pussla mig ett fint liv

Det slog mig idag när jag äntrade Helsingborg, att alla är på väg någonstanns. Varenda jävel är på väg någonstanns. En alkis som somnar under en bankomat, han har snygga solglasögon - och när han vaknar så kommer han gå någon annanstanns. Det gör mig kanske en smula deprimerad. Eller jag vet inte. Linda åkte idag. Det var jobbigt att hon var här. Det var jobbigt att hon åkte. Imorgon ska jag ringa och fråga hennes psykolog vad hon har tutat i henne. Det var tur att jag inte gjorde det igår, för då hade jag skällt ut kärringen utan noter, men jävligt bra ändå. Ibland förstår jag ingenting. Ibland förstår jag allt. Ibland vill jag förstå, utan att kunna. Cecilia bjöd på skitgoda grejer i Västra hamnen igår. Det var sjukt fint. Vi badade i djuphavsbadet, fast jag tyckte att det var lite läskigt. Tur var att Linda följde med, då var jag lugnare. En konstig tvångstanke, eller vad man ska kalla det - när jag dyker känner jag en sådan lust i ren olust att öppna ögonen för att titta rakt ner på bottnen. Jag vet att om jag gör det, och om jag ser hur djupt det är - då kommer jag att få panik. Men tanken förföljer mig ändå. Jag dök inte så mycket igår.

På tåget till Malmö satt en mycket vacker, ganska gammal kvinna. Mittemot henne satt, vad jag förstod snart, en gammal väninna till henne. Väninnan satt mest och klirrade med naglarna emot bordet, medans den andra talade om sitt. Hon var ganska fet, fast inte för fet och hon hade en liten fin näsa, och fin mun som hon målat rosa. Hennes håruppsättning var också grym, det var den jag först fastnade för. Jag kunde inte sluta att titta på henne. Hon sa att hon talat med sitt barnbarn, som hon för övrigt hjälp med det finansiella. Hon beskrev ett telefonsamtal som gick ungefär såhär:

Kvinnan - Hur går det med studierna?
Barnbarnet - Bara bra. Det är tätt om pengar.
Kvinnan - Jag älskar dig!
Barnbarnet - Jag älskar dig också!
Kvinnan - ...trots att vi ses så sällan...
Barnbarnet - Just därför!

Härligt samtal tycker jag. Jag tänkte fråga om jag kunde få kvinnans nummer, och om hon kunde tänka sig att bli min mormor, för jag har aldrig träffat min egen. Men så tänkte jag att om jag skulle göra det, då skulle hon tro att jag var tokig. Med all rätt också, kanske. Hon var fin, sjukt fin.

Jag tycker väldigt synd om Linda. Hon säger att hon gått vidare, att hon är fri nu. Hon är inte fri, hon har bara avsagt sig själv allt ansvar och tänker leva sitt liv som hon gör. Hur kort det än må bli. Det är tragiskt. Det gör mig ledsen. Ja, det gör mig riktigt ont.

Mamma säger att hon ska få strålning i Göteborg, att hon får bo där veckovis och de har pool på stället. Det lät hon glad över. Hon sa också att de verkade ha fin mat, det lät hon också glad över. Sedan sa jag att jag kommer upp och hälsar på henne när hon är där. Då blev hon också glad. Jag tänker inte tänka tankar som gör att jag tänker dumt. Ibland måste man låta allt vara, och leva utan att tänka på vad som händer imorgon. Jag ska flytta om två veckor, jag vet inte ens om jag får nyckeln då, och jag har inga lådor att lägga mina saker i. Men vafan. Imorgon är en annan dag. Då kan jag göra sådana saker. Manuskursen är lite low nu för min del. Jag gör inte ett skit, även om det jag ska göra tar en timma, max. Jag är lite dum i huvudet. Som någon sa någon gång. Fick en filmidé idag. Fast den är så snuskig att jag inte vill berätta.

Andreas och jag drack en konstig kaffe på 7-11. Han har fått en lägenhet med en kompis, den ligger fint. Han målar hela dagarna och jobbar på sony ericsson. Och han sa att han gör 25 timmar i veckan, men får betalt för 40. Det går inte ihop sa jag. Nej det gör det inte sa han. Det finns många saker som inte går ihop. Speciellt människor kanske. Vi är nog som ett pussel, med 9000000000000 bitar. Då kan man ju förstå, att det är svårt att hitta rätt bit.

På tåget idag satt det ett par mittemot mig. De såg ut som två guldfiskar. Båda hade de svårt att stänga munnen. Killen hade kanske för stora läppar, eller så hade han fått för sig att hans "stängintemunnenputaläppar"-pose var snygg. Tjejen hade för bred överkäke, hon fick liksom inte in tänderna i munnen, utan läpparna hängde som tvätt på en tvättlina utanpå. Han hade kommit in på psykolog. Han var stolt. Hon frågade honom om han trodde att hon skulle komma in på sin utbildning, hon var 14:e reserv. Han sa helt kort nej, sedan hade han en lång utläggning om varför. Vilken jävla idiot. Det gjorde mig ont att se att hon höll hans hand så hårt, och hennes blick släppte inte honom förrän vi gled in på stationen i Lund. Då tittade jag på henne bakom mina svarta solglasögon. Hon var söt ändå. Det var inte han.

Imorgon jobb. Jag tänker ha shorts och linne. Gubbarna kommer storkna. Gamla gubbar borde på gratis premunation på porrtidningar.

Haha, just det. Jag öppnade min inbox på facebook imorse. Vad ligger där för ett mail, om inte ett från ett random som bad om ursäkt över att han inte hört av sig tidigare. Han hade verkligen tänkt det skrev han och avslutade med ett utropstecken. Kunde inte annat än att garva och hitta på en låt till honom. Den gick såhär ungefär:

ä jag skoja. Jag sjöng en låt, men jag minns fan inte. Sen lät det mycket bättre imorse. I stridens hetta.

Men jag garvade i alla fall, för vem är han som tror att jag bryr mig. Liksom.



peace out

jag är ett ekg utan el

Ibland när man joggar känns det som om benen inte ville stanna. Ibland när man sover så känns det som om man inte ville vakna. Ibland när man äter känner man inte vad man äter. Även om man tuggar chili. Ibland är saker inte som de borde.

Igår spelade vi volleyboll på korridoren. Linda kom på besök ifrån Tidaholm och ska stanna några dagar. Hon är lika smal som vanligt och jag blir trött när jag ser henne, när jag hör henne, när jag är i närheten av henne. Det är som om tog hon all energi och omvandlade den till något, som är bra för henne. Är min energi hennes mat? Idag är jag helt utmattad. Det beror väl inte bara på henne, utan på andra saker. En sak som det beror på, den säger jag inte. Det är hemligt. Jag jobbade idag. Det var kul. Det är en kille på mitt jobb (jag har tidigare skrivit om honom, det är han som är vinögd, och som jag trodde var en av de intagna först). Han är jobbig. Han ska vara så annorlunda att jag vill spy. Eller inte spy, men något åt det hållet. Jag frågade honom vad han lyssnade på för musik, då sa han "Njaae, jag är ju liten sån då va att ja är lite av en taliban. Jag lyssnar helst inte på musik". Jag frågade honom vad han gillade för filmer, då sa han "Njaae, jag är ju liten sån då va att ja är lite av en taliban. Jag ser inte så mycket film". Han skulle säga upp sitt internet för att det tog all hans tid. Han sa att han läste på aftonbladet 40 gånger per dag, och att han nu istället skulle inreda en ateljé i datarummet. Sedan talade vi lite om mat, och då sa han att han skulle vilja köra på att bara äta levande föda. Då sa jag att jag har annat att göra än att laga mat och äta hela dagarna. Då sa han att han tyckte att det verkade vara en bra grej. Då sa jag att de som gör det inte har något liv. Då sa han nog inget mer. Sedan skrattade vi säkert lite.

