andas in andas ut snart är det slut

En gång vad jag en människa. Nu vet jag varför jag flyttade härifrån. Som att bli uppäten inifrån. Som att gå sönder lite varje dag, för att sedan glömma bort vad man är, för att man inte finns kvar. Det är när allt kommer över en, mig - som man märker varför och vad allt beror på. Här kan jag inte stanna, och hit kan jag inte heller komma tillbaka. Här växte jag upp och tappade bort saker. Nu är det precis samma sak. Som att gå in i hamsterhjulet, igen och igen och igen. Och att inte komma ut om man inte är uppmärksam, och lyckas stanna upp. Imorgon. Nu är det bara en dag som återstår.

Det är facebook och lunarstorm. Som två tidsåldrar som liksom går in i varandra, man hoppar över på den andra sidan och taggar sina vänner på alla snygga bilder. För man får bara lägga upp snygga bilder. Det är inte där sanningen ska återberättas. Ska sanningen återberättas här? Näe. Det här är bara jag och mig själv och jag igen. Och idag, ja. Life is beautiful. Och här skvallrar alla om varandras elände. Jag är inte intresserad av deras skitsnack. Överhuvudtaget, jag är lite borta just nu. Kanske hade det idag hjälpt om jag recenserade sju olika lipgloss. Eller betygsatte mitt bleka hår. Ja, kanske hade det varit så.


En gång var jag liten, nu är jag inte liten längre. Mina fräknar kommer tillbaka i solen, men det andra stannar på avstånd för det mesta. En låt på repeat och pulsen går nog ner.



En gång var jag en ordentlig tjej. Klädde mig mycket propert och diskade och bäddade och vek kläder. Jag tror att det är det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag fick en fin blomma som jag ställde i solen, inte i direkt solljus, för det tyckte inte blomman om. Sedan tittade jag på den mest varje dag. Skötte mina studier och satt i läsesalen på psykologen. Vi hade fast telefon och ett bra bredband, en bra tv men ingen katt. Jag tål inte katter. Men jag tycker mycket om dem. Jag har bara ägt två mobiltelefoner under hela mitt liv. Det tog två år för mig att välja en lika fin som jag hade innan, den jag köpte då jag var fjorton. Jag och Helena, vi köpte en varsin likadan. En 3210 tror jag. Jag målade min med glitternagellack och satte på små stjärnor. Jag har fortfarande kvar den i en låda.


Isse bråkar med Patrik hela tiden. Förut trampade han sönder en kopp. Det lät högt. Det är jobbigt för dem. Det är jobbigt för de flesta kanske. Ibland kanske man inte ska tala om saker, för vissa saker går helt enkelt inte ihop. Vissa människor går helt enkelt inte ihop. Ibland tar det ett helt liv för vissa att inse det. Kanske är det som med ett pussel, det finns bara en bit som passar med en annan, ofta är det svårt att hitta just de bitarna. Fast det beror väl på hur stort pusslet är. Men om man säger att det är lika många bitar som vi är människor på jorden. Då kan man nog förstå lite bättre.


Ibland tror jag att det går att hoppa av jorden. Om man bara går och går och går, så borde man ju komma till en kant, så att man kan hoppa ut i rymden. Jag vet att inte jorden är platt. Eller så är det precis vad den är. Platt som en pannkaka.



Jag ska bli bättre på gitarr. Och jag ska klippa klart min film. Det är konstigt att ingen vill hjälpa till. Men det är skönt, för då kan jag ta allt cred för den på egen hand. Den kommer bli så sjukt bra. Jag ska tala allvar med Wenander också, om bandet. Sedan måste jag ta tag i det där med klassfotona. Har ju lovat att ta på alla.


Patriks pappa säger att Patrik och Isse kramas för lite. Jag tror att det finns många som kramas för lite. Det är lustigt, vid några tillfällen fick jag skit för att jag kramades för mycket. Ibland undrar jag hur fan folk ska ha det. Det finns ingen ände på eländet och jag börjar gå nu. Så ses vi vid världens ände.

för att det tröstar

För helvete morsan. Det passar inte. Dina saker kan inte stå här. De ska vara i din lägenhet. Isse frågade mig om jag ville åka dit och hämta dina glas, för de hade inte haft papper att slå in dem med, då de var där och städade. Det passar inte. Jag vill inte åka med och jag vill inte åka till din grav heller. Det passar inte. Nej, du får inte tycka att jag är banal nu. Eller tyck det om du vill. Fast jag tror inte att du gör det. Kommer du ihåg, den där gången. Den sista gången. Mina väskor och den sista veckan. Och hissen kom upp och jag rusade tillbaka, för jag ville säga hejdå en gång till. Sedan vinkade du tills jag försvann. Och jag tittade på dig, tills jag försvann. Och boken jag läste för dig, och du somnade. Och jag hängde inte med i handlingen, och inte du heller. Det passar inte det här. Dina kläder ska inte ligga i lådor och du ska inte ligga i en kista. Och jag vet att jag är vuxen. Och mina barn ska inte ha någon mormor. Jag ska inte tala så mer nu. Jag ska försöka. Det är svårt här. Det där om påminnelser som kommer hela tiden. Dina lådor. De ska inte vara här.

Isse sover och jag borde sova. Snart åker jag. Det är kanske resorna som räddar. Som öser över det man borde minnas. Eller glömma. Jag är helt borta idag. Inatt är det kallt. Jag har varit ute mycket. Fotograferat och ljuset var fint. En hund och fågelholkar. Jag borde sadla om till fotograf på heltid.



