Sedan min mamma dog har jag känt mig kluven. Inte halv, det låter fånigt. Men kluven. Kanske inte kluven heller för den delen. Kanske är ensam ett ord som är mer rätt, än kluven. Arg också. Väldigt arg. Jag är arg över den saken, mest varje dag. Men, det gör mig inte till en martyr, eller en självömkande person. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag tror att jag tycker, att jag haft lite extra otur, bara. Och kanske är inte heller den saken, bara så bara. Mina vänners mammor talar väldigt mycket med dem. Om enkla saker och om svåra saker, de går ut och handlar tillsammans och hälsar på varandra. Jag har bara en vän, som har en förälder som är död. Han dog två år efter mamma, i samma sjukdom. Jag tror att hon känner ungefär samma sak, men jag vet egentligen inte, för vi talar inte så ofta om den saken. Man skulle kunna hinna med så mycket saker, men det är så få saker man gör. Så står man där med hakan i backen en vacker dag, och kan ingenting göra längre. Och inte heller få svar, på saker man undrar över. Somliga gånger går tiden så fort, och man tänker - att imorgon, imorgon gör jag det. Men vad skall man göra, om imorgon inte kommer.
Om mina känslor, för flera år sedan var säkra på en sak - varför kan de inte vara det fortfarande? Varför gäller inte de, även idag? Och, om de känslorna var sanna då, innebär det att jag måste applicera samma sorts mönster på kommande saker som jag vill lägga känslor på? Jag svarar nej på den frågan. Med tiden förändras allt. Skulle man använda samma mönster på allting, så skulle man aldrig komma någonvart. Jag skulle till exempel aldrig kunna älska någon igen, om jag gjorde på det viset. Somliga människor envisas och slåss, för att de vill använda samma mallar på samtliga personer de träffar. När jag möts av sådant, väljer jag att slåss emot. Jag måste få vara jag, och jag är jag och ingen annan. Sedan, att det inte blir samma sak, säger sig - i min värld - sig självt.
Jag funderar ibland över dejtingsiter. Om man är med i en sådan, så raderar man per automatik den spänning som annars uppstår, då man träffar någon man skulle kunna komma att tycka om. Man går in, och man ses - och man ses för att man antagligen har någon form av förhoppning, över att man skall bli ett par. Istället för att i "vanliga" fall eventuellt träffa någon på arbetet, eller liknande, där man kan gå och trissa upp en massor av spännande känslor, så att det verkligen pirrar till därnere i magen någonstans. Så kan det vara så, att fjärilarna dör, för att man inser att det bara var ett hopkok av blickar, som man byggde upp till ett stort slott - för att sedan inse att det egentligen bara var en vanlig friggebod. I förväntningar kan man bygga upp det mesta, och det största av alla byggnadsformationer som finns. Men, en förväntning har sällan någon form av förankring till verkligheten. Och, om man dejtar någon på nätet, så har man hoppat över flera steg i den där grejen, steg som man kanske aldrig kommer att kunna ta igen, och då istället fråga sig - vart allt det där tog vägen. Och kanske till och med förkasta någon, som man skulle kunnat bli hur lycklig som helst tillsammans med.
Vad jag vet, vet jag inte. Men jag vet vad jag känner. Huruvida det är sant imorgon, kan jag bara gissa och tro. Huruvida det är sant om tre år kan jag inte ens spekulera i, men jag kan hoppas. Och försöka tro. Att kräva mer av mig själv skulle innebära att jag skulle bryta ut i någon form av panik, eller åtminstone sjuk oro. Jag tänker inte så långt, inte längre. Jag har lärt mig någonting på vägen, allting är förgängligt, hur poetiskt och bittert det än må låta. Det är det enda man kan vara säker på, att allting är, för stunden och förhoppningsvis om hundra år, eller om tre, eller ett. Men, man måste lära sig - att ingenting är varesig gratis eller lätt. Sedan kan man själv försöka hålla fast i någonting man tror på, göra sitt bästa. Det är farligt att fråga sig själv för många saker på en gång, speciellt när det gäller framtiden, framtiden och känslor.
Hur pretantiös och självgod jag än må låta nu, så gör det mig detsamma. Snart är jag 26 år. Jag har inga barn, och inga planerade barn. Jag är inte gift, och planerar inte att gifta mig. Jag vet inte vad jag gör om ett år, men jag tror att jag vet. Jag bor under ett tak, och gör förhoppningsvis det om fem år också. Jag gillar hundar, men vet inte om jag kommer att bli allergisk. Jag har slutat rida, och vet inte om jag någonsin kommer att börja igen. Och jag har älskat, inte så många - men jag har gjort det. Jag nöjer mig aldrig, det kommer jag aldrig att göra. Men, jag skall försöka finna mig i, att om jag träffar på en känsla, så ska jag försöka lita på den. Även om den tillhör en genre som i de flestas världar tillhör den mest fantastiska, men som för mig vänder upp och ner på både mig och mycket annat. Kanske har jag med åldern lärt mig att lugna ner mig. Allting handlar inte längre om det eviga sökandet. Om jag skulle ägna mitt liv åt att söka, så skulle jag förbli den som kastar ifrån mig allting, för att det inte duger. Det kan ju alltid finnas någonting bättre på en annan gata, på en annan bar, på ett annat jobb. Men, det är bara jag. Jag är inte gud och kommer aldrig att bli gud. Vill man söka, så skall man söka. Det får jag finna mig i, även om det gör ont.
