comme la merde

Förut tog jag en kudde och en huvtröja och la mig på balkongen. Där somnade jag och vaknade med fem nya fräknar. Jag har haft en tyst dag, men funderat mycket. Som förra gången, har jag nu blivit mer förbannad än det andra. Jag är faktiskt asförbannad. Jag är så jävla förbannad. Eller är jag det? Besviken är nog mer rätt ord. Han som kom med sina rödsprängda ögon. Han kan fortsätta med det. Kanske är det hans kall i livet. Träffa tjejer, helst helt flyktigt - för att sedan dra - för att han inte känner, men kanske mest - för att han blir livrädd. Om han skulle läsa det, så vet jag att han skulle gå i taket. Det må vara så, att han inte är - absolut, det är fullt och komligt helt okej. Men, hur han lever på de gamla meriterna. "När jag var ihop med henne, då var det minsann så. Då kändes det si och allt var självklart".

Man är inte samma person nu, som för flera år sedan. Man lever ett annat liv, och har andra erfarenheter. Ungefär som om jag skulle jämföra mina kommande relationer, med den senaste långa jag hade. Det hade varit idiotiskt. Sedan har jag också stått och lagat grytor, städat, haft myskvällar, varit sambo, bråkat om tvätt, tvättat hans kalsonger, varit på middagar, varit på hans land, blivit bundis med hans päron, bråkat - blivit sams, älskat - slutat älska. Dragit, och fortsatt dra. Varför? För att jag mycket lätt blir uttråkad. Om någon uppenbart vill ha mig, då drar jag. Om någon inte vill ha mig, då vill jag ha den personen. Om någon är tveksam - då är jag där och skall försöka övertyga. Om den personen ändrar sig, och vill - då vill jag dra. Men, jag vill inte gå längre. Nu har jag förvisso inget att gå ifrån, patetiskt nog. Jag är ledsen för hans skull, kanske mer än för min egen. Det låter konstigt. Men jag har en märklig känsla i kroppen, en känsla som säger att han kommer att fortsätta med sin grej (möjligen utan att själv vilja det), och sedan tyna bort. Förstöra sig. Nu är jag ingen sierska, så jag har säkert fel. Kanske vinner han en miljon på lotto imorgon, och hittar kärleken i gud.

Det var ögonen som sade någonting. Och det var allt annat än rätt eller roligt. Vem vet, kanske är det jag som är blåst - och blivit lurad precis som sist. Somliga saker kan man se, andra lukta sig till - andra känner man på sig. Jag visste att detta skulle hända - redan i måndags när vi skiljdes åt vid tunnelbanan. Det stod inte skrivet på kvittot jag fick på mitt snus, inte heller såg jag det i en molnformation på himlen (direkt från gud), nej - jag kände det i magen. Försökte ignorera det, tills det inte längre gick. Tänkte att jag skulle "hinna" först. Men, jag vill inte göra någonting som jag inte vill, så jag gjorde det inte - utan lät honom. Han gjorde det, han gick med sina röda ögon, sammanbitna käkar - och kommer aldrig mer igen. Kanske är han arg på mig, för att jag haft så mycket hypoteser om allt. Det var dumt att jag föll en andra gång, väldigt dumt. Men jag kan styra mina känslor, lika litet som han kan styra sina. Så kanske frågan egentligen är, om jag är ledsen över det som var - eller om jag är ledsen över det som aldrig kommer, nu. I min grönsakshjärna inbillar jag mig fortfarande att det skulle kunnat gå - i mitt huvud ser jag hur han super bort det som var han. Jippihej, och skål för helvete.

Det är uppenbart hur jag lägger för mycket vikt på andra. Frågan är egentligen vad jag tycker. Vad tycker jag? Jag tycker att man ska göra som man känner, men man ska undvika att såra andra. Det gör man om man ena dagen låtsas som om en annan person är ungefär den bästa i världen, för att sedan ändra sig - och gå. Men, om det är så man känner - så är det bra att man följer den känslan. Sedan, att det är typ schizat och fult att utsätta någon annan för hela den grejen, det kanske inte hör hit. Jag visste om hans regler, så när jag ändå ville lita på känslan, och på fina ord - då när det verkade som om vi nästan lyckats passera "Gå" - så vände han. M tror att han har problem med anknytning på något vis. Och att det kommer bli samma visa för honom, om och om igen - tills han tar tag i sig själv. Det trodde Å, D, J och alla övriga också. D är terapeut, så jag vet att han inte snackar skit. Jag inser att detta ser ut som en konstruktion att baktala honom, och utse mig till vinnare. Det är det inte. Jag försöker bara hajja grejen, ungefär som vanligt.

Att inte bli kär i en person är som sagt hundrasjuttio procent helt okej, men att vara ambivalent på det viset han är, och har varit hela tiden - det tyder på någonting annat - och således på allt annat än att bara jag har med saken att göra. Eller, så är det helt enkelt så - att allting kommer falla på plats för honom, den dagen då han finner sin prinsessa. Kanske kommer han då också ridandes, på en vit häst. Kanske har han också just räddat henne, ur ett brinnande slott.

maison bienvenue

Det var någonting som föll lite på plats tidigare ikväll. Under hela dagen har jag, å ena sidan varit arg (fast mest ledsen), å andra sidan ifrågasatt mig själv (fast mest honom). Det spelar egentligen ingen roll vad jag kommer fram till, när det gäller honom - utan mest när det gäller mig själv. Min vän C älskar när jag bara är, ungefär såsom jag kan avsky - när jag bara är. Varför jag avskyr, beror bara på min bild av hur en kvinna skall vara. From, sval, enkel, varm (eller ljummen), förstående, vänlig, vältalig, rolig, allvarlig och oerhört näpen och söt (eller sjukt sexig). I min värld är jag en evig röra av faktorer som visst kan finnas med i föregående mening, samtidigt känner jag mig som ett trassligt pussel - som ingen får ihop (eller vill få ihop) för att allting är så omaka. Som en målning man eventuellt skulle tycka om att ha i garderoben, för att man tycker att den skall sparas, men man vet inte riktigt på vilken vägg den skulle passa att hänga på. Sedan kommer man fram till att man inte törs hänga upp den, just därför.

