Idag luktar jag en blandning av nyutsläppt koskit och gris. Och, jag fick idag göra någonting jag längtat efter sedan jag var barn. Jag fick hålla i en tre dagar gammal griskulting. Det är det mest fantastiska jag gjort på länge. Den var så varm och mjuk, och blev alldeles lugn när jag tog den i famnen. Jag luktade på den, och den luktade faktiskt som ett vanligt, mänskligt barn (ja, nästan). Små, små öron och små, små fötter. Och det mjukaste lilla tryne man kan tänka sig. Det kändes härligt, och det var som om någonting bekymmersfullt gled av mig, åtminstone en aning.
Jag inser att jag kommer att bryta någonting jag skrev igår. Att jag ska sluta skriva (märk väl, "ska" istället för "skall"). Det kommer liksom inte hända. Om jag har rätt känsla, så tror jag att många anser, att om man skriver (som här) så är man den mest självupptagna människa som finns. Eller, om man skriver andra typer av saker, och står för dem med sitt namn, istället för att heta "graven", eller "lipigalinda" - så är man på något vis än mer uppe i sig själv. Men, det känns ju förvisso ganska fett det också.
Det är nog ett världsligt fenomen, att människor i största allmänhet har jävligt svårt för att öppna käfften, åtminstone då det handlar om tycken och kritik. Och kanske framförallt, eller MEN framförallt - när det handlar om att säga snälla saker till varandra. Snälla saker är fint att våga säga. Även om jag känner att jag sagt alldeles för många snälla saker den senaste tiden. Det går kanske ut på att man, mer eller mindre - förväntar sig, eller tror - att man skall få någonting tillbaka. Lite som karma. Nu låter jag sådär krävande, som jag vill mena att jag inte är. Jag är mest besviken. Besviken på mig själv, att jag återigen gått emot det min mage sagt. Eller mage, det kallas nog i vardaglig mun för instinkt. Jag vet vart den sitter, men jag följer den sällan. Det är nog så, att det finns en annan våning i kroppen också, som kanske kallas för "hopp". Hoppet och instinkten jobbar inte i samma arbetslag.
Idag är jag oerhört förbannad. Det känns ganska bra. Jag känner mig lite som ett loppisfynd, som man trott hade något värde (kanske såg jag bra ut i fönstret), men som sedan fått följa med till "Antikrundan" (där var det lång kö, och tog således lång tid innan jag vart värderad). Så sågade Knut Knutsson mig. Och jag fick stanna kvar i en soptunna någonstans, tillsammans med ett bananskal och kanske en gammal take-away mugg.
Jag är egentligen väldigt trött. Inte trött som i trött, men jag är (som mamma skulle sagt - jävligt utled). Framförallt kan jag inte förstå, om jag nu är så oerhört jävla bra, som jag försökte bevisa (något knaggligt i föregående inlägg) varför kan jag inte välja rätt? Jag har ett bra jobb. Jag får en bra lön. Jag har fina vänner. Jag har mycket kläder. Jag har två datorer, varav en stationär som ser hur fet ut som helst. Jag har alldeles för mycket skor. Jag har apmycket smink. Jag gillar att bada. Irrelevanta saker. Men, varför ska jag alltid välja helt åt helvete. Inte ens en skit-site, där urvalet skedde någorlunda randomiserat, kunde hjälpa mig med den saken.
Jag är så urbota trött på människors ursäkter, deras instinktiva vilja och jakt efter närhet, efter att få knulla (ja, det är ett ord det också), efter någon form av någonting som liknar någonting. Somliga betar av människor som om de vore en idisslande ko i en hage, andra tycks vara så fruktansvärt självupptagna, att de helt enkelt aldrig hittar någon för "just dem". För "just dem". För just mig hade det sett ut på ungefär det här sättet för några månader sedan, innan jag vaknade och kände att det var ganska naivt. Och, om jag skall bete mig som en unge på typ fjorton barrar hela livet, ja då får jag leva ensam. Eller med någon som är som på listan, jag snart ska dela med mig av. Och, den person, som skulle matcha min lista, skulle kunna vara en person vars personlighet jag eventuellt skulle glömma bort, för att allting är "checkat" och klart och avprickat:
1. Du skall vara minst 180 lång, under 177 är du helt körd även om du skulle roa mig.
2. Du ska ha fina skor
3. Du ska ha fina tänder (detta har jag dock ännu inte kunnat släppa)
4. Du ska jobba med någonting som jag
5. Du måste ha coola kläder
6. Du ska ha självinsikt och vara lite krånglig, men inte för krånglig
7. Du ska älska att ta bilder
8. Du ska tycka om att läsa
(Det här är idiotiskt, det låter som om min drömman är en bibliotekarie med välknytna snören och lite halv manodepressiv, men som kan klä sig för att han typ bor på söder, men i övrigt är fett dryg. Hjälp).
Det blir ingen fortsättning på listan. Vad jag vill säga är; Om alla går runt med sina listor av olika slag - så lär med all säkerhet drygt hälften (om inte fler) få leva ensamma resten av livet. Jag säger inte att jag skulle vilja bli tillsammans med världens mongobanan, som ser ut som skit. Men, jag har lagt listorna på hyllan och gör mig själv redo istället. Hur skulle det se ut, om man satt där med sina listor, så kommer en person som passar in (någorlunda) - men så är man så uppfuckad som person, att man inte kan hantera det hela, i vilket fall. Just för att man varit så upptagen med sökandet efter någon som skall passa, att man alldeles glömmer bort sig själv och sina egna grejer. Vad är en lista, när man inte klarar av att släppa någon in på livet.
Det känns ju onödigt att flika in med denna - för idag - sista kommentar.
Men, ja - jag är bitter. Som en antikvitet med så mycket patina, att jag lämnas till soptippen.
