lite elakt men lite bra också

Det gör mig oftast stressad när folk hänger ut sig alldeles för mycket. Jag vet inte om jag vill veta vad de gör på kvällarna, på morgnarna, om de kan sova på nätterna. Gick förbi Sofie Fahrmans nya alster i bokhandeln förra veckan. Det knöt sig i magen. Jag kommer aldrig att förstå varför varsig hon eller Martina Haag får ge ut böcker. "Älskad och hatad av alla" eller vad Martinas bok nu heter, fick jag som present. Försökte läsa, jag gjorde verkligen det. Men, efter att karaktären (som då antagligen är någon form av Martina Haag) träffat en vän på Åhlens dagen innan julafton och blivit övertalad att vara deras jultomte, och tackat ja - då tappade jag greppet. Och oj Martina, så lustigt det kan bli. Men inte ett skit humoristiskt. Jag skall ta tag i Sofies bok också. Kanske är den ett mästerverk. Hon måste vara världens lyckligaste. Bor i New York och har one smile only (allt för att hennes kanintänder inte skall skönjas för mycket). Idag känner jag mig lite elak. Sådana dagar får jag ha, lika gott som att Sofie säkert shoppar när hon har lite ångest.

Idag är det soligt och tio grader kallt. Det är en sådan dag då man bara måste ut och fotografera lite. Pappa tyckte att det var passande att bjuda på lite grovmat idag. Han steker fläsk och gör löksås. Det är sådant man bara kan äta som dagens hemma. Egentligen är det världens enklaste rätt.

Igår på promenaden berättade M ett antal märkliga historier. En om ett par som egentligen inte är ett par, men som är ett par ändå. De hade en liten unge, och när modern gick och bar på den, så träffade killen en annan. Då kom de överens om att han fick vara tillsammans med henne, så länge han flyttade hem några veckor innan förlossningen, och sedan bodde där med modern. Samtidigt som han var tillsammans med den andra. Detta är bara början. Men jag fortsätter inte. Ska kort bara citera:
"Det är ju snö och kallt ute nu, då får han nog tillbaka de här känslorna att förra året, när det var kallt så var det så jobbigt mellan oss. Det måste vara kylan som gör det. Jag känner likadant att allt kommer tillbaka nu på vintern".

När jag var liten så pekade jag ofta finger, jag gav mig aldrig, jag var alltid batman när jag och I lekte "batman och robin", jag var snabb, tuff och ville hoppa hur höga hinder som helst med B. Jag tror att jag ofta var en riktig liten jävelunge. Turtles var ett av mina favoritspel, sedan fanns det ett spel jag ofta hyrde på Videogottis, som alltid gjorde mig rädd. Jag tror faktiskt inte att det var speciellt skojigt. Det värsta var när jag en gång hyra "The Simpsons" till mitt 8bit, och fastnade när jag spelat bara en timma. Undrar vad det var jag gjorde fel. Den gamla konsollen står uppe hos I, jag vet hur man lagar den men vet inte om jag har lust. Det gick ju inte ens att spara mitt i. Hur pallade man egentligen? Ibland saknar jag spelen, särskilt alla gulliga filurer som kuposarna i FF. Jag ska ta upp det med mig själv snart, och ordna en konsoll. Det tar mig emot att jag sålde mitt FFX utan att ens ta bort plasten ifrån fodralet.

Hemma är allt lugnt. Det är tyst och ingen som inte behöver gå på gatorna går på gatorna. B skottar snö utanför sin fyrverkeributik. Han skottar och skottar. Kärringarna går runt med rullatorer och leverfläckar i ansiktena. Det är en dålig sak jag dragit till mig med. Alltid när jag går förbi gamla personer så håller jag andan. Jag vill inte att alla deras hudflagor, som jag vet att de tappar för att de är så torra, ska hamna i mina luftvägar. Sedan vore det ju otrevligt om de la av en fis också, och man skulle andas in den. Det brukar jag alltid göra när jag går förbi hundar som sitter och 'gör det', jag håller andan och allt känns perfekt. Så, när jag andas in så är det alltid, hur jag än gör - en stor eller liten luktpuff som kommer in genom min näsa. Nu låter det som om jag har tvångstankar. Det har jag inte men en av mina vänner har.

