det är litet

Det var ett år sedan. Folk ställer sig på led och på rad. Min far tröstar min syster när hon är ledsen. Han säger kloka ord som man inte ens behöver tänka på för att förstå. Det gör mig förundrad, att det finns så mycket idioter. Måste man bjuda på sig själv för att inte framstå som en inkompetent varelse? Jag tycker om att titta på idiotiska program. Då känner jag mig smart. Min examen ligger någonstans i en låda. Jag tror att pappa tycker att jag skall rama in den. När jag var liten gick jag ofta i gräset utanför vårt hus. Det kändes svalt mot fötterna. När jag var tio år fick jag en hund. När jag var tjugotvå så dog han. Vi såg en film igår, jag och My. Det var en bra film. En liten pojke undrade vad det innebar att dö, och om alla skulle dö. Hans motspel, en litet äldre flicka svarade honom, men jag vet inte hur nöjd han var med svaren. Jag måste börja käka kiwis. Min bakdel har börjat stå ut alldeles för mycket.

ur ena knöten näve flyger inga duver

Det var igår som pappa berättade för mig om Gerd och farstubron. Om hennes alla karlar som var så svartsjuka på varandra, att de endera ringde på polisen och sa att hon hade hängt sig, eller så började de slåss. Sådana rediga lavetter. Pappa sa till min syster att hon inte skulle vara ledsen över den där B som hon träffat på tunnelbanan. Det tycker inte jag heller. Jag har räknat på det där. Hon har bott här i ungefär en månad, eller kanske lite mer - hon åker tunnelbana varje dag, minst två vändor och hon jobbar fem dagar i veckan. Det borde innebära att hon förr eller senare kommer att träffa en likadan person till. Jag vet inte vart logiken i den där hypotesen finns, för det finns nog egentligen ingen hypotes. Men på ett ungefär då. Så kan man säga. Hon har på mycket kort tid fått så många bilar ur garaget (vet inte varför jag skrev det sista, det kändes lite fel och lite passande).

Det finns inte så många som jag avskyr. Det finns inte heller många jag hatar. Kanske inte en enda. Eller så finns det några få kanske. Oftast tänker jag på apelsinerna, eller på de andra barnen, eller på hennes barn, och deras barn. Jag tror att de till en viss grad äcklar mig. Det är de där häckliga rösterna, som skall låta medlidande, skall låta intresserade - men som gör bort sig så snart de tar första ton. Jag tror att jag känner i magen om någon är vit eller svart, eller ond eller god. Om man nu kan vara antingen det ena eller andra. Det tror jag inte, men jag skriver så i alla fall, för enkelhetens skull.

Jag minns när jag flyttade till Lund. Till en liten lägenhet som låg vid en trevlig park, i ett stort grönområde. Jag gick mest runt bland träden och grät för att jag längtade hem till mamma, och för att jag tyckte att det luktade konstigt, och för att jag inte kunde höra vad min lärare i sociologi sade. Jag uppskattar att jag uppfattade ungefär 1% av vad han sa. Det var väl i princip bara "hej" och "hejdå, vi ses nästa vecka". Minns att boken var tråkig. Torra sidor med grå bilder. Men den luktade nytt. Jag hade köpt den veckan innan kursen. Mestadels satt jag vid ett träd och strök under med gult, på de ställen som jag fann någotlunda intressanta. Oftast var jag så tankspridd att ingenting fick något sammanhang. När jag inte satt vid trädet och läste, låg där en hare. Det kunde jag se från fjärde våning, när jag tittade ner.

skatgratäng

Min mosters katt bor numera hos pappa. Han säger att det går bra och att T nu får lite sällskap om dagarna. Min syster talade om för mig att R kommer att flytta ihop med sin tjej till sommaren, om de fortfarande är tillsammans. Och min lillasyster ska fortfarande ha barn. Jag har inga skor att vsa, och inte heller några nomineringar att skryta över. Jag vaknar på mornarna och tänker på snus. Om det var något jag inte trodde att jag skulle börja med när var liten, som stor alltså - så var det snus. Jag minns en gång när jag var ute med min hund Pricken, och han måste misstagit en kula lössnus som låg på marken, för en köttbulle eller så. Han tuggade i sig den, och jag försökte få ur honom kulan, han började nämligen hulka och spy. Jag fick lite snus på handen, sedan luktade jag. Då började jag också hulka. Fast bara en gång.

Jag jobbar mycket jag snusar mycket jag dricker för mycket kaffe jag får ont i magen.
Men jag gillar mitt jobb. Jag gillar det mycket. Och jag gillar mina kollegor. Det är två stycken. Min pappa har alltid längtat till pensionen. Sedan vi alla var barn har han talat om den, och räknat ner. Han tycker inte om sitt jobb, och försöker beskriva det hela med meningen "tänk er töser, om ni kom till jobbet, och det första ni tänke på var när ni skulle få gå hem". Jag tycker lite synd om min pappa. Han ville ju som jag tidigare nämnt köpa sig en liten spelbutik. Någon gång ska jag köpa det åt honom. Vad min mor egentligen ville vet jag inte, eller så är det på det viset att jag inte minns. Jag minns faktiskt inte.


Denna veckan på jobbet har vi varje dag gått i lag till ICA. Där säljer de färdiglagad mat över disk, och pris per hekto. Det är lite som en skolbespisning, och man känner sig för det mesta en liten uns äcklad då man ätit klart. Mjukstuvade morötter, kokta osaltade morötter, överkokt broccoli, vitstuvad potatis, försaltade revbensspjäll. Jag behöver inte skriva mer.

Idag regnade det på mitt hår, och på många andras. Då ställer det sig rakt ut och skruvar upp sig.
Jag är trött men tänker inte sova.