Erik skjutsade mig till jobbet imorse. Det var snällt. Tar en halvtimme att cykla upp dit. Om man inte är i sista minuten, då tar det tjugo minuter. Dock blev jag lite sen, så jag ringde Sylvester. Han hade värsta hesrösten, så jag bara garvade åt honom. Han sa att han just vaknat, typ. Sedan kokade jag kaffe åt oss på jobbet, och Sylvester serverade. Sebastian var också där. Helt nöjd med att jag fixade ett jobb åt honom. Det känns fint på något sätt. Nu kan han och Isabell åka ut och resa och ha det skönt. Jobbade med H idag. Han är underbar. Det går liksom att kommunicera med honom, även om man inte tror det. Nästan som att prata, utan att det kommer ord. Han förstår. Jag förstår honom. Tror jag.

Fick sluta lite tidigare, Tog bussen till Universitetssjukhuset för att promenera till UB därifrån. Ibland undrar jag om man gör saker, omedvetetmedvetet. För plötsligt ser jag mig själv gena genom strålningsbehandlingen, en kvinna i schalett och jag tänker på mamma. Och jag tänker på nyheterna. Och jag tänker på odds, och statistik. Sedan går jag fortare. Det är hett. Säkert 33 grader. Mitt ansikte glänser, tror jag. Sedan går jag genom stigen på baksidan av UB. Det ser i första ögonkastet verkligt harmoniskt ut. Men det är det inte. Även om det är en liten allé där, med trevligt gräs, så är det vidrigt. Det luktar helt sött av små platta, söndertrampade fågelungar. Kråkorna bygger sina bon i träden, och ungarna faller ur och ruttnar. För några veckor sedan hade jag en rundvandring med Linde där, jag visade honom alla döda fåglar, och räknade dem samtidigt. Lukten är söt och sliskig. Kanske luktar döden sött. Inte vet jag.

På UB var det svalt. En gubba satt och stirrade på mig när jag skrev ut mina 110 sidor. Jag sneglade på vilken internetsida han hade uppe när jag gick förbi honom. "Hur man hanterar nya vapen". Kändes lite löst. Kändes rätt bra, när jag var ute därifrån. Linda väntade på mig på Stortorget. Vi tog en fika, och stötte på Linus vid stationen. Jag bjöd med honom, så satt vi tillsammans och samtalade en stund. Linda och jag provade lite fina kläder i en butik, och jag glömde alla mina papper i ett av provrummen, så jag fick rusa tillbaka. Vilken tur att de var kvar. Sedan blev jag och Linda osams. Jag sa att hon var ett svin. Jag menade det också. Hon underskattade mig, och visade mig - återigen - hur sjuk hon är. Jag blev så frusterad att jag sa att jag hoppar från balkongen om hon inte håller käfften. Då sa hon bara, jaha gör det då. Hon säger att hon är frisk, att hennes psykolog sagt det. Jag ska ringa hennes psykolog imorgon. Linda har nog missuppfattat. Eller så har hon lurat dem igen. Hon är så bra på det. För bra. Jag är trött idag.

Det vart volleyboll ikväll igen. Med dryga killar som varken kunde lägga upp en boll eller kände till reglerna. När jag förklarade lyssnade de inte, eller så lyssnade de men ville köra sin grej. Det gjorde mig förbannad. Det märkte de. Jag ser dåligt utan glasögon, men jag såg att de var fula hela bunten. Alla utom en. Sedan joggade jag, Linde och Linus ett stycke. Linus är vid dålig kondition, men jag peppade honom hela vägen. Jag tycker det är skojigt, och jag vet att jag hade uppskattat det om jag varit den som var otränad. Jag sa det till Linus, att det var ok att han blev förbannad på mig, för att jag sa att han var tvungen att springa hela rundan. Så kom jag att tänka på den gången, den enda gången han blivit rasande på mig, det var när han anklagade mig för vår korridors malproblem (helt absurt). Sedan sa han att det var ju inte mycket, med tanke på hur mycket jag brukade "peppa" honom, "Ja, som du kallar det Elin". Han är rolig. Vi spurtade hem ifrån Paniken, Linde vann. Jag kom tvåa. Nu ska jag försöka sova snart, eller försöka behöver jag inte, men jag ska lägga mig. Liksom. Axel sa till mig nyss att jag var tvungen att ta hand om mig, om mig och min kropp. Det var det sötaste han sagt på länge.


Jag är glad över att jag snart lämnar Lund. Det är ett jävla härke det här med studentlivet. Man ska vara finklädd och kammad, ha snygga skor och snyggt smink, snygg väska och bra läshuvud. Sedan ska man sitta på UB och studera, och man ska äta lunch ute på stan med sina polare, och man ska tävla om vem som är bäst på tentorna och man ska spana på varenda jävla glasögonorm och pikéskjorta. Ugh. I'm out of here. Det är en annan sak jag måste skriva. Min dialekt har blivit sjukt hånad. I lördags utanför Lunds nation var det en kille som sa åt mig att jag hade den fulaste dialekt han hört. Han var lundabo, så han borde inte ens ha rätten att säga så. Det gjorde mig litet ledsen. Men man ska ju tänka att dialekt är charmigt, charmigt, charmigt.

Jag trodde inte att Daniel på jobbet drack kaffe, men det gjorde han. Fast han sa att det var en riktig skitsak egentligen. Den människan gjorde allt för att vara annorlunda, jag tycker att det verkar ovanligt jobbigt. Självupptaget rentav. Jag pulserar ikväll. Även om jag är trött, och har sovit fem timmar på två dygn. Man måste ta hand om sig själv och sin kropp. Det skulle min farmor också ha sagt. Bergis.




k

När man sover och vaknar trött

Man ska inte lägga sig för sent på natten, för de finaste och mest värdefulla sömntimmarna får man om man lägger sig klockan 22.00, varken senare eller tidigare. Igår la jag mig halv fyra, 03.30. Idag är jag trött. Helgen gjorde mig trött, söndagen gjorde mig trött. Idag gör mig trött. Är det sömnbristen, är det morgonens nyheter - 60 turkar är sprängda, och idag dör kvinnor oftare i lungcancer. Det är den vanligastre dödsorsaken, cancerdödsorsaken. Det är inte bra. Det är inte roligt. Är det det som hänger efter mig, eller är det halv fyra. Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag bryr mig inte. Det gör föga skillnad.
Lugnet här på Ulrikedal gör mig lite rastlös, det är liksom som ett bedövat okaos över hela området. Det gör mig både ont och gott. Det är både skönt och oskönt. Jag är en uppstressad person, jag är världens långsammaste människa. Jag är inte stressad, jag är utled. Ibland är jag trött på livet, ibland är jag trött på ord, på mat på sol på regn på sömn på en skön säng. På alla böcker som ligger överallt, på alla ord som inte blir lästa, för att jag har så bråttom att skriva ner mina egna. Vad självupptagen jag blivit. Ett riktigt svin.

Den här värmen tycker jag om. Den framkallar liksom dofter som inte finns när det inte är varmt. Värmer upp sopor, vilket kanske inte är så värst trevligt, men det finns andra bra lukter. Nu kommer jag inte på någon. Fyra gånger har jag idag dragit ett djupt andetag med näsan och insupit doften av en soptunna med en hundbajsskylt på. Kanske är därför.

