grå är dagen i gbg

Jag är väldigt rörig. Det är dumt. Jag trodde att röran som är på mitt rum, skulle hålla sig där - och inte flytta in i mitt huvud. Den senaste tiden har jag sett mycket skräp på tv, jag har sett mycket film och druckit mycket te. Huruvida "te" stavas med "h" har jag säkert redan ifrågasatt. Idag reste jag enkelt. Men väskan är ganska tung. På stationstoaletten ifrågasatte tre till fyra damer, om jag ställt mig i rätt kö För att inte krossas bakom dörren, hade jag ställt mig bakom en länga människor, som var delade i två delar - men som längst fram satt samman. Så sa jag "men det är väl två köer", och fick ett snabbt, "vad sa du?", fast jag är övertygad om att de hörde mig. Det var absolut inte två köer. Kvinnan framför mig proklamerade att hon stod före mig i kön. Hej smarthuvud, det ser jag. Kärringar kan vara oerhört irriterande. Speciellt eftersom många tror att man vill snoffsa emot, även fast man bara vill säga sitt. Hade jag inte varit så kissnödig, så hade jag lyft diskussionen till andra nivåer. Men kanske hade jag också då, blivit misshandlad av ett gäng pensionärer.

Det där med jobb är svårt. Det är jobbigt med jobb. Att något är jobbigt och att jobba måste ju ursprungligen komma ifrån samma ord. Jobb, jobb-igt. Det är inte tråkigt att jobba, men det är jobbigt att inte jobba. Det är kanske få förunnat. Att känna så alltså.

Snart föder min syster ett barn. Jag vet inte huruvida det är en pojke eller en flicka. Jag hoppas och håller tummarna för att det skall bli ett sött barn, ett barn som blir populärt, och får ett bra liv. Jag tror att ungen blir söt. Min moster höll varje jul, julbord. Det gör hon inte längre. Hon tyckte mycket om att laga mat, koka saft och titta på tv. En aning av detta har jag alleredan skrivit om. Men det spelar ingen roll, för jag känner för att skriva det igen.

Jag tyckte mig hitta ganska bra här. Det var ett tag sedan, snart två år - som jag var här. Då var jag nog egentligen inte här, även om jag var här kroppsligt. Aldrig förr har jag varit så bortkommen. Och jag hoppas att jag aldrig blir det igen.

Min far tycker att det skall bli roligt med ett nytt liv. Han kanske ser det som ett tecken av något slag. Samtidigt känns han sorgsen inför vissa saker och ting. Hans far är inte vad hans far en gång var. Inte heller är hans mor det. Alla blir gamla, alla dör och alla blir ledsna. Han berättade att han bråkat med föreståndarn för fabriken för några veckor sedan. Föreståndarn tycker att min far skall arbeta för tre personer. Min far blev då väldigt ilsken, då de två andra karlarna han arbetar med sitter i facket - och enligt min far är de alltid på möten. Det är bara ett djävla kaffedrickande säger han. Så samma dag, som min far bråkat med föreståndarn, föll han i bråk med personalchefen. Han var rent ut sagt vansinnig för att min bror inte fått ett enda jobberbjudande. Trots att han sänt in sitt CV, ett år tidigare. Ibland får jag för mig att han, min far alltså - är den där som alla fasar för. Han med det häftigaste av temperament. Men, även om han skulle vara det -så tycker jag att han har all rätt i världen. Hans temperament är få förunnat. Det har jag inte alltid tyckt.


Jag har fått astmatiska besvär. Så snart jag hetsar upp mig, bara en liten aning -så får jag svårt att andas. Jag, drottningen av joggingspåret. Numera gammal, besvärad och utan en ren andning. Det är märkligt hur dessa krämpor smyger sig på.

I förra veckan vart jag vansinnig på min syster. Hon rusar och rusar och rusar. Stannar aldrig upp. Och blir mindre och mindre. Jag tror att jag säkerligen hade en fyrtio minuters föredrag för henne, om hur besviken, förbannad och oroad jag är. Hon tyckte att jag var ett svin och att jag hävde ur mig alldeles för hårda saker. Det kanske jag också gjorde. Jag borde inte dragit in min mor i det hela. Jag borde inte sagt, hur besviken jag trodde att hon skulle varit. För det kan jag inte veta. Inte på något sätt.

I lägenheten förflyter livet som vanligt. Det är fint och bra på alla sätt. Förutom mitt rum, det stökiga. Det är som ett gruskorn. Skavande, som bakom ett nytt par linser jag just stoppat i.

Jag har ingenting mer att skriva eller berätta nu. Eller så kanske jag har det, men det gör det samma. För jag känner inte för det. Nyss spillde jag kaffe, på hörnet av min nya dator.

