action:deluxe

Jag vet inte men, det märks att det är ljusare längre nu - och att det är varmare. Ibland saknar jag min hund. Han hette Pricken och hade en prick på ryggen. Han var brun och vit, och liten.

mesost

Idag hände det. Ungefär det som jag hade på känn. Eller, kanske exakt det. Jag kände ingenting. Han frågade mig, efter lite tomt snack - om jag ville fika. Jag sa nej. Sedan återgick han, röd som ett stoppljus i ansiktet, till den andra. Hon hade brunt hår och en likadan jacka som jag.

appenzeller

Jag har FC nacke. Det är ungefär samma sak som FC-arm. Jag har jobbat och duschat. Tyckte jag såg någon på gatan idag, som jag brydde mig om tidigare. Märkte att jag inte gör det längre. Undrar hur många sådana personer som skall dyka upp, och dyka bort i ett liv. Hoppas att det inte blir alldeles för många fler, det borde ju betyda att man aldrig lär sig. Det verkar trist. Det finns nog någon jag gillar. Det är märkligt, för jag var helt oförberedd på det. Det finns också någon, som jag trodde att jag skulle bry mig om, länge. Just nu skulle det inte röra mig i ryggen, om han hade sex med någon annan, mitt framför ögonen på mig, ja - kanske till och med utanför min port. Nog om det.

Allting är oskyldigt. Jag är 26 år, fortfarande. Och jag ska andas och andas och försöka att låta allting bero, om det vill göra det.

demisel

I fredags natt åt jag och några stycken andra, nudlar. Spadet var så varmt att jag brände mig på tungan. Det gör fortfarande ont. Det värsta är, att om man bränt sig en gång, så fortsätter man oftast. Det hela har lett till att jag har så ont på tungan och på läpparna att jag inte ens är sugen på snus. Det var dit jag ville komma. Fast det är inte riktigt sant. Jag är skitsugen på snus, men så fort jag tar en, så börjar allting svida och det känns som om man stoppat in helvetet i käften. Jag har inget snus i lägenheten. M har lössnus, men dit har jag ännu inte kommit. Nu kom G upp i lägenheten. Han gav mig en snus. Mitt liv, dag känns räddad.

Jag är svintrött. Det kanske är naturligt om man kliver upp 04.00 och jobbar ute en hel dag, i ösregn och blåst. Det är väldigt kul, såklart. Men idag är jag bananas. Det är ganska okej, speciellt om man är ledig. Om ett tag kommer Bell. Jag ska försöka vara lite roligare att hänga med idag, än igår.

Den senaste tiden har jag kommit på lite olika saker. Delvis vad jag faktiskt tycker är roligt. Delvis vad jag inte tycker är roligt. Mycket vad jag försökt tycka, är roligt - fast jag inte tycker det. Det kanske är så, att det krävs att man utsätter sig för sådana saker, för att komma på den grejen. Jag är mest himla glad över hur det är att slippa vissa saker, och ersätta dem med andra grejer, som jag tycker om. Kontrasten är ganska sinnes. Och fin.

gruyère

Egentligen kanske allt man gör är ganska värdsligt. Vad nu det betyder har jag ingen aning om, men det låter enkelt och fint. Enkelt känns skönt. Värdsligt också. Jag kommer nog alltid att tycka, att det jag jobbar med (till exempel) är ganska värdsligt. Så kommer jag nog aldrig heller bli den där bruden, som har min kamera som accessoar. Kanske delvis, för att den är för tung. Men jag tror inte att det beror på det. Igår såg jag några brudar, med svart läppstift. Det fick mig genast att tänka på det hon sa, i sminkbutiken. "Desto mörkare, och fel det känns och ser ut - desto mer rätt är det". Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker att det såg ut som skit.

Igår när jag handlade hos Anton i tobaksbutiken, bjöd han mig på två kolor. Det kändes ungefär som då man var liten, och den gamla damen i kassan eventuellt hade en godisskål bakom disken, som hon drog fram om man såg söt ut. Visserligen tror jag aldrig att det hände mig just i en sådan situation - det var nog mest hos farmor. Hon hade alltid sådana syrliga karameller i alla möjliga färger. De var inte särskilt goda, men jag tog alltid ett par stycken iallafall.