Jag är trött på människor. Trött. Det finns ingen som är glad om någon annan lyckas. Det är ingen som kan ge en komplimang, utan att vilja ha något tillbaka. Det existerar inte. Det finns barn som är söta, barn som får figurballonger varje gång de är på tivoli. Om de bara visste. Jävla snorungar. Optikern sa åt mig att inte ha linser på några dagar. Jag höll med honom. Mina ögon gör ont. Man ska inte bada i saltvatten, och dyka med öppna ögon om man har plastögon i. Det är inte bra. Det såg ut som om optikern hade kluven tunga idag, och hans andedräkt var dålig, och hans huvud delvis skalligt. Jag tog på mig en konstig klänning som blåste upp när jag cyklade. Mina ben syntes över hela stan, kanske underkläderna också. Men vem fan bryr sig. Folk kan ju googla porr, så ett par ben har de nog inte dött av. Jag blev mest förbannad, på vad vet jag inte. Linde räddade mig ett tag över iskaffe, och fina ord. Han sa att poesi skriver man om man inte kan uttrycka sig på något annat sätt, typ. Eller, det var en lärarinna till honom som sa det en gång. Jag tyckte om det. Idag har jag suttit och raderat texter. Imorgon kanske jag raderar hela sidan. Vad är dikter, vad är poesi. Inte fan vet jag. Jag tycker inte om ordet, benämningen. Jag tycker inte om människor som ska uttrycka sig flottigt och grant, på sätt de vet andra smälter för. Det är bara manipulativt. Äckligt. Undrar om jag fortfarande är bakfull. Bitvis känns det så. Eller så är det ögonen.

Ögonen är viktiga. Idag åt jag curryn från igår, och jag tänkte på att när jag var i Thailand, och åt grillat kött i ett stycke för första gången på länge - det var på en restaurang på Ko Samui, då fick jag värk i käkarna. Sedan tänkte jag på alla thailändare, eller asiater överhuvudtaget. De har ju inte så stora käkar, ser det ut som åtminstone. Alla är de ganska små. Kanske beror det på att de tuggat för lite kött, eller att vi tuggat för mycket. Victor sa att i Kina hade de tyckt att min näsa var vacker, de gillar stora näsor i Kina. För kineser har så små att de ibland inte ens kan ha glasögon. Det är sant.

Igår fick jag ett vykort av Karin, idag ett av Anna. Jag tycker om vykort. Skickade flera stycken till mamma ifrån norrland. Hon blir säkert glad. Idag är jag himla tråkig. Sen ska jag spela volleyboll. Det är varmt och jag svettas. Men jag luktar inte illa. Eller så gör jag det. Det är mig ganska likgiltigt. Jag har kammat håret, gjort en fläta i sidan av luggen och kommit hem och tagit av mig alla varma kläder och fallit in i en slags fas där det blinkar "radera" i mitt huvud. Framför trötta ögon. Radera. Det är svårt men nödvändigt. Eller så är det inte heller nödvändigt. Jag ska lära mig flera svåra ord, det är fint. Man ska uttnyttja det svenska språket.

Igår såg jag, Linde och Victor nya Batmanfilmen. Den var bra. Dock har de överdrivit den psykologiska delen. Den skulle vara så jävla djup. Det var den inte. Fast när jag sa det sa Linde "bara för att du läst så mycket psykologi", då tänkte jag att det har han ju rätt i. Man blir lite skadad för livet av det, om man inte var det redan innan. Det är litet olika. Jag såg en mycket snygg svart kille igår. Han hade krusigt hår och litet sneda ögon. Det tyckte jag mycket om. Sedan såg jag en annan kille, han hade lockar i håret, och var lagom lång. Det var det bästa med ribban i Malmö. Det finns säkert fler saker. '

Är jag hungrig nu?
Vet inte.
Är jag trött?
Ja. Tänker jag sova?
Nej. Varför?

Sova ska jag göra när jag är död.

För även om jag sover så vaknar jag trött.

Att vara tillbaka

Ja, smaka på den du. Lund ser likadant ut även om man är borta i två veckor. Tidaholm ser likadant ut även om man föds där och sedan inte reser dit på hela livet. Det har hänt mycket. Inspelningen i Trollhättan var grym. Ulf Malmros var en gapig karl, men jag tänkte att han måste göra något för att hävda sin manlighet, jag tänkte inte på det som att det berodde på att han regisserade. Kanska kan man kalla det, hm... äh jag vet inte. Jag tycker att de flesta var mycket trevliga, Johannes Brost var röd i ansiktet och Kjell Bergqvist lika skojig i verkligheten som på film. Mina fötter gjorde ont tre dagar efter, de där skorna jag fick ville inte vara vän med mig. Tuva Novotny kommer bli fantastiskt vacker när hon blir gammal. Det är jag säker på.

Hemma hjälpte jag mamma med att packa upp lådor. Det var ett bra tidsfördriv, för jag fastnade flera timmar i vissa, alla gamla böcker, anteckningar och små örhängen i bomullsaskar. Mamma hade en skrivbok från då hon gick i 9 c, längst bak i den, som om hon ville dölja det - stod en lista på killar och ord som "kramas", "pussa" etc. och sedan plus och minus på dem. Pappa var med också, han fick två plus av tre möjliga, och ett minus alltså. Av mig får han tre starka minus.

Skövde-Uppsala. Helena. Hon arbetar mycket och har långt att pendla. Höstterminen är visst den jobbigaste på veterinär, speciellt den femte, eller hur det var. Vi hann ses kort, det var bra. Linde, hans pappa och hans brabo Gunnel plockade mig där, sedan började vår färd upp mot Umeå. Det är långt till Umeå. Längre än vad man kan tro faktiskt. Det finns platser som heter Dorotea, Rättvik, Lit - platser man aldrig innan varit på och inte känner till ett dugg. På de platserna bor det människor man inte känner och aldrig kommer känna. Det gör mig lite ledsen, men så är livet. Det finns för många människor för att man ska kunna träffa alla. Ibland undrar jag om man skulle hinna träffa alla, om alla fick bara några minuter, eller sekunder. Fast sekunder blir nog som att inte ha setts i vilket fall. Ett liv är många sekunder och lättare att räkna i timmar, eller år till och med.

Jag blev arg när jag klev av bussen till Tidaholm, inte för att packningen var för tung - det hade jag vant mig vid. Nej, min ilska, eller det var inte ilska - det var snarare ett slags äckel, fast på ett sätt som fick mig att skratta. Det var när jag såg en volvo v70, en vit - med en farbror i. Han var uppskattningsvis 63 år, hade keps och lyssnade på "boten anna". Han lyssnade inte bara en gång. När jag gick till mamma mötte jag honom, 40 km/tim. När jag gick till stan mötte jag honom, när jag gick till Martina mötte jag honom. Det var som en alldeles för fånig deja vu upplevelse. Så är Tidaholm, det går om och om igen, på repeat som liksom aldrig tar slut. Och de som är med märker aldrig att fimlen om just deras liv bara är en fånig repris.

Jag har sett renar och renungar, ätit tunnbröd och träffat min moster, jag har joggat för lite och druckit för mycket kaffe, jag har använt för lite tandtråd för tandtråden tog slut första dagen på resan. Ja, jag har gjort så mycket dumt. Jag har tänkt på "bög-Bengt", och att vi var dumma som trodde på att han dog av den där dammsugarslangen. Minnen och minnen. De finns alltid, det vet man. Det man inte vet hela tiden är att minnen finns även om man inte minns dem, man behöver en liten nyckel eller association för att de ska vakna. Ibland tycker jag om det, ibland inte. Man skulle nog vilja sålla och bara minnas de bra minnena, fast då skulle man säkert göra om dumma saker igen. Där har jag nog lite rättfel, för alla dåliga minnen har man ju inte själv påverkat, eller ens varit med i. Bara varit med om.

På Umeå busstation var jag förbannat kissnödig. Jag gick till och med till Pressbyrån för att köpa en liten sak, så att jag skulle få ut pengar. Fick bara sedlar så jag fick gå till en restaurang och växla. Med en femma i handen gick jag mot toan och stoppade i mitt mynt. Men dörren gick inte att öppna. Det var upptaget och min femma var förlorad. Personen som var därinne hade nog somnat, för det kom inte ut någon, och jag blev så irriterad att jag gick ut och satte mig på en bänk istället. Min irritation gick dock inte ut på att sparka på oskyldiga stenar, jag skrattade mest för mig själv, och skakade på huvudet - lite som de gör på film åt små barn när barn gjort något fånigt och kanske lite dumt, eller bra. Ungefär så.