Linda och livet som passerar henne. Det är att tyna bort lite själv, att se henne.
Men så är det ju så, att vi väljer alla hur vi vill leva våra liv. Jag åker till Umeå. Det ska bli kallt men fantastiskt roligt. Igår höll jag på att färga håret, men kom i sista sekund på att det så skulle bli feta klaffelet i filmen. Från blond till rödhårig, det hade inte funkat.




Det är kallt här. Även om de eldar i kaminen. Det är något här, men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag vet bara att jag inte blir rädd längre, inte som då jag var barn.

i am no longer a smoker

Det är nog så, att vissa personer liksom bara går en på nerverna, efter ett tag. Bakom isses sophink låg en död mus. Den var blodig och hon skrek när hon fick syn på den. Musen luktade illa. Men jag ägnade inte så mycket tid åt den, utan rusade undan då jag visste om hur skadad jag skulle bli av åsynen, och sedan tänka på det vid de nästkommande 43 middagarna. Nu är den bortstädad och dimman har legat tjock här hela dagen. I morse promenerade jag ner till stan för att möta upp Viktoria. Det var mycket längesedan vi sågs. Hon är världens finaste, och jag tycker mycket om henne. Vi åt frukost och pratade om inspelningen i somras. Om några som var snälla, och om de där två brudarna som var komplett urblåsta. Inte för att de var dumma i huvudet - nej, för att de var två stora egoister vars egon hade triggats upp för mycket. Ja, de hade alldeles tappat förståndet för andra människor och normala sociala sammanhang. Allt handlar inte om hur söt näsa man har, eller hur lätt man flirtar med gamla gubbar. Jag handlade litet, för Isse bad mig om det specifikt, eller jag erbjöd mig, snarare. Hon ville ha thekakor och mjölk. Jag tyckte att det var ganska trist, men jag köpte det ändå. Jag minns att mamma tyckte mycket om thekakor, thekakor med ost. Jag åt dem alltid med varm oboy, och doppade ner dem så att de löstes upp. På botten av koppen kunde man sedan se den mycket lösa och smälta osten. Det var nog en av mina favoriter.


Det är inte speciellt kul att gå ut och fotografera när det inte finns något ljus. Samtidigt ska jag väl inte uttala mig, för jag vet inte hur det såg ut nere vid ån idag. Hade säkert kunnat bli något. Tittade på bilderna från i förrgår, några var riktigt fina. Tror att hemligheten är att inte titta på dem direkt efter att man varit ute, då förkastar man bara allt. Eller jag gör det, åtminstone.

Igår var jag ute och red med Helena. Det var väldigt kallt, marken var frusen och hästarna hade blivit feta. Det gick bra tills vi kom till ett dike. Vigga, som alltid är som en stor klump gick rakt igenom, men Cezam gjorde ett hopp, fastnade i gyttjan, vred om kroppen, trillade och Helena hamnade under honom. Det var obehagligt, och en stund trodde jag att Helena blivit krossad. Som tur var, så gick det bra. Några svullna ben, och så galopperade vi över gärden, där frosten låg som tung på träden.



Jag sover mycket och det låter tråkigt men det är skönt. Bakom ligger nog många timmar förlorade. Undrar om de har tv och kaffe i himlen.

photosession in my mind

Det var kallt ute idag. De eldar i brasan här. Var för molnigt för att få fina bilder. Tog några i alla fall. Isse lagade grynkorv och potatismos. Det gillar både hon och Patrik. Fast Patrik äter hellre fiskpinnar till, sa han. Jag tycker om potatismos. Det var mamma mycket bra på. Lagade alltid det godaste. Hon hann visa mig hur man gjorde. En timma en minut. Så står tiden åter stilla. Jag uppskattar det mycket. Att andas utan att behöva tänka på vad man ska göra efteråt. Att sova om jag har lust, och att rusa över ett fält, om jag så vill. Tidan var strid idag. Men det hade inte frusit på, var bara lite is längsmed kanterna. Några flugfiskare var ute, fotograferade en av dem. Det blev fint, men lite för mycket luft i fotot - så jag tycker inte om det. Det var skönt ute. Fridfullt på något sätt. En äldre man kom joggandes med två stavar. Det såg roligt ut. Han var ganska alert, faktiskt. En kvinna kom piggt gåendes med sin hund. Hon sa hejhej på ett väldigt irriterande sätt. Jag hälsade på ett konstigt blygt sätt. Jag blev förvånad över det själv faktiskt. Sedan trillade jag ner i mängder av gyttja med stövlarna. Det var ganska kul och jag blev hemskt lerig. Tänk om jag kommit där i stilettklackar. Det hade varit ganska korkat. Tur att jag inte gjorde det.

Det finns mycket som är tur att man inte gjort. Imorgon ska jag ut och rida. Och så minns jag alla gånger då vi varit ute, ridit som galningar. Galopperat över alla öppna fält, som om det inte fanns något stopp. Minns speciellt en gång, det var sommar och jag red ut barbacka. Genade över ett gärde där de skulle slå hö. Barfota, och gräset kittlades på fötterna. Sedan galopperade jag det snabbaste Babben kunde. Han älskade det. Det gjorde jag också.




Imorgon ska jag gå till honom. Han är gammal nu. Isse säger att jag inte får röka. Fast hon röker och är yngre än mig. Det går inte ihop. Snart ska Martina bli mamma. Hennes mage är stor. Snart ska de köpa hus, hon och KJ.De ska ha ett gästrum, som jag får sova i då jag är på besök.


