vingt et un

Jag kom på en sak förut, om det jag skrev igår. Det om att gå på krogen, och sedan dra hem och knulla. Man kanske kan undra - om jag skriver på det viset - för att jag helt enkelt är för ful, eller luktar för illa - för att just få ligga. Jag vill bara förtydliga den saken, att så är det inte. Eller, jag är säkert enligt vissa både ful, och luktar illa (alla gillar ju olika), men jag har ingen problematik inom det området - det är helt enkelt så, att min slutsats inom ämnet på bygger på egna erfarenheter. Låt oss säga att jag sedan jag var 22 legat med (nu drar jag bara till med en siffra, för att förtydliga mitt exempel) 34 stycken människor (eller män, för jag är inte lesbisk). Låt mig sedan fortsätta - av dessa 34 (fortfarande bara en påhittad siffra) har jag sedan eventuellt bytt nummer med 8 (påhittad siffra), för att sedan, eventuellt sms:a 2, få sms av 14 (där jag besvarar 4 pga dåligt samvete/annan orsak) - och träffar 2 av dessa personer ytterligare någon/några gånger - för att hela saken sedan försvinner ut i intet. Ungefär som en fylla försvinner ur kroppen, fast något mer långdraget. Jag är väldigt dålig på matte, om jag varit duktig på den saken, skulle jag här och nu gjort en formel över detta. Jag försöker på något annat vis, att visa vad jag menar med det diffusa jag ändå inser att jag nu häver ur mig.

Om tio dagar är jag alltså 26 år, om jag använder åldern 22 igen, som exempel, så har jag alltså under ungefär fyra år av mitt liv - levt på ovanstående vis. Det borde innebära, att om jag fortsätter tills jag är 30, så kanske jag börjat sms:a med 4 (+2 för att åldern gjort mig desperat), träffat 8 igen (även här: desperation över åldern), och kanske svarar på 14/14 sms - av just samma anledning. Desperation över åldern som bara kommer och kommer och kommer!

Min slutsats av detta är: Jag kommer sluta upp med någon typ av insikt i att det är bäst att plöja upp åkern, medan tiden är inne, och plocka så mycket morötter jag bara kan i mitt slitna förkläde - upp med dem ur jorden, granska dem - godkänn dem även om de har mögglat lite, eller känns något tillpucklade av tidens gång.

Alltså, en total slutsats: Tiden kommer göra mig desperat, den biologiska klockan kommer att göra mig ännu mer desperat vilket = TOTAL DESPERATION. Vilket skulle kunna leda till: Att jag åker till Thailand/Kina och köper en snubbe för alla mina sparbössepengar. Alternativt: Jag kommer att nöja mig med någonting jag får, för att jag blivit så rastlös, att jag inte orkar vänta på rätt person.

Gud vad jag håller på. Jag vet, att man väljer själv. Och jag vet definitivt att jag somliga gånger spårar ur, som ovan. Det värsta kanske är att jag skriver ner det, vilket får mig att framstå som en (redan) desperat, livsfarlig, blodsugande dracula.

Det tar 21 dagar (+-) att bygga ett nytt spår i hjärnan. Det vet jag, för M är god vän med en professor. Han heter H och kan allt om hjärnan. Han reser jorden runt och föreläser, så han vet vad han talar om. 21 dagar. Jag satte min knäckemacka i halsen när han sa det imorse. 21 dagar. Det har väl ingen jävel tid med. Då skrattade samtliga runt bordet. Jag vet, jag är rastlös. Om jag börjar med spåret imorgon, så borde jag ha ett nytt spår i min hjärna till den 14 april.


A tänkte eventuellt lägga ut en profil på en dejtingsite. Hon vill/måste ha ett sällskap till ett bröllop i sommar. Jag tycker att det låter som en ganska rolig idé. Frågade om jag fick dokumentera det hela. Men jag tror inte att jag fick det. K är på date nr. 2 med söndagssnubben (han som påstod att hennes spis inte kunde vara i rostfritt stål, och hon som kollade upp det - direkt då hon kom hem).

Innan jag somnar skall jag se minst två avsnitt av "Twin Peaks", rita en grej, borsta tänderna, snusa i minst tio minuter, säga godnatt till min syster och stänga av hjärnan.

Skynklaren säger, att jag "...skulle bara veta, hur många killar som känner som du...". Ja, det kanske de gör. Men då kan de väl komma hit istället, så kan vi tala om saken - som vuxna människor. Eller typ, bli ihop på en gång.


Dagens insikt: Jag vet att jag verkar desperat. Det är bara det, att jag funderar lite för mycket. Ibland.