liszto-mania

B målar i akryl. En mager jävel med klänning. Jag klippte just ner material, som jag borde klippt ner för två dagar sedan, eller möjligen tre. Vi sov ett tag efter stan, och utställningarna. Jag blev trött i ryggen, B i axlarna. Jag tror att vi båda funderade över, om vi gått och blivit äldre. På det franska fiket vart vi omringade av föräldrar, blivande föräldrar och par som sågs för första gången, respektive möjligen andra, eller tredje. Det ena paret, där tjejen satt i stora glasögon, blus, långt halsband och kavaj - där killen satt mittemot, i ordnad frisyr, rutig skjorta. Det andra paret, en översminkad tjej, inställsam - en kille i blå pullover med den där patetiska fågeln på, kanske heter märket "Fred Perry". Den var hursomhelst en aning för tight, och han såg jävligt smådryg ut. Hon sa, att hon inte mindes vart han bodde, så höll hon om honom, och han kanske höll om henne tillbaka. De satt, enligt mitt kodspråk till B, "kvart över tolv" från oss. Det andra paret satt "kvart över tre", och föräldrarna och barnen "tjugo i tre". De som lugnat sig, som insett sitt - som gett sig in i förökandet och avkomman. Tjugo i tre.

Kvart över tre, kom nog aldrig igenom plasten. De stapplade sig framåt i någon typ av dialog. Artigt, korrekt - men så urbota torrt att jag höll på att somna i min kaffekopp. Jag är övertygad om att de tillhör ett nätdejtande, och mår således en aning illa över hela saken. Så är väl frågan om paret, kvart i tolv - egentligen är bättre. De som redan satt på varandra, de som ändå är nära, men ändå så långt borta. Ifrån varandra alltså. Vad är egentligen att föredra, jag frågar B. Hon anser att båda paren verkade ganska stela. Om hon måste välja, så vill hon inte vara i något av paren - men hon måste välja. Det slutgiltiga svaret, är att hon inte vet, eller nu bestämde hon sig för - kvart över tre. Själv sitter jag helst kvar, mittemellan allting, och iakttar. Kanske blir jag sittandes så, tills jag blir gammal och krum. Men likaväl är väl kanske det, hellre så - än att sitta, obehaglig till mods - för att försöka lära känna en person, där det uppenbarligen inte finns någonting, för att sedan försöka tillverka någonting av ingenting.

Kärlek är någonting som blir till i hjärnan. Så kanske är det så, att man faktiskt kan tvinga fram dem, genom att försöka tänka sig till den. Som att baka kakor, eller sy en kjol. Man tenderar tydligen att hylla den man blivit kär i, till väldigt höga höjder. Man blir liksom förblindad. Om man lyckas förstå, att allting i huvudet och känslolivet sitter samman - så kanske det skulle gå. Kanske gifter sig kvart över tre, kanske får kvart över tolv barn nästa år. Det kommer jag aldrig få reda på, och jag kan egentligen inte påstå, att jag bryr mig.