Igår satt jag och E i parken. V kom dit med hunden hon vaktar. Hon väntade på samtal. Killen hon träffar hade lovat att ringa. Under hela tiden vi satt där, ringde bara hennes mormor. Så gick hon, och jag vet inte om han hörde av sig.

camembert

B säger att det inte är konstigt, att jag får astma - när det är så dammigt på mitt rum. Saken är såhära, att det är inte dammigt längre, men jag får ändå astma. Astma gör inte ont, men man blir trött och kan inte ta stora andetag. Att jag är världens veligaste på vissa fronter, går det nog inte att ta miste på. På 10 sekunder kan man övertala mig att göra någonting, om man bara använder rätt ord. Det är bra ibland, men ibland inte.

Igår då jag bundit G utanför ett ställe, där jag skulle köpa käk - jag stod inne i restaurangen - så går det långsamt, långsamt förbi en farbror, stödjandes på ett paraply. Efter honom kom ytterligare en farbror, bärandes en damväska. Efter honom kom en gråhårig dam. Alla på led. Långsamt. Lite hasandes mot toaletten. Det såg väldigt roligt ut, men också lite deppigt. Jag menar, inte nog med att man ska bli gammal, man ska börja gå i slow-motion också. Ibland undrar jag om det blir en grej, att gamla "spelar" ännu äldre, bara för att komma in i rollen. Jag tror visserligen inte själv på det, men kanske är det så.

Jag minns mitt första sommarjobb. Det var hemskt. Jag var 16 år och skulle jobba på ett ålderdomshem. Det luktade död och gamla kläder. De åt saftsoppa och blomkålssoppa och färsbiffar och en mängd andra saker, som alla såg likadana ut. En dag låg en dam död på sitt rum. Alla sa att hon var fin, och undrade om jag ville titta på henne. Jag satt med morgontidningen och ville kräkas. Dagen innan hade hon gjort ifrån sig så att det flöt bajs på hela golvet. Jag ville verkligen inte se en död människa, och kunde bara tänka på det flytande bajset. Som tur var, var det inte jag som torkade upp det. Frågan är, om det inte var blandat med en saftsoppe-spya också. Där fanns också på hemmet, ett fantastiskt par. De var 94 respektive 92 år gamla. Efter middagen låg de nedkrupna tillsammans i sängen, höll om varandra och var alltid glada. De hade fått rum bredvid varandra, eftersom de varit gifta hela livet. Jag tror att det fortfarande är det finaste jag sett.

brie

B har åkt. Ja igår faktiskt. Det är lite tomt utan hennes tandgnisslande. Hon vill egentligen att jag ska väcka henne, när hon gnisslar - men jag tycker att det låter så härligt, så jag gjorde det aldrig. Hon sa att jag smaskar när jag sover. Lite som om jag åt någonting typ sjukt gott. Det är nog något som går i familjen, jag minns att mina syskon gjorde det också, och kanske mamma. Det tyder nog på att man sover ganska skönt, samtidigt som att gnissla tänder ungefär betyder att man har lite trubbs med nerverna. Det är B själv som sagt det, och jag har läst om det.

Har hittat ordet nu, som beskriver det jag själv försökt förklara: synesthesia. Äntligen finns det ett ord. Fast, det har säkert funnits länge. Minns att min far satt och tittade i kors, när jag ville berätta. Då var jag skitliten, och kanske berodde det på åldern. Vad jag kanske ska göra imorgon, är att fråga mina syskon - om de också har det. Tydligen går det i familjen, mest syskon emellan. Om jag kunde, så skulle jag försöka förklara, men det är alldeles för svårt.

Igår tvättade jag. Min syster också. Fast inte samtidigt. Hon hade vikt mina byxor fint, då jag kom upp och skulle hämta min torra tvätt. Jag tror att det kanske är som en ursäkt, men jag är inte säker. Jag är fortfarande tjurig på henne, fast kanske mest besviken. Gjorde ett jobb idag, på ett fint ställe. Fick veta mängder av saker också, om skillnaden att vara ordningsvakt på fotbollsmatcher, och på Stureplan. "På fotbollen, då är det ingen som ger sig på en - och de som gör det, kan man lukta sig till, på Stureplan däremot, där kan vem fan som helst flyga på dig. "...det värsta är att de använder tjejerna, som smugglare, när det gäller vapen och knivar...". Så fick jag skjuts, nästan hela vägen till dörren.

cheese

Det är konstigt tycker jag, hur man om och om igen - gör samma misstag. Fast på olika sätt, så vet man inte att man gjort misstagen, förrän de är gjorda. Men, man ser också mönstret, så tydligt, när de är det - gjorda alltså. Detta låter förvirrande, det är exakt vad det är. Men, sedan är det nog också så, att jag inte har någon lust att sätta ord och namn på allting. Jag vet vad jag menar. Det räcker.