Det verkar som om kallet i mitt liv, hittills har varit att anpassa mig. Inte till mina vänner på det viset, att jag inte är mig själv. Men, så fort jag träffar någon som kanske gillar mig, eller tycker att jag är ganska snygg. Givetvis måste det vara ömsesidigt från min sida (vad skulle jag annars få ut av saken). Har man satt igång med den grejen, att anpassa sig - så är det väldigt lätt att det fortsätter på det viset. Kanske för att det påbörjades helt omedvetet. Och för att det kommer fram, först när någonting är slut och över, när man återigen "andas". Kan andas.

Jag har blivit ifrågasatt, eller kanske tillsagd, eller snarare kommenterad över mitt sätt att analysera allt och alla, över mitt sätt att försöka tänka ut allt och alla, över min tro att jag kan lösa allas problem, genom att försöka luska fram dem. Så har jag också bett om ursäkt för den saken. Förlåt mig, för att jag tänker, ursäkta så mycket för att jag försöker förstå dig - när jag ser att du inte mår helt jävla hundra. Jag tror, och jag tror det för att jag tror det - att det skrämmer många människor. Jag gör det inte medvetet, eller för att jag vill leka gud eller fröken viktig. Höll på att skriva "viktig-petter", men tog bort det sista för att det högg mig i magen.

Varsågod. Det sitter en tjej på ICA. Hon är gjord för dig.
Varsågod. Det står en tjej i en bar. Hon är gjord för dig.
Varsågod. Det finns en tjej som älskar IKEA. Hon är gjord för dig.

Varsågod. Varsågod. Varsågod.

Det finns en tjej som heter Lagom. Hon älskar att laga middag och ibland talar hon om livet i all sin enkelhet. Hon blonderar håret var 14:e dag och klär sig gärna rockigt och somliga gånger sött. Hon ifrågasätter aldrig dig, eller ditt beteende. Hon älskar dig högljutt och köper allting som är du. Hon vill ha tre barn och tapeter och en fondvägg. Somliga dagar, då du kommer hem trött från arbetet, ligger hon på din arm - och lyssnar på hur du mår. Oftast skiter ni i det snacket och knullar som djur, tills klumpen i magen är borta. Hon dyrkar dig för att du har allt. För att du kan saker, för att du vill saker, för att du är lagom djup - men aldrig går till botten med saker. Det behöver du inte, eftersom hon ingenting ser. Varsågod. Stäng ögonen och flyg iväg.

Det verkar som om, jag inte kan unna andra människor att finna varandra. Det kan jag. Men, vad jag inte klarar av - är när jag själv märker, hur jag försöker anpassa mig "neråt". Alltså, jag vet ju om att jag funderar - många gillar mig kanske just för att jag inte är ett tillplattat mjölkpaket. Den senaste tiden har jag dock velat bli simplare (vet inte hur många gånger jag skrivit det). Varför är det så skrämmande för många, att ifrågasätta varför man tänker, som man tänker - eller varför man mår som man mår ibland. Det är en dum fråga, för givetvis (vad annars) så handlar det säkerligen om en mängd försvarsmekanismer som slår igång. Omedvetet, så man kan inte säga "nej, jag märkte ingen försvarsmekanism, du har fel din kossa". För, de är omedvetna, och svåra att upptäcka just därför. Man kan upptäcka dem, om man vill. Om man är uppmärksam på mönster i sitt beteende. Oftast är man rädd. Då ser man dem aldrig, för vad de är. Varför skulle allting annars se ut som det gör?

En bror till en av mina bästa vänner hängde sig förra året. Han hette M. Då jag växte upp var han den snyggaste jag visste. Han hade brunt, lockigt hår, och sådana varma ögon (långa ögonfransar) och världens finaste leende. Han hade verkligen allt. Han var trevlig, social och väldigt gullig. Men, han avskydde sig själv, har jag fått veta. Blev tillsammans med en tjej, som avskydde sig själv - och som tidigare varit i en relation som sög balle, där hon fått ett barn. Det blev en hatisk relation, där de gödde varandra, och liksom valde att vara ihop - för att de triggades igång av varandra (antagligen). Han kände sig trygg ("trygg") med henne, för att hon var otrygg - ändock så tog hon makten i relationen. Över M. Jag har fått för mig att han tyckte att det var befriande. Jag tror att de var tillsammans i 7 år. Han talade med min vän (som är hans syster) ofta. De talade om att han skulle flytta upp hit igen. Han ville det. Så en kväll rök de ihop. Han och X. Då tog han bilen till ett ställe, där han hängde sig. Han lämnade ingenting. Ett hål av någonting tomt, kanske. Så tog det inte lång tid, innan X skaffade en ny. Och allting gick vidare.

Vad ville jag säga med ovanstående? Jo, om M och X insett vad problemet var (någonting som kanske utåt sett var uppenbart, om ens det) så hade de (om de velat) kunnat reda ut sin skit. M hade inte behövt dö, och X kanske kommit till insikt, och förstått att hennes barn kommer bli kopior av henne. De kommer kanske älska, på ett sjukt sätt - men gud vad de kommer hata.

Om jag inte varit analyserande och en (ibland) idiotisk tänkare - så hade jag varit annorlunda. Mycket annorlunda. Jag hade inte suttit i kassan på ICA, dock. Men jag kanske skulle arbeta på en fabrik i min gamla stad, hatat livet - men funnit mig i det. Och det värsta av allt. Jag skulle ha en relation, där vi skakat hand på vår kärlek. Eller så skulle jag älska, någonting tråkigt och tomt. Men, jag hade inte varit lycklig eftersom jag skulle ha ett svart hål efter mig, som jag inte skulle veta vad jag skulle göra med - eller fylla det med. Skulle jag ens våga ta i det? Antagligen skulle jag också, om jag inte stannat i staden - ha levt här. Självgod, sjukt egocentrisk (över allt "det svåra jag har i mig, som ingen förstår, minst av allt jag själv"). Så skulle jag leta kärlek, och då jag fick den skulle jag äta upp den, för att sedan slänga allting till marken, och gå vidare till nästa. Till nästa som ingenting förstår, och som aldrig kommer få lov att göra det, eftersom jag skulle vara höjden av allting, man aldrig kan förstå sig på. Den där mystiska skepnaden, som verkar så inbjudande - "men ack och ve, vad komplicerad hon är". Många skulle säkerligen köpa hela saken. Somliga går ju igång på det de inte förstår, och blir triggade av tron, att de kanske har lösningen. Kanske skulle många försöka hjälpa till, hjälpen skulle tas emot ett tag, tills jag skulle bli uttråkad - och gå vidare. Nästa!

