som vanligt

E köpte yakoniko åt oss idag, efter att vi filmat den näst sista personen. Först trodde jag att han skulle dra fram två lådor sushi. Jag blev lättad. När jag bodde i Lund gillade jag sushi. Vegetarisk. Jag gjorde till och med egen. Så tvingade min syster mig, att äta det till lunch en gång då vi sågs. Jag blev förgiftad, och har sedan dess inte ätit det.

Kameran och Götgatan och min kondition som inte finns. Så mötte jag upp A. Äntligen fick jag en uppdatering! A:s bror, som också heter A - han har tydligen gjort som han alltid gör - dumpen! Tydligen träffar han redan någon ny. Jag vet, jag känns en aning autistisk, när det enda jag skriver, handlar om relationer. Å andra sidan skriver ju vissa om smink. Jag antar att det gör dem lika störda som jag då, fast på lite olika vis. Hursomhelst. Jag skulle vilja börja göra en studie över A:s bror. Kanske ska jag fråga honom, men jag tror att han skall säga nej. Hur svårt ska det vara, han är snygg, har en fin (jävligt fin) examen, han bor bra, han tjänar bra, han kan klä sig. Och, han tycks träffa tjejer i block - känna av läget, vänta på att bli kär (och tar det mer än tre veckor så börjar han krypa ihop och vilja gå). Är det då fel typ av tjejer han väljer. Nu spånar jag bara fritt. Vad jag menar är, att han kanske har en mall för hur de skall vara, klä sig, bete sig och se ut. Det är mycket möjligt att jag snackar skit nu, men han är ju den enda som kan svara på den frågan, och det kan han inte göra just nu. Så håll till godo. Om jag tänker, att jag skulle vara en sådan kvinna, som riktar in mig på kulturella söderkillar. Då skulle jag söka mig till söderpubar, och kika efter de fjuniga södermustascherna, den lilla mössan (som nästan trillar av), slitna converse etc. etc. etc. Detta skulle eliminera en stor klunga av människor, som jag kanske i själva verket skulle passa samman med, mycket bättre. Jag vet, jag generaliserar cp-mycket nu, och vet inte om min poäng går igenom. Kontentan är nog egentligen, att man inte skall rikta in sig så mycket på vilken typ, som man skall kalla "sin typ". Då tenderar man att söka och se, endast dem - och alla andra blir osynliga.

Ingen av dem jag blivit kär i, har varit varesig cool eller haft mustasch. Inte ens converse på fötterna. Ingen har varit vidare översocial, snarare blyg. Och jag skulle ljuga, om jag sa att jag sökt mig till denna skara av män. De har bara dykt upp. Suttit tysta. Jag skulle dessutom aldrig stå ut med någon som skall trimma sin musche varje morgon. Eller skulle jag det?

Jag och A hamnade framför "Bachelorette" förut. Frida som är med, castade jag i somras. Hon kom in i lång klänning, med en manlig modell (jag tror att de var ett par då). Nu skall hon söka kärleken hos 28 killar, från hela Sverige. Jag höll inte på att kräkas, men jag höll mig för ansiktet hela tiden. Den vanligaste linen var "Hur känns det nu?" svaret som följde "Det känns bra", och "gud vad du är vacker", svar, "tack detsamma".

Spelar det någon roll om man inte jobbar inom samma bransch? Skulle jag kunna gifta mig med en trädgårdsmästare? Skulle jag ens träffa en trädgårdsmästare, i de kretsar jag rör mig i? Kanske skulle det vara min lott i livet. En lott som jag aldrig kommer att leta efter, eller hitta. Somliga tycks ha det så oerhört enkelt, och allting bara händer. Jag har alltid undrat hur det kommer sig. Å andra sidan, det tog mig fyra år att få A. Då hade jag suttit och sneglat på honom, i bänken bakom - tills jag var alldeles utom mig. Jag fick behålla honom i tre eller fyra år (jag minns inte). Och det var ju egentligen väldigt fint. Ibland kanske allting går sådär långsamt, så att man inte pallar vänta. Men det kanske är just det man skall göra, vänta.