Är det sant som de säger

att om man överlever blir man bara starkare av allt jävelskap som sker?
Jag tror det. Och jag blir trött på människor, den senaste tiden känns det som om jag har en apfarm omkring mig. Det är hemskt påfrestande. De apar sig så mycket, och kan inte tala som folk, såklart.

I lördags hade vi inspelning, jag tog ljud. Det gick bra. Malmö är en fin stad och kollektivet vi filmade i var så jävla fint. Med snygga killar och ett tak från 1700-talet, jag tror inte att det kan bli bättre. Det finns ett ledigt rum där. Jag är sjukt sugen. Jag får panik i den här hålan (jag vet att jag säger det varje dag, men så är det - och ja jag kanske gnäller, men det får man göra). Igår tog jag ljud igen, men jag vill inte bli en ljudkvinna, det är för simpelt för mig. Mats som skulle agera nyhetsankare var så himla ofokuserad och sa saker i ljudbilden hela tiden, som bara jag hörde i lurarna. Gissa om jag tappade fokus och började garva. Sedan doppade jag micken i bild också. Då frågade Maria om jag var för trött för att ta ljud. Nej, jag var inte för trött för att ta ljud. Jag hade bara svårt att hålla mig för skratt. Det hade de andra också. Till slut fick Marcus köra sina tagningar, han skrattade inte, Mats låg på en madrass och vilade sig då - och såg ut som en liten sjöjungfru. Han var bakis, och han hade nog lite ångest ifrån gårdagen. Vilket jag inte kan ha mer förståelse för. Hur som helts, Malmö är en fin stad. Stockholm också.

Igår fick jag tag på mamma. Hon var så söt, för hon har så svårt att sova på sjukhuset - madrassen är hård och kuddarna vill inte vara sköna. Hon sa "Du Elin, om man har svårt att sova, visst hjälper det att bara ligga och vila sig då?", jag hade så svårt att hålla mig ifrån att ta henne på allvar, eller inte allvar men - exakt så frågade jag pappa när jag var liten, och nu, nu frågar min egen mamma mig: precis samma sak. Det var lite speciellt. Och jag, jag svarade henne, precis så som pappa svarat mig en gång för länge sedan "Ja, det klart att det hjälper, då vilar man ju kroppen", och mamma blev lugn och kunde kanske sova gott den natten. Jag vill tro det, åtminstone. De säger den är mindre nu, läkarna alltså. Det kändes bra. Och hon hade gått ned i vikt, men bara till 59, och hon undrade om jag tyckte att det var lite, men då sa jag bara "Nej, det är lagom för en kvinna i din storlek, jättebra". Då blev hon också glad. Det kändes fint. Mamma är en liten kvinna, men hon är min mamma i vilket fall, och det var skönt att äntligen få tag på henne, jag hade försökt hela förra veckan - men hela tiden kommit fel, till en snubbe som hette Anders och talade bred västgötska.

De säger att minnet är kort. Jag tror att jag håller med. Och bland det värsta som finns är att ha torra läppar. Det låter väldigt konstigt, men jag kan inte koncenterar mig, för mina läppar svider som fan då. Nu tog jag på lite lypsyl. Jag blir så arg på folk. Och jag längtar efter alla mina vänner, som känner mig och som jag känner rakt igenom, och jag saknar diskussionerna som låg på en nivå där inte fitta och kuk och andra jävla skitgrejer ingick. I alla samtal. Men man får väl välja om sig och vänja in sig. Så är nog livet, skulle man säga för att säga något som låter bra i teorin men inte funkar i praktiken.


Igår gick jag och Iris en lång promenad, månen sken och sjön har en väldigt ful fontän mitt i sig. Men det var skönt och i morse sprang jag och Maria. Min kondition är inte var den var en gång. Man lever för mycket på gamla meriter och jag är så trött på folk som tror att de är något, och endast talar med de som de vet att de kan på ut någon tjänst av. Det är inte min värld det här. Och jag vet inte, men jag fortsätter och försöker fokusera på det jag är här för. Det ska bli skönt att åka till Stockholm på lovet. Då ska jag ta det lugnt, och umgås med folk som vet vem jag är, och varför jag är.

Det är så jävla tråkigt att städa
och att diska
och jag vill inte fortsätta med det nu
men jag måste.


PK


Ps. förlåt att jag klagar
och är svår.


puss

absurdum dum-di-jag

Phu. Igår märke jag lite olika saker. En sak var att jag är inne i en bubbla som innebär en chargong som inte är jag. Det kändes konstigt, men befriande. Ingen känner mig längre. Jag känner nog bara mig själv. Det är kanske bra. Jag vet inte. Det verkar som om jag är inne på något vidrigt filosofiskt spår här och nu, det vill jag inte vara. Det slog mig nyss att jag inte äter glass längre, det var längesedan. Även om det är min favoritgrej att käka. Jag städade lite förut. Det är tråkigt. Det tycker nog alla, förutom de som intalat sig själva att det inte är det. Jag tror att det finns många av dem.

Snart ska jag på inspelning i Malmö. Ska ta ljud och vara inspelningsledare samtidigt. Kommer nog gå sjukt bra. Otrevlig har ju blivit lite av mitt signum här, enligt vissa. Ja, de nötterna som inte känner mig, och som inte kan tänka längre än till den punkt där deras korta näsor slutar. Det är sådana man borde sätta på universitet eller skolning överhuvudtaget. Nu lät jag ovanligt dryg, det ger jag fan i. Äh.