Det är tur, att det inte är som ovan. Det här är mycket text på en och samma gång. Jag vet inte om jag gör mig förstådd. Men det känns skönt att skriva orden. Det spelar ingen roll egentligen, för jag förstår - vad jag vill säga, och det är nog. Det enda jag vill, är att se varför allting är - och lugna ner det som vill någonting, som jag inte vill - just för att det är mekanismer som inte längre hör till mig och det jag vill, idag och imorgon. Jag tycker inte synd om mig själv, det kan säkerligen verka så här. Men, jag tycker synd om alla, som aldrig förstår sig på sig själva. Insikt kommer säkert med åren och åldern. Jag har ingen lust att sitta och vara 56 bast, och plötsligt förstå. Jag vill förstå nu.

du bist

Hela natten låg G nära mig. Hon är en hund, och jag tror att de märker om man behöver lite extra närhet. P sa hejdå till henne igår. Klappade henne lätt på huvudet. Hon viftade på svansen, men hade öronen helt bak. Jag tror att hon visste, hon också. Om jag är kapabel att ta mig i kragen, och skriva det jag just nu skriver - kan man ändå säga, att man är mos då? Jag vet inte. Det känns skönt att plita ner ord, förvisso meningslösa sådana - men de kommer ju ur mig, genom mina fingrar och hamnar här. Och stannar här. Kanske lite som att lägga någonting ifrån sig, så kan man gå ut i solen sedan. Eller stanna inne, för att alla andra är ute. Det finns säkert många som aldrig går ut också, för den delen.

Aldrig (tror jag) har jag känt mig så fruktansvärt, oerhört, väldigt-väldigt-väldigt mycket som o-jag, även om jag är jag. Jag vet att det beror på att jag försöker reda ut saker. Och kanske är det mest sorgligt att jag inte var klar med det innan detta. Så att han kunde få se det där som är mest bara bra, och kanske obekymmersamt. Ja, alltså - sådan jag tänker mig att jag blir när jag är klar. Kanske (antagligen) är det skit-sak-samma. Verkligen. Kärlek är sådan. Svår och svår och svår och omöjlig. Jag hatar att prata om mig själv. Det kanske inte märks. Om jag skulle flytta till Tyskland så skulle jag endast kunna göra det med en mening "ich reite gern". Det skulle vara skönt. Jag skulle kunna fråga "wie viel uhr ist es". Men inte så mycket mer. Frågan är väl kanske, om man inte kan prata, om man då istället lyssnar mer - eller kanske (ett mardrömsscenario) tänker mer.

Jag är inte vidare självgod. Jag är inte en stolt poet som spatserar över gator och torg, för att då och då stanna upp för att läsa upp mina alster. Det mesta jag gör lägger jag i lådor. Lådor, lådor, lådor, lådor. Så får det ligga där i åratal. Jag vill inte ha någonting faktiskt. Ingenting. Jag vill lära mig att bara vara ifred. Det gör alldeles för ont i kroppen när dörren går igen, och allra värst - att höra porten därnere, gå igen. Med en duns. Då har jag redan låst ytterdörren. Och önskar kanske mest av allt, att han skall sätta foten emellan, just innan porten går igen, rusa uppför trapporna. Och komma tillbaka.

Rockin' Back Inside My Heart

Idag vaknade jag utan att vakna. Satte mig på tunnelbanan. Missade min anslutning från Brommaplan. Gjorde en reklamfilm. Kom hem, fortfarande sovandes - och med ungefär hundramiljarder tankar som cirkulerat i min hjärna på nolltid. Avbokade min tid hos S. Det var dumt. M sa åt mig, eller jag mötte henne påväg till toaletten förut - att det inte är märkligt hur jag är, när jag vet vad som är felet. Och, det har hon rätt i. Idag är jag, med små lätta ord - jävligt trött på det mesta. Jag är på ett vidrigt humör. Jag vill inte tala med någon. Nu ska jag snart somna, och väl är väl det. För den delen har jag frågat S om hon tror att jag är dum i huvudet, eller har något annat fel - men det är hon övertygad om att jag inte är eller har. Befriande. Åtminstone ganska. Och visst har jag snackat med människor idag. Hängde med E i solen förut. Sedan K. Kan väl konstatera, att det är kiss i madrassen att vara en människa, ibland.

Jag tänker också på, att jag kanske inte är en person som ska varesig gifta sig eller hänga med någon. Jag vet dock att det är idiotiskt, och att den tanken kommer att ha upphört imorgon. Det är konstigt, hur man vissa dagar kan vakna upp, och vara helt cp i hela huvudet. Jag vet, man får inte använda ordet cp.

Det är dåligt hur jag håller på och fuskar. Förra uppgiften jag fick - gjorde jag på en och samma dag. Även om den skulle vara uppdelad över tid, varje dag i två veckor. Och tja, inte bara två veckor - utan varje dag, alltid. Det kändes dumt att plottra ner allting i samma block, på samma gång - men jag slapp presentera idiotin. Det kändes skönt.

Hur kul är det här på en skala från 1 till 234? Inte så himla. Jag längtar till den dagen då jag blir vuxen på riktigt. Då allt är klart och slut och bra. Kanske ska jag ändå vara glad. Det finns ju de, som lever sig in i sig själva, så till den grad - att de knappast kan ha någon omkring sig. Speciellt inte en snubbe. Eller så kan de ha snubbar, men bara helt kort - och alltid minst 13 per år.

Ibland, igår bland annat så funderade jag över den hemska separationsångesten jag har. Den är fruktansvärd och påminner om en liten kycklingunge (är inte alla kycklingar ungar?) som kommer ifrån sin flock, och får panik över att han/hon inte ser dem. Men så är de allt som oftast där bakom ryggen. Men inte alltid. Kanske byggdes den upp den där dagen då jag åkte från sjukhuset och den gula korridoren. Jag hade tryckt upp hissen, och konkat ut min väska genom avdelningens hall. Så fick jag panik, och tänkte - nu är det sista gången. Så rusade jag tillbaka. Mamma låg kvar och var fortfarande vaken. Mitt tåg skulle strax gå. Jag tror att jag visste att det var sista gången. Inte helt säkert, men jag kände det på mig. Så fortsätter jag att applicera den känslan, så snart någon går ifrån mig. Kanske måste jag inse, att alla inte kommer att gå. Och alla kommer definitivt inte att dö.