Jag har druckit för mycket kaffe idag. Dagen har gått fort. Nu ska jag läsa en bok. Jag fick låna den av My. Hon är världens finaste. Synd att inte alla har förstått det.


Det finns för mycket puckon på jorden. Det brukar jag säga. Och det är ju trist, men det är faktiskt så - och sanningar kan man inte säga för ofta.

Scen 1: int. lgnht. julafton

Linda tycker att det är fint att få en varm och go kram av Angelas mamma. Christina instämmer och pappa säger att hon är lite knepig. Isse är trött och Rickard har ont i huvudet, fast huvudvärken kommer först senare på kvällen. Jag får ta en bild av Tom, han ler litet och tittar in i kameran, jag ber om det. Isse avskyr mig när jag tar foton på henne, imorgon ska vi gå ut och ha en fotosession. Hon gillar mig, när fotona blir bra. Pappa säger åt alla att ta mer mat, just när alla satt sig. Han är duktig på att laga mat och Christina har lagat sillpudding. Eller var det sillpaj? Hon blir besviken när jag inte äter, men jag förklarar att jag inte tycker om sill. Då säger hon att det bara är matjes, och att det borde jag gilla. Nej, säger jag. Det går inte. Jag tycker inte om sill. Jag fick en pyjamas av henne, hon trodde att jag skulle behöva resårer till shortsen. Då undrade jag om hon sett hur jag ser ut. Det ska inte behövas, lugnar jag henne. Det behövdes inte heller. De är lagom. På tv sjunger de julsånger. Jag vill stänga av men Linda finner det mycket stämningsfullt. En man sjunger "ave Maria". Det ser ut som om vore han uppstigen från de döda.

På mammas grav lyser tre ljus. Isse tänder ett till. Blommorna är borta nu, kvar är bara en stor, mullig hög utav jord. Jorden är hård och frusen. Patrik sa att mamma alltid var så lugn, aldrig stressad. Han verkar så förvånad över att Isse fått all stress, och frågar mig vartifrån den kan komma, och om jag också är det. Jo det är jag väl ibland, svarar jag. Mamma, ja han har rätt. Hon var kolugn. Hon var många bra saker. I januari, den tredje skulle hon fyllt 53 år.


Det är fint att fira tillsammans. Men det är tomt. Man kan äta mycket julmat men det är inte gott. Pappa säger att det räcker med två gånger om året. Christina instämmer snabbt. Ja, jo det räcker nog. Jag tänker på alla rester som alla ska få över, och hur oroade de ska vara för att de ska gå till spillo. Och alla recept på "julrester" som ska publiceras i varenda tidning. Skinka överallt, och ägghalvor som man säkert kan göra något gott av. Tom fick en ficklampa av pappa. Jag frågade vad han skulle med den till. Då sa pappa att han ska ha den då han ligger bakom datorn. Det lät konstigt och jag förstod först efter en stund. Han berättade att Tom ofta låg där bakom med mobilen och lyste, och att detta var en mycket bra present. Det får jag lov att hålla med om, det var en bra present - en mycket fin liten ficklampa. Jag köpte böcker åt nästan alla. De kanske blev glada. Försökte välja milda saker, så att de läser.


Imorse åt jag och Isse julfrukost. Patrik låg och sov tills klockan var ett vilket retade Isse till någon form av fördärv. Vi åt ägg med omega 3. Det var vidrigt. Jag tänkte inte så mycket på saken, förrän jag smakat. Det smakade fisk. Kanske var de gamla, fast det vet jag att de inte var. Isse lagade gröt och gjorde skinkmackor. Brödet blev lite torrt i kanterna, för de har en värmefläkt som blåser rakt över matbordet. Men det var gott i vilket fall. Så slog jag in mina julklappar medans Isse hyperventilerade över att Patrik sov. Och Patrik steg sedan upp missnöjd och trött.



Vi tittade på gamla foton. Det har nog blivit någon form av rehabilitering. Och Isse undrar varför jag inte har lust att prata. När jag var liten såg jag ut som en liten apa. Och på många av fotona hade jag ansiktet riktat upp, som om jag var tvungen att sätta upp näsan i vädret för att visa min position. Isse såg nog mest förvirrad ut, samtidigt som Linda poserade lite självsäkert, som den storasyster hon är. Elin, Isse och Linda i lussekläder, i luciadräkter, som påskkärringar. Elin och Isse står med ansiktena in i kylskåpet, letandes efter något gott som mamma gömt undan. Jag minns inte när Tom föddes, och inte heller Rickard. Men jag minns en dag då jag var, kanske runt sju år - hur det kändes som om jag missat hela Rickard när han var en liten unge. Då var han förvisso inte så stor, så jag vet inte varför jag kände så.


Förut fick jag en liten släng av, jag vet inte vad - panik? Nej, inte precis, men kanske en liten snudd av. Hur kunde allt ha blivit, om det inte blivit såhär. Och hur länge ska det dröja, innan man förstår. De döda talar inte, och de kommer definitivt inte tillbaka.



Kenneths grav och hans egendrejade fågel. Han var duktig på sådant. Kurt och Magnus, och en vit duva. Jag vill också ha en sådan, en vit duva - som kikar ner på mitt namn. Det var vackert på kyrkogården. Många hade tänt ljus på gravarna ute i kylan. Brevid mamma ligger en tjej som var född 1981. Hon fick inte bli så gammal. På hennes sten är en raggarbil ingraverad. Undrar om hon blev påkörd. Eller så gillade hon kanske bara raggarbilar, så som vissa gör. Jag har aldrig gjort det. Gillat raggarbilar alltså.


