Min far säger att kärlek antingen klickar direkt, eller växer fram. Eller så finns den där, och växer sedan bort. Jag frågade honom, om han var kär i mamma vid första ögonkastet. När jag väntade på svaret, så insåg jag att jag önskade ända från tårna - att han skulle säga ja. Eller gjorde jag det? Hans svar vart hursomhelst - nej. Så fortsatte han med att berätta, att min mor vid ett tillfälle (eller möjligen flera) lånat sin bror Kenneths bil, för att åka till Folkabo och ta reda på vart min far bodde. Och, hade hon inte varit så ihärdig och enveten, sa han - så hade de aldrig blivit ett par. I hans värld verkar det som om min mor i det närmaste (som vi säger idag) stalkade honom. Så blev de ett par till sist, Christer och Lena. Som jag tidigare skrivit så flyttade de ihop efter 1,5 månad. Sedan fick de fem barn, och jag är ett av dem.
Min far sa även, att kärleken är ett tagande, och ett givande. Man får det man ger, och kan således ta emot det man får. Jag tror att jag tyckte om det där, men jag är inte säker - på att kärlek kan växa fram. Inte för att jag för den sakens skull förespråkar att träffa någon, och sedan tvinga sig att någonting växer fram, nej - där måste ju finnas någonting, ett litet frö - som man sedan kan låta växa fram. Om man törs. Jag tycker att kärlek känns frustrerande. Svårt och frustrerande. Samtidigt så måste det vara det enklaste som finns. Det där sista tror jag för övrigt inte ett dugg på, så jag förstår inte varför jag skrev det. Det är ingenting annat än svårt. Svårt för att sedan, kanske bli självklart.
Mitt ex säger att det ibland handlar om att nöja sig. Jag tycker inte om det uttrycket, utan tror snarare om att det handlar om att finna sig i saker och ting. Allting kan inte komma på en och samma gång. Det gör visserligen det i filmer, ganska ofta. Men vad människor tycks glömma ännu oftare, är att film är film - och film är film av den anledningen, att någon skrivit ett manus, och gjort en film av det hela. Och en film har ofta, absolut med sanningen att göra, men vem vill se en film fylld av svårigheter. Kanske är det därför så många älskar romantiska dramor. Där det kanske är svårt fem minuter (kanske en kvart) i mitten, för att sedan klara upp sig i slutet. Jag inser att det jag just skrivit, inte är helt vattentätt. Det räcker nog med att se en Kieslovkijrulle, för att förstå vad jag själv förstår. Kanske är det som med alla magasin om att banta. Man kan göra det på två veckor, tappa typ en storlek genom att göra mest ingenting. Så kanske man gör det, tar en liten omväg - för att sedan inse att man får gå dubbelt så långt om igen, efteråt. För att det inte fungerar på det viset. Ibland tänker jag att jag skall flytta ut till djungeln, börja leva som en babian och finna mig i det livet. Kanske skulle jag då också, träffa en riktigt fin apa, som jag skulle leva resten av mitt liv med.