Köpte cola-nappar förut. De är ganska goda. Jag tänker på den dagen, då violpistolerna har gjort sitt. Hemska tanke. Min syster har endast visat sig kort hemma idag. Jag tror att hon sa hej, men väldigt tyst. Tror inte att jag är så himlans arg på henne längre, bara ganska - och jag tycker att hon ska be om ursäkt. Det kommer hon aldrig att göra. Kanske på sms, om två veckor - då det trillat ner hos henne, att det inte var så värst schysst. Det hon sa.

Jag minns en kille, han hette M och var oerhört kär i en av mina vänner. Han hade mycket finnar, och man var alltid livrädd för att de skulle spricka, då man var nära honom - så att man liksom skulle få gult var på sig. Under en av de allra första festerna vi var på, alldeles för små för att vara fulla, men hursom. Han satt då, olycklig i en hörnsoffa. Slog på Bryan Adams, och började mima med. Gråtandes. Jag minns att jag frågade honom, varför han grät. Då svarade han bara, "för att jag är kär i H. Men hon gillar någon annan". Jag vet inte om han träffade någon annan, till slut. Men jag vet att H ska gifta sig i augusti, och att hon och M - aldrig fick någon första natt tillsammans.

memento mori

Min syster är tydligen ganska pantad. Jag är ganska förbannad på henne. Inte för att hon bokar hotell till allt och alla, eller för att hon somliga dagar tar hem mat åt mig. Det är snällt, för hon vet hur jag allt som oftast fastnar i knäckebröden. Eller vet hon det? Det gör hon säkert inte. Hon tycker att färsk sparris är livet, och gillar uttrycket "carpe diem". Det gjorde min mor också, och min syster verkar tro, eller båda för den delen - att den trognaste gravbesökaren, per automatik - blir den bästa dottern. Eller! Varför inte, den som köper flest gravljus! Jag hatar att vistas på kyrkogårdar. Det gör säkert alla, ja förutom de som fått för sig att gud och alla döda är med oss, och anser att de inges av någon typ av ro, genom att vistas där. Detta blir lite ostigt, jag är medveten om det. Dessutom kan jag erkänna, att jag (som en treåring) börjat kriga med min ena syster via FB. Typ, hur 26 är det. Inte så himla. Men, som med ganska mycket annat tänker jag, att jag inte bryr mig. Även om man är typ vuxen, så måste man få bete sig som en jävla unge. Det innebär, att jag är fullt medveten, om att jag står med armarna rakt ner, stampandes i backen med fötterna. Snacka om regression. Check på den, och typ fuck you.

polers

ost

Alla säger att det snart är sommar, och att med sommaren kommer bra saker. Och att allting är bra på sommaren, och att det är varmt och man kan äta glass, dricka vin i alla parker och klä sig i svala saker. Det bästa är, att det är sant. B är här. Hon skavar med mig. Eller nej, hon ligger bredvid mig. Jag måste jobba. Igår kom jag att tänka på min kära mor, som jag rusade efter henne, då hon skulle till arbetet. Hon cyklade alltid tillsammans med en kvinna, som hette S. Hon hade sandaler, och ofta t-shirt och permanent. Jag förstod mig aldrig på den där permanenten, det var som om hon var kvar i åttiotalet. Men, hon var fin ändå. Ibland åkte vi på loppis, hon gillade prylar - märkliga prylar.

Varje höst plockade vi äpplen från vårt äppelträd. De smakade skit, men blev goda i paj. Någon fick skala, någon fick skiva. Oftast satt jag i paradisträdet, och visslade åt alla som gick förbi. Jag tyckte om deras snopna ansikten, när de försökte lokalisera vad det var som lät. De lyckades aldrig.

montage

Det finns kanske somliga dagar ingenting. Kanske finns där en känsla av att man börjar koka. Som i att bli riktigt förbannad, fast på ett vis som liksom gör att man bubblar till ibland. Om några dagar kommer jag säkert koka över, så att hela spisen blir sölig. Då är jag nog inte ensam, om att bli förbannad.