äggröra

Igår packade vi in allt i bilen, och åkte hem till stan. Innan vi for iväg löste jag och P korsord. Fast det var så oerhört svårt, att endast ett par luckor blev ifyllda med någonting som vi hoppades var rätt. När jag skriver "vi", så menar jag verkligen "vi" - men det låter då också som om mitt deltagande och givande till själva lösningen är större än vad den är. Jag är nämligen värdelös på korsord. P sa, att om man har en lösning, som man endast tror är rätt - då kan man behålla den i bakhuvudet, för att eventuellt plocka fram den när man är helt säker. Skall man hålla på och kluttra och ändra, då blir man lätt förvirrad. Vi hann inte meta någon fisk, men vi kikade i eldtunnan om riset brunnit ned, och vi vilade oss i solen med varsin öl. Givetvis välte jag ut båda två men, hann resa på dem när åtminstone hälften var kvar.

När jag är bakis går min hjärna långsammare i vissa avseenden. Precis som den gör hos alla. Jag var hos M förut. Vi pratade mycket. Det brukar vi göra. Och jag har processat för mycket skit i min hjärna idag. Jag har satt på en huvudröst, som säger att det beror på att jag är bakis. Det låter ungefär såhär "Du kan inte tänka klart idag, du har intagit alkohol. Sov, vakna imorgon - så ska du se att det känns bättre." Fast, bara ungefär så. Kanske inte ens i närheten.

Jag är ganska trött på att känna efter. Alltså, inte att känna efter tex om man håller tassen på en varm platta, eller kramar någon man gillar, inte så - utan mer (detta hände idag) (mest antagligen för att jag är bakis) analysera varenda steg man tar. Det är en smula idiotiskt att jag skriver detta. Men sak samma. Det känns ju än mer idiotiskt att man (nej, jag) (fröken skrynk säger att man ska säga jag, om man menar sig själv). Jag börjar om: Det känns ju mer idiotiskt att jag får för mig, att någon ska sluta gilla mig - för att jag säger någonting som kanske kan upplevas som "fel", eller otrevligt. Jag har blivit missuppfattad sedan jag var liten. Det är oerhört osexigt tycker jag. Men, jag kan inte komma ifrån att jag har en glappkäft. När jag blir full så går truten i ett. Jag uppskattar om människor säger åt mig, om den börjar accelerera för mycket. Samtidigt så kommer jag på mig själv med att känna mig som en o-kvinna. Jag menar kvinnor, vi skall sitta fint, tala fint, le fint, vara trevliga. Så kommer jag in i rummet som en grön hulken och bara pruttar ned allt. Det gör mig arg. Ja alltså, jag gör mig arg på mig.

M sa, att man kan jämföra den man ser (träffar) med en bok. Eller sig själv med en bok. Man kan läsa den mest fantastiska roman till exempel. Man gillar det mesta, men inte allt. Men, helheten kanske kommer att följa med en hela livet (tror att "en" är dialektalt där. "En" = en själv/sig själv). Alltså. Jag gillar någon. Kanske gillar jag 234 sidor av 278 hos denna någon. Kanske gillar jag somliga dagar 119, för att jag är förbannad på någon. Men för det mesta så kanske det ligger där emellan bokmärket på sidan 239-240. Det måste man ju ändå säga, är ganska bra. Kanske vill jag också läsa om boken, och gillar den ännu mer den andra gången. Eller så läser jag om den efter några år, och inser att jag inte alls förstår vad jag gillade med den. Eller, så blir det en bok som för resten av mitt liv skall haka på mig, på ett eller annat vis. Varför skriver jag detta? Jo. Jag gör det för att jag, som jag skrev ovan idag (för att jag är bakis) har börjat noja ur och tänka på att jag kanske visat upp sidan 335 (där det står en mängd fula ord) - och att denna sida skall sänka hela helheten i boken, som alltså är mig. Kanske blir jag tillbakalämnad till biblioteket på grund av detta. Kanske finner man mig i en bananlåda, där allting kostar 5 spänn. 20 för hela skiten.

Jag hoppas att jag liksom någon, kan gilla de flesta sidor i våra böcker - hos varandra. Och att vi båda förstår att sidan 335 inte behöver sänka hela storyn till ren skit. Jag menar - jag har ägnat mycket tid åt min bok. Hittills gillar jag det mesta. Även om jag tycker att det är läskigt och jobbigt ibland. Att läsa sida för sida, att inte skriva brev till författaren för att få förklaringar. Att bara vara, att bara läsa. Och förhoppningsvis få en bok - som blir en favorit. Att sluta vara rädd som en unge för att somliga rader är otäcka, känsliga, ifrågasättande.

M säger att han inte skulle vara vän med mig om jag satt med benen i kors och yppade saker som "vilket underbart vin", eller "jag har en ny handväska från Gucci", om jag talade ljust och var sådär härligt kvinnlig och enkel som jag ibland skulle vilja tvinga mig till. Det var nog tur att vi inte gick till tvålbaren igår. De hade knappast släppt in mig i min t-shirt med ränder, och ovårdade naglar.

om ris och glöd

Det är morgon. Jag vaknade tidigt. Rullgardinen som jag och A satte upp, sitter inte kvar. Men, det gör detsamma. Det är härligare att vakna, med fönstret halvöppet, med sol genom vita gardiner - och måsar som försöker sjunga morgonsånger. Nu låter jag nästan som den E som igår skulle utöva "strå-yoga". Detta var ett tråkigt skämt till min syster, jag vet inte huruvida hon förstod ironin eller ej. Men så är det också så, att här ut på landet, så blir man lugn. Man blir lugn, inte bara i hjärtat utan i hela kroppen. I håret, i benen, i tårna, i ögonen.

