landet Lima

Idag var Lima ledsen. Lima är ett land, men min Lima är en vän. I förrgår var K ledsen. Idag undrade jag när jag skall bli ledsen. Det har jag ingen lust med. Men, jag inser att jag måste sluta tänka på den saken. Om jag inte gör det, kommer det hela sluta med ett ytligt trampande, som inte kommer ta mig varesig till Kina eller någon annanstans. Jag sitter i en ledig bubbla, och min iphone laddar ur, precis som alla andas iphones. Någon har slutat tro att det går att nå mig, den saken gör mig lättad. Nu ska jag försöka göra en egen fin väg, utan att det blir en grav. Jag hoppas att det ska bli en fin väg, en som är mjuk att gå på.

undantaget

Det slog mig för några veckor sedan, eller jag menar - för några veckor sedan vaknade jag ut en årslång dvala. Det gjorde mig en aning rädd till en början. Sedan mest lättad. Och tacksam. Det är så med livet. Somliga dör, somliga gör saker man inte kan förstå, men som man får lov att acceptera. Jag känner mig tillfreds. För första gången på mycket länge. Hur saken än går vidare, så är jag lycklig över detta. Man kan inte gå runt med den där tunga ryggsäcken, klaga, klaga och klaga - över hur tung den är, när man faktiskt kan välja att sätta den till golvet. Eller marken. Eller vart som helst. Jag har lagt den i min garderob, inte gömt den - bara ställt den åt sidan. Jag säger tack för den saken. Känner mig lätt som en fjäder i vinden. Tack My också. För att du lyfte upp mig. Tack så mycket pappa, tack så mycket mamma. Tack så mycket käre gud (även om jag inte tror på dig).