Min moster ringde och väckte mig förut. Det blev sent igår. Sedan trasslade jag hostandes ut genom dörren. Där stod en farbror, det var Stinas pappa. Han stirrade på mig. Jag stirrade inte på honom utan sa hej och log. Han tyckte nog att jag var konstig, och ett mycket dåligt exempel för hur man startar sin dag. Jag vet inte. Jag kunde inte brytt mig mindre.

Det finns sådana olika typer av dryghet att jag nästan måste kräkas. Det finns för mycket folk här. Folk som enbart bryr sig om sig själva, och de som de känner att de kan få ut något utav, alternativt de som hyllar dem lite - i allt vad de säger. Skrattar med utan att skratta. Det är så vidrigt.

Jag åt omelett förut. Och skrev en dikt. Det var kul att vara med på alidabok, och tidningen med intervjun kom igår. De är så söta, hade gjort ett sådant fint uppslag. Jag blev glad. Mamma ska få en kopia av den, och min diktsamling om gud. Den har hon tjatat om så länge. Jag är dålig på att få saker gjorda. Och att minnas. Det är ett dåligt drag. Moster sa att jag troligsvis fått min kreativitet ifrån deras sida av släkten. Det tyckte jag kändes behagligt och fint. Men jag är så trött i ögonen, även om jag har glasögonen på mig nästan hela tiden. Det beror nog på något annat.

Tänk om man kunde orda en låtsaskompis, som skulle prata med en om precis det man ville. Det hade varit skönt. Här snackar alla om kuk och cigaretter och att supa. Jag hänger säkert med på de diskussionerna ibland. Det är obehagligt. Sätt hela skaran på UB. De hade blivit utkörda. Usch, nu lät jag så dryg igen. Kanske är på avvänjningsfasen ifrån hela Lund grejen. Det får väl ha sin tid. Men jag klarar inte av behovet hos vissa, behovet av att ta all plats, och att slåss tills det blir gjort. Jag förstår inte varför. Man kör över andra när man gör så. Men ändå. Nu ska jag hålla käfften. Antar att ingen fattar något av det här ändå. Jag har spårat, det gör tåg också ibland.



Älgar är fina
men drunknar
ofta.

mamma mia krösa tia

Så sa jag när jag var liten. Jag vet att jag inte är liten mera, men jag säger det ändå. Det sitter lappar överallt. Det är nog så, att mitt minne har blivit sämre, för nu när jag har alla lappar, då minns jag bättre. Kanske är för att jag har dem över datorn, jag kan inte missa dem. Jag vet inte. Det finns många saker jag inte vet. Jag vet att det är bevisat med undersökningar och statistik att agression inte minskas om man slåss. I Japan har de fightingrum dit man kan åka och sparka av sig. Men, statistiken säger att det inte funkar. Så då gör det väl inte det. Själv tycker jag att det känns skönt att sparka på något när jag blir förbannad. Generellt sett är jag nog inget bra exempel, och så är det nog så att det inte minskar agressionen i det långa loppet, utan bara just för stunden. Så måste det vara. Då stämmer statistiken. Skönt, då har jag löst det med ett enkelt resonemang med mig själv.

Igår ringde tidningen ifrån hemma, pressmeddelandet från alidabok hade visst fått både dem och sydsvenskan på kroken. Det var ganska flummigt. Jag sa att jag skulle blomma ut med min kreativitet, med värsta sarkasmen - men det kom inte med i tidningen att jag var det, så det såg mest sött ut. Gör väl ingenting det heller. Igår såg ci "lost in translation" i snusket, men det var en reva i skivan, så den la av precis när det var som bäst. Jag tycker om den filmen. Och jag skulle vilja åka till Japan. Där skulle jag nog också vara lång. Det skulle kännas fint.

Mitt rum ger mig dåliga vibbar. Jag tror inte att det tycker om mig. Det är för litet för min personlighet, och för långt ner för min säkerhetskänsla. Jag brukade alltid ha öppet fönster innan, för det är ju så skönt att få in frisk luft och ligga under tusen filtar, men det går inte nu. Kanske förgiftas jag av min egen luft, lite som sådan syrebrist, eller vad det heter. Detta bygger jag på att jag fått otroligt svårt för att stiga upp om morgnarna. Men jag vet inte. Jag har glömt att föra statistik över det. Det finns gott om lösa argument. Och snart ska jag och Iris sjunga. Det är kul. Men jag har kommit på att jag har lika svårt för höger och vänster som jag har att tonsätta mina egna låtar. Men man får väl öva. Det borde man vara van vid vid det här laget, man har ju varit liten och inte ens kunnat gå.

Det är nog konstigt med mig idag. Och min optiker sa åt mig att jag kunde ha samma linser på mig på båda mina ögon, även om styrkan är olika. Det ger mig huvudvärk. Men säger han det så. Man mår nog bra av lite värk också. Alla har börjat känna efter så mycket. Det är onödigt.


Nu ska jag skriva en sak, sedan ska jag och Maria gå ut på åkrarna, titta på vyerna och andas bonnluft. De säger att man ska må bra av det, jag får rena lungor men jag får också lite ångest av hur långt man kan se.


Pk