Igår vaknade jag tidigt, det berättade jag. Låg och kikade på säkert 5 avsnitt av "Twin Peaks". Så kom P ut. Jag och M hämtade honom vid färjan. Vi handlade och köpte på vägen hem, glass i den lilla handelsboden. Det är lite som en gammeldags affär. Med grönsaker på en stor vagn, med tak - utanför. Med småsaker från Buttericks (typ pruttballonger), och diverse annat man kan tänkas behöva. Då vi kom hem, bestämdes det att vi skulle elda. Eller, M kände att hon ville elda - men visste inte riktigt vart eller hur. Vi har båda två suttit på balkongen och kikat över på grannen under flera dagar nu - han som är frånskild, och arbetar och påtar och sitter aldrig still. Igår eldade han. P som kan allt om eld, tog tag i hela saken. Och strax hade vi både en botten av sten, och en tunna att elda allt ris i. Samtliga hjälptes vi åt, och fyra timmar senare var allt ris förvandlat till glöd.

Jag har satt G under körsbärsträdet. Fick känslan av att hon tyckte att jag släpade upp henne för tidigt. Själv skall jag nu återgå till P. Han sover så skönt under duntäcket. Och fönstren är öppna litet lätt, så att det kommer in sådan ljummen luft, hela tiden.

en trasig tand

Jag är vaken först. Drömde irriterande drömmar, om någon på telefon som inte förstod mig (jag vet vem det var, men vill inte utlämna någon), om min bror T, som rätt vad det var slant omkull i hallen. Det måste varit i mitt gamla hem, eller barndomshem, för jag kände mig hemma. Men det var det ändå inte, för jag kände inte igen mig. Hursom, han slant och slog ut en tand. Min far satte sig och skulle göra allting bra med en servett. Jag ringde akut-tandläkarna. Klockan var 16.20. Så kom vi dit, och de ropade upp "Jörgen", eller om det möjligen kan ha varit "Peder" - jag gick och anmälde mig hos en kvinna bakom en lucka. Min bror hade endast försiktigt visat mig den trasiga tanden. Det verkade som om han skämdes. Vem Peder/Jörgen är - förblir ett mysterium. Det är bland de fulaste namn jag känner till.

Eftersom jag vaknade först, gick jag ner och satte på kaffe. Tio koppar. Jag band G under körsbärsträdet. Hon satte iväg som en galning. Hennes lina är lång. Igår plockade vi nässlor. Satt som små pigor i ett soligt dike. Sedan hämtade vi E, vi fick ta färjan. Han hade missat en buss, sedan satt sig på en annan - som glömt att svänga av - och släppt honom en bra bit från båten. Det var en aning synd om honom. V blev direkt glad, då han kom. Nu ligger G, som ett barn - och sover i sängen bredvid. Jag kommer nog alltid att stå fast vid att hon är världens bästa.

Senare idag, när det blir varmare, skall jag gå ner till havet och sätta mig. Min mor lärde sig aldrig att simma men, hon lagade den godaste kalopsen i världen.

som-som sol

Landet och solen, P och mycket kaffe. Vi kom igår, idag målade vi ägg. Han gjorde det finaste. Jag tycks aldrig inse när någonting är nog - och täckte således ägget med målerier, till den grad - att det närmast såg osmakligt ut. M vart hursomhelst glad för dem båda. Vi satte dem åter i äggkartongen, hon hittade dem nu (för att jag berättade om dem). Direkt kunde hon också gissa, vem som gjort vilket.

Tidigare idag gick vi till havet. P tog med sig ett av V:s kastspön. Han kastade och kastade, tio kast på vardera ställe, skulle man kunna säga. Man skall tydligen kasta i en solfjäder. Då betar man av plats för plats. Så satt vi i solen, på en bänk och drack kaffe. P blev brun snabbt. Det blev inte jag. Nu såg jag i spegeln, att det kommit fler prickar på näsan. Jag undrar om det är med rättvisa, jag kan börja kalla dem för fräknar. Jag menar, så gammal är jag ju inte, att det är dags för pigmentförändringar, ännu.

Hos le shrink stod tiden stilla igår, kändes det åtminstone som. Jag tror att jag snackade mycket skit - för till slut bad hon mig att luta mig tillbaka, så förde hon sin egen fåtölj - helt bak i viloläge. Hon är gullig.

G ligger i sängen brevid nu. Inatt ligger hon säkerligen hos mig. P har åkt tillbaka till stan. Det ska jag göra om några dagar. Han är fin i solen och gullig när han snarkar.

:action

Min syster har ställt ett stort skåp, precis framför sändaren till internet. Det står mitt i hennes rum, mitt i vägen för allt. Hon var arg idag också, på samma saker som vanligt. Igår åkte jag och M till havet. Där har Å en fin gammal båt. Han musslar med den var vår, för att sedan sjösätta den och puttra runt i den hela sommaren. Jag har blivit lovad att få åka med, och någon gång i veckan skall jag gå dit och kanske måla litet. Då och där gjorde jag inte mycket, låg mest och sov i solen, på en bänk - efter kaffet, kanellängden. Så när jag vaknade igen, hade de kånkat dit kaffet igen, och bjöd på choklad. Apelsinkrokant. Någon sa att det var gubbchoklad.

Idag var jag en stund på kontoret. Sedan gjorde jag litet annat. Såg P. Låg i solen. Lyssnade på när han spelade gitarr. Då blir jag lugn som en unge. Dock tror jag att jag fått magsår. Men jag tror också, att det är mycket inbillning. Som en blandning av stress och mer stress. Jag har inte skött det jag borde, och kanske är det därför jag trillar av kanten lite. Å andra sidan har jag nog, äntligen kommit till de viktiga insikter, som kanske innebär att man blivit "vuxen", eller "mognare, eller "harmonisk". Vad nu harmonisk innebär, när man vissa stunder mest påminner om ett vrak av nerver. Nu överdriver jag.

Jag har klippt av håret. Det är ett ålderstecken. Jag har (nästan) slutat gå ut, eller dragit ner på det ungefär 200%, helt enkelt för att jag inte känner för det. När jag var ute senast, lade en slemmig typ sina händer på min mage. Jag bad honom att dra åt helvete. Sedan slingrade han sig vidare in bland de dansande. Kanske i hopp om att få någonting jag inte vill ha igen. Tänk då också, tänk! Han tror kanske, att någonstans där och då - på det svettiga dansgolvet - där finns hon. Hans prinsessa, blivande fru, modern till hans barn. Om jag (återigen) vore bra på matematik så skulle jag försökt göra en formel över denna eventuella trovärdighet.

