år till? Idag gick jag ett extra varv vid stationen i Lund för att få lite energi ifrån de förbipasserande människorna. Här är allt så stilla, och åkrarna är alldeles upptröskade. Det hade varit roligare om jag haft en häst här, då kunde jag ge mig ut i skogen. Jag tänkte på en störd sak innan. Min gamla 8-bitars som pappa gav oss när vi var små. Måste ringa och be dem att inte slänga det när vi rensar lägenheten.

Fyfan. Rensar. Det lät hemskt. När vi går igenom lägenheten låter bättre. För det är ingen förbannad räd. Undrar hur många svordomar jag hävt ur mig nu. Erik sa att jag skulle vara lite mer ödmjuk, fast han förstod inte att jag skojade när jag hackade på honom för att han sa "skaparen" i en mening. Sedan frågade jag om kristna tycker att "herre gud" är ett själsord, men han sa att de inte tyckte det. Generellt sett. Igår gick jag och Johanna ut. Vi pratade om lite olika saker. Jag ska försöka lära henne lite om hermenuetik. Undrar om det stavas så. Jag har fan ingen aning. Om några dagar ska jag bestämma om jag vill flytta tillbaka till Lund. Jag kan inte bestämma mig. Alla har ju dragit därifrån. Skulle se fånigt ynkligt ut om jag kom ditdragandes. Eller, det hade det väl inte men det hade blivit konstigt. Nu snackar jag sjukt mycket skit. Det får jag göra. Ibland, ungefär som nu känns det som om jag trotsar upp mig emot mig själv.

Min plansch hade åkt ner när jag kom hem, min säng var (är) obäddad, men jag funtar på att bädda skiten innan jag lägger mig. Inte för att det är en tvångstanke utan för att det är skönare att sova då. Förut tänkte jag på Haruki Murakami och på Miyazaki (om det stavas så) (ja, det är en tvångstanke/principsak att alltid stava rätt). Jag tror att jag skulle passa som japan. En gång lurade jag i en kille att jag delvis var det. 25%. Han gick på det, rätt av. Han hade nog inga glasögon.


Nu skiter jag i det här och dricker lite vatten.

adios.

när det regnar på min hand och på skolans HVX

Varför går jag inte och lägger mig som vanligt folk. Tänk om det skulle vara mer ordning med mig, tänk om jag kunde städa upp efter mig, om jag kunde - när jag städat garaderoben, också kunna hålla ordningen där i mer än en vecka. Eller två. Det är något jag funderat en del över. Det märkligaste måste nog vara när jag sliter ut kläderna ur garderoben och lämnar dem ute, medvetet. Lite som att psyka sig själv. Mycket märligt, men jag antar att jag och jag har lite humor. Det är kul med lite jävelskap, sån där med glimten i ögat. Usch vad jag avskyr det uttrycket. Glimten i ögat. En glimt kan nog se ut på många olika sätt.

Förut tänkte jag ringa mamma. Sedan kom jag på att det inte gick. Igår tänkte jag slå hennes nummer, bara för att invänta svaret som inte skulle komma.

Idag, när vi filmade i Lund hade vi ganska roligt. Eller jag höll på att trilla sönder av skratt. Skulle ta en scen där skådisarna gick och Mackan skulle fota dem genom att själv backa med i dialogen. Det blåste och Johanna hade hjälp av Björn, som med klappans hjälp skyddade micken ifrån en del av blåsten. Vi backade hela gänget, Johanna råkade gå in i en cykel, Björn räddade henne i sista sekund så att inte ljudbilden stördes så mycket, sedan backade jag in i en soptunna och en störd kille skrek till skithögt så att ljudet förstördes i dialogen. En riktig liten apa. Johanna pekade finger åt honom, jag hötte med min pärm. Precis när vi skulle ta bilden vid systemet så började det dugga, Mackan - som innan vägrat att filma vid minsta lille regndroppe, även om jag erbjudit att stoppa en säck över honom - ville helt plötsligt ge bilden en chans. Jag virade in hela honom i min gröna halsduk. Såg ut som om han hade en burka eller något. Vi blev så stressade så att vi fick både halsduk och mick i bild. Sedan började det hagla. Jag kunde inte sluta skratta. Mackan gick och köpte en pölse. En rolig inspelningsdag. Dock jävligt stressig. Framställer nog inte sig själv från sin bästa sida. Men med ett underbemannat team, som vi är, så tycker jag att vi är sjuka i huvudet som pallar.


Mina jeans hänger i taket såg jag nu. De är säkert torra. På lördag ska jag kanske följa med Maria till Malmö. Det kanske blir kul, fast hon sa att det var mest jurister där. Och hon himlade lite mer ögonen, så jag tror att jag förstår vad hon menade.


Christian Kjellvander är bra och om han inte skulle haft den där långa frun så hade jag lätt stött på honom. Det finns många som är bra, och jag tycker att det är lika intressant varje gång man inser att man tycker om en endaste liten person för något den presterar, nästan helt på egen hand. Med en egen känsla som gör att man fastnar. Tänk om alla på hela jorden kunde ha en enda sådan sak, liten eller stor, som de kunde dela med sig av. Då hade det nog varit roligare att leva bland människor.


