Jag försöker att inte känna mig meningslös. Försöker förminska, det som jag gjort till någonting betydelsefullt - men som inte är det. Någonting jag trodde var fint, men som skulle kunna liknas med Björn Ferrys bajskorv i soffan. Kanske var det till en början, någonting som liknade ett konstverk, men som sedan blev patetiskt. En bajskorv i soffan, ja - man hör ju själv hur det låter. Det låter som någonting man vill ha på väggen, i max tre månader. Sedan åker man till IKEA, och köper en billig plansch.
Jag försöker lyssna på musik och arbeta. Det gör mig arg att jag alltid tycks vara den som är känsligast. För att jag visar vad jag känner, om så än i tårar eller ilska. Kanske kan en person, som inte gråter, vara lika ledsen som jag är - när jag gråter. Tårar betyder kanske egentligen varesig mer eller mindre. Jag sa till honom, att om han ville, så kunde han hämta ett papper och spara några tårar därpå, som ett bevis på någonting. Ett kvitto. Fånigt av mig. Jag har fått bevisat för mig, återigen - hur allting är förgängligt. Det känns som om det var det sista jag ville, egentligen, få bevisat för mig - ännu en gång. Egentligen spelar ingenting, någon som helst roll. Jag fyller fortfarande snart 26 år. Nästa år fyller jag 27. Om fyra år är jag 30. Det spelar inte heller någon roll. Det spelar inte heller någon roll, hur jag tänker - att han kommer att träffa någon, någon med bestående fräknar, någon med fina klänningar. Och att han kommer få fjärilar, av någon för honom.
För 730 spänn, är den din.