Inatt sov jag mycket dåligt. Jag har ingen lista med saker jag vill tipsa om heller. Jag kan bara tipsa om Lightroom 2, det är ett riktigt enkelt, snabbt och bra program. Man kan ladda ner en free trial på det, och alla andra av adobes program här: http://www.adobe.com/downloads/. Verkligen en toppengrej om man vill testa något av alla deras peppiga program.

Någon sa att Saltkråkan går på tv.

Photoshop och julskinka

Min pappa säger att han är smal som en mask för att han aldrig är stilla. Han kan röka en cigarett på två minuter, och säger att han hade den bästa lungkapaciteten i lumpen. R vill sova, jag tror att han redan somnat faktiskt. Jag ska snart. Nu fick R ett sms. Han sa åt mig att jag skulle väcka honom då, för han var tvungen att svara direkt. Det är tjejer som vill ha tag på honom. Fler än en eller två skulle jag uppskatta. Farfar tyckte att R är väldigt pappa då han var ung.

Jag somnade igår och får fortsätta idag. Det är fem år sedan tsunamin. Det är konstigt. Gick förbi A:s grav igår. Hon blev alldeles för ung. Ibland tänker jag att jag hade mycket tur. Sedan vet jag å andra sidan inte om det handlar om tur, eller om tillfälligheter. Jag tror nog snarare på det sistnämnda. Vad är tur egentligen. Jag var trött och ville sova, toan var trasig på hotellet och man ville bara inte gå upp. Så var det. Det var en tillfällighet. Brevid mamma ligger en tjej som jag tror gillade raggarbilar, för hon har en inristad på sin sten. Jag tycker att mammas sten är fin. Vi önskade henne samtliga god jul. Linda sa att hon trodde att mamma somnat vid tv:n vid det laget då vi var där. Jag tror att hon går runt barfota.

Min farmor sa att jag brukade peka finger när jag var liten, peka finger och hoppa jämfota och skrika "jäävel". Hon berättade att mamma brukade be mig lägga av, men det gjorde jag nog sällan. Jag känner mig litet uttråkad nu. Det snöar och jag vet att om jag tar den där duschen så kommer jag vara tillbaka igen. Vi får se vad som händer. Jag testar just nu Adobe Photoshop LR. Det tycks mig vara ett mycket enkelt och bra program. Skall utreda detta närmare.

vi äter vi dricker

Egentligen handlar det nog inte om att han tycker det är kul att sälja fyrverkerier, utan att han inte vet vad han ska göra istället. Pappa säger att det är han som skjuter mest på nyår. Att han står långt ut på vägen och bara smäller av, raket efter raket. Det var som han som bara sålde mopeder och lagade cyklar. År efter år. Eller de i kiosken, i området vi bodde i innan. De gör pulvermos med grädde och steker hamburgare. Jag tror att håret blir fett av att arbeta där.
Jag minns när jag och Isse skulle gå till Hjo-kiosken för att handla smågodis. Vi hade fått en tjugolapp av pappa. Jag lade den i min portmonnä. När vi kom fram till kiosken och beställt det godis vi skulle ha, kunde jag inte hitta pengarna. Jag letade och Isse letade. Inga pengar. Så vi gick hem utan godis för att undersöka saken. När vi kom hem visade det sig att tjugolappen hela tiden legat i sedelfacket. Vi var nog mest vana vid mynt. Som när vi gick med Johan och Carolin över backen till "lillaffärn" och köpte banankola.