Undrar om det finns några moln
på hela himlen som man skulle
kunna sitta på.




Jag Elin lovar mig själv att
i helgen måste jag verkligen
äta lite glass.



yes.

jag måste sova och sluta svära

Helvete. Ha. Vad rolig jag är. Idag fick jag sjuk prestationsångest. Har inte kollat på nyheterna på flera veckor, har inte läst alla kulturdelar. Har inte gjort ett skit. Har missat Youkiko och Magnus det senaste halvåret och alla nya boktryckningar och alla nya filmer och allt nytt som har hänt. Jag vet ingenting längre. Ska jag skylla det på hålan? Ja. Det ska jag göra. Det är hålans fel.

Nu borde jag sova. Inspelningen har gått bra idag, fått fina bilder och bra spel ifrån skådisarna. Är helt nöjd men sjukt trött. Igår tvättade jag, men jag orkade inte vänta på att maskinen skulle centrifugera klart. Intellektuellt samtalsämne va? Jag spyr på mig själv. Det är ju det där med läsningen också. Klarar det inte längre. Helvete. Och svordomarna, ja det fungerar ju inte heller. Och det där med att lägga sig i tid. Fungerar inte heller. Fan. Och det där med att städa rummet.


Imorgon kommer annonsen, jag ska få originalet. Det gjorde mig glad att Agneta ville ge mig det. Själv skulle hon ta en kopia. När jag får den kommer det säkert kännas konstigt, så jag får se när jag öppnar kuvertet. Idag träffade jag Anna. Kramade ihjäl henne och pussade henne på kinden, för hon är underbar. Ja. Undrar om jag känner flest underbara eller hemska människor. Jag har inte räknat dem.

Min plansch har åkt ner. Min disk står kvar bakom datorn och min rena tvätt hänger över hela rummet. Det är kondens på rutorna för att det är så litet och klockan är för mycket. Jag vet inte vad jag skriver, men jag vet att jag ska se på nyheterna imorgon, och sen, när julkalendern börjar - då ska jag följa det varje morgon. Som jag gjorde första terminen i Lund. Det värsta var bara att på julaftonen det året, när sista delen var, då hörde jag ingenting för det var massor av barnskrik i ljudbilden. Typiskt. Men jag har för mig att huvudpersonens mamma fick tillbaka rösten. Jag måste få tillbaka min också, annars kan jag inte spela in låten till mamma. Då kommer hon säkert säga till gud att det ska regna. Fast, jag ska sparka på hans smalben när jag ser honom.

för gud är en jävla fitta

Jag vet, det är inte PK eller OK att säga fitta. Det tycker inte jag heller och jag medger att jag skäms en smula. Det borde du också göra gud. Jag vet, jag tror ju inte på gud, men jag är inte mer än människa och måste helt enkelt ha någon att lägga skulden på. Lite som ett hatobjekt. Jag hatar dig gudjävel, och jesus är det fulaste jag vet. Min syster är ledsen, hon säger att hon känt sig stark men inte längre. Jag vet inte vad jag är, jag är arg. Kanske är lite som när jag var en unge, så var jag också alltid arg. Att gråta var för tjejer. Ja, jag vet att jag är en tjej, men jag skulle jämt vara så tuff. Kanske har det följt med mig hit. Jag vet inte. Kanske borde jag sluta analysera mig själv. Fast det vill jag inte.

Jag var hos Bell idag. Vi pratade om minnen. Hennes mamma sa att, då de just flyttat hade de cyklat en lång runda på alla små landsvägar som finns här nere i Skåne. De hade slutat upp och tagit en paus vid en gammal kyrka. Där hade Bell brustit ut i gråt och sagt till Bisse, som är hennes mor: "jag kommer aldrig träffa Elin igen... vi kommer inte kunna hålla kontakten...!" Det var väldigt fint. Vi höll kontakten. Man kan ha fel, även om man inte tror det, och även om man vet hur allting ska sluta. Jag trodde inte att mamma skulle dö ifrån mig, snarare kanske tvärtom. Jag vet inte. Men jag har ju alltid varit så fantastiskt klantig, gått in i saker, trillat, snubblat. Nästan blivit överkörd fyra gånger, varav en gång riktigt nära. Vet inte, men när man var unge så var allt så mycket på andra sätt. Man såg fram emot att bli stor och få egna saker och ett eget hem. Sedan skulle man få barn som ens mor skulle vilja se efter då man ville göra annat. Eller så skulla man bjuda över din mor på alla födelsedagar och umgås. Man skulle göra så mycket som hade med ens mamma att göra. Jag tänkte ta med mamma till Thailand och visa henne allt. Det vet jag att hon hade velat. Jag hann inte. Hur länge ska jag gräma mig över det? Och när ska jag få ångest över hur många gånger jag kunde hälsat på henne, men inte gjorde det.