Det finns så mycket människor. Lappland är ett landskap, och någonstanns i Lappland sitter en fet gubbe vid en parkeringsplats. Han har en hund i ett koppel brevid sig, och jag vet inte vad han heter.

I Medevi brunn skulle jag och Linde gå och bada. Vättern är en djup sjö, men där har jag badat sedan jag var barn - så jag tycker nog att det är mest friskt. Eller så låter det fint att säga så. Det är en svinkall sjö, men vattnet är rent. Svart. Vi hittade inte beachen, det var kväll och vi kom inte närmare än till en båtbrygga där vattnet var förpestat med slemmiga vattenväxter och snariga näckrossnören. Vi slutade upp på ett gärde, nyslaget. Fuktigt gräs är härligt mellan tårna, och kvällsdimma är vackert på något sätt. På min uppmaning skrek vi så högt vi kunde "VÄLKOMMEN TILL LIVET!" så att hela öst- och västergötland säkert hörde. En brun mus blev rädd och sprang snabbt, snabbt sin väg. Möss är snabba, och de kan göra små, små kvicka hopp - lite så att man tror de är grodor, även om man förstår att en groda måste rökt på för att bli så snabb. Det antagandet dör ut. Möss är snabba.

Det finns älvar och vattendrag, friska och kalla, djupa och grunda. Alla har de en sak gemensamt, de är fridfulla att titta på. Även om de är strida. Allt vatten har renat mig tror jag, även om jag inte badat i det, ögonen har fått vila på fina saker. Det mår ögonen bra av. Härjedalsluft är frisk, även om det är samma luft som jag säkert andas just nu. Det är inte samma sak. Karga landskap, små bär jag frågar Linde om jag får äta - och han säger nej. Man ska inte äta giftiga saker. Man kan äta våfflor med hjortronsylt och grädde i en grå liten timmerstuga, där de har ett utedass som luktar gott tills jag öppnar locket. Tvångstanke som tvingar mig att titta ner. Eller, inte tvångstanke, jag gillar bara att jävlas lite med mig själv - och det kan man göra med sådana enkla medel. Det blir lite roligare då.

På ett fik i Linköping trampade en liten unge mig på foten, med mening. Om och om igen, tills jag trampade tillbaka. Det är lustigt med barn. Jag tycker inte om dem direkt. Eller så gör jag det. Jag tycker om att chocka dem. På en reastaurang gick en liten pojke i rabatten bakom oss. Han tittade snart åt mitt håll, då gjorde jag fula grimaser åt honom. Han gillade det, sprang därifrån men kom igen ganska snart. Då gjorde jag lite fler grimaser. Han gillade det. Jag gillade honom också, för att han inte var en mesig lipsill.

När jag satt med all min packning på bussen från stationen hoppade det på en gubbe, han frågade om han fick sitta brevid mig. Ja, sa jag. Sedan satte han sig brevid sätet istället. Han var full. Till slut satte han sig framför mig och sa att han inte var sig själv riktigt, och att jag inte skulle döma honom. Det gör jag inte sa jag. Då berättade han om att han tänker för mycket, och att han därför försöker supa bort hjärncellerna. Det lät ganska logiskt, och han såg ut som en som hållt på ett tag. Jag tappade hoppet då. Det var antagligen ett bevis på att det inte funkar att supa bort det dåliga, för man blir bara en större rödblossig idiot då. Inte för att han var en idiot, men han betedde sig som en.

Det är fint väder idag. Imorgon också kanske. Igår dök jag i havet med öppna ögon. Och linser. Och idag har jag ont i ögonen. Imorgon också kanske. Jag tycker om solen, och utanför köksfönstret har en duva flyttat in i duvboet. Om jag varit ett barn hade jag sagt att det var samma duva som innan, men jag är inget barn längre.

Kristoffer Åström är en duktig musiker, jag gillar honom. Dock så finns det ingen som ger mig mer ångest än honom. Jag önskar att han ska slå igenom sjukt jävla hårt snart, så att han kan bli glad på riktigt. Fast det kanske han är. Vad fan vet jag.

Att vara tillbaka, det är att vara tillbaka. Ingenting roligare eller tråkigare eller mer spännande. Det är bara bra. Helt enkelt.


big PK

semester minsann

Nu har jag packat, hela jävla dagen. Jag och Linde joggade imorse, och tur var väl det - annars skulle jag varit extremt retlig nu. Det blir en långvarig resa. Efter västergötland, norrland. Fan vad härligt det ska bli. Och det ska nog bli lite kul att komma hem till stan också, även om de flesta är nötter där. Min dialekt, jag längtar lite efter att få höra den.

Jag måste gå nu. Jag kommer igen.

PKPKPK


peace.

det finns en känsla som heter trött

Jobb. Man måste liksom gå dit, annars ringer de. Blev sjukt glad när jag kom dit, Mia var där! Så kul att träffa henne, hon är så jävla go. Mina besök var inte så värst jobbiga idag. Förutom att jag fick lite skäll och så. Bland annat för att jag inte förstod att en tant skulle laga the i kaffebryggaren, och äta hamburgerbröd med sesamfrön på, till frukost. Jag är så trög. Dum i huvudet nära på. Fattar väl alla, det är nog bara jag som inte brygger the i en kaffebryggare. Gah. Sedan kom jag upp till I, hon var sur som vanligt. Sedan, när jag skulle gå hade hon satt över skyddet till låset, och jag fick först inte upp det. Då skrattade hon elakt, som om hon visste hur vidrig hon är - så sa hon "ha, kommer du inte ut så får du stanna här hos mig hela dagen", strax efter det fick jag upp låset. Phu. Det var en kille på jobbet, han kommer ifrån Tyskland, jag märkte att han sjöng på en kentlåt, och frågade honom. Han gillade dem, ebba grön, lisa ekdahl och lite andra svenska band. Så cool, för han kunde sjunga med mig i en Lisa-låt. Det kan fan ingen. Cool kille. Han åt en macka med banan emellan, och frågade mig om sötningsmedel.

Mia och jag fikade lite ihop. Jag hade med mig det där yogi-tet, det är sjukt gott. Vet vad det är som gör mig tokig i det, det smakar och luktar mammas pepparkaksdeg. Regression de luxe. Mami. Mia sa att hon lagt sig klockan fyra, hon hade hånglat. Haha, hon är underbar. Hon berättade en härlig sak för mig, hon hade varit hemma för någon månad sedan. Då hade hon och hela hennes familj suttit och ätit middag, hennes far brukar skoja till det, och Mia är skrattig av sig. Han hade gjort aå att hon skrattade så mycket, att hon spottade vatten över hela middagen. Då hade hennes mamma blivit arg och gått från bordet. Då blinkade hennes pappa till henne. Det lät så mysigt.

Jag och Linda, tjejen jag skulle städa med idag - skulle vattna en tants blommor. Det gick inte så bra. Eller det gjorde det väl, men med vissa paranteser. Man skulle koppla slangen till duschen, så att den gick hela vägen ut till balkongen, som säkert var 7 meter lång. Jag höll slangen och den dära sprutan, men vattnet kom aldrig. Tyckte jag. Det kändes liksom inte som om det var något vatten i slangen, så jag ropade och ropade till Linda, "mer, mer!". Så kom hon ut helt förvånat, och undrade om jag vridit på den orange mojängen också. Det hade jag inte. Och när jag gjorde det flög hela munstycket ut 15 meter ifrån balkongen på första våningen, och vattnet sprutade. Det var så jävla roligt. Tur att jag inte stått med slangen mot fönstret, det hade blivit lagom dyrt. Pah.

Ibland blir jag så arg på tanter. De verkar tro, att bara för att de är gamla så har vi yngre helt avpersonaliserat dem. Därför gör de samma med oss. Alla tror att vi gör likadant, och att vi vet allt och att vi ska kunna allt utantill, eller att bara för att de ena rör gröten åt vänster håll, så ska den andra göra det också. De gör det så jävla svårt för sig. Alla gör på sitt sätt, det fattar väl en nyfödd. Ih.