Jag har inte läst tidningen på mycket länge. Inte heller sett några nyheter. Jag är ganska trött på det grupptryck som råder i varenda recension jag läser - och att det är någons ord (beroende på vem det är) väger tyngre än någon annans. Detta utan att denna "någon" är utsedd. Det är obehagligt och gör att jag hellre håller mig undan. Det handlar inte om någon form av bitterhet, som många säkert skulle blanda samman detta uttalande med. Inte alls så. Det handlar nog mest om att jag störs av att bli störd av störande saker. Jag tror att om jag tänker efter så får jag prestationsångest av att ens läsa om andra. Så kanske det är. Inte vet jag hur jag kom in på detta. Jag tror att jag kände att jag var tvungen att berätta varför jag inte skriver om den senaste boken jag läst, eller den senaste artikeln. Eller vad jag tycker om idol, eller andra program. Jag hör min syster från det andra rummet. Hon sitter och sjunger med till "higher" och idolvinnaren Erik, i uppesittarkväll med bingolotto. Jag försökte titta förut för sällskaps skull, men det gav mig magont så jag gick. L:s sång ger mig också magont.

is vi halkar men soffan är bra

Igår när jag skulle somna kom jag att tänka på en sak som gjorde att jag inte kunde somna. En stund tittade jag i taket, en annan mest ut genom fönstret. Min nalle Theo luktar precis som då jag var barn. Det är högt i tak hemma hos mig, därför hade jag en hel del mellanrum, mellan det mig och taket. Men inte vet jag om det gjorde att jag hade mer att titta på. Efter en stund somnade jag. Vi låg och strecksåg film igår, två stycken. Det är det bästa jag vet. Jag kan se hur mycket film som helst. När jag var liten och inte hade några pengar, så brukade jag när GINZA-katalogen kom hem i brevlådan, sitta och stryka under i den telefonkatalogsliknande beställningskatalogen, endast de billiga filmerna. Nu i efterhand inser jag att jag gjorde vissa fynd. Det bästa med just denna taktik var att det kunde bli vilken film som helst. Jag hade ingen koll. Jag visste inte vem Fassbinder var förrän förra året. Inte Haneke heller. Men vem fan bryr sig. Inte varesig min pappa eller ponnyn jag hade som liten flicka.

Resan hem: Det var ett år sedan jag var här. Nu är jag här och jag skall berätta om detta mycket märkliga och underliga skeende. Under fyra timmar satt jag på Waynes coffée i S. Killen på cafeét häckade runt mig, men det gjorde mig inte arg, han var vänlig. Detta var förresten efter att jag inhandlat ett rött läppstift. Mitt har tagit slut och jag glömde fråga E om jag fick låna hennes pensel för att få ut det absolut sista. Hur som helst. Jag promenerade mot vår mötesplats. På vägen dit blir jag förskräckt. Frälsningsarmén stod utanför JC, samtliga hade de instrument. Precis då jag gick förbi, efter att jag konstaterat att S försöker härma Malmö i att julpynta träd, men utan att lyckas - då börjar de spela. Aldrig har jag varit så övertygad, att hade jag haft ett vapen, då hade jag avfyrat det, mot mig själv. Blåsinstrument, vad är det egentligen? Denna klang av inombords boende ångest. Inte gjorde heller deras låtval mitt beslut bättre. Jag tänkte på "Resident evil", på "Claire" och på "Nemesis". Sedan trodde jag att jag skulle kräkas.
Pappa hämtade mig, stod och väntade utanför Willys med bilen full. Inte av varor! Nej, syskon. Jag klev in och där satt de, samlade! L och jag reste förvisso hit tillsammans, men det förändrar inte historien. Isse hälsade på mig, inte muntert, mest utan intresse. Jag fick en high five av R och en låg nuckles av T (på mitt initiativ). Snön låg tjock, och jag skulle uppskatta att det var närmare 15 minusgrader. Efter att vi kört ett tag kom samtliga fram till att vi inte skulle hitta vägen. Panik utbröt. L påstod att hon var övertygad om vägen, och visade oss. Paniken lade sig en aning. Pappas bil är liten, inte alls som de vi hade som barn. Mesig rent ut sagt. Inte ens fyrhjulsdriven.