Om gud såg mig nu så skulle han se hur jag blänger. Jag blänger så att ögonen nästan trillar ut. På tisdag ska de ha en jävla visning av min mamma. Jag blir lite förbannad, det känns som om vore det en vernissage. En visning. Och den där jävla begravningsenterpenören som tyckte att min dikt var för öppen. Hade jag suttit med vid det mötet hade jag gett honom en rak jävla höger. Eller kanske snarare, så hade jag nog hällt något på honom. Är nog hårdare i orden än i verkligheten. Och jag är arg. Arg, arg, arg. Det blir man säger en del. Det är så jävla natulrligt. Ibland blir jag ledsen också, men jag vet inte vad som är okej eller inte. Får man gå runt och gråta hela dagarna, är det ok? Jag tror att alla säger att det går bra, men att de tycker att det är jobbigt efter en stund. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Och jag skriver osammanhängande nu, känns det som. Och ja, jag stirrar fortfarande på dig gud. Ditt as. Linde sa att han, Elise och hans far bad för mig idag. Han trodde att jag skulle bli arg, eller kanske inte tycka om det. Men det gjorde jag, för jag tror att de bad liksom mer för helheten och inte till någon fåntratt som sitter på ett moln. Jag vet att jag förlöjligar det. Jag vet.

Min mamma var den envisaste i världen, och den mest osjälviska människa jag träffat. Hon gav bort allt. Tänkte alltid på alla andra. Det låter som något man alltid säger då någon har dött. Men det stämmer inte här. Det var så. På riktigt. Jag är nog mer än hälften av min mamma, och det är jag jävligt stolt över. Jag vet det mer nu, när hon inte finns. Min syster säger att mamma somnade lugnt. Jag tänker att jag borde varit där. Jag är glad över den sista veckan, jag är ledsen över att hon är död.


Gud, kom ner till jorden
till mig

så ska jag visa dig
livet.

Maten är inte god

Hej mamma, det här är till dig.

Jag vet inte vad jag ska skriva, du kunde ju inte använda internet så bra, men jag tror att Tom kan hjälpa dig om du frågar honom. Det är konstigt att du inte lever längre och jag kan inte förstå det. Men vet du, jag märkte när du dog hur lik jag är dig. Och jag tänker aldrig mer ursäkta mig för att jag är envis, det är en av de finaste sakerna du gett mig. Förlåt för att jag inte lämnade tillbaka halsbandet tidigare, jag förstår att du inte ville ha tillbaka det på sjukhuset. Vet du vad, jag fick det där jobbet som jag pratade med dig om. Jag tänkte ringa dig när jag fick reda på det, men så kom jag på att du inte skulle svara. Sedan tänkte jag på vårt gamla hemnummer, och att jag aldrig mer kommer att ringa det. Bara för att jag skrev så nu, så tänker jag ringa det direkt när jag skrivit klart det här. Det är inte rättvist att du skulle dö. Det vet du också, men jag är väldigt tacksam för att du gjorde som du gjorde, att du inte berättade att det var värre än vad det var. Fast kanske förstod du inte själv det. Hur som helst, jag tror att du ser det här, och att mormor och morfar är hos dig. Kenneth också kanske. Säg till honom att jag är sur för att jag inte tog hand om drejplattan och hans kamera. Och att jag tycker att han är cool. Och säg till Kurt att han såg ut som en modell när han var pojke. Och mamma, jag är ledsen över att jag inte var där när du somnade. Jag skulle åkt upp på måndagen, bara så att du vet. Puss och kram mamma från mig Elin.

Ps. Jag vet ingen på hela jävla jorden som har kämpat så inni helvetes mycket som du har gjort.

--------

hej gud

Jag undrar hur du gör för att leva så länge? Sedan undrar jag en sak till, hur kan Maria se så ung ut på alla bilder? Blir ni aldrig gamla och dör?

Jag kan köpa dig lite godis jesusbarnet, det skulle du ha.

Ibland undrar jag om jag fått något i huvudet, eller om min mamma råkade tappa mig när jag var liten. Eller så är väl allt mitt eget fel, jag cyklade ju omkull när jag var åtta och slog ut halva käften. Och tio år senare ska jag få reda på att man kan få bedövning hos tandläkaren. Jag är säker på att han var en sadist och att han njöt av att se mig lida. Jävla Magnus. Idag tänkte jag på lite olika saker, fast jag var samtidigt väldigt trött. Jag hade till och med lagt fram ett sådant där luktstift som jag bestämt mig för att andas in när jag, skulle ha vaknat, klockan 07.00. Men det tedde sig så att jag helt glömde av det, och sov så länge att jag som vanligt var tvungen att stressa till skolan. Som förvisso ligger 15 meter utanför dörren.

