Det har varit soligt idag. Jag tror att det snart skall bli vår. Jag tror att många tycker att det ser pretantiöst ut att skriva "skall", istället för "ska". Det gör ingenting. Allting jag har, har jag skaffat mig på egen hand. Det var jag som satt och sov på ungefär alla seminarium i Lund, åtminstone lite grand. Det var jag som pluggade på alla tentor, och jag som klarade dem. Den examen som ligger inklämd (lite oförskämt) i en låda, den är min och den har jag fått - för att jag har velat det. Allting jag lärt mig, har jag lärt mig. Och jag har valt. Kanske tycker somliga, att det känns onödigt att ha en examen och typ sjutton miljoner i skuld till CSN, när jag inte valt att arbeta med det jag blev. I år tänkte jag börja arbeta med mig själv. Jag har faktiskt redan börjat. Oftast tycker jag att jag är den mest gräsliga kollega, som finns. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag menar, jag och jag gillar kaffe, vi gillar att arbeta (mycket) och vi tycker om när saker går undan (ja, jag inser att jag framställer mig själv som en person som är multipel, men det handlar inte om det). Jag är faktiskt fullkomligt jävla, hur normal som helst. På riktigt. Sedan, att jag är en tänkare, som röker när jag mår dåligt (nej, jag syftar inte på förkylning/influensa), det hör egentligen inte hit.
Kanske är det nu så, att man kan undra - varför jag är så fullkomligt normal, och varför jag ens skriver på det viset. Det skulle ju kunna kännas som ett slags försök till att manipulera, men det är det såklart inte. Men jag vet några saker, som gör mig till så jävla fulländad (jag vet, jag låter självgod, och jag gör detta lite motvilligt). Jag gör en lista, det har jag för övrigt inte gjort på flera år.
- jag tar tag i min egen skit
- jag luktar enligt andra ganska gott
- jag gillar öl
- jag är snäll
- jag är ärlig
(nu låter detta som en profiltext på en site, jag vet)
- jag är inte mer, än vad jag är
- ibland ser det ut som skit på mitt rum (vilket innebär att jag inte har några som helst problem med att visa mig mänsklig)
- jag har inte så värst mycket att dölja
- jag har inte bardomsångest, och är på det viset inte speciellt svår (se punkt ett, eller "streck" 1)
- man kan tydligen snacka med mig
- de säger att jag är ganska rolig
Nu tappade jag lusten för hela den här saken. Hela grejen handlar nog om, att hur fullkomlig jag än må vara, så räcker det ändå inte till. Kanske skall jag tillägga att jag också är:
-känslig som en unge
-jobbigt fysisk
- starkt ifrågasättande om jag säger fel saker
- jobbig på det viset att jag skall analysera allt när ingenting finns att analysera
Ibland längtar jag också så oerhört mycket tillbaka, till de stunder då jag och min syster delade på en burk fiskbullar. Vi åt det med potatis och extremt mycket av farmors hemkokta gelé. Den saken strider nog emot det faktum, att jag ingen barndomsångest har. Men jag har:
-självinsikt så till den överdrivnaste grad att ibland framställer mig själv som en idiot.
Min veckopratare skall försöka få mig att älska mig själv, och kanske borde jag förstå - att jag inte kan älska någon annan, innan dess. Jag blir grinig när jag skriver på det viset. Jag menar, somliga kan man ju aldrig älska. Jag antar att jag får hoppas, att det skall gå undan, och att jag och jag klickar.
Alla rusar och springer, och tror att allting har en annan orsak, än de orsaker man själv orsakar. Jag har träffat många som är äldre, än vad jag är - som inte tycks förstå att ingenting är klart eller skrivet. Det finns inga profetior, och det finns egentligen heller inget öde. Allting är bara förväntningar, eller hopplösa känslor. Det gör mig uttröttad, att de flesta inte ens törs kika i sitt eget bagage.
Jag har rotat upp både en och två väskor. Jag har inte slängt ut sakerna, varesig på golvet, eller på någon annan.
Nu har jag kommit fram till en sak. Jag ska byta karriär. Ta ett eller flera hål till i öronen. Kanske blondera mig. Sluta skriva.
Stockholm är stort. Här ses man inte någonstans, utan att ha stämt möte med varandra.