Helena ringde igår. Imorgon ska vi ses. På fredag ska vi ut och rida. Precis som förr. Låter som om jag vore en gammal hagga nu, det är jag inte - men det är precis som förut. Jag ska rida Vigga, hon Cezam. Johan-jävel är tillbaka i stan och har tagit över stallet igen. Jag minns när han skulle göra iordning, måla om lite, fräscha upp. Han slog ut en bärande vägg och målade hela stallet i en mycket suspekt lila nyans, med rosabruna pålar. När Dag fick syn på eländet satte han upp en stor plastskiva över väggen, Johan hade slagit ut ett hål, så att det drog in i stallet. På andra sidan låg en gammal svinstia. Det luktade äckligt. Johan är en konstig man. Eller kille, eller vad man nu ska kalla honom. I mina ögon är han en retarded trettioåring som aldrig kommer att bli stor. Detta är menat på ett mycket negativt sätt. Man får gärna vara barnslig. Men inte som han.

På juldagen ska alla ut här i stan. På de gamla vanliga ställena. Kanske följer jag med, men jag vet inte. Det är lite som att dokumentera jävelskapen, men kanske träffar jag några jag tycker om. Det gör jag säkert. Imorgon ska jag gå ner till ån och fota. Det är fint där om vintrarna då det fryser på. Speciellt om det finns litet snö. Kanske promenerar jag till mamma också. Det ser så ensamt ut där hon ligger.

kookidoo ey!

Nu har jag farit över hela Sverige. Skåne, Stockholm, Umeå, hemma. Det är kallt här. Nästan kallare än i Norrland. Lustigt va. Jag har sett många människor. De flesta har gjort mig trött. Men, det är många barn som gjort mig glad. Det är konstigt, för jag brukar inte tycka om barn, det är den senaste tiden detta börjat förändras. Nej, det är inte det där med mamma-känslor. Nej, det är någon form av acceptans för det mindre. Eller något. En liten flicka satt på en liten vagn för väskor, i facket där man ska ha sin handväska. Det var otroligt sött. På nattåget stod två små pojkar brevid sin far, den ena berättade att han varit nära att tappa väskan på spåret. Faders reaktion är den underbaraste jag sett. Han, verkligen med inlevelse - ja till och med jag trodde på hans förvåning - han hojtade "va" och lyssnade på sin son. Varpå sonen berättade mycket ingående, hur det hela gått till. Vilken fin far, och två små fina söner. Och frun, ja hon var fin hon också. Blond. Jag är också blond.

Jag råkade få den där rollen. Jag blev förvånad och glad. Har aldrig gjort långfilm och har aldrig spelat ung och blåst innan. Nu skulle säkert någon i publiken hojta "Men, va du ä ju ung å blåst". Vi ignorerar honom tills vidare. Mats säger att branschen är hård. Det visste jag också, men inte att den skulle vara sån här. Hugg varandra i ryggen, sedan spring för livet. Människor är vi allihopa, bara olika mycket idioter. En gång trodde jag att man skulle vara snäll. Det tror jag fortfarande.



Kafka på stranden, kom hit och bada med mig och kookidoo.

nu vet jag hur det känns

Att gå in i en vägg. Tror jag. Det är viktigt att sova på natten. Det vet jag. Men jag gör det inte. Måste skärpa mig. Känner mig helt, koplett, totalt lost. Inspelningen gick bra igår, stället - som låg utanför Rosengård var sjukt kallt dock. Jag ska försöka mossa mig ner till ljudrummet idag, för att spela in lite nya saker. Men jag tror inte att jag kommer göra det. Här talar vi om positiv inställning! Japp.

Jag har en fråga till gud, och den går såhär: Vart får jag allt ifrån? Är jag någon form av projekt, så går det väl bra - för all del. Men jag vill gärna veta det i sånt fall. Den där chokladkalendern, fan vad goda chokladbitarna är! Gah!

Nu ska jag hålla käfften. Snart ska jag åka hem. Sedan kanske jag ska åka någonannanstans. Undrar om det är ett så långt ord. Eller om det är särskrivet. Jag tror på det sistnämnda. Och jag är trött på Sverige. Med alla dess fördömda puckon och rövslickare!

om att gilla det där som kallas att man andas

Ja, en lång helg. Mycket Malmö. Cec. och jag hade det skitbra. Är mycket trött, men också mycket glad. Fick en liten roll i en kortfilm, och som jag älskade manuset! Jag tycker just nu även att skrivandet går bra. Och att mamma har det fint. Det tror jag åtminstone. Jag tycker mycket om Malmö för den delen.

Förut gick jag på bio med Adams och Sam. Det var en fin film. Snacka om att killen var to die for. Helvete alltså. Sedan, påvägen hem lyssnade vi på "Kent". Jag sa att jag lyssnade på dem när jag var tretton, och satt och tonårsgrät. Då sa Adams att det var exakt det hon gjorde nu. Det var fint. Sam tyckte inte så mycket om dem, men hon har två låtar.


I förrgår köpte jag en chokladkalender. Det gjorde mig så himlans glad. Eftersom jag missat de 13 första dagarna, så fick jag äta upp dem direkt. Så gjorde jag alltid när jag var liten, fast med hela kalendern. Öppnade alla luckor, tömde dem i en skål och satte mig framför tv:n eller vårt 8-bitars. Det var fest för alla kuckelimucker. Det var ett konstigt ord. Jag tror att det betyder något bra. Jag kan ju bestämma att det gör det, eftersom jag inte själv vet vad det betyder.