K gick hem till en fem-över-tre-snubbe förra helgen. Eller om det var förrförra. Han hade tydligen en snygg tatuering. Hon gick morgonen efter. Hornsgatan var både grå och hopplös. Ungefär som för några år sedan, då jag gick vilse efter årtiondets värsta miss. Det tog mig två timmar att ta mig från söder till tunnelbanan på söder. Så åkte jag hem till K, när alla andra började arbeta.

Tänk, på alla som är 30, eller mer. De som är som tokiga. De som "vet" att de borde ordna en familj. Eller borde - de känner sig pressade ovanifrån, av förväntningar. Jag vill inte bli den där, hon som klär sig i halternecklinnen (vita), märkliga jeans och pumps. Hon som sminkar sig för mycket, för att dölja rynkorna (man vill ju se ut som 25). Och jag vet nog mest också, att det aldrig kommer att bli så. Antingen blir jag köpt, eller så får jag säljas vidare. Det är mest så det får vara.

Alla verkar lyckliga nu. Solen skiner. Medborgarplatsen är fylld av folk. Jag kallar det fräknar, de prickar jag får i ansiktet av solen. Men, så tänkte jag - att det kanske lika gärna är pigmentfläckar. Sådana man får av åldern. Jag vet exakt vad jag vill. Inte in i detalj, men jag vet. Det är det ingen annan som vet. Och det får vara så för nu.

slätt

Igår tog jag, efter arbetet - en öl. Sedan gick jag hem och somnade som ett barn. För tre månader sedan gick jag ut och tog 13 öl. Sedan gick jag hem och däckade, som en idiot. M städade idag då jag steg upp. Kaffet var på. Det var lyxigt. Hon putsade fönstren i bästarummet, och jämrade sig över att det inte blev rent. Det blev rent, jag tror bara att hon behövde höra det från en andra part. S låg som vanligt i, den numera söndertuggade skolådan, på storarumsbordet - och vilade sig. Han är alldeles för stor för den, men jag tror att han har någon typ av barndomsångest, som gör att han trivs med att "göra sig" liten. Eller så gillar han helt enkelt att omge sig med ytor, som trycker mot allt hans fett.

Många verkar ha påsklov. Eller, de små då kanske. Jag har inte påsklov, och trodde att jag skulle vara ledig idag. Det är jag inte. Men, jag hann med en del saker, såsom att vara ute i solen, gå ned till skräddaren under oss, fika med A och K och ligga i sängen till uppskattningsvis 12.50. Med lite mellanrum för att hämta kaffe i köket. Skräddaren för den delen, måste vara den bästa i stan. Han är trevlig och mycket kort. Han är gammal men lyssnar på pop-musik. Ungefär som Anton i tobaksbutiken. Trevlig, gammal (lite tjock). Han lyssnar också på pop. Så har han också en häftig belysning, en sådan som går igång om kvällarna, och sträcker sig utåt hela gatan. Han har mycket saker i sin butik. Godis, läsk och tobak. Jag är en aning besviken på honom dock. Högst upp på hans hyllor, står det porr i både rörligt och still.

Jag har just duschat och bäddat med mina vanliga lakan. De känns släta mot fötterna, det blir aldrig som hemma - där de känns, endera smuliga av knäckemackor, endera uppfyllda av en stor svart hund. Vi sjöng tillsammans kring matbordet. Jag spelade piano för dem, och de var glada allesamman. Nu sover de, och snart jag också. Jag är glad över att det gamla är över.

kinatiden

Natten, sedan kom dagen och morgonen. Jag hade svårt att kliva ur sängen på jobbet. A på mitt arbete, hon är 44 år. Men, hon ser yngre ut. Hon är vacker på något vis. Hon träffade, för ungefär ett halvår sedan - en bonde på en datingsite. Han verkar lite märklig, och jag vet inte vad det beror på. Kanske det klassiska, rädslan för att binda sig - igen. Han har redan haft en fruga, och har dessutom två barn. Han är ungefär i A:s ålder. Han kan inte ta kritik och talar endast om sig själv. Men, enligt A är han ändå, en fin människa. Jag vet egentligen inte, vad som är en fin människa. Skrynklaren säger, att man måste kunna vara vän med den man är med, man måste kunna ha trist, man måste kunna dega, sova, grälas, bråkas och älska varandra. Allt på en och samma gång. Lite som att vara bästa vänner, fast + att man ligger med varandra och är ordentligt intresserade av varandra. Hon har själv en man, har hon berättat. Jag tror att de älskar varandra mycket. Det gäller nog mest, att bli bästisar, och sedan låta varandra göra det man vill. Vilket innebär, att man inte sitter fastkletade i varandra, för att man är ihop. Eller, måste göra allt tillsammans. Sådant går nog ganska mycket bort. Visserligen, jag är veckans toffel-madam om jag blir kär. Så jag kanske ska hålla käften stängd. Eller, så var det innan. Men kanske är det så, att det är annorlunda nu.

Jag sköter mig. Jag gör det jag ska. Jag gör ingenting som jag inte borde göra. Det gjorde jag mycket förut. Massor av saker, saker som jag inte ens vill berätta. Nu håller jag mig mest till mig själv, det är väldigt skönt. Jag tror att det är mycket skrynklarens förtjänst. Fast hon skulle säkert säga att det bara är min egen.

Idag berättade jag för henne, att jag tänkt göra en grej. Hon tyckte att det lät dumt. Det insåg jag också efter ungefär en sekund. Det handlar om att ge saker tid. Att inte få för sig att dra till Kina eller Tjeckoslovakien, bara för att man inte vågar vänta. Det är svårt det där. Nu för tiden kan man ju få tag på oerhört billiga biljetter.

mjölk

Det verkar alltid bli på samma vis. Man ska inte skriva så, för då verkar det som om, man liksom lever efter profetior. Jag lovade på heders med mig själv, när runda två startade - att jag skulle dra mig tillbaka, om det blev så, att jag skulle känna som jag gör nu. Det värsta är nog, att jag inte vet vart jag skall stoppa allting. Om jag ska lägga in det i något, eller bara låta det bero. Samtidigt som jag vill härda ut, om nu "att härda ut" är så himla pepp - så vet jag inte om jag pallar med den grejen. För tänk, dealar man - så är det ju 50/50 att man förlorar allt. Vad allt är, är väl en annan sak. Det beror nog på vad dealen är. Jag har gjort det redan. Och förlorat. Och vunnit. Och förlorat. Och halvvunnit. Frågan är kanske också, om jag alltid velat vinna - de gånger jag gjort det. Eller om jag sett till att vinna, för att få det bekräftat för mig själv - att jag kan.