Det är intressant för jag har märkt att på bara tre månader har jag gått från en liten person som var mycket levnadsglad och positiv. Sedan igår, eller idag eller förut så såg jag hur bitter jag var. Linda sa förut, på telefon att mamma blivit bitter nu, hon också. Fast av en helt annan anledning. Det gjorde mig ledsen. Vem kunde veta att det skulle bli såhär. Inte jag och inte du, möjligtvis den där äckliga gud som sitter och dinglar med benen ifrån himmelen. När jag ser honom ska jag spöa skiten ur honom, och jag ska reta jesus för att han ser så fjollig ut. Och jag ska lura i Maria att hennes hudcremér är giftiga för naturen, så att hon börjar åldras, hon också.

När jag såg Lars von Trier på en dokumentär idag, då hoppades jag att han inte skulle ha någon fru, han verkar så himla fin. En riktig tänkare, och jag hann räkna ut hur många intressanta diskussioner man skulle kunna ha med honom. Just för att han är så freakad. Eller inte freakad, men han tänker på livet, och vill att andra också ska tänka. Det är så bekvämt att bara gå runt utan att reflektera. Lite som ett kollektiv. Gå efter varandra. Köpa samma färg på ögonskuggan. Whatever. Jag ångrar att jag tog ur min piercing och har allvarliga tankar på att sätta i den igen. Mamma skulle ju ändå inte få se det. Ibland får jag lust att tatuera upp hela kroppen med massor av fina saker. Vet inte varför. Jag vet några saker som jag ska ha. Och som sagt, mamma kommer ju inte invända. Inte för att jag skulle ha lyssnat på henne i vilket fall men, ändå.

Förut sprang jag runt sjön. Det duggade och var mörkt. Men jag såg små hus som där de tittade på tv och säkert hade lite familjemys. Sedan sprang jag vidare.


Jag undrar om jag längtar efter något, men jag kan inte komma på. Jag längtar ut tror jag. Längtar efter alla er. Ni vet. Kanske skulle jag trivas bra i himmelen, med dig mamma och jesus, Maria och dig
lilla gud.

Att sammanfatta ett liv, eller förlåt: lov

Innan du som sitter och ska läsa detta, läser detta - typ var med på att det inte är kul någonstans, eller underhållande. Det är bara jag som är på dåligt humör och spyr ner hela min blogg med det. Letar du positivism och köpglädje så har jag hört om någon som kallar sig "blondibella", eller något. Jag har inte fått kläm på om hon heter "blondinbella", men saksamma.

Idag är det söndag, idag åkte jag hem till skåne igen. Och på tåget pratade alla så mycket skit att jag satte på musik så högt att jag fick ont i huvudet. Och farbrorn brevid mamma satt alltjämt och ropade "hallå", fast jag tycker mer om "hallå" än när han ropar "mamma". Faktiskt. Solen sken idag också, och jag och mamma var ute två gånger och promenerade. Eller, jag körde henne. Snarare. Hennes väninna Jänet var där. Jag vet inte heller, egentligen om hon heter "Jänet" eller "Janet", men mamma och alla andra uttalar namnet med "ä". Det kändes väldigt konstigt att dra. Eftersom jag inte vet om vi ses igen. Men nu orkar jag inte bli sådan. Nu går jag och lägger mig. För nu är jag hemma. Och det första jag gjorde när jag kom hem, det var att krama Maria, för att sedan gå in på mitt rum och ändra hur skrivbordet stod. Jag är en idiot. Det står jag för. Men fan, det blev mycket bättre. De där mögelfläckarna på toan förresten, de hade blivit stabilare, så nu har jag sällskap också. Det känns direkt i rummet att det är vi nu. Jag bryr mig inte så värst.


Bye

och nedan följer massor med blaj. Säkert med felstavningar också. Men titta inte på mig, jag orkar inte rätta det.


Idag är det lördag den 1 november 2008, det är alla helgons dag, eller vad det heter. Jag skiter i alla helgons dag, men mina mostrar hade varit och tänt ljus på gravarna. Mormor och morfar, Kenneth, Magnus, Kurt, Gerd – och säkert några fler som jag inte minns. De kanske märkte det, eller så gjorde de det inte. Jag heter Elin och jag är tjugotre år gammal. Min mamma heter Lena och är femtiotvå år gammal. Någon sa till mig att ”femtiotvå år, det är ju ingen ålder att dö i”. Jag visste inte vad jag skulle svara eller säga, så jag höll bara med. Idag var jag och Linda ute, och mamma var med. Solen sken och det var skönt på något sätt. Vi ville att mamma skulle gå från sitt rum till hissen, men det vägrade hon helt enkelt. Hon fick sin varma ullkappa, den är svart och snygg, sedan fick hon låna min gröna halsduk, och så gick vi ut. Isse kom precis in till sjukhuset då vi skulle börja promenera. Jag som alltid ska hålla på filmade lite. Mamma sa hej till kameran. Linda körde rullstolen och jag försökte följa med i min egen takt. Jag hittade så mycket att fotografera idag, så det var lite svårt. En sak som var hemskt fin var ett löv, som var fyllt med små droppar, och genom varje droppe lyste solen igenom. Sedan såg jag en liten mask, han kröp och jag tog kort på honom. Tänkte döpa fotot till ”mask i motljus”, det passar.