E4

Människor som åker tunnelbana på fredagar efter att klockan slagit 23.00 är inte kloka, och jag antar att det innefattar mig också. Idag, eller ikväll - hade jag några olika val. Jag tänkte länge på vad jag skulle välja. Sedan valde jag. Min syster säger att alla i vår familj, och ja släkt också för den delen - funderar för mycket. Det brukar jag givetvis fundera över. Oftast funderar jag på vart allting kommer ifrån. Varför jag tänker som jag tänker, varför jag aldrig nöjer mig - slår mig till ro. Varför mamma gick runt på ICA barfota, för att hon kände för det. Varför jag skrev saker som jag sedan gömde, eller beskyllde någon annan för att ha skrivit. Varför jag inte blev brunhårig som resten, och varför T:s lockar försvann. Varför har min syster ett så rent och prydligt rum, när mitt ser ut som en större knarkarkvart. Hur ser en knarkarkvart ut? Jag har bara varit i en, och den var prydligare än mitt rum. Var det inte en knarkarkvart då? Och vad är i så fall en knarkarkvart? En kvart om knark? En knark i kvarten så att inte abstinensen sätter in? Jag funderar över varför jag är så lättlurad. Varför jag trodde på min vän, när hon sa - att om paraplyet jag fick från bageriet, där vi båda jobbade - om det doftade det nybakta bullar när man gick det det i regnet. Jag luktade och luktade, men det luktade inte bullar. Något jag på senare tid funderat på är magkänslan. Varje gång jag gått emot han som talar i magen, har det gått dåligt. Oftast har jag inte lyssnat. Det har gjort ont ett tag, men den lille gubben därinne - orkar ju inte med hur mycket bankande som helst. Egentligen tror jag att jag har velat provocera honom, och således också provocera mig själv, för att se hur långt jag skulle kunna dra det hela. När jag var liten, så satt farbror magkänsla och skrek åt mig - han skrek åt mig att lyda honom. Men jag lydde inte. Det gjorde mig inte lycklig. Jag funderade nog lika mycket som barn, som jag gör nu.

Idag är herr magkänsla sorgsen. Somliga feminister skulle antagligen gå i taket över att jag kallar magkänslan för "herr". Det bryr jag mig inte om. Jag vill hellre ha en liten kille i magen som talar med mig, vem vet - vi kanske skulle kunna bli ihop? Och ja, nu när jag funderar över den saken, så skulle det nog inte vara så dumt. Jag skulle alltid veta vart jag har min man, jag skulle märka om han började ligga med andra, jag skulle känna i magen om han var ledsen eller arg. Han skulle äta samma mat som jag, och vi skulle kunna bli hejdlöst fulla tillsammans. Men, samtidigt skulle det nog vara ganska ensamt. Och vi skulle definitivt inte kunna gå på pardejter. Vad skulle mina vänner säga.


Min syster säger att jag är förvirrad. Jag tycker att hon är strukturerad. Alldeles för mycket dessutom. En kille som heter S har börjat ringa henne. Han vill ses, men det vill inte hon. Han sa, att "..bara för att vi ses, behöver vi inte bli ihop..". Min syster tycker att han är ful, så hon vill inte ses. Det har hon inte berättat för honom.

Jag känner mig elak mot E. När vi var små flickor fick hon ha lapp för ena ögat. Jag skrattade hejdlöst åt detta, och hon började alltid gråta. Sedan fick hon glasögon, rosa med alldeles runda bågar, bågar som var mjuka kring öronen - så att man liksom nästan spände dem på sig. Då skrattade jag ännu mer. Det slutade med att hon vägrade använda glasögonen, och pappa lade dem i en låda. Där låg de i många år. Men de ligger inte kvar längre.


Idag träffade jag A. Det var längesedan. Han blev lite stött tror jag, när jag inte mindes hur gamla vi var när vi blev tillsammans. Jag minns inte vilket år vi gjorde slut. Jag tror att vi blev tillsammans då vi var 17. Jag var nog den jobbigaste flickvännen på världskartan vissa gånger. Och han var den tråkigaste pojkvännen, ibland. När vi flyttade ihop ville jag göra mysigt. Men han gillade inte alla mina prylar. Jag tyckte inte att jag hade så mycket grejer, fast det kanske jag hade. Jag minns att jag en dag, en solig eftermiddag - fick en orkidé av honom. En lila. Den är död nu. Jag gav den fel gödsel. Men det finns en växt kvar från den tiden. En liten fikus som blommade vita små, små blommor. Den står i eftermiddagssolen, i min systers rum. I mitt har den aldrig trivts. Jag vet inte om jag skall ta det som en pik, eller om det är solen som faller fel härinne. A sa att jag förändrats mycket. Väldigt mycket. Vi promenerade en lång bit i solen vid vattnet. Och en liten del av herr magkänsla tyckte att det hela kändes lite sorgligt. A sa, och jag märkte att han tyckte att det var lite kul, att efter honom har jag inte hittat någon. Och det är förvisso korrekt. Ingen som jag ville så mycket som med honom, åtminstone. Och det kanske är tecken nog. Han har ett stillsamt liv nu. Hans tjej är ekonomiansvarig. Det tycker jag låter väldigt tråkigt. Vi hade ganska roligt ibland. Och jag var mycket kär i honom på den tiden. Det är jag inte längre. Jag är faktiskt inte kär i någon.