Jag vill sluta snusa. Jag köper mini-snus, men stoppar in två åt gången. Det känns lönlöst. Igår kände jag mig så stressad, att jag gick med mina ben, och köpte cigaretter. Hur töntigt som helst.

Imorse vart jag väckt av extraarbetet. Jag är där nu. Ska sova här, och har bäddat med mina lakan, de är inte mina på riktigt - men jag använder alltid samma. Vita, med virkade detaljer och knappar. Det känns gammeldags och jag gillar det. Å brukar kalla mig "din gamla get". Idag sa hon att jag såg ut som en smålänning, och en whiskeyflaska. Vet inte om det är en komplimang. Vet inte om det spelar någon roll. Tunnelbanan hörs ända hit. Du-dunk, du-dunk.

Det kanske är så, att man kommer på svaren till livets alla frågor - då man är gammal, och har gjort alla fel man kan göra. Den tiden, då man vill dela med sig till alla som är unga, men de vill inte lyssna - för de tror att man bara gaggar en massa goja. De vill göra sina egna misstag, och kommer säkerligen att göra dem. Så får man sitta där, på en pinnstol, eller i en rullstol med hur mycket kunskap som helst, som ska gå förlorad. Eller, så kommer man på de flesta svaren då man är ung. För att man vill veta, och för att man inte går med på att hela tiden göra fel. Sedan är väl det en annan sak, man gör ju inte fel, för att man vill göra fel - men kanske kan man på något vis lära sig att passa sig för felen. Egentligen vet jag inte vad jag talar om.

P frågade mig idag, hur en kille skall se ut. Jag kom bara till att han skall vara över 177, helst över 180. Sedan sa jag att jag gillar honom. Och det är väl egentligen det enda av relevans som är aktuellt. Jag har ingen drömman. Om jag hade haft det så skulle jag, för länge sedan fått gjord en fantombild, som jag skulle se till att få publicerad över "wanted men". Så skulle nog den saken vara ur världen sedan länge. Eller så skulle jag bli tillsammans med Barbies Ken. Vi skulle säkert få det hur bra som helst, tillsammans. Om man gjorde honom i mänsklig storlek. Och minst 180 lång då. Listor och förutfattade meningar över en drömpartner är typ lika stor bullshit som att man kan lova, på heder och hur mycket samvete som helst - att man ska älska någon hela livet. Fast den saken har jag nog redan gjort ganska klar, sedan tidigare. Det man kan lova, kan man verkligen lova. Men, man kan aldrig veta om det man lovar, är giltigt hur länge som helst.

Jag kan lova, att jag ska försöka härda ut. Men jag kan inte garantera, att jag kommer att klara det. Då har jag lovat, det jag kan lova.

pollen

Jag har badat och vet att jag måste sova. En vän textade mig igår, och undrade om jag städat mitt rum. Det skall man tydligen göra, ifall om att. Det har jag inte gjort. Det ser ut som skit här, faktiskt. Och vem har egentligen lust med, "ifall om att". Ifall om att vad? I vatt on fall eller idiotiska saker. Det var egentligen en dum sak att fråga, känner jag såhär nu.

Som vanligt är jag sugen på knäckemackor. Jag måste sova. Jag har badat. Min syster vart tjurig på mig, för att jag tappade upp vatten innan hon hann in. Det var inte med meningen jag gjorde på det viset. Hon blev sur. Inom tio minuter kommer G att öppna min dörr. Det är jag övertygad om. Jag slarvar med lite allt möjligt just nu. Förutom jobbet då, det sköter jag. Hoppas jag. Givetvis har jag en prestationsångest som ungefär är sjuk i huvudet. Det var en märklig mening, det vet jag. Behöver inte flika in med, att jag inte bryr mig.

C var uppe på kontoret och ass:ade mig idag. Det var skönt. Hade varit kvar där ännu annars, trånandes efter knäckemackor.
Som vanligt vet jag inte så mycket. Jag vet att jag har ont i en arm, att mitt hår är blött, att jag skall kissa innan jag lägger mig, att dörren är låst. Jag har slarvat med spåren i hjärnan (de nya), känner att ett nytt är på g, men jag inser att jag plogar undan de hjärnceller från alla andra vägar, som vill tränga sig in och ta plats - alldeles för dåligt.

Även om min syrra bor här, så träffar jag henne aldrig. Nu ska jag sova. Jag har inga analyser, eller någonting skojigt att skriva.

om inget

Jag sitter på smulor av knäckebröd. G ligger i sängen. Jag har börjat tillåta det nu igen, hon börjar bli skendräktig - så jag har inte hjärta att neka henne. Inatt kom hon in med herr Chicken i munnen, den pep och väckte mig. Så var hon påväg att gå ut igen, när jag kallade henne tillbaka, och lät henne hoppa upp. I vintras när jag var ungefär olycklig, så vaknade jag av att hon låg på min arm och sov. Hon är stor och hade dessutom somnat på min Iphone, där "sleepcycle" var inställd. Det är en app som mäter hur många timmar man sover, och som väcker en - när pulsen är som högst. Man vaknar alltså och känner sig typ pigg. Och, den funkar oftast. Den natten vet jag inte vem den kände av, dock. Hjälp, detta blev nästan fyndigt.

Att vara uppjagad är nog ganska värdsligt. När jag är det får jag knappt i mig något käk. Mest kaffe. Det enda jag tänker på nu, är två bredda knäcke med flingsalt. Men, jag orkar inte bre dem, och jag orkar inte borsta tänderna igen. Jag skulle lätt säga, att fyra knäcke med smör och flingsalt, är lika gott som en vanlig maträtt. Fast, jag tror att jag tror att det är så just nu, för att jag är så himla sugen på det.

På lördag ska V döpas. I samma dopklänning som jag och alla mina syskon. Den virkade min mor, då hon var ung. Den är vit och lång, så kan man också byta ut sidenbanden som är inträdda som ett bälte - till rosa, om det är en flicka, och blått - ja ni hajjar. Jag minns att mamma virkade och virkade, lampskärmar (ja, det är sant), gardiner (det är också sant) och mängder av grytlappar. Hon försökte lära mig, men mitt tålamod räckte aldrig till. Däremot stickade jag alltid 8 varv på en meningslös slinga, var gång jag besökte min farmor och farfar som barn. I grått dessutom.