Jag blev förbannad några gånger under helgen. Sedan började jag på mitt manus i torsdags. Det ska jag arbeta intensivt med imorgon. Det kommer bli sjukt bra. Och det ska skildra allt det jag ser, för jag vill att andra också ska se det. Skulle bli så mycket enklare då.

Och hur deprimerad känner jag mig inte, av människor som inte gör det de vill i livet. Jag hörde från stan att de och de ska gifta sig, och de andra har fått en unge. Och så vet man, att de är inte ens kära i varandra. Allt går ibland ut på vanor. På något man tror är trygghet. Ibland tror jag att det är bäst att aldrig vänja sig, aldrig ta saker för givet. Det är då man sluter sig som en mussla, och slutar släppa in all den luft man behöver. Det är synd och skam åt mänskligheten.

Alla skulle vara lyckligare om de vågade mer.


Jag skulle vara piggare om jag sov mer.

purjo ticks eller ost

Nu är klockan fantastiskt mycket. Visst är det härligt att vara uppe på natten! Hade jag haft stora grytor och mycket mat som behövde lagas, ja då hade jag ställt mig och gjort det nu på direkten. Alla sover, men inte jag. Ute snöar det. Promenerade med Martina innan. Vi kom in på lite olika saker. En grej var att vi frågade varandra, eller Martina frågade mig vad jag ville ha för att sova en natt i en hemsk gammal kärrings hus. Jag sa att jag aldrig i livet skulle göra det, då sa hon du får 200.000, då sa jag ok. Sedan frågade hon mig om jag helst ville ha ett ticks, där jag var femte minut skulle börja bröla som en högljudd galning, eller gå runt och lukta starkt av purjolök hela livet. Jag valde purjo, Martina också. Sedan kom vi till purjolök eller skitstark ost, sådan som luktar skit. Alltså man skulle ha sådan andedräkt. Då valde jag purjon igen, Martina också. Fast man hade ju såklart kunnat ha mintpiller i munnen hela tiden, men det hade nog haft sina biverkningar det också. Jag föreslog att man kunde ha en purjo i väskan hela tiden, för att liksom komma undan med doften, på ett logiskt sätt. Det hade säkert blivit konstigt, om man har en date, till exempel. Vad skulle killen säga om man prompt ska ha med sig en purjolök i sängen. Nej, det skulle bara bli konstigt. Jag och Martina pratar om mycket saker. Tidigare på dagen bakade vi pepparkakor. Det var mysigt. Hon påminde mig om sommaren då vi arbetade samtidigt inom hemtjänsten. Det var en dam som var hemskt dement, men mycket elak ibland. Eller ofta. Jag har alltid tyckt om att titta mig omkring, så gjorde jag också hos henne. På en gammal antik skänk fick jag syn på ett kort på den gamla damen, och så utbrast jag "å, vad fin du var när du var ung", direkt när orden lämnat truten på mig, började jag ångra mig. Tanten fick ett utbrott, som liksom ökade som en hastighetskurva. "...så du tycker inte att jag är fin längre, eller...", hon högg direkt, och jag blev så paff att jag sa "jo, det tycker jag, men det är väl som med möbler, att de blir finare med åren". Min association till skänken var ju uppenbar. Hon blev ännu argare och undrade vad jag var för idiot som jämförde henne med en gammal skänk. Jo, det kan man undra.


Nu ska jag sova.

http://www.erichufschmid.net/Dumb-down/super-retard.JPG


Min blivande man. Utan tvekan.

tio kilo potatis och kenneths hjärta stannar

Det var lustigt, för idag vaknade jag klockan 11, och trodde att klockan var 9. Vilket med andra ord innebär att jag sovit som en gris. Det var ju bra. Promenerade bort till min moster. Hon ringde mig och var nervös över att jag kommit till henne, och att hon då inte var hemme. Men jag var litet sen, så hon blev lugn. Hon hade fastnat i kön på ICA för hon kunde inte hitta sitt ICA-kort, även om hon var övertygad om att hon lagt ner det i sin börs, så hon fick gå och ta ut pengar. Så, när hon betalade, då hittade hon det. Jag kom dit kring lunch, hon skalade potatis och hade plockat fram lövbiff. Så när vi satt oss för att äta, kom hon på att hon glömt persiljesmöret, så snabbt rörde vi till det. Jag gillar mat. Det såg jag på ett gammalt kort, som kanske är 3 år. Då var jag sjukt smal. Hade fan inte ens någon haka. Jag tror jag tycker bättre om nu, fast jag är bitter över att jag inte får igen mina gamla jeans. Men, jag kan ju köpa nya. Promenerade på berget med Martina, hon hade tappat sina hundkoppel, så vi letade efter dem. Givetvis kom minnena upp då, ifrån när vi joggade där fem dagar i veckan. Ska försöka börja igen, det är kul när man väl komm,er igång. Måste slå mitt milrekord också, det måste jag bara. Har svårt att tänka mig själv som en löpare, men jag får försöka komma tillbaka helt enkelt. Så sjukt bra som jag var. Oj, nu skröt jag. Men det är ju sant, så.