Efter en stund såg jag en lustig sak, en cigarettfimp, den var full av frost, och på det som kvällen innan hade varit glöd, där satt en liten mask fastfrusen. Det såg ut som om han värmt sig emot glöden, och jag kunde bara tänka att han inte är ensam om att dö av cigaretter. Mamma verkade tycka att det var skönt i solen, för hon blundade och riktade ansiktet upp mot himmelen, hela promenaden.




Min kusin sa idag att hennes mamma hade läst min blogg, det tyckte jag var lite pinsamt, och jag hoppas verkligen att jag inte skrivit något olämpligt. Sedan tänkte jag att jag inte skriver så intressanta saker heller för den delen, jag kanske ska börja med det. Förra veckan, då jag kom hit till sjukhuset köpte jag med mig ett paket digestive oliv, jag hade litet svårt att välja mellan oliv och vanliga, men så säger de ju att olivolja är bra för hyn eller något. Nu är det tre eller fyra kvar, och jag åker nog hem imorgon. Kan man säga att cirkeln är sluten då, att kexen liksom utgjort bryggan för den här delen av filmen. Det kan man väl göra om man vill. Det var bara en dum tanke jag fick. Det finns nog många bryggor, det gäller bara att se dem. När man är med barn till exempel, inte för att jag är det eller tänker bli på ett bra tag, men iallafall – då tenderar man ju bara till att se barnsaker och barn överallt. Jag tror det kallas riktad uppmärksamhet. Men jag minns inte. Jag tror att många tycker att jag skulle blivit en dålig beteendevetare, eller vad jag nu är på min examen, för jag minns inte så många fina termer, och jag brukar inte använda dem heller. Fast det är ju egentligen mest för att inte verka prettig, och så skulle ju ingen fatta. Jag försökte med Mats förra veckan, då jag talade lite om shared-environtment och non-shared environment. Men han tittade bara på mig, på ett konstigt sätt. Sedan sa jag inget mer om det.





Förut, när gubbjäveln som ligger brevid mamma började gasta igen, då kunde jag inte hålla mig, utan körde in huvudet i hans dörr och sa att han skulle hålla käfften.Det hjälpte inte Det konstiga är att han sitter och gapar samtidigt som han blundar. Som om gjorde han allting i sömnen. I morse hände det en annan konstig sak. Och det konstigaste av allt är att alla de scenarion jag varit med om här påminner mig om en Roy Andersson film. Jag satt i dagrummet med Linda, drack snabbkaffe och läste en kulturdel över västergötland från 06/07, då hör jag plötsligt någon gapa ”neeej, rör mig inte! Ni ska inte tro att jag är död, jag blundade bara!”. Det som sedan hände var att en gammal gubbe med konstiga kläder kuttrade iväg genom korridoren, med ett antal sköterskor efter sig. De verkade rädda för honom, han var ju ganska lång och så, men jag kunde inte förstå vad det var som gjorde honom farlig. Jag tyckte att hans uttalande var väldigt roligt, så jag skrattade bara. En del säger att man blir aggressiv när man är ledsen, att det är en del av processen. Det kanske stämmer, men de säger ju också att alla reagerar olika. Det skrev jag i en dikt en gång. Det gick såhär:

”...alla reagerar olika i
kritiska situationer
vissa svimmar
andra går hem...”

Hur dryg är man, om man citerar sig själv. Jag gör det om jag har lust.
Ibland säger även jag saker som är sanna. Fast nu ser jag nog mest trött ut. Det är tråkigt. Man vill ju vara pigg och sådant. Annars är man inget kul. Maria ringde mig förut. Jag hade tänkt ringa henne, fast det har jag tänkt i flera dagar. Vi pratade och det kändes litet bättre då. Hon kände ungefär samma sak som jag gällande vissa saker, och kanske blir det så att vi flyr hålan och drar. Det skulle vara fint. Och Karin, så glad hon skulle bli om jag kommer upp redan till hösten. Och jag, vad glad jag skulle bli!



