Jag har snytit mig i ungefär allt papper som finns i lägenheten. När jag var liten visste jag inte hur man skulle snyta sig. Det skämdes jag för. Jag menar, hur svårt ska det vara, att snyta ut snor ur sin egen näsa.
Vet inte om jag borde flika in med lite saker, om materiella ting. Kanske på grund av att ironi syns föga igenom en text. Jag vill nog mest säga, att jag förstår fullt och komligt, att det är hur mycket saksamma som helst - att jag har en fet, stationär dator. Bara för att göra den saken klar och tydlig. Det hade varit tragiskt annars, om jag skulle vara en sökare, som bara köper och köper saker - i tron om att bli fulländad. Lite längre än så har jag kommit, med mina insikter. Sedan att datorn är snygg, eller att jag gillar mina prylar. Det kanske är en annan sak.
Det börjar klarna lite för mig, vad som är grejen med grejen med grejen. Varför jag gått in så hårt, som om detta skulle varit den sista matchen. Det var också någonting som bubblade över i mig. Känslan av att vara med, på någon annans tåg. Även om jag absolut är som jag, så kanske det varit en light-variant den senaste tiden, i vissa bestämda områden. Det känns ganska b faktiskt. Eller till och med, riktigt jävla ute. Men, det bästa är kanske att jag vet om det. Och gjorde någonting åt saken. Även om allting kom på en och samma gång.
Jag har gaggat mycket om att jag skulle vilja bli simpel, otänkande, lätt. Eftersom man får ändra sig ungefär hur många gånger som helst, så tänkte jag göra det. Simpla människor, det är de jag inte umgås med, vi som inte har någonting gemensamt, vi som inte kan tala. Det är de som åker kryssning, och tycker att det är årets upplevelse. Det är de som talar om känslor, på ett barns nivå, de som inte kan sätta fingret på någonting - för att deras kapacitet till analys fullkomligt brister och faller platt. Så ringer de en vän och gråter, utan att veta varför - eller går ut och tar en öl, eventuellt i all ensamhet. Alternativt finner vi dem i drivor, lössläppta, gapiga, fulla, sökandes - och kanske är de ledsna, utan att någonsin ta reda på varför.
Ju äldre jag blivit, desto svårare har jag haft att känna sådan ren och skär lycka. Känslan som infann sig i magen då man var liten, då det snart skulle bli jul - den existerar inte längre. Det är kanske så, att det snarare är en känsla av förväntan, och inte ren lycka (det vore ju korkat på något vis). Men, hursomhelst - vad jag menar är att det mesta, nuförtiden känns likadant. Det är lite som om den där mätaren - som när man var liten, och ens mamma lagat köttsoppa (som var det godaste just då) - mätaren gick hela vägen upp till rött, och lät till och med som ett ljudligt "ping!". Eller, då man var kär och fick dansa tryckare med snubben man inbillade sig vara det i - då lät mätaren som en hel jävla orkester. Med åren så verkar den där mätapparaten blivit sliten. Nu tycks den vara mest oberörd inför det mesta. Dock inser jag, att det inte beror på åldern. Det beror bara på mig själv.
På mig och min inställning. Jag är införstådd med min mätare, att den befinner sig på mitten, i någon typ av ambivalens. Men, den stannar där - för säkerhets skull, och ger mig således inga känslor av ren, härlig maglycka längre. Bara för att jag som person är så idiotisk, och tror att allting kommer att skita sig, hur jag än gör här i livet. Fett nice inställning. "Fett nice" provocerar mig lite, men jag tycker om det ändå.
Kontentan av ovanstående skulle nog kunna bli; Om man alltid är redo, på att allting skiter sig - så får man inget utrymme över för att känna någonting annat, än just den - gnagande känslan. Visst kan man känna ett uns av lycka som kanske pirrar till ibland, men den är strax mätaren där och läxar upp. Alltid redo på skiten. Jag tänker ibland på, att de människor som känner på det viset, kastar bort mycket. Det är kanske "bra" i vissa avseenden. Man känner helt enkelt inte så mycket om något jobbigt händer. Klart att man kan bli ledsen och arg, men det är snabbt överstökat. Det blir ju "jag hade rätt hela tiden" och "vad var det jag sa/tänkte/kände på mig". Voilà! Man har helt plötsligt gjort sig själv till kung igen, av sitt eget kungadöme. Varför tänka om, när man får bära så fina mantlar.
När jag var liten gick jag i Scouterna. Jag avskydde det egentligen, men gick med för att samla typ de tygmärken man fick göra sig förtjänt av. Knopar hit och dit, var ganska skoj. Men, det var löjligt med hela saken, att man kunde köpa uniform och attiraljer. Och det värsta av allt tyckte jag var, då vi stod på rad - förde handen till huvudet i en givvakt-posé, för att proklamera att vi ta mig fan var;
"Alltid redo!".
Vilken bullshit.