Idag. En rolig och förvirrad dag. Ungefär som att gå runt i en låtsasstad och aldrig riktigt följa med i någonting. Det var längesedan. Idag förstod jag nog också, att jag måste sluta upp - att vika mig dubbel bara för att passa in i någon annans förbannade ram, över hur en annan människa ska vara. Jag tror att jag kräks. Hur dum i huvudet får man bli.

Idag har jag också lärt mig många nya ord, ett av dem är "sinnes". Någonting helt annat är "masta på".
Jag tänkte masta av lite saker, och masta på nya saker. Man kan ju inte förvänta sig att man flyter bra, om man är fylld av skit.

gymnopedie

luft

Min nya tanke var att lämna allting utan text. Och bara fylla upp skiten med små rutor som spelar musik. Min vän A har träffat en kille, eller inte träffat hon har knullat med en kille. Hon sa att han hade en snopp, som var som en kon. Det tycker jag låter konstigt. Igår sa en kollega till mig, en ny sådan - att jag var rockabilly. Det retade upp mig, inte så att jag blev sur - bara det faktum att alla ska sortera in andra i fack hela tiden. Jag vet, att det är en psykologisk omöjlighet, att inte göra det. Om människor aldrig skulle sätta saker i boxar, generalisera, och sätta samman saker som de förknippar med andra saker - så skulle den/hon/vi gå under. Det finns forskning på den saken, så det är ingenting jag bajsar ur mig. Tror att kommentaren "E, du är en sådan svartrockare va?", som jag fick i vintras, kanske ändå kändes än mer märklig. Tror att jag gick igång, denna gången negativt - på att snubben sa, ja han som kallade mig rockabilly "...men du har ju rött hår och tatueringar, så du måste väl ändå vara det..., du vet lite så pinuppa?". Då frågade jag honom, hur man vet om man är en rockabilly. Då satte han på den skränigaste musik man kan tänka sig, och sa att rockabillys lyssnar på sådant. Den senaste tiden har jag i princip bara lyssnat på hip-hop (cool, eller hur), så någon rockabilly är jag definitivt inte. Kommer aldrig att bli. Jag menar, hur snyggt är det med snubbar, till exempel - som drar håret bakåt i en sådan skidkulle, som klär sig i hängslebyxor, har en liten mustasch. Eller tjejer, som klär som i jordgubbar och bleker håret. Nä tack, jag tror inte det.

Jag har gjort något fånigt. Jag har skrivit nästan tio sidor meningslöst dravel. Jag ska slänga det, så det är ingenting jag ska ge bort - som tanken från början var. Jag ska däremot sova snart. Jag, jag, jag. Det är trist att längta efter någon, det är trist att bli lämnad, det är trist att vara hungrig, det är trist att åka buss på morgonen när alla går in i en. Idag är jag på dåligt humör, det beror nog på att jag är trött. Och trött är jag för att jag jobbat mycket. Så det är helt fair.

På mötet igår, tre ord - från mig: uttömd, rastlös, oviss. Check på den.

Fredag. Jag gick inte ut. Check. Istället låg jag på A:s soffa och dregglade på hennes filtar. Det hade knappast hänt för ett halvår sedan. Då hade jag varit ute till fem och letat efter mannen i mitt liv. Himla patetiskt. Så tror man att man har en kandidat, och snart hör man körerna ljuda "han var inte för dig". För G och H tog det tre år att hajja, att de var för varandra. Det borde innebära att det finns tid för allt möjligt. Kom förut på den idiotiska tanken att bli kär i typ den bästa killkompisen jag har, ja riktigt tvinga fram något. Det fick mig dock att vilja kräkas. Inte för att det är en ful person, men bara tanken på att vara med någon man inte, på riktigt känner för. Igår tänkte jag på en annan, ytterst sjuk grej. Tänk om man skulle bli med barn, och farsan skulle vara typ snäll, men inte "för mig". Tänk om man skulle behålla ungen, och sedan bli vän med pappan - åka med till hans päron, och hela baletten. Tänk då också, om han skulle träffa en ny sugga - och vi alla fyra skulle hälsa på hans föräldrar. Det låter kanske hur mysigt som helst. Och strongt kanske. Men, tänk på känslan man skulle få, då man ligger där i gästkammaren, försöker sova - men det fina barnet håller en vaken. Så kan man så tydligt höra, vad som försiggår i rummet brevid. Där ligger barnets far, en man som man trodde var kärleken i ens liv, och har hett sex med sin nya flamma. Undrar om man skulle gilla läget, eller känna sig som världens ensammaste människa. Kanske ännu värre, tänk om man skulle knacka på och fråga, om man fick vara med. Så snart bebisen somnat.