Martina och jag talade om många saker. Bland annat om de som är tillsammans, även om de inte är kära i varandra. Det tycker jag är fruktansvärt. Så ska de söka efter saker som ska piffa upp relationen. Vi kom in på de som är swingers här i stan. Jag kan inte tänka mig något värre, än att ta med min kille till ett ställe, för att han skulle knulla med någon annan. Det går inte. Många här är visst det, swingers - för att de annars skulle gått isär. Det var liksom det som behövdes, för att de skulle hålla samman. Det är hemskt. Jag låter trångsynt nu, det är jag inte. Men jag får ju lov att känna som jag gör, sedan skiter jag i resten. Även om jag får ont i magen vid tanken av alla de fina människor, som ska leva tillsammans för att de varit ihop i 3 år, eller för att han var så snäll i början, eller för att hennes familj betyder så mycket, eller för att de har en fin lägenhet, eller har mysigt på fredagar. Nej, fy fan rent ut sagt. Hellre spyr jag.

Martina sa att hennes vän träffat en kille, för fyra veckor sedan - så nu vill hon skaffa barn med honom. En del går för fort fram, andra får ingenting gjort. Jag undrar vart all balans tog vägen.

Min moster var mycket stolt idag, hon hade hämtat ut en ny perkulator på garantin, den var så blank och fin - och hon riktigt uttryckte sin glädje över detta. Mycket roligt, och jag skrattade åt henne. Det var så sött. Och det fånigaste var att jag också gick igång på den, på blankheten. Vi drack kaffe och åt goda kakor, sedan talade vi om Kenneth. Hon berättade att han varit full en gång, och fått för sig att han skulle måla. Hon hade hittat honom, och oljefärg över hela lägenheten. Det fick hon bort, varenda liten fläck - med lacknafta. Vi kom in på den diskussionen, för jag ska köpa färg, och Christina sa att det var väldigt viktigt att få rent penslarna efteråt. Lacknafta är lösningen. Väl inne på Kenneth, han målade tavlor med surrealism sa hon, en del mycket barnsliga. Hon sa att jag och han var väldigt lika. Det håller jag med om. Minns en målning vi hade då vi var barn. Hade kunnat vara målad av mig. Bara för att den är så fånig. Fortsättningsvis berättade hon om när hon och Kenneth smällt smällare genom nyckelhålen hemma i deras lägenhet. Det var då de var vuxna. Det gjorde mig glad att höra, för då vet jag att jag inte är den enda som kommer fortsätta med sådana påhitt, bara för att jag är "vuxen".


Kenneth fotade, målade och drejade. Sedan drack han för mycket. Det är trist, men vad ska man göra, såhär i efterhand. Christina sa att han ringt henne innan det hände, men att hon inte kunnat svara, för telefonen varit trasig. Det där om de tio kilo potatis, hon sa att Kenneth slängt ut det genom fönstret en dag. Tio kilo potatis, rakt ut genom fönstret på tredje våning. Varför? Undrade jag. Då skrattade hon bara och sa att hon inte hade någon aning, för de kunde inte riktigt få kontakt då. Han måste varit världens roligaste människa. Potatis, fönster. Fan, jag kunde inte gjort det bättre själv.

På min mosters 40-årsdag, den var någon gång vid den här tiden, för 20 år sedan. Då hade det kommit en gäst utan hår. Hon berättade idag att jag skrikit rakt ut i hela samlingen "mamma, mamma han har tappat allt hår!". Det gjorde mig också glad, nu vet jag ju att jag inte förändrats så mycket, sedan jag var unge. Sedan berättade hon om en Roland, som alltid gick utan skor och duschade på jobbet. Han hade flirtat med henne, och hon verkade lite intresserad, på skoj. Han verkade vara en skum typ. Roland. Usch.


Det är dumt att berätta, men idag skrattade jag åt saker man inte får skratta åt. Martina fick sms under promenaden. Ett av dem gick såhär:

"Grattis!
Du har vunnit en zigenare på Keno.
Hämta honom inom en vecka, annars
skickar vi hela släkten.

Mvh Invandrarverket"


Jag vet, det är inte varken PK eller ok. Men det var roligt. Inte just för innehållets skull, utan bara för att det finns de som hittar på det där, som liksom gör en grej av det. Sedan tror jag att jag garvar, för att man inte får. Hon fick ett ännu hemskare också, men jag vet inte om jag törs skriva det. Här är alla så inskränkta, det är verkligen så. Patrik säger att bögar är det värsta han vet, och det tyckte jag var hemskt sagt. Så försökte jag tala med honom om det, men det gick inte. Mina bröder ryckte till, då jag sa att jag skulle flytta till Malmö - "herregud, där attackerar man ju till och med ambulansen!" Ok, såhär gick de två följande sms:en Martina fick, under vår leta-hundkoppel-promenad:

"När du läser detta sms dör en neger.
Skicka detta till så många som möjligt,
så att vi får en riktigt vit jul."


"Vi måste få hjälp i Rosengård, det brinner!
Vi är alldeles för få, som läget ser ut nu.
Skicka mer folk, så att vi kan stoppa brand-
kåren."


Hemskt, eller hur. Men, så går chargongen här. Min farmor blev mycket ängslig hon också, då jag talade om Malmö. Det är ju tur att jag inte lyssnar på någon överhuvudtaget. Utan gör som jag själv vill. Annars hade jag nog suttit kvar här, i den här hålan - där min morbror Kenneth en gång, för länge sedan hällde tio kilo potatis utför fönstret, och där Roland cyklar barfota till jobbet. Eller, där de olyckliga kärleksparen, blir swingers för att de är så jävla utleda på varandra.