Tog en fika med Acke efter jobbet. Han hade varit ute i Röstånga och jobbat hos sin farsa. Han verkade lite dyster emellanåt. Men vi hade mycket trevligt, och efteråt gick jag och ordnade ett lånekort, och hämtade böckerna jag lagt undan. Å, min parfym kom idag också. Fyfan vad den luktar gott (hade jag pallat och haft lust att dryga mig, så skulle jag tagit ett foto på mig, iförd enbart parfymen). Hihi.
Imorgon drar jag till Göteborg, sedan hem för att hjälpa mamma att flytta. Det ser jag inte fram emot. Men man måste göra sådana saker också. Så är det. Idag är jag helt skadad av jobbet. Det är ju trist och så, men så är det att vara en hårt arbetande person. Linde och jag ska bita tag i nästa drama snart. Får se vad det blir. Nu svider mina läppar efter lypsyl. Och mina ögon också, efter något som heter sömn.


peace

slow-motion är två ord

Jag såg på nyheterna, men de sa inget skoj. Och vädret skulle bli dåligt. Gick ut och gick, postade Annas nycklar som rek. och tog en promenad i gummistövlar och adidasshorts - totally hot. Men skönt var det, och alla glodde. För det passade inte riktigt ihop. Stack till optikern för nya linser. Hon var vikarie för han som brukar vara där var på semester, och det var jag glad för - för jag gillar inte honom. Han tar i för mycket och liksom dumförklarar en. Och så pratar han skånska så mycket att jag nästan inte kan höra vad han säger. Dock var inte den vikarierande heller så värst trevlig först. Men samtidigt kunde jag inte säga klart vad det var med linserna som inte känts bra, så det kanske var därför.
Hon och jag skojade till slut om den vanliga optikern, för hon tyckte han var konstig hon också - hon brukade vara i deras butik i Malmö, och här tordes hon inte röra hans saker (städa). Det gäller att hitta gemensamma nämnare, när man inte känner någon, då går det lite lättare.

Efteråt åkte jag till gymmet. Det var pisstråkigt och tjejen jag tidigare nämnt var där - hon med den spretiga frisyren. Hon verkar helfreakad, gick runt och spände den lilla kropp hon hade, och såg ut som en person med allmänt dålig attityd. Jag tänkte att hon säkert lyssnade på hårdrock, eller så - och att hon, när hon stängde av den egentligen var mycket vänlig. Men jag vet inte allt, för jag är inte gud. Idag sprang hon återigen på löpbandet, det såg lika förjävligt ut som gången innan, jag bet ihop och skötte mitt, för att inte garva ihjäl mig. Sedan kom tjejen med tvångstankarna, de verkade vara ganska lugna idag. Jag var förvånad att se henne, trodde hon bara var på gymmet på måndagar. Man slutar aldrig upp att förvånas.

Väl hemma kommer jag inte ihåg vad jag gjorde. Slutade upp med Linde på bibblan, han satt och läste. Vi drack kaffe tillsammans och pratade om lite olika saker. En sak var att jag ursäktar mig själv. Det är dåligt. Gammal ovana. Ska sluta med det. Linde fick den eminenta idén att vi skulle spela teater tillsammans, liksom låna pjäser och spela upp, för bara varandra. Inför den där förbannade provspelningen. Måste ju vara van då. Han gick och lånade en bok med litet modernare pjäser. Vi valde "blodsbröllop", men bestämde oss för att det skulle ske hemma. Det satt folk och spelade schack i cafeét, andra läste tidningar. De har så många tidningar på biblioteket, och böcker och poesi, till och med manga. Om jag inte skulle få bo hemma, skulle jag bo där.

Det har länge luktat konstigt på korridoren. Ruttet och liksom unket. Och vid så många tillfällen, att jag inte ens minns hur många de är längre - har jag gått och spanat efter duvungen. Men snart får jag väl inse att den trillat ur och dött. I alla fall, vi bestämde att vi skulle städa korren idag. Och så skedde. Det blev fint, vi samarbetade bra hela högen som är kvar över sommaren. Förutom Bereket, han hade någon sjukdom. Linus moppade, Buffy sopade, Linde städade duscharna och jag ytorna i köket. Vilket team.

Linde och jag satt i hans rum och spelade "blodsbröllop". Man kände sig ganska schizad eftet ett tag, vi fick ju dela upp rollerna, och det blev ganska många var. Shit pommes, det var så jävla kul. Imorgon ska vi spela en till, vi får se vilken det blir.

Helena ringde mig nyss, hon är så jäla busy. Kan inte komma ner. Det är tråkigt, men jag får väl ta mig upp. Sedan ringde Martina. Jag trodde hon fått mina meddelanden, men hennes mobil var visst trasig. Ibland, som till exempel idag, får jag för mig att jag är synsk. Martina sa efter en stunds samtalande, i helt vanlig ton "vet du vad...", så sa jag "du är med barn", så sa hon "ja". Eftersom jag är lättlurad tog det tio minuter för henne att övertyga mig om att hon inte ljög.

Hon är i fjärde månaden, och efter dessa tio minuter vågade jag lita på henne, och sa "grattis förihelvete!", "det var ett annorlunda grattis sa hon", och skrattade. Hon hade fått lyssna på hjärtat, och ungen kommer i januari. Hon sa att jag ska få sitta på bänken längst fram på dopet, sen frågade jag om jag fick hålla ungen, då sa hon ja. Detta frågade jag lite med anledning av en händelse som skedde idag. Jag och Linde hade just handlat på konsum, när jag fick syn på en helt underbar liten hund, en mops. Jag älskar mopsar, packade snabbt ner varorna i min cykelkorg och gick fram till gubben som höll i hundkopplet. "Förlåt, får jag klappa din hund" undrade jag helt snällt och vänligt. Då kikade gubben på mig, med ett litet flin, inte ett elakt flin dock, "Nej, jag tror inte det, hon är lite känslig". Detta förvånade mig, för hunden ville gå fram till mig. Jag trodde han skojade, men det gjorde han inte. Frågade "är du säker", då sa han bara "ja". Linde tyckte att det var mycket konstigt, och jag blev irriterad, sådana människor borde ju inte få finnas. Jag fick lite tröst av Linde, för han sa att det nog snarare var gubben som var lite känslig, inte hans hund. Då tänkte jag genast på alla projiceringar och det kändes lite bättre. Men hunden var fin, det var den verkligen. Svart med lite vitt på nosen.

Martina undrade om jag börjar röka. Nej sa jag, det har jag inte. Pallade inte berätta det där för henne heller. Det får bli en annan dag. Sedan sa hon att hon såg mig i en kul syn, "jag ser dig i ett rum med vita väggar, sittandes på en pinnstol med en cigg i munnen och en skrivmaskin framför dig". Hade kunnat stämma.

En dum sak. Ganska korkad. Satte i de nya linserna idag, och det gjorde fantastiskt ont hela dagen lång. Linde tyckte verkligt synd om mig, men jag vägrade ta ur dem. Upptäckte nu, efter åtta timmar - att jag satt i den ena på fel håll. Clever.

Nu ska jag och Linde gå till Nora, lämna hennes gitarr och dricka te. Jag stavar "te" så för jag gillar inte stavningen "the", det är fult. Jag gör som jag vill, det har jag alltid gjort. Många avundas det, det är ett problem som är deras.