настолько длиной

Inatt drömde jag mest bara tråkiga drömmar, en märklig om en kille jag känner - som tittade på en serie när jag ringde honom. Han lovade att han skulle ringa mig dagen efter. Han ringde aldrig. Så stod jag på Mosebacke, i en bar - och frågade efter Titiyo, nej Maria Akraka var det. Eller var det Titiyo? Jag kände tydligen inte henne, men M kände henne - så därför trodde jag att jag kände henne, fast jag visste att jag inte gjorde det. Förvirrande. Ja. Kanske var det därför jag vaknade så tråkigt trött, och ännu har jag inte blivit pigg. Tillsammans med N satt jag på kontoret och plockade människor. Massor av människor. Snart ska jag gå ut på något annat.

På golvet, nedanför brevinkastet låg ett brev till mig idag. Jag kände igen handstilen, och visste således från vem det var, och vad det gällde. Nej, det var inget kärleksbrev - men kanske en kärleksförklaring. En fantastiskt fin, som gjorde mig både glad och en aning sorgsen. En av mina bästa vänner ska gifta sig i sommar - med en kille hon träffade då vi var 16. Eller, jag var 16. Hon var 17. Det är längesedan nu. Det var där en klädkod som löd "frack", och jag vet inte vad det innebär för mig. Klänning, balklänning, byxdress, pennkjol, kavaj? Äh, jag tror jag hajjar - hade bara sådan lust att spela dum-i-huvudet. De är fantastiskt fina tillsammans. De kom överens om när de skulle förlova sig, och gjorde så på en kulle någonstans där vi alla tre kommer ifrån. Jag vet inte om de hade med sig fika, kanske en piknick. En rutig duk. En varm filt. Och ringarna förstås.

Alldeles nu lagade jag perfekt gott kaffe. Förut spillde jag ut en kopp i sängen. Inte för att jag skulle dricka samtidigt som jag sov - nej, jag skulle jobba lite, och sedan se en dokumentär om andra världskriget. Det har kommit nya nu. Jag fick så dåligt tålamod dock, när det började lagga femton minuter in, och så med trettio sekunders intervaller. Lagg - kör - lagg - kör.

Min syster äter i princip bara sushi. Och fröken skrynkel har sagt mig oerhört många bra saker. Det är tråkigt och sorgligt när saker inte blir som man vill, eller snarare - som man tänkt sig. Kanske är det den bilden, när den krasas sönder, som känns mest. Egentligen. Saker man ville göra. Saker man ville snacka om. Och att bara vara. Jag har redan sagt tack, men kanske skulle jag göra det en gång till.

Här kommer det: Tack (på riktigt), och lycka till. Med allt, med små saker och med stora saker. Glöm inte att andas, och att äta nyttiga saker. Inte bara pasta. Var snäll mot dig själv, även om det känns töntigt.

:action

Läste det tidigare av mig innan. Jag verkar ju alldeles förvirrad och paranoid. Det är nog bra att jag ska vara ifred nu. Från ingenting, så köpte jag för ett par dagar sedan ett (nu kommer det! ett make-inlägg) rosa läppstift. Hon i butiken tyckte att jag skulle köra på ett riktigt mörkt, kanske brunt. Hon sa att det är "...när det är som mest fel, som det blir rätt". Förstår inte hur hon fick ihop det där, och köpte det enda hon inte tyckte att jag skulle köra på. Det var snyggt, och skär sig med mitt hår. Antar att det också är fel, sådär fel - att det blir "rätt". Hittade G:s gamla t-shirt som jag fick förra året. Den är snygg och blå. Klippte sönder den, för att den skulle bli mer "fel". Hittade också mina gamla jeans, de passar tydligen igen, men sprack i röven när jag satte mig på huk. Hade på mig dem idag ändå, då sprack de ännu mer. Men, jisses - det känns så rätt.