Så är livet. Det är olika för alla. Det är väl tur, visserligen
annars hade säkert alla velat


bli som jag.

hur vet man hur man mår

Idag tror jag att jag mådde dåligt. Jag har inte direkt reflekterat över hur man mår, när man mår dåligt - men idag har det nog inte varit så bra. Det var svårt att somna igår, och det var svårt att vakna idag. Martina ringde och väckte mig, men jag var så trött, att hon inte hörde vad jag sa. Jag hörde inte heller, vad jag sa. Isse skulle upp till jobbet, och allt var nog mest som en morgondimma, och det var mörkt ute hela tiden. Sedan slog Isse på nyheterna åt mig, jag såg lite - sedan somnade jag. Vaknada någongång till ett relationsprogram med ungdomar. De frågade vad äkta kärlek var, och så undrade programledaren om obesvarad kärlek, också kunde vara äkta. Det trodde samtliga att det kunde. Vore väl konstigt annars, om äkta kärlek bara kunde vara den som var besvarad. Korkad fråga, om man frågar mig. Det finns många korkade frågor, och desto fler korkade människor. Kanske är jag en av dem, enligt några. De känner mig inte, i såfall. Det är det enda jag kan säga, till mitt försvar.

Nu tjatar Isse på mig. Jag hade glömt att stänga en förpackning. Hon gör mig nervös och stressad. Hon gör nog sig själv nervös och stressad. Jag steg upp i morse åtminstone. Lagade kaffe, drack det. Rostade en macka, åt den. Kokade ett ägg, åt det. Det blev perfekt, även om jag glömde att ta tiden. Mitt hår var fantastiskt trassligt, ja - jag såg tokig ut. Det gör jag inte längre. Isse hade något som jag tog i det, som gjorde det lockigt. Det blev fint. Och smink kan göra även en levande död, eller jag hade önskat det. Så, nu sitter jag här. Isse sätter upp knäckformar, säger åt mig att sluta gapa, när det enda jag gör är att svara på hennes frågor, och be henne sluta stressa mig. Det är nog det här som är jul. Eller något. Igår sa hon till mig att man kunde på SJ-biljetten direkt i telefonen. Vet inte om det var en hint till mig, att hon inte vill ha mig kvar. Fast det tror jag inte, det hade varit för syrligt för att vara henne. Får se när jag åker. I skolan gör de musikvideos nu. Skönt att inte vara med.


Hur förvånad är inte jag, över att träffa så mycket nya människor. Som ska visa sig vara sådana fullkomliga idioter. Ja, jag är trött på det. Och jag är nöjd över att jag satte i linserna i morse, men det gör ont när jag sitter och stirrar på skärmen. Snart har Isse lagt upp formar, så att de täcker en hel plåt. Hon undrade vad vi skulle börja med. Jag sa knäck, och det tyckte väl hon också. Hon har foton på mamma. När hon ligger i kistan. Jag blev glad först, då jag såg i ögonvrån - att det var nya foton. Sedan sa hon vart de var ifrån. Jag vill inte se. Mamma hade köpt nya handdukar. Hon var mycket nöjd med dem. Hemtex, de var dyra. Flera olika färger. Olika storlekar. Hittade hennes kollegieblock. Man ska inte rota i det man inte vill veta, och man ska inte läsa det man vet, att man inte kan förstå. Speciellt inte när man inte kan fråga, vad som menas med det. Lilla, lilla mamma. Du var så himla fin. Inte ska du ha ångest över, att det spred sig. Och inte heller må dåligt, över hur det blev.


Hoppas jag kan somna inatt.

som om natten inte räckte till

Idag sov jag, och sov. Och sov. Isse skulle upp och arbeta, så Patrik och jag sov halva dagen. Jag steg upp vig halv ett, drack kaffe och gick ut. Promenerade i snön bort till Babben. Han stod och betade, sträckte upp huvudet då han fick syn på mig. En kaxig shettis kom fram och ville äta upp hans hö, det tyckte han inte om - så han hötte undan den lille. Hans päls var tjock, precis så som den alltid blir om vintern. Jag stannade en stund, sedan gick jag ner till ån. Det är alltid vackert där på vintern. Vattnet är högt och strömmande. Det är nog vattnet som gör den här staden, utan det hade det inte varit så levande, så rörligt. Konstigt men sant. Det var det jag saknade i Lund, vattnet. Det började snöa när jag kom ner till bron. Lite lätt sådär. Jag blev inte kall. Bara om fötterna. Jag gick förbi min gamla klasskompis hus, hennes mamma bor kvar tror jag. Hon röker också, det är synd. Det är inte värt det, det är det enda jag kan tänka just nu. När jag kom fram till resterna av den gamla kvarnen, där man kan gå ut på en liten bro - över till en liten "ö" kan man säga - då blev jag väldigt rädd. Tänkte att jag säkert skulle trilla i, så jag vågade inte gå över. Vattnet var så mörkt, och verkade så strömt. Försökte fotografera vattendroppar, som hängde på grenarna av ett träd. Det gick dåligt att få fokus, och jag hade inte med mig den andra kameran. Plötsligt då jag stod där, alldeles stilla - då hoppade en liten mus förbi, stannade till för att sedan rusa vidare. Jag har alltid tyckt mycket om möss, så jag blev extra glad över att den visade sig.