E18

Jag tänker på alla saker jag glömt. På alla utsikter jag haft. En stor gräsmatta i Lund och alla lampor som lyste på kvällarna, i alla fönster. Jag minns att jag brukade räkna dem. Oftast var jag uppe längst, om man bortser från en adventsljusstake i fönstret mitt emot. A satt mest vid datorn, jag tror att jag kände mig ensam då. Sedan, ett träd och en stor fågelskit på mitt nya fönster, och fester som varade hela nätterna. Ibland gick jag upp och skällde ut han som hade festerna, det var alltid samma kille. Sedan, ett litet rum i S. Och toaletten som möglade, och en annan fest som gjorde att alla mina sängspjälkar gick av. Sedan blev det för blåsigt, och Malmö igen. Malmö och ingenting. Sedan Malmö och en stor gata, och en liten affär som blev rånad. Och någon som blev skjuten. Och jag blev olycklig och gjorde dumma saker. Jag cyklade mycket den sommaren. Ibland fick jag för mig att jag såg honom på håll. Det kanske jag gjorde också. Sedan plockade jag cykelkorgen full av lila plommon, packade en bil och åkte till Stockholm.

Jag tänker på allting jag glömt, mina bröder som var små, som lekte. På mina systrar och alla kalla vintrar. På källaren och det kalla rummet därnere. Där låg gamla prylar, stod farmors lingonsylt och min mormors gamla läderväska. Alla hennes kvitton låg kvar, några enstaka lappar och kanske recept. Där nere ställde jag en köttätande växt en gång. Jag tror att mamma fyllde år, och jag skulle ge den till henne som present. Det måste varit alldeles för kallt där nere, för den köttätande växten. Den dog några dagar senare. Min bror dansade en eftermiddag på köksbordet. Han var mycket bra på det. Utanför köksfönstret stod en målare på en stege. Han rörde inte en min. Mamma skrattade så att hon grät. Min mamma var kort och blev aldrig lång. Jag tyckte alltid att hon skulle spara ut håret, så att det blev långt - och hon kunde ha det uppsatt. Hon gjorde aldrig det, och jag minns inte varför. Ibland sparade pappa mustasch. Oftast skar han sig med rakhyveln på ett och samma ställe, sedan hade han en liten pappersbit på såret, som torkade och pappret fastnade i blodet.

Min syster, jag och hästarna. Min vän H jag och hästarna. Vi som galopperade som galningar, över is och över sommarängar. Och lilla B som orkade allt. Jag känner mig inte gammal, men jag känner mig inte heller som nu. Jag tror att allting är komprimerat. Det blåser ute. Jag minns ganska mycket, men jag minns inte allt.

en katt i garderoben

Jag var tvungen att hänga med in på kontoret idag för att plåstra om min häl. Det såg nog ut som om jag haltade. Egentligen är skorna kanske för små. Men jag tänker använda dem ändå. I helgen jobbade jag så länge att mina gummistövlar fastnade på fötterna. I några timmar stod jag i en lerig pöl och tvättade kablar. Vi var för den delen många som hjälptes åt. Förra veckan var en jobbig vecka. Jag försökte klippa, men blev ständigt störd. Jag var tvungen att ringa ett samtal, och så låste de in honom. Sedan släppte de ut honom. I morse vaknade jag tidigt. Såg en dokumentär om en indisk man, som sökte sina rötter. Sedan fyllde jag i en undersökning från Karolinska, om syskon och rökning och tobak. Jag känner mig alltid fånigt nöjd när jag kryssat i rutor och erkänt mina brister. Sedan skar jag mig på tungan när jag skulle slicka igen kuvertet. Igår var jag på visning, filmen var väldigt bra och alla var glada. Sedan blev jag avhyvlad på telefon, för att jag gjort fel - när jag tyckte att jag gjort rätt. Det är svårt att veta. Men jag vet. Jag satte min ros i ett vattenglas, den luktar gott och diskmaskinen går. G går runt i lägenheten och talar ryska. Han är bra på det. E och V åt mat med mig, det var gott och alla blev mätta. Min syster lyser alltjämt med sin frånvaro. Hon skällde på mig förut och tyckte att jag var sur. Det var jag inte men hon hade bråttom iväg. Jag ska åka bort idag, det ska bli skönt.