Jag älskar att bo här hos M. Skulle säkert kunna göra det tills jag blev en gammal gumma, om jag fick. Kanske blir steg två för mig att sätta in en kontaktannons i dagens tidning. För att liksom göra allting lite mer spännande. Sedan skulle jag ha brevkorrespondens med de svar jag får in. Jag är himla bra på att grotta ner mig om någonting går kasst. Ska nog börja lyssna lite mer på vad de omkring mig säger. Bara för att en person av tio inte gillar mig, så behöver jag ju inte börja lipa. Det finns ju nio stycken kvar då, som varenda en avgudar mig. Låt gå då, om jag är som jag är. Om jag tänker lite mer än andra. Det vore ganska opepp att vara en av alla, som inte gör det.

Jag kan redan höra hur det låter "...tjejen jag datade innan, hon typ försökte analysera allt. Alltså, trodde att hon kunde förstå sig på alla människor. Hon var rätt schysst, men vi hade inte så mycket gemensamt. Så slutade det med att vi kollade på någon serie tillsammans, eller hon ville mer än jag. Fast det funkade inte, jag kände att vi blev mest som vänner. Fast det ville inte hon, jag tror att hon var konstig. Ibland var hon lite creepy, hon hade nog inte haft det så lätt. Sa att hon ville låsa in mig på hennes rum och sånt. Det klickade liksom aldrig. Du vet, äh hon var bara konstig. Inte som du..."

Och jag säger "...snubben jag träffade innan, han dumpade mig två gånger om. Det tog typ fem månader för honom att hajja, att han inte kände någon kärlek för mig. Jag tror att han hade typ problem, ena dagen var han på som fan - du hajjar grejen va, liksom kärleksfull som fan. Andra hade han stängt av. En typisk kicksökare. Rastlös. Vilsen. Han var raka motsatsen till dig. Fast, vi hade nog inte så mycket gemensamt, kanske. Du vet, man kör ju igång sådana efterkonstruktioner, för att det känns mindre då. Så ville han bli polers, ja typ för att han tyckte att han kunde snacka med mig. Men, det ville inte jag. Jag kanske var kär i honom, fast det fick jag aldrig reda på, och det spelar ingen roll längre."

Jag ska vila mig, och låta dem hitta varandra - istället för att försöka stänga av, det som faktiskt är jag. (Trumvirvel + amen).
Min syster tycker att jag ser ut som en pirat på grund av min nya tatuering. Det känns fint.

wie ein geist

Visst är jag ute efter att hitta mönster. Kanske borde det vara så, att när jag väl finner dem - att jag blir utom mig av lycka och glädje, ja - att jag får en riktig kick. Ungefär som då man hittar en skatt, om man är skattletare. Tyvärr är det inte så. Åtminstone inte den här gången. M säger åt mig, gång på gång på gång, "tänk på dig", "tänk på dig", "tänk på dig". Jag försöker att göra det, tänka på mig. Halva hjärnan kanske lyder det kommandot, samtidigt som den andra halvan, i smyg håller på, på sitt håll. Så igår hade den processat fram någonting, som absolut kan vara rent och fullt jidder, totalt skitsnack och bara bananblaj. Men ändock, så fanns det där. Hur likheterna plötsligt blev synliga, mellan dem. Jag blev livrädd och ville direkt ringa och fråga, vilket hade varit idiotiskt, han skulle skratta åt mig. Jag ringde inte. Jag gjorde ingenting. Jag ska tänka på mig. Mig, mig, mig. Och, det stämmer säkerligen inte, inte ett dugg. Kanske är det bara jag som nojar ur, och kopierar fram saker från det förra. Känslor som gjorde ondare än om man visste att ens snubbe (snubbe låter iskallt, så kille) sätter på sjuttontusen andra - då man var nummer två eller fyra, men inte på grund av någon annan. Då det fanns något annat som drog mycket hårdare, och som tog över så att man visste att man skulle förlora allt, inklusive sig själv. Om man inte gick. Även om jag säger att jag alltid går, eller det kan verka som om jag är kapabel till att säga "fuck you" med världens största utropstecken efter, så är det inte på det viset. Löjligt kanske, att få det att verka så. Allting handlar nog om hur involverad man är. Som när jag sa upp mig från att koka korv - det kändes inte någonstans. Däremot är det alltid lika tråkigt när en produktion är över (även om det är skönt, för att man får sova), men man har blivit mer involverad då. Kanske för att det är skillnad på en korv och ett team. Nu vet jag inte vad jag dillar om, egentligen.