PK

Tre (3) mardrömmar senare

Inatt var det en tråkig natt. Jag drömde tre mardrömmar på mindre än en timma, och vaknade av varenda en. Den senaste ägde rum cirka 03.07, för 03.08 satte jag mig upp ganska rädd och tände lampan. Då somnade jag om, men liksom inte med lugn i kroppen, som man vill ha när man sover. Jag åt frukost i solen på balkongen, läste lite i Östergren, sedan gjorde jag det hemska konstaterandet. Duvans barn är verkligen borta, boet snett. Med jämna mellanrum under hela dagen har jag nu gått och kikat dit, ingen unge - bara en ensam duva som fortfarande sitter i trädet och ekar.
Till den gladaste överaskningen, när jag just satt mig på mitt rum i förmiddags, jag hade inte stängt dörren - då står plötsligt Linde där, nyss hemkommen från Cypern. Gissa om jag blev glad! Jag slängde genast på mig min morgonrock, för jag var ytterst oanständigt klädd. Sedan kramade jag honom, han berättade om en slags dans där man är nära varandra. En dans som liksom fick en att släppa alla spärrar, och slappna av. Och han fortsatte med att berätta att de fick göra det tillsammans med en partner till slut. En kvinna från New York slet tag i honom - och han berättade att det som sedan skedde var som ett häftigt förspel - fast i dansens former. Det lät härligt. Han har inte varit på någon dejtingresa, utan på en konferens om religion, och han sa även att veckan fått honom att släppa på många fördomar. Sedan stack vi ut och joggade jag och Linde, och han fick till och med säga åt mig att lugna mitt tempo. Det kändes bra. Jag har inte den sämsta kondisen på korren. For sure.

Jag gör allt jag gör i slow motion när jag är ledig, jag skulle säga - utan att tveka - att det är ganska jobbigt. Har fortfarande inte fått in min pitch till kursen, inte heller synopsisen, inte något. Jag är dum i huvudet ibland. Men det får man vara på måndagar, eller lite då och då. Det gör ju liksom att man känner sig mer normal andra dagar. Jag satte mig och bokade alla biljetter till veckan åtminstone, och fick ett mail från en snubbe som ska hålla audition i Norrköping i september. Får se om jag får mitt livs roll, jag betvivlar det men njuter av tanken att det är möjligt.

Linde sa en bra sak idag, det gör han förvisso ofta, men idag klämde han till med något av en speciell art. Lite så att man ville trumvirvla, och jag gjorde det tyst för mig själv. Han sa, "de som är behagliga att vara tillsammans med, och omkring - det är de som blir vackra för en. De som har det där draget, att man blir nervös i deras sällskap - de ärbara obehagliga, hur snygga de än må vara."

Härligt sagt. Och sant. Ikväll var jag, Linus, Victor och´hans lillasyster på bio. Jag och Linus såg "Sex and the city"- filmen. En del säger att Sarah Jessica Parker är en kossa. Det skulle inte förvåna mig, men hon är duktig och har snygga skor. Linus och jag skrattade mycket, han tyckte också om filmen, det gjorde mig glad. Speciellt gillade han alla känslor och kärleksgrejerna, det där med problem och så. Det var sött sagt. Fast den där filmen, den fick mig att få ett extremt eager efter det där förhållandet. Men jag tänker inte ge mig in i den djungeln, inte ännu. Jag dricker några liter yogi-the, det tror jag hjälper. Imorgon får jag trycka en vitlök - det hjälper. Håller åtminstone folk på avstånd.

Axel ringde, jag var lite orolig för honom, för hans mobil har varit konstig och jag har inte kunnat nå honom. Anna tyckte det var konstigt att jag ringde honom, för att jag inte fått tag på honom. Det tyckte inte jag, så jag sa bara "har man inga barn så får man väl skaffa". Och Anna skrattade, och jag också. Det är lite lustigt att jag har dessa moderskänslor (eller det kanske kallas omtanke) för en person jag spenderat nästan 4 år med. Eller om det var 3,5. Fast samtidigt, det känns som det mest naturliga. Ja, fyfan. Det är det också. Man fäster sig helt enkelt, även om man inte passar.

Jag kom att tänka på min hamster nu. Albinohamstern. Han var jobbig, han skulle jämt springa i hjulet, även om jag tryckt in en penna för att slippa oväsendet. Det var synd om honom, så jag skaffade honom lite sällskap i form av en dvärghamster. En hona, fast han tyckte inte om henne på rätt sätt. Eller, vad vet jag om vad som är rätt sätt för den delen. En dag fann jag henne i alla fall. Utan huvud. Han var nog lite sjuk, den där albinohamstern. Sedan dog han också.

För en sak är vi säkra på, hamstrar som dvärghamstrar som människor - dagen kommer. Så, låt oss supa och göra alla roliga saker som finns i hela universum tills dess.

Peace out för fan.

Överfylld

Vilken helg. Igår drog vi till Båstad ett gäng. Det här jävla åkandet, som pappa skulle sagt. Ja, det här jävla åkandet - det är underbart. Anna och Astrids familj har ett hus i Båstad, ett jävligt flott hus. Vi kom plats alla tio, eller om vi var fler. Båstad är ju en jävla stekarhåla, ett place för det fina folket. Jag tyckte genast om staden, och gick och hånade killar i rödbyxor och seglarskor tills folk stirrade på mina vita tänder. Jag har för den delen vita seglarskor, så jag kanske smälte in lite. Jag minns Karin tyckte jag var konstig som hade sådana, hon sa att det var så mycket "posh" över dem, att det liksom blev "o-Elin". Jag har alltid gillat dem, och idag gick jag runt barfota i stan, och folk höll på att tappa både haka och ögon.

Jag och Anna var ganska slitna efter gårdagen, jag tänkte mest gå och lägga mig. Vi gick ner till havet, det var verkligen en varm och härlig dag. Jag doppade mig nästan genast, dök och simmade under vattnet. Det gillar jag väldigt mycket, även fast jag är lite skraj för det. Jag gick aldrig ut så långt. Vi köpte färska räkor och makrill i en fiskevagn, sedan lite kött och grejer på ica. Astrid och Dino hade missat tåget, vi såg dem genom tågfönstret på Helsingborg C och trodde för ett tag att vi satt på helt fel ställe. Det var de som missade det med anledning av att de skulle hämta en bag in box... eller vad det var. Astrid hade varit ganska ledsen över det, men hon var glad när de kom fram. Eftersom jag och Anna var ganska sena så sket jag i att duscha överhuvudtaget, det kändes skönt för jag hade badat, och det finns fan ingen anledning att övergöra allt man ska göra här i livet. Det är bara jobbigt.

Jag tänkte inte dricka så mycket, egentligen (jag lovar), men Anna blandade en hel kanna med drink, och Dino hade en flaska mintuu i t-shirtärmen. Så vafan. Förlåt mamma, jag tog en cigg. Det skäms jag för som fan. Alla var så jävla piffiga förresten. Inget ont om det, men jag var ju kommen direkt från havet, och liksom inte alls i samma rougiga klass. Shit happens, jag var snygg ändå. Vi drog till ett ställe som heter "pepes", jag kom in trots att mitt legg gått ut, för Anna sa att minsann var med henne. I kön in bråkade några tjejer med oss, kallade mig lilla gumman - utan att jag ens gjort något. Jag kaxade absolut inte med dem, utan sa att de var snygga helt enkelt. Det var de väl också, men jag tänkte mig att vi kunde bli kompisar istället för att bråka. Vi hann aldrig så långt, för vi kom in ganska omgående. Och jag förstår om de blev sura, har ett svagt minne av att Anna och Astrid tryckte in oss alla tre före de dära bruttorna. Fare enough.

Det hela spårade sedan ur i att jag rökte ännu mer, motvilligt på något konstigt sätt. Sedan gav jag mig fan på att jag skulle hem. Blev följd till sängen och vaknade av att de andra kom hem vid halv fem. De hade då badat i havet, bastat och dansat häckarna av sig. Jag blev lite avis tror jag och skulle precis öppna fönstret - det var så jävla varmt, men då sa Anna att hon var allergisk mot gräset, så det fick vara. Vaknade åter vid halv nio, varmt som ett växthus. Gick ut i trädgården, åt några hallon, några smultron, några krusbär och satte mig sedan i en strandstol. Jon kom efter ett tag, han kunde inte heller sova i värmen. Vi satt och skojade tills hans s.k ragg kom. De hade något ouppklarat sen igår.
Gick upp och väckte Anna, det verkade svårt till en början, men till slut gick hon ganska raskt upp - jag blev mycket förvånad - men jag tror det hade att göra med att jag låtsades att klockan var ganska mycket.