Förut kollade jag lite på tv, fast innan jag gjorde det så missade jag bussen hem till Tidaholm. Det gick en klockan 14.30, som jag missade. Sedan gick det en 17.30, men det var lite sent. Därför mötte jag upp min kusin, som heter Camilla och är med barn och ska snart få, och Linda på Waynes här. Jag tror att jag har fördruckit mig på chai-the. Men jag tycker fortfarande att det är ganska gott. Iallafall, de körde tillbaka till sjukhuset, för Camilla ville hälsa på mamma. Då fick jag en läskig Kafka känsla, plötsligt var jag tillbaka på det här jävla stället. Sedan körde Camilla mig till stan och hem till Martina. Och den jäveln, hon är också med barn. Jag kände mig lite utanför, så jag undrade om jag kunde på en kudde att klämma in under tröjan. Vi drack the och snackade lite saker. Martina skojade om en tjej i hennes gamla klass, och det var verkligen roligt, men inte så snällt. Men man behöver inte alltid vara snäll heller. KJ ville se på postkodmiljonären, så det gjorde vi. Jag tycker att Rickard Sjöberg ser ut som en äcklig liten Jesus-figur, och min syrra sa att han försökte härma Björn Gustavsson. Jag hoppas innerligt att han snart ska klippa sig igen. Och det var en korkad brud som inte visste vilken huvudingrediens som glas hade. Eller det var ingen brud, det var en tant. Det tyckte jag var underligt. Sedan zappade Martina till lite olika program, och det tyckte jag var skoj – för det var länge sedan jag såg på tv. Det var en grej på MTV som var mycket underlig. Det var två äkta par som skulle byta partner, för att se om de andra typ skulle bedra varandra. Jag förstod inte riktigt, men jag tyckte att det var konstigt. Sedan tänkte jag på en sak som jag läste i kulturdelen över västergötland 06/07 – en översätterska som skrev ”vi vet exakt vad de äter till frukost i USA, men vi har ingen aning om hur spanjorer tänker”, och det är ju helt sant. Det är konstigt att vi inte är mer intresserade av de länder som ligger nära oss. Man blåser upp så mycket konstiga saker, och glömmer det som är hundra gånger mer intressant. Till exempel fastnar jag ofta vid datorn, det hatar jag. Förut låg jag alltid och läste, men nu kan jag liksom inte få ro. Eller så beror det på att min nattlampa inte har något bord att stå på, och att sladden är för kort. Jag ska möblera när jag kommer hem, för jag står inte ut. Hoppas inte att mögelfläckarna på toan vuxit sig större. Då kommer jag säkert få svårt att andas. Det var någon som sa att Nordhem, där jag bor är som en färja – varje natt åker den ut till havs för att sedan återvända nästa morgon. Någonstans tror jag på det. Det gör liksom hela grejen lite mysig, och kanske förklarar det också kondensen som finns på fönstet varje morgon då man vaknar. Och kanske förklarar det den lätta huvudvärken som kommer därtill – lite som om man varit ute på däck och festat halva natten. Min storasyster skriver listor på saker hon vill ha, och hur hon ska vara. Det kanske jag också ska börja med. Jag kan ju göra ett litet utkast här.

Elin ska vara/göra:
*snäll
*äta mer glass
*städa oftare
*inte vara så impulsiv

Jag blev inte ett dugg nöjd med det där utkastet. Snäll det är jag ju redan, och jag kan inte äta så mycket glass för då kommer jag inte få på mig mina jeans. Städa, ja det kanske jag kan göra lite oftare, och impulsiv – jag ska försöka sluta med det. Den senaste tiden har jag skrämt livet ur vissa. Och det är ju trist.

Nu sover min mamma och min syster sitter och läser. Rickard Sjöberg sitter säkert och ber till gud, lite sådär vid sängen. Eller så har Björn Gustavsson stämt honom, för stöld av frisyr. En gång såg jag Björn Gustavsson på riktigt. Han är väl söt, och kanske rolig, men jag förstår inte varför folk överskattar och dyrkar honom. Han är ju inte mer än människa han heller. Det gäller nog att inte ta sig själv på för stort allvar. Då blir man bara olycklig när man märker att man är precis lika vanlig som varenda liten skit på jorden. Det som skiljer oss åt är bara olika människors sätt att se på oss, och det kan ju vara olika beroende på vart man befinner sig. Fast, det är ju bara vad jag tror. Idag tänkte jag på Marilyn Monroe, jag gillar henne och jag tycker att det var hemskt synd att hon dog. Men så undrar jag, hade hon levt nu – så kanske jag inte ens brytt mig om henne. Kanske är det samma sak med Karin Boye. Ska man behöva dö för att någon ska komma ihåg en? Jag har ingen aning, och det är svårt att ta reda på det också. Jag tycker att människor är konstiga. En del är snälla och verkar tycka om en, men andra – de som inte känner en, fast kanske tror sig göra det – de är konstiga. Och helst skulle jag vilja slå varenda en av dem på käfften, men jag ska inte göra det. De säger ju att aggresion kan vara en del av processen och, jag får försöka leva ut och andas in ut in, så att jag inte gör något dumt.

Adios.