Ungefär såhär gick bilresan till, vi skulle till vår kusin R med familj.
En liten bil är fylld med sex personer. Alla äro de lika varandra, man får klart för sig att det är en familj. En syskonskara samt deras far. Den äldsta systern ligger över de tre yngre i baksätet, varpå den ena (läs jag) håller på att kissa på mig av trycket. I framsätet sitter en far och en bror.
(Detta är absolut ingen form av manus, ej heller är tanken så. Namnen är fingerade).

FAR
Är det någon som vet vart det ligger?

EVELIN
Nä

TOM
Nä

RICKARD
Ingen aning

ELIN
-

LINDA
Ja jag vet

De kör mot det troliga målet, Linda visar vägen. Hon tycks övertygad, hojtar och tjuter då hon blir mer och mer säker på att hon visar rätt.

EVELIN
Men kan du inte hålla käfften och bete dig som folk

RICKARD
Va

EVELIN
Käfft sa inte till dig

ELIN
Lägg av

FAR
Sluuta nu barn det är snart jul

Tid passerar, de parkerar på en garageuppfart vid en villa, men inser att de kört fel. FAR får panik och EVELIN ringer nummerupplysningen. Hon blir kopplad men samtalet försvinner ut i tomma intet. Hon ringer igen. Denna gång blir hon kopplad och kommer fram.
xx

EVELIN (med schizofrent trevlig röst)
Jaa hej det är Evelin jo vi hittar inte riktigt, hihi pappa har kört lite fel hihi

(får vägbeskrivning via telefon)

FAR
men va va sa han nu rå svänga vart detta går ju inte

ELIN
Men chill och..

EVELIN
du får prata


FAR
Haa, män står han å väntar nu rå så vi vet vart vi saa?
(tar telefonen)

RICKARD
Aa ruvett han står i rondellen mitt i snön med hemtelefonen i näven

ELIN börjar skratta hejdlöst.
Får en armbåge i magen av EVELIN.
ELIN skrattar ännu mer.
LINDA skrattar ihjäl sig.
ELIN kissar nästan på sig.
TOM fnissar i smyg.

FAR
Aa dä ä liite smööölt ute på väga ru vett, aaa haa aa

ELIN dör av skratt.

EVELIN (väser)
men ge dig nu förfan om du ska bo hos mig

RICKARD
.. och han har en gratängform i andra näven..

EVELIN
Fyfan bete er lite nu va ni är ju fan inte vetia

ELIN LINDA RICKARD skrattar. Övriga verkar nervösa och en aning oförstående.
xx
Fortsättning följer möjligen.

Middagen var fantastisk. Det var härligt att se R igen, K och deras fina barn. Jag fick dem på många fina bilder. Vi åkte hem efter många timmar. Jag blev portad ifrån E innan jag ens hunnit flytta in. Men, i juletid har vi väl alla en soffa att sova på. Eller en snödriva! (Känn hur klämcheck jag blivit, småstadsaktiviteter).

