Igår kväll bakade A pizza. Då jag kom dit stod baksamariten och snurrade. Runt, runt. Och A hällde i dinkelmjöl. Det skulle tydligen vara en aning nyttigare än vanligt, de kallar det GI. Så efter en stund, jag och A hade druckit flera glas saft - så kom hennes bror upp för att äta med oss. Varför jag skriver detta, kan man undra - just nu kan det verka som om jag har börjat gestalta vardagen, med små gulliga vardagsbetraktelser (det var förvisso söndag igår). Så är dock inte fallet. A:s bror är en väldigt vänlig man, jag tror att han är något över 30 år gammal. Under några veckor har han träffat en kvinna, och han berättade att han inte vet om han är kär - ännu. Jag sa åt honom att han väl inte kan kräva det av sig själv, att veta en sådan sak efter så kort tid. Om man skall komprimera det hela på det viset, så borde det innebära att man vet huruvida man vill gifta sig med personen om en månad, skaffa barn om högst tre. Flytta ihop om max fyra. Eller är det jag som är naiv? Eller är det jag som har rätt? Eller kan man aldrig veta om man har rätt, för att en sådan sak är högst individuell? Om det är som i senast nämnda mening, så borde det åtminstone innebära, att jag vet hur det fungerar i min värld. Men, det är läskigt att se mönster hos människor - för det har jag gjort. Samtliga vill de känna och känna sig säkra. Efter ingen tid alls. Det kanske är så, att vi i dagens läge inte har tid eller lust att lära känna en person som vi eventuellt vill leva med. Allting skall gå undan, så att vi inte spiller någon tid alls, på fel saker. På fel tv-program, på att träna fel muskler, på att umgås med fel vänner.
En av mina bästa vänner, en från den gamla tiden (nej, jag menar inte från typ alvtiden, som om detta vore ett rollspel). Hursomhelst, jag älskar den här personen. På riktigt. Och det är den person som jag nog bråkat med mest i hela världen. Men, trots att vi bråkar, eller vi kan kalla det för att "hetsigt diskutera", så tycker vi om varandra. Jag minns speciellt ett bråk vi hade på en fest en gång - eller nej, det var en diskussion i allra högsta grad - den handlade om vilket klipprogram som var absolut bäst. Givetvis hade vi delade meningar om den saken. Men, även om vi inte håller med varandra om allt, även om vi kan skrika på varandra - så vet vi ändå. Jag skulle vilja säga, att det är ungefär världens skönaste känsla, att kunna bråka och skrika - samtidigt som vi kan kramas och gilla varandra. Kanske skulle man kunna säga att vi är all-round vänner. Nu när vi blivit äldre har vi nog lugnat ner oss. Men när vi var 13 och 14, då kunde det gå väldigt hett till.
Och kanske är det så, att man inte bara kan gilla allting alltid. Men, det behöver inte vara något värdsligt fel för den sakens skull. Huvudsaken är nog att man får ur sig det, som retar en. Lite som att vädra ur täcken och skaka kuddar. Eller som att städa. Det irriterar mig att det ser ut som skit här nu, jag ska göra något åt den saken, så att jag slipper reta mig på det. Efter det kommer jag känna mig nöjd. Så kanske man inte, efter ett par veckor, skall berätta för sin träff - att man inte vet huruvida man tror att man kommer leva hela livet tillsammans, man kanske bara skall försöka ge det lite tid.
K:s date igår gick tydligen ganska bra. Men hon tyckte att han besserwissrade henne en aning. De talade om hennes spis, det är en sådan med induktion. Han sa att den verkligen inte kunde vara i rostfritt stål. Det första hon gjorde, då hon kom hem - var att gräva fram manualen för spisen. Den var i rostfritt stål. Det irriterade henne. Så hörde också den andra daten av sig. En snubbe som K räknat bort. Hon skulle bestämma sig under dagen för, om hon vill träffa honom igen. En osmart grej som gårdagens gjorde, var att berätta att han inte hade så stor koll, på vad just han och K mejlat om. Han mejlade med så många samtidigt - berättade han. Ett riktigt ägghuvud, om man frågar mig.
Förra söndagen stod jag och A vid Sergels torg och rökte. Jag frågade henne vad hon trodde att vi gjorde om 20 år. Om vi fortfarande skulle stå där och ta varsin cigg. Gamla och jävliga. Jag antar att man inte kan veta det, att man helt enkelt får vänta och se. Ungefär som med allt annat, så kan man under tiden - försöka styra det man tror sig kunna styra.