Fredag den 31 oktober 2008
Jag är på mycket dåligt humör. Det har min storasyster nog märkt. Hon tjatar om massor av saker och jag säger bara, utan speciellt intresse ”oj” eller ”va” eller ”shit” eller helt enkelt ”jaha”, och ändå forstätter hon att tjata. Det är ganska mirakulöst tycker jag. Om jag hade varit hon, och pratat med mig själv, då hade jag slutat prata. Jag är nog ganska tråkig när jag är på dåligt humör, förutom när jag stöter på folk som retar mig, då brukar jag få infall, som jag förvisso inte brukar införliva, men ändå –det brukar roa andra. Fast idag blev Isse förbannad på mig när jag sa att det luktade skit på avdelningen och när jag kallade mammas granne för jävla gubbjävel, för att han hostar hela tiden och ropar på sin mamma. Hans mamma är död, för han är gammal. Sedan irriterar han mig i övrigt mycket, för han har bett mig komma in och hjälpa honom på toa en gång för mycket. Jag vet, jag är ett svin – jag borde tolerera att man blir gammal och sjuk. Men inte nu. Jag är inte in the mood för det. Dessutom fick jag inte ens vara ifred i köket förut, då satt det en stor mastodont i rullstol och sa något jag inte riktigt hörde så jag sa ”va, vad sa du”, då sa han ”jo, det är ju det där med toan”, då blev jag förbannad och sa ”jag jobbar inte här”, sedan gick jag in till mamma och åt. Jag är mycket väl medveten om att jag verkligen borde vara vänlig, men samtidigt är jag så jävla utled på alla jävla måsten som ska finnas hela tiden. Jag gör det jag har lust med, och jag har inte varken lust eller ork just nu att sitta och andas in fisdoft eller tolerera att någon kör med mig, och tror att jag är någon jävla toalettlisa. Där går min gräns. Big time.

Idag har det snöregnat hela dagen, det är grått och mycket kallt. Det har legat dimma över höjderna som syns utanför fönstren. Det är åtminstone skönt att se lite landskap med former, det har jag saknat. Fast mest saknar jag Stockholm just nu. Svalöv känns som en brunn som ska suga upp mig, och inte släppa mig loss igen. Ett litet vacuum som jag inte kan andas i. Det är lustigt, men så fort jag satte mig på tåget upp, bland lite annat folk – då vaknade min lust att skriva igen. Trots att jag visste vad som väntade mig häruppe. Det säger ganska mycket om bubblan som heter Svalöv som dödar inspiration och allt som heter lust. Visst är jag negativ. Jag vet. Så är det ibland. Vidrigt va, att jag inte är nöjd och glad och hundra procent peppad för att jag är en av 12 som kommit in på linjen. Jävligt lustigt. Jag nästan skäms. Fast samtidigt inte.

På tal om Stockholm för den delen, så skulle jag inte åkt upp. Linda behövde komma iväg (fast vem behövde inte det), så hon bestämde sig för att dra. Jag lade ner lite kläder i en påse och tänkte haka på, om lusten kom. Samtidigt var jag livrädd över att lämna mamma. Även om Isse var där. Det slutade med att jag ringde Martina hemma, och frågade om jag kunde komma dit, det fick jag. Sedan kom tåget in, det hade inte funnits några platser kvar, så Linda skulle få stå, eller sitta i bistron – och betala femhundra för det. Vi kramades hejdå, och hon gick på. Och jag tror att tåget gick några sekunder efter att jag ändrat mig, och rusat på tåget. Jag fick ett infall, och sprang på. Linda blev glad över det, och tyckte att jag var konstig. Jag tycker inte att det är så konstigt, att leva på infall. Då gör man ju var man vill och känner, just för tillfället. Det var bra för mig att komma till Stockholm, men jag visste också att jag skulle sakna stan skitmycket när jag var tvungen att dra, och att det ska dröja två år innan jag kan flytta upp. Iallafall, Karin och jag sågs och åt frukost ihop hos hennes föräldrar, det var väldigt mysigt. Hon skulle upp på Götgatan och jobba, och jag skulle träffa Alvarez ifrån klassen. Hela måndagen spenderade jag och Linda gåendes över halva Stockholm. Jag bäljade i mig säkert 1,5 liter chai-the. Om inte mer. Det gjorde att jag fick ont i magen. Linda sa att jag fick skylla mig själv. På Waynes satt några mitt emot oss, de hade casting för någon film. Har ingen aning om vilken. Det var så fånigt bara, för den skulle antagligen spelas in på engelska, och de ville därför ha intervjun på engelska. Grejen var att de själva talade så illa att jag fick ont i huvudet. För att inte tala om deras castingoffer. Det var helt enkelt en blandning av skitkomiskt och jobbigt att lyssna på. Nu drygade jag mig igen, förlåt. De var säkert jätteduktiga, egentligen. Förlåt. Fast jag har ju lovat en sak också, att jag inte ska ursäkta mig så mycket, så jag tar tillbaka ursäkten. I onsdags, innan jag drog hem hann jag träffa Per och My, de är verkligen världens sötaste människor. Per var så skojig, för han var som en stor unge, och My – hon är ju så fin att man vill ha henne på väggen, eller nej – man vill ha henne med sig i ryggsäcken hela dagarna. Ja, verkligen goa. Det ger mig lite hopp, att det finns snälla människor, som inte är snälla för att de egentligen är dumma. Utan bara snälla.