Något jag kom att tänka på nu, är att jag också - varje sommar, plockade så mycket rabarber att jag knappt kunde bära hem dem - för att sedan koka hur mycket saft som helst av dem. Det blev alltid hur gott som helst. Förutom en gång, då blev den sur. Jag gjorde gelé också. Men bären var den sommaren alldeles för övermogna, så den blev lätt rinnande. Men, man kunde hälla den över diverse maträtter. Smaken var det inget fel på. Det var längesedan jag var huslig, men jag tror att jag kommer att bli det igen, när jag blir äldre kanske.

Inget "Twin Peaks", inga knäckemackor. Jag orkar inte ens klä av mig. Jag blir arg när jag blir nervös. Det värsta är att jag inte kan styra över den saken. Jag blev det idag, det kanske är därför jag är hungrig nu.

Över och ut.

som arga ord

På en skala från 1 till 10 så är jag 8 i hungrighet, så jag äter knäckemackor i sängen. Det blir oftast smuligt. Men, det går hur bra som helst, eftersom det bara är jag som ligger här och gnider in mig i det. Ja, jag och Theo, en väldigt fin nalle, som jag köpte på "Galne Gunnar" i Skara, när jag var 8 bast. Och, grejen är - att det känns hur bra som helst. Det handlar nog mest om, att jag slutat ligga i armar, som jag inte gillar att ligga i. Det har A också slutat med, hon har till och med brutit - med ett åtta år gammalt hang-up. Det tycker jag är bra. Han är en jävla apa. Jag vet att hon bara delvis skulle hålla med mig.

Skrynklaren säger att alla som går till en skrynklare - för att bli släta - kommer till en punkt, där man börjar ifrågasätta de människor man har omkring sig. Vad ger de, tar de mer än de ger, gillar jag (egentligen) den här personen? Det var märkligt att hon sa att det var så, för så har jag tänkt de senaste veckorna. Och, kanske kommer det bli så, att jag måste skala lite grand. Även bland människor som jag gillar, som är fina - men för att de tar mer än de ger. Jag vet att det låter hemskt. Men så är kanske livet, eller - man måste ju välja saker som är bäst, för en själv (utan att för den sakens skull bli en fet egoist).

Det finns några få som jag kommit att tycka om, men det finns så många fler - som då de talat, endast pumpat ut mängder av tom luft. Jag tänker ibland på, att de skulle lika gärna kunnat sitta och prutta. Det hade gett mig ungefär lika mycket. Kanske mer, för att jag då åtminstone reagerat på lukten.

Det förekommer mycket gitarrer här. Egentligen vill jag inte ens kommentera den saken. Det skulle ju kännas fett mycket coolare, om man var typ värsta svarta bruden, som bara lyssnade på svart metallmusik. Å andra sidan, så är ju detta min sida - och jag bestämmer allt. Nu skriver jag som om jag vore 14 år. Eller 16. Jag är bara så utled, på brudar som skall låtsas vara något, för att det känns hett. De perioderna hade man när man var ung. Det kanske är så, att jag innerst inne önskar att jag var hård som sten, och kunde lira något vasst instrument. Fast nej. Jag trivs med piano. Jag gillar Marilyn Manson när jag är arg. Och jag älskar gitarrer. Så är det nog så med alla, att man alltid vill vara någonting man inte är - sedan om man försöker ändå känns mänskligt men inte så hållbart. Det har jag också gjort. Nu tänker jag nog mest, att passar det inte, så passar det inte. Det är ganska slut på krusandet(*), som min far skulle sagt. Det är nog mest, ett "fuck off" helt enkelt, om det inte duger med det som finns, och är.

Jag skall inte fortsätta att bräka ur mig saker, eller så är det precis vad jag ska. Det är bara så, att jag är så oerhört (as)trött på att man ska försöka, som människa, att passa in överallt. Bara för att vi är ett flockdjur. Jag blir hellre biten i nacken, än att slicka röv. Nu skall jag nog sova. Jag har varit vaken för länge, jobbat för mycket.

V är ledsen och har bekymmer med kärleken. Han är bara 15 år, men jag minns att jag blev arg på de vuxna, som inte kunde ta ett krossat hjärta - bara för att man var barn eller ung. Det gör ju ungefär lika ont, bara på olika vis. Min far tog med mig på bondauktion en gång när jag var olyckligt kär, i en kille med rött hår. Det hjälpte inte, och han visste inte heller om det, pappa alltså. Inte killen med rött hår heller, för den delen. Så fick jag veta, att vi båda varit kära i varandra, under hela småskolan - men aldrig vågat berätta. Det tyckte jag kändes jobbigt, först då jag fick veta det. Nu har det såklart gått över, och jag är endast och väldigt lycklig över hur allt förflöt. Eller, är jag det? Kanske hade min inställning till kärleken blivit lite mer hoppfull, om vi frågat chans och blivit tillsammans i sådär 2-3 år. Det är kanske onödigt att rota i det.

På tal om att få bestämma. Igår fick jag bestämma allt. För att jag som jag nämnt otaliga gånger - fyllde år. Det kändes härligt.

Dagen som dagen.

(*)krusa = vara till lags, försöka anpassa sig

jag + jag =

Jag har fyllt 26 år. Jag har skött mig exemplariskt. Jag har fått mängder av grattis. Jag har haft en väldigt fin dag (lite varning på detta, börjar låta som de FB-statusuppdateringar, som jag kommit att bli allergisk emot - men jag har haft det fantastiskt).

Jag måste göra en sak nu. Jag måste sova. Jag har börjat varje mening i detta inlägg med "jag". Jag inser att jag måste upprätthålla detta, jag har inte tvångstankar - men liksom för att göra det "lite" roligare. Jag vet att detta inte är så skojigt att läsa, men så är det ibland.

Jag är 26. Jag är kortklippt. Jag och jag har börjat gilla varandra, mer och mer. Jag tror att vi, inom kort - kommer att klicka. Jag vet dock inte, om jag vill ligga med mig själv, det verkar tråkigt. Jag, jag, jag - nu lägger jag ner.