Hursomhelst. Det är säkert inte så. Om det är så, så kommer jag aldrig få reda på det. Eller så kommer jag det. Frågan är hur mycket jag ska bry mig. Om jag ens bryr mig. Och det gör jag ju uppenbarligen. Kanske är det därför jag blir så envis i vissa fall. Det finns ingenting som gör så ont i hjärtat, som när någon framför ens ögon - medvetet går sönder. Men, det har hänt innan, det kommer hända igen. Jag måste bli bättre på att vända folk ryggen. Det här liknar ju ingenting.

Å andra sidan, kanske jag måste börja acceptera varför jag inte kan gå. Inte för att jag ska fortsätta att stanna i sådana fall. Förvisso behöver jag inte stanna, eftersom de alltid går. Men, min hjärna stannar. Så står min kropp alltid kvar där, i solen - med öppna armar. Under allting finns det nog någonting större. Om det nu kan anses som "större", i att fortfarande vara kvar i gamla känslor. I att som ett barn lukta sig till problem. Att smyga efter ner i källaren, titta på. Som ett desperat försök att kunna se - när han står i toalettljuset med vanliga pupiller, att vilja ha ett svar - som inte kommer.

Min farmor hade en oerhört vacker syster. Det kanske jag tidigare nämnt. Vi satt tillsammans och tittade på bröllopsfoton då jag var där senast. Eftersom hon hade 17 syskon, och jag uppskattningsvis träffat två - så tycker jag om att titta på dem. Hur de såg ut och försöka föreställa mig hur de var som personer. En av systrarna var hursomhelst slående vacker. Hon var så vacker att det gjorde mig ledsen att hon såg så sorgsen ut. Hon stod där bredvid sin man (som faktiskt såg ut som skit) - och försökte få till ett leende på bröllopsfotot. Jag frågade min farmor, varför hon såg så sorgsen ut. Farmor svarade att hon alltid varit på det viset. Jag var osäker på om hon levde, men det gjorde hon inte längre. Hon hade en dag sagt till sin man, att hon skulle koka svartrötter. Han hade gått ut på fälten och arbetat. Så när han kom tillbaka hade hon hängt sig i en duschslang. Farmor har dock hela tiden haft en hypotes, om att han hjälpte henne. Sedan hon var 18 hade hon varit alkoholiserad. Då farmor en gång varit och besökt henne, hade hon legat på sin kammare, i panik - med en stor flaska sprit kluckandes i sängen, i takt med hennes hulkningar över livet. Huruvida hennes man hjälpte henne eller ej, vet jag inte. Jag vet bara att han flyttade, och att han fyra år senare riggade upp någonting filmiskt. En konstruktion med ett hagelgevär, ett snöre och han själv i en fåtölj. De hittade honom med bortskjutet huvud, och jag vet inte om det spelar någon roll om han hjälpte henne - han var nog inte så lycklig han heller. Till slut.

Detta påminner inte på många vis om min morfar. Han som låg på kökssoffan med bankboken och en 75:a under kudden. Inte på så värst många vis åtminstone. Men, jag kom att tänka på min morbror K. Han som var en sådan stilig karl. En vanlig dag (kanske sken solen) kom han hem till den lilla stuga där han och min mor, och alla deras syskon växte upp. Han var antagligen glad, kanske hade han skrivit en dikt. Eller haft en körning kanske. Han var ung, som min mor. Hon var 16. Han några år äldre. Min mormor hette D, och låg denna dag död på toaletten. Detta såg K genom fönstret, genom en del besvär kunde han få ut henne. Hon ligger tillsammans med min morfar, och min mors ena syster - på en mycket fin kyrkogård på landet. Kyrkan ligger på en kulle, och omkring där finns vatten. K själv ligger bredvid sin bror på en annan plats. Tre rader framför ligger min mor och hennes andra syster. Långt, långt upp i Norrland ligger G. Alla har en sak gemensamt, förutom att de är syskon. De är alla döda, och de är döda unga.