Hos pappa. Det märks att mamma inte bor här. Inga kryddor i kryddskåpet. Inga gröna, levande växter. Pappa säger att det bara samlar en massa damm om det står saker i kryddskåpet. Och fett också. Imorgon skall jag köpa en växt med långa grenar och blad, som kan stå där och hänga ner. På toan står stora flaskor av LUX och konstigt schampo. En kasse hänger på en handdukskrok. I den ligger mammas gamla schampo. Mammas gamla hårmousse. Mammas softening balm som är bra för håret. Jag tänke förut på sommaren. Hon cyklade överallt. Sedan kom jag att tänka på, att hon på ena armen (jag tror att det var den vänstra) hade ett födelsemärke. Sedan kom jag på, att jag kanske mindes fel. Inte förstår jag vad detta har med för sak att göra, det kan jag inte svara på. Jag känner mig bara frustrerad över att jag aldrig kommer kunna kolla. Låter det som en tvångstanke? Jag har ingen aning. Min bror kom just hem med tre dubbelbitar och en DVD. Han är trött och det är jag också. Men vi ska förfan inte sova än. Det har vi kommit överens om. T, han var så ledsen förut. Imorgon tar jag med honom till stan. Vi ska ordna saker så att han blir lycklig igen. Och även om det är vinter och kallt, och det snöar (mer än på länge). Så kan jag inte sluta tänka på sommaren. Det är mammas nya lägenhet. Hon skall inreda den. Hon har köpt en stor TV, den var dyr. Senare skall hon bli förbannad för att hon inte köpte en platt, när det visade sig att den var billigare. Det är hennes vingliga bord och vi. Till en början äter vi kvällsmat på golvet. R:s rum, en säng och stök. Mammas tyger. Böcker. Album. Vi städar och packar om. Packar upp. Och hur hon inte vill visa sig på natten. När hon sover. Inte utan hår. Med en sjal. Hur jag blir rädd när jag vaknar, det är fullmåne och sjalen har glidit ner. Hon snarkar och sover. Jag somnar. Taket är lågt. Soffan bekväm. Mammas tår sticker ut under täcket.

om beskt thé och lite om snö

Idag fick jag en grön tröja från garage. Den är för stor och varm. Jag skrev med R:s penna på min hand och det går inte bort. Inte ens i duschen. Jag tänkte på vad jag presterat just förut, så kunde jag inte komma på så mycket annat än att jag hjälp andra att göra sina idéer möjliga. Men mina egna gör jag just inget åt.
Fick ett samtal från K igår. Hon berättade att det spridit sig till hjärnan för hennes pappa. Då sa jag något och sen sa jag att hon borde hänga så mycket som möjligt med honom nu. Då sa hon att hon också måste gå vidare med sitt eget liv. Det höll jag med om. Men vad mer kunde jag säga, när det är det jag ångrar mest att jag själv inte gjorde. Att hänga kvar till slutet, tills det absolut sista. För att sedan gå vidare. Nu känns det som om jag missat ett halvt liv, missat det fina och kastat bort det sista jag kunde fått. Så kom vi överens om att när man står mitt i det, så är det som om alla gick förbi en, och som att det var storm och man står där mitt i allt helt oberörd.

Somliga saker äcklar mig. Igår gjorde jag otroligt mycket soppa åt V, E och M. De tyckte mycket om det. Fast V blev förbannad då han upptäckte soppan, men han blev glad igen då jag sa att jag köpt glass åt honom. Idag har det snöat. Jag gick till intervjun och kom in som en snödriva. Allt gick bra och de bjöd på thé som var litet för starkt.

Det retar mig otroligt mycket att det skall vara så svårt för vissa människor att vara klara. Min syster säger att jag är som en ångvält. Det enda jag har att tillägga där är att det vore skönt om det i sånt fall fanns fler ångvältar. Då hade man åtminstone kunnat krocka ibland.

Jag är irriterad på hur min blogg är utformad. Men jag kan samtidigt inte påstå att jag bryr mig. Glass gillar jag även på vintern. Nu har jag ett eget företag. Namnet är hemligt tills nästa år. Då ska jag kötta på med mina egna grejer, och inte bara göra andras drömmar. Även om det är fantastiskt i sig, det också.