Nu är jag tillbaka på sjukhuset. Det gör mig galen. Jag blir tokig och har ont i huvudet för att det är så jävla instängt här. Och alla systrar och alla läkare som aldrig infinner sig. Och min mamma, som inte har något hår men en bandana som vi hade när vi var små, runt huvudet. Jag sitter på en äcklig anhörigsoffa i ett rum med fönster som inte går att öppna. Det är fint härinne, det är bara det att jag har gått runt i dessa korridorer hela dagen, ute har det som sagt varit isande kallt, och jag har bara min fjällrävenjacka (som jag för övrigt fått av mamma, hon hade den då hon var ung), och den är för tunn för det här vädret. Alldeles för tunn. Och jag har nog inte haft någon större lust heller att gå ut, sjukhuset är ju bara som en stor, vidrig kloss som omger ett större område, och att spatsera runt här skulle nog gett mig ännu mer krupp. För att inte tala om lukten, sjukhus luktar vidrigt. Och alla människor, de som ska gå lite sådära lustigt trippande, och kika på skyltar för att de inte vet vart de ska. Och de ska ha en rynka i pannan, eller framkalla lite vattniga ögon, för att man ska tro – de är påväg mot en anhörig som är dålig. Fast i själva verket är det oftast en farbror som stukat fingret, eller en unge som råkat trilla från en gunga. Man kan se de som är ledsna på riktigt, de andra faller mig förbi – som idioter som borde bli statister i någon dålig svensk film. Och en sak har nästan de allihopa gemensamt, de har både för mycket smink och har sprutat på sig för mycket parfym. Jävla idioter. Tror de att man går på det där? Visst är jag cynisk. Det behöver ingen berätta för mig. Det skrämmer mig, att jag tappat något på vägen. Och det har gått så fort. Inte trodde jag att jag skulle förlora det som alldeles nyss var min drivkraft: min kreativitet och min lust. Den är borta nu. Och jag vet inte vems felet är, men jag vet att det inte är mitt eget. Så går det om man låter sig ätas upp av andra, och då man tillåter andra att träda in på ens mark. Och kanske då man värderar ner sig själv också, i jämförelse med dig och dig, vad är jag då? Jag kan ju bara vara mig själv, så enkelt är det. Men att försöka hålla fast vid något man inte vinner något på, det är svårt. Nu svamlar jag, det vet jag.

Mitt höstlov är snart slut. Jag är inte utvilad. Jag har inte gjort så många hösaktiviteter och jag har inte tagit en höstridtur på Babben. Jag har inte varit vid Tidan och kollat på vattnet och jag har inte varit uppe på berget och joggat. Jag har inte varit i stan och kollat på idioter (visserligen är den punkten mig fullkomligt likgiltig). Men nu är jag så jävla trött på mig själv att jag tycker synd om de som läst ändå hit. Förut försökte jag ha lite kul med Isse, så när hon låg i mammas säng körde jag henne upp och ner, och ordnade så att ryggen åkte hit och dit – när hon pratade i telefon. Det tyckte hon inte var kul, men mamma skrattade lite. Sen läste jag ur en skitbok för mamma, det fanns ingen bra helt enkelt. Hon hängde nog inte med riktigt, men hon slappnade av lite, åtminstone. Ikväll ville hon ha dubbla sömntabletter, för hon klagar på att hon inte somnar, sedan när jag och Linda kollade lite på Idol, då somnade hon och snarkade så högt att vi knappt hörde de som sjöng. Jag har börjat på fyra noveller och en bok den här veckan. Men allt är bara skit, och det vet jag om. Om jag använde mitt huvud lite bättre så skulle jag kunna göra bra saker, men om man ska använda huvudet så måste man tänka och, det är jobbigt. Men jag ska börja, det har jag lovat. Igår tänkte jag på att jag kanske skulle satsat på ridningen, jag hade kunnat bli duktig. Kanske skulle hoppat stora tävlingar och haft det himla bra. Eller så hade jag kanske satsat på fälttävlan och brutit ryggen. Man kan ju aldrig veta. Minns bara allt det härliga med att åka ut och tävla, allsvenskan var skitrolig, även om jag var så himla liten och asnervös. Det var en speciell tid, där jag var tvungen att liksom samspela med någon, på ett sätt som jag saknar så jävla mycket nu. Det var så okomplierat. Fast jag saknar min katt också. Det kommer jag alltid att göra. Tack gode gud för att du gav mig allergi, när vi ses ska jag spotta dig i ögonen. Och imorgon, om jag ens får för mig att läsa detta, då kommer jag säkert att skratta åt mig själv, för att jag låter så less på allt och så jävla bitter. Men det blir ju kul för mig. Ha-ha.

Behöver jag säga, att jag är på mycket dåligt humör? Nej, jag antar att jag inte behöver det. Imorgon är det lördag, och sedan är det söndag. De säger att mam kanske kan få åka hem. Det trodde ingen när vi kom hit i panik förra veckan. Det känns konstigt, och jag har tänkt den här veckan att om det kommer bli plågsamt uttdraget, då vet jag inte om jag vill vara med mera.

Ciao