Om jag hade varit född i Kina så hade jag ätit ris varje dag. Med händerna, eller pinnar vid fina tillfällen. Dock har jag aldrig förstått hur man ska äta ris med pinnar. Min syster gör alltid det, och det tar minst tvåtusen år för henne att äta upp en normal portion.
När jag läste psykologi fick vi lära oss att tanken styr känslan. Jag tror till och med att det kan vara så, att det är ett citat - så: "tanken styr känslan". Somliga människor tänker mer med känslor än med tankar, alltså de känner först och tänker sedan, eller så tänker de inte alls. Somliga tänker, och känner först sedan. Jag känner mest bara. Det är inte alltid så värst bra, eftersom mina tankar då styrs av mina känslor, som i sin tur styrs av en helt undermedveten värld, och beteendemönster, och förväntningar som har hängt på mig sedan jag var typ inte ens född. Hela den grejen känns ju ganska ute.
Jag klagar ofta över att jag tänker för mycket, men det är nog snarare så - att jag känner för mycket. För det kommer sällan ut några kloka slutsatser i det jag säger mig "tänka". Och, det är det jag menar med, att jag vill bli simpel. Inte för att det, för den sakens skull, innebär att tänkande människor är simpla - nej, utan för att de helt enkelt inte känner lika mycket - och på det sättet får det enklare i livet (=simplare). Kanske kan man kalla det, för en tänkande slutsats. Ungefär hälften av befolkningen känner för mycket, samtidigt som resten tänker. I hårda drag. Å andra sidan, ska jag för den delen inte jämra mig för mycket. Om man känner för mycket och tänker för lite, så blir man tydligen en aning mer komplicerad (detta är ingen hyllning till mig själv). Det jag menar är att man inte nöjer sig lika lätt, man tenderar att bli rastlös, och att hela tiden söka sig framåt (ja, eller för den delen rakt ner i skiten).
Å andra sidan (igen), så kan man då - därnere i skiten röka ungefär hur mycket man vill, eftersom det anses vara mycket konstnärligt och ha lite star-quality över sig. Det där sista tycker jag är hur patetiskt som helst. Jag vet inte om det finns någon kontenta i detta. Kanske, att ja - det hade varit hemskt trevligt att sitta i kassan på ICA, dricka automatkaffe på en fabrik, skaffa sju barn (eller två), och nöja sig med att köpa de senaste växterna på snabbköpet (och lyxa till det med ett IKEA besök, någon gång ibland). Detta ger mig en uppenbar känsla av panik (givetvis), men! tänk, om man var en tänkande (inte kännande) person, så skulle man antagligen inte ens veta om att det fanns en värld på andra sidan - en där man aldrig nöjer sig, och så snart man känner någonting så målar man något vedervärdigt (eller ett konstverk) och mår genast "bättre". Nej, då skulle man bara vara. Man skulle gå, äta, dricka vin på fredagar (max 3 glas) och handla på affären (storhandla en gång i veckan). Det simpla livet. Innan jag skrev det här så ville jag hemskt gärna ha det.
Egentligen finns det säkert inga signifikanta bevis för huruvida det är som jag säger. Det är bara någonting jag blandat ihop i mitt huvud, i tron (väldigt stark) om att jag tänker. Det kan säkert även vara så, att jag snackar skit.