Kommer ihåg när jag lurade min lillebror förra sommaren. Han hade skrivit en stor lapp i köket "väck mig senast 12.00". Jag passade på att ställa fram alla klockor till 12.00, fastän den egentligen var 8.30, sedan gick jag och bankade på hans dörr, lät lite lätt panikslagen och sa att klockan var skitmycket. Han rusade in i duschen skitsnabbt, kom upp och skulle precis stressa iväg. Då avslöjade jag hela grejen. Vet inte om han tyckte att det var skoj, men han gick åtminstone inte och la sig igen.

Det som sedan hände var att jag och Anna drog till ica, för vi var hungriga. Jag köpte en pucko, sedan gick vi och köpte kaffe och mandelscones. Kyrkogården där Annas farfar och farmor ligger var nära, så vi gick dit och tittade. Jag tycker det verkar himla tråkigt det där med att vara död, även om man köpt sin gravplats på 80-talet och den ligger i Båstad, nära havet. Det ser inte kul ut, även om det växer smultron vid gravstenen, eller rosor. Vad som helst.
Det blev kallt så vi gick tillbaka till huset. Satt mest och skrattade åt gårdagen i några timmar. Åt ganska äcklig mat på ett ganska dyrt ställe med en väldigt trevlig servitris. Blev trött, ingen ville bada med mig - så jag gick och la mig några timmar, Anna också. Dino låg i fosterställning i en alldeles för kort säng. Han är lång som en stolpe, och har så stora stortår att han måste ha 45-46 i skor.


Nu är jag skittrött. Såg ett par på tåget som verkligen är urtypen för att vi faller för det som är likt oss själva. En kille och en tjej vars hårfärg liksom smälte in i varandra, ögonen låg ytligt på något konstigt sätt - ja de såg likadana ut. Fast killen hade inga läppar, det hade tjejen. Det enda jag kunde tänka på var att jag visste exakt hur deras barn skulle se ut. Exakt. Så tråkigt förutsägande. Jag vill inte ha.

Nu är jag skittrött. Jag vet jag har skrivit det redan. Helgen kommer bli full av resor. Ska upp till Vänersborg och prova ut statistkläderna på fredag, det ska bli kul. Sen hem-hem. Vi får se hur det går.

Nu somnade jag.

Pk

Random är det bästa

Igår morse vaknade jag ganska tidigt. Anna och jag hade bestämt oss för att åka och bada i Helsingborg, eller Ven. Sedan hände det något. Det dök upp en bil på Hertz, till Göteborg. Vi tog den och drog dit istället. En snygg volvo v70, silver - inte för att jag bryr mig ett skit om det, men ändå. Vi drog igång musik och Anna visste inte ens hur man tog sig ut ur Lund först. Fast sen kom hon på det ganska omgående.
Det var härligt att vara fri på något sätt, mysigt att sitta brevid Anna när hon körde, dansa med i låtar sittandes och vinka till lastbilschaffissar. En chaufför satt med benet uppe vid ratten, jag tyckte att det såg lite oansvarigt ut, sedan slängde jag upp mina ben också. Anna sa att jag kanske skulle ta av mig skorna, men det gjorde jag inte. En lånad bil, 18000:- i självrisk. Nu jävlar kör vi var det enda jag tänkte, nu jävlar kör vi.
Och så gjorde vi det, körde. Stannade till på en konsumbutik i Ängelholm för att köpa iskaffe och frukt. Jag kollade lite på tidningar för barn, inte av intresse, nej - de stod framför mig i kassan. Framför mig stod även en lång och yrslig kille, Anna sa att han glodde på mig, och vad ska man säga - jag tittade definitivt inte tillbaka. En enda gång. Hade lust att fråga honom om han hade ätit glosoppa till lunch, fast jag gjorde inte det. Och det är nog tur att jag inte gör allt jag har lust med, det hade blivit på tok för roligt då. När jag och Anna stod vid bilen skulle han precis också åka (suprise), han gasade lite extra och höll ratten sådär med en hand -så som killar som nyss fått körkort gör, när de ska imponera. Jag var nära att spy, men jag lyckades hålla tillbaka.

Vi kom fram till Götet ganska sent. De få ragg vi haft däruppe hade visst tusen andra saker för sig, och tack för det tänkte jag ändå till slut - man måste ju förnya sig. Ut med det gamla, och in med det nya - eller hur det nu är alla gamla säger när de ska låta lite positiva och levnadsglada när något gått åt helvete. Landvetter var målet och Anna hittade inte. Jag fick agera kartläsare, det gick nog ganska bra till sist, men det var inte min förtjänst så värst mycket, det var alla skyltar med ett tydligt flygplan på. Väg 40 mot Landvetter, vi lämnade bilen och tänkte hyra en ny tillbaka till Lund. Det var pommesdyrt! 1400 spänn. Vi sket i det och tog flygbussen in till stan. Busschauffören var sur som fan, han hade nog inte fått sig något på ett tag, för han bråkade med varenda en av oss. Jag hade just tagit ut två hundalappar, varav jag lämnade över den ena till honom. Det satt två ingenonskinliga plastflikar på, sådana man har i skolan - när man ska märka ut viktiga sidor. Han verkade mycket bekymrad över detta, vred och vände hundralappen, kikade efter vattenmärkningen fyra gånger innan jag sa att jag nyss tagit ut den ifrån bankomaten. Han sa ingenting utan drog då försiktigt bort plastlapparna, kollade vattenmärkningen en sista gång och gav mig en biljett. Idiot.

Igår förresten så satte jag på "godmorgon Sverige". Denise Rydberg var där - Sveriges nya chic lit författare. Hon hade inte mycket vettigt att säga, förutom att det i dagens litterära Sverige inte går att skriva en bok med futtiga beskrivningar. Nej. Omöjligt. Man kan inte beskriva någon med jeans som "hon hade blå jeans", detta sade hon med stor inlevelse och ett intresse som verkligen verkade ödmjukt. Hon läste upp ett stycke i sin bok, eller om det var snubben i morgonsoffan som gjorde det, det spelar ingen roll, men det gick ungefär såhär: "X var glad över att hon valt cashmirtröjan med den stora kragen, leopardtrenchcoaten gjorde outfiten hel". Jag vet inte vad jag ska säga dig Denise. Hej, kanske jag skulle börja med. Sedan skulle jag fortsätta med att be dig sluta förgifta oss vanliga människor med din skit. Vi behöver inte din litteratur, vi vill inte veta hur stora snoppar karaktärerna i dina böcker har. Du är intressant 0%.
Denise fortsatte med att säga att hon älskade att läsa, bland annat Söderbergs böcker, och en massa annan djup litteratur. Då slog det mig att, visst - kanske läser hon bra böcker också (efter Marian Keyes), kanske stryker hon under några bra meningar, tittar på förorden, läser baksidan - och så tänkte jag - smart Denise. Du lyckas hålla huvudet ovanför ytan ett tag till, hade du inte flikat in med dessa kloka ord hade jag slängt ut tv:n (även om jag inte tror på dig).
Åh, jag var bara tvungen att få ur mig det. Jag har varit irriterad på det sedan igår morse.