Isse är hypernervös. Någon hade tagit de tolv vita rosor som hon lagt vid mammas grav. Det var väldigt konstigt, men vad ska man göra. Hon mådde illa så jag ska laga maten ikväll. Det är så konstigt, hur livet kan vända. På slutet av promenaden gick jag förbi mammas lägenhet. Den är tom nu, och snart ska den fyllas av någon annan. Minns hur hon plockade, ordnade, grejade. Minns hur mycket hon ville. Sedan, igår talade de om den sista tiden. Pappa sa att hon inte ville att vi skulle veta något om - då det hade spridit sig. Hon skulle alltid vara så osjälvisk, och när jag tänker tillbaka så hade hon med oss överallt. Någon sa att andra nog upplevde det som jobbigare, än vad mamma gjorde. De tänkte säkert att "där kommer hon med sina fem ungar...". De vet så lite.

Har slagit mig, hur inskränkta alla är här. Jag trodde att jag var o-pk, men här är de så mycket värre. När jag skojar om saker som inte är "ok", så menar de allvar här. Konstigt hur det kan vara och bli. Lustigt hur mycket man kan förändras.

Vi tände ett ljus hos mamma tidigare ikväll. Här springer det möss under taket. Man kan höra dem.


Lena
ger ljus, den strålande


"Alltid redo med sin varma hjärlighet
och dessutom äventyrlig. Har talets
gåva och är en pålitlig medarbetare,
övervinner de problem som hon stöter
på. Har mångsidiga intressen och ett
positivt inflytande på andra.


Lena är ett namn
att vara stolt över."


Pappa hade köpt ett kort med texten. Han skulle ge det till henne.
Lena, ja. Och det bästa - eller vad man ska säga, det är att allt
stämmer. Men det är väl kanske något, som stämmer på alla.
Jag ska sätta in namnet i mitt eget, det skulle mamma tyckt om.

så kom dagen

Efter sömnbristen som kom av solistens avhopp är jag nu helt borta. Mats var så fin som ställde upp på pianot hela onsdagsnatten. Iris så underbar som hjälpte mix att mixa ihop låten. De andra skulle festa och ha roligt, och det förstår jag att de ville ha. Varför ska andra lida med mig? Finns ju ingen anledning. För dem är livet som innan, fyllt av roliga påhitt, hastiga relationer och trasiga skämt. Så kommer det också vara, livet igenom. Andra kan inte se, och andra ska heller inte lida för din eller din skull. Vad ska jag göra med den bitterhet som kommer över mig, ja det vet jag inte själv. Kanske finner jag ett sätt att stoppa undan den på, någonstans på en hylla, där det inte redan ligger fullt utav trassliga hålor.

Så, hur var det då, var det vackert? Jo, det var det. Tyckte dock att Isse valt ett ganska dåligt kort av mamma. Men det är väl en petitess i sammanhanget. Sedan var min dikt i dödsannonsen lite fel, men det är väl också en petitess i sammanhanget. Det var svårt att förstå att mamma låg i den vita kistan, och att vi fem barn satt och stirrade på henne, utan att se henne. Isse undrade om hon var ett skelett i morse, det var innan jag riktigt vaknat upp. Jag tyckte att det var en osmaklig fråga sådär på morgonen. Men vad ska man göra. Linda hade med sig många servetter, jag inte en enda. Hon gav mig, och alla andra. Det är lustigt mamma, hur det kan bli. Hur du, med all den där lusten du hade, hur du sedan skulle gå och dö. Eller ligga och dö, eftersom du dog i sömnen. Det var nog det bästa, för jag vill tro att du drömde något bra, och att du inte var oroad över oss som skulle bli lämnade kvar. Lite tvångsmässigt har jag tänkt på sista gången jag såg dig, hur jag sa hejdå och hur du tittade på mig. Jag tror att jag visste då, och att du också visste. Men jag vet inte, såklart. Hoppas att du tyckte om sångerna. Du får säga tack till Mats och Iris också, isåfall. De hjälpte mig mycket.


Det är konstigt att sitta i en kyrka, och det är konstigt att se andras mammor. De lever ju så. Mina barn kommer aldrig få någon mormor, och de kommer inte heller veta hur hon var. Även om jag kommer att förklara, så gott det går. Det är inte rättvist. Finns det något här i världen som är det, rättvist alltså? Jag ska nog börja med en förslagslåda, på sådana saker. Kanske kan jag då få litet mer hopp.


Filmen känns tung att klippa. Inte verkar det heller som om får jag någon hjälp att synka ljudet. Ibland undrar jag om det är meningen att jag ska gå med en skylt framför ansiktet "hej jag heter Elin Chatarina Assarsson-Lod, min mamma har dött, så jag mår ganska dåligt just nu". Kanske skulle jag då få litet hjälp. Andra glömmer så lätt, tänker så litet, smått. Tänker att de har sitt och att andra inte ska komma och tro att de kan få må sämre. Är allt plötsligt en tävling i hur sämst alla mår? Är det så, då skiter jag i allt. Vart tog människorna vägen, de som en gång var varma och fina. De som öppnade ögonen, delade med sig. Man lever bara en gång, då måste man ge bort sig själv så mycket man kan. Nej, jag menar inte sexuellt - utan mer av sin person. Givetvis. Man får bara en chans, sedan kommer dagen då man dör, då är det försent.


Mamma, du gav mig ditt liv.
Nu måste jag leva det ensam.



Så kom dagen då vi grävde ner dig, en vit kista, vita rosor. I kistan ligger du kall och blek. Jag vill inte att det ska vara så. Stig upp och följ med mig hem. Snälla. Men, så kommer tiden då man måste inse, livet tar slut och man får gråta - utan att någon undrar varför.



Sov gott mamma, jag kommer imorgon - tänder ett ljus.