Om tenn

Idag är inte slut än men det är mycket kallt! Jag kom förut att tänka på saker innan, som de där gångerna då jag tog fram alla tennformar med mina syskon. Vi hade ett flertal olika soldater, i olika poser givetvis. Någon höll ett gevär, en annan stod i givvakt. Så hade vi också en ryttare, på en helt fantastisk häst. Fast den formen var farmors, eller det var de flesta när jag tänker efter. Det skojigaste var att just smälta tennet i den lilla skopan. När tenn kommer upp i den temperatur som gör att det smälter ser det närmast magiskt ut. Oftast misslyckades jag med den form som utgjorde de små snapsglasen, samtliga med skojiga motiv av gubbar från medeltiden, somliga av dem med ölstop. Men, dessa var alldeles omöjliga att fylla med tenn, utan att det på mitten hann stelna, och det blev ett brott i formen. Då blev jag alltid förbannad. Fast oftast fick jag bestämma, då var jag nöjd. I andra fall började vi väl slåss.

Vi bor alldeles invid en butik med märklingrejer och modeller av båtar, hus och bilar. Har bara hunnit titta alldeles hastigt, det ser skojigt ut. Och hemma har jag upptäckt en affär som säljer tennskopor. När jag åker hem i jul skall jag fråga pappa, vart alla mina tennformar är. Sedan skall jag ta med dem hem igen. Efter att jag gjort det skall jag göra soldater. Efter det kanske jag gör någonting annat skoj. Kanske spelar jag litet piano, eller tänker på lite olika saker. Oftast hjälper det inte att försöka lista ut hur någon tänker. Det beror på att de inte tänker direkt, utan egentligen är ganska enkla att räkna ut, så länge man inte gör det så svårt för sig.


Jag har ingen som helst lust att skriva och berätta här - om varesig vad jag äter, dricker eller har på mig. Så, håll till godo eller stick.


Luleå, kallt men fint.

Om någon och något

Idag är det lördag. Jag tänker inte göra någonting idag. Det är det bästa jag vet. Åtminstone ibland. Igår somnade jag på soffan. Sedan gick jag ut. Idag blev jag vaccinerad hos grannen. Det kändes lyxigt. Tänk om jag gått till vårdcentralen, för att sitta där - timma ut och timma in. Jag hade aldrig varit där innan, det kändes avslappnat att göra det första besöket i pyjamas och dunsockor.

Ibland undrar jag många saker, somliga av dem kan jag svara på själv, somliga inte. Jag tänker mycket på djungelfolken, och vad de skall göra till jul, och vad som räknas som lyx för dem. Är det kanske att plocka de finaste bananerna, eller att ha det mest töjda örat?

När jag satt på bussen hem från jobbet igår, så klev det på de tre mest vedervärdiga typer. Tre kvinnor, en var nog i min ålder, en annan kring fyrtio, den tredje såg så märklig ut att hon kan ha varit allt mellan 27-45 år. Klockan var bara halv sex på kvällen då de klev på, halvfulla och totalt överösta med hårspray och parfym. De skulle ut och dansa på Östermalm. Jag hörde något om "Micke. Han den där snubben med backslick". Då mådde jag om möjligt än mer illa. Få saker tycker jag är så tragikomiska som dessa, människor som lever sitt villaliv i Djursholm. De arbetar, arbetar och krattar garageuppgången - och så någon gång per år, då slår de på stort och går ut med arbetskamraterna. Och så blir det så fel. Så alldeles för mycket vilja som vill ut på en och samma gång. Å andra sidan är jag fullt övertygad, om att möjligheten att de fick ligga är tämligen stor. Östermalm, dit drar väl sig det mesta.


Alldeles snart ska vi baka pepparkakor här. Igår kokade jag deg. Den blev stor. Och den blev brun och god. Jag tänker att vi kan försöka göra världens största pepparkaksvåning. Men V sa att det skulle behövas mycket mer deg då, och det har han helt rätt i. Imorse tänkte jag att jag skulle ta G hela varvet kring viken längre ner i stan, men det är alltid samma visa. Man vaknar, blir alldeles för impulsiv - sedan somnar man om och vaknar och känslan och viljan att gå runt viken, den är borta för länge sedan.