Isabell mötte upp mig och Anna på centralen, hon skulle ner till Helsingborg, men han träffas en snabbis. Vi satte

oss utanför centralen, Anna var hela tiden oroad över all fågelskit, men vi satt ändå kvar och snackade. Haha, sedan sket en fågel på Annas ben. Det var roligt, men inte det roligaste som hände i Göteborg. Det roligaste kommer senare. Vi tryckte mackor på ett ställe vid saluhallen, sjukaste goda räkmackan. När jag var liten tyckte jag räkor var vidriga, ögonen liksom stirrade på mig, och jag kunde inte klara av den där bajssträngen de aldrig plockar bort. Majonäs fick mig att vilja spy. Men visst fan växer man upp. Jag också.
Strosade på avenyn, köpte kaffe och tittade på folk. Det är något som kan underhålla mig i timmar. Efter en ganska lång stund kommer han. Farbror-galen med släpande steg. Det är en ganska lång herre som kommer gåendes, eller snarare släpandes - utan att halta. Hans ansikte är inte uttryckslöst, men inte heller uttrycksfullt. Och håret, det var detta som fick mig att brista. Han var skallig som ett ägg längst upp på hjässan, som gamla trollkarlar, men på sidorna hade han hår. På ena sidan var det uppskattningsvis 30 cm, men på den andra svävade håret med i vinden med typ 50 cm. Det låter säker inte kul nu, men jag skrattade så att jag grät (man ska inte skratta åt andra, men jag kunde inte hålla tillbaka). Jag fotograferade honom, och märkte att han vänt huvudet mot mig. Det var obehagligt. Han var liksom som en demon som kom flytandes, obehaglig på många sätt. Jag fick en bild iallafall. Och smink i hela ansiktet som jag torkade av, och andra trodde nog att jag grät.

Liseberg, ett åk - Balder. Helvete vad jag älskar berg- och dalbanor. Jag tvingade Anna att sitta längst fram, det var flest folk där, men lätt värt det. Helt underbart.
Klockan var ganska mycket, så det fotades lite, bland annat blev det en bild när jag sitter vid en naken pojkstaty. Jag är inte pervers eller så, men jag bad Anna ta ett foto när jag satt och log, och drog i hans snopp. Det gjorde hon, och några andra också. Det var alltså inte bara jag som roades av min egen handling, det gjorde mitt hjärta litet lättare. Vet inte varför. Men det är ju det här med bekräftelsen.
Det var en kille precis i utgången till Liseberg som retade skiten ur mig. Han var som en av de där sommarponnyerna som på grund av ett dåligt missförstånd plötsligt får för sig att de är en häst. Han var för stor för sig själv. Fyfan.

Fick förresten ett samtal från optikern, fast denna gång ifrån just Göteborg. Anmälde mig på någon fånig tävling där när jag skulle prova ut linser. Och oj, jag är med i semifinalen tillsammans med tio andra heta brudar. Haha, där passar jag nog som ägget i hönan, eller kisset i toaletten. Men kul var det. Bekräftelse ni vet. Jag vill ha det, Denise Rudberg vill ha det, du vill ha det. Gud vill ha det.

Vi hittade ett tåg som gick hem till Lund 02.54, vi tog det och såg fram emot resan. Det gick bra, men de släckte aldrig lamporna i tåget, och snubben bakom mig snarkade hela natten. Dessutom hade jag inte med mig annat än ett sandigt badlakan till filt, det var inga problem, men hela jag blev sandig - och man hade kunnat skriva mitt namn på golvet på morgonen.

Har legat på balkongen nu, sovit på bänken ett tag. Är helt slut, ser helt slut ut. Känner mig helt slut. Båstad sen antagligen. Jag tror att mina 7:or kommer att rädda mig. Nu lät jag som en alkis, och det är det sista jag är. Anna tycker jag är tråkig som inte dricker till mat och sådant, för jag dricker bara för att bli full. Men jag kommer kanske över det också någon solig eller regnig dag. Vet vet. Gud kanske.

Pk

Pitch: Elin

Jag vet inte hur jag vaknade idag, men jag vet att det inte var av väckarklockan. Minns att jag såg på nyheterna att hon som hållts som gisslan i Darfur (eller vad det var) äntligen blivit fri. Jag har tänkt på henne många gånger och tyckt hemskt synd om henne, sex år höll de henne de små skitaporna. Tror att jag åt frukost, eller fan - det klart jag gjorde, jag ska sluta leka helt knarkad. Jag ÅT frukost, det var gröt med fetemjölk (den godaste mjölken) och äpple på. Sedan märkte jag att jag hade sjuk träningsvärk ifrån joggningen, och då log min lilla hjärna åt mig, och jag åt den. Axel frågade mig på MSN om jag var lycklig. Herregud var det enda jag tänkte, vilken innihelvetes, jävla korkad fråga på morgonen halv nio. Jag sa ja och gick ut i solen. Och jag menade det, alltså.

Linus sa att han trodde det var årets varmaste dag, kikade på termometern som var försvunnen och sa att man borde ha sådana i mobiltelefonerna nuförtiden. Det kanske man borde, men jag tycker inte det. Och jag tycker inte att vi borde ha en äcklig sodastreamer hemma heller. De som uppfinner sådana apparater kan dra åt helvete.

På ica finns det en kille som brukar titta på mig. Det tycker jag är skojigt. Jag har bott här i tre år, men det var först förra veckan han vågade prata med mig. Han frågade om jag färgat håret, ja sa jag, för ett halvår sedan. Då frågade han om jag klippt mig. Ja, sa jag, för tre månader sedan. Fast jag sa det på en skojigt sätt, och han tyckte det var kul, det märkte jag. Sedan sa jag att jag hade fått glasögon också, och då föll liksom allt på plats för honom. Han är en söt kille. Och trevlig. Det finns en annan huligan på den där ica-butiken, jag har en teori att han är ifrån samhall, för han är fantastiskt otrevlig (jag vet, jag sorterar in folk i fack, vilket jag inte själv vill att andra ska göra med mig). Men jag har sett honom motarbeta de andra, och han står alltid i vägen. Jag är lite skraj för honom, för han ler aldrig. Fast jag ler

inte mot honom heller. Då kanske han äter upp mig.

Jag läste lite Camus efter lunch. Fast "pesten" är lite tråkig och inte lika bra som "främlingen", så jag läste bara en sida, samtidigt som Linus höll mig sällskap med en förjävla tråkig ekonomibok. Fast han sa att det där med pi och så, och hur allt går till och ligger till, det blir roligt om man väl kommer in i det, liksom. Det trodde jag lite på, fast jag skulle inte komma in i det, för jag skulle använda böckerna som toapapper.

Jag tog foton igår och idag till projekt "löpsedelsjukan", ska lägga upp dem på fejjan sen. Det är totalt stört hur folk kan hålla på. Nu ska man gå ner 4 kilo på två veckor. Jag kom inte på något annat sätt att göra det på än att stoppa handen i munnen. Och låta den sitta där tills det var klart.

Anna och jag tänkte dra till Göteborg imorgon, sedan Stockholm, men det slutade i att vi nog drar till Helsingborg. Vi får se. Selma åkte till England idag, så jag och Anna var där och fikade. Hon hade ingen mjölk till kaffet, så vi körde vanlijvisp. Sjukt bra. När hon åkte hem från Tällberg hade det suttit en skitsnygg kille på tåget, i samma vagn. Hon hade suttit och glott på honom hela resan, funderat på om hon skulle lämna en lapp med nummer och så till honom. Hon gjorde det inte, för hon tyckte det var så mycket "sex and the city" över det. Jag tycker att det var synd att hon bangade. Istället tog hon ett urdåligt kort på killen, i spegelbilden som kom i Selmas fönster. Man kunde se att det var en människa, om man visste att det var en människa. Selma satte på jazz med Rigmor och Nils Landgren, jävligt soft.

Vi käftade en del idag, jag och Anna. Det var skoj. Vi lekte att vi var med barn också, och stoppade kuddar innanför tröjorna. Anna såg bäst ut, för min mage blev mest kantig på grund av kudden och mitt linne. Jag var allas irritationsmoment också, med kameran uppe i allas nyllen, men det skiter jag i - för pommes vad glada de blir när jag tar en bra bild av dem. När jag skulle gå och möta Cecilia så pratade jag och Anna om fångarna på fortet, de där små dvärgarna och hur bråttom alla alltid hade ut ur cellerna. Jag var urnervös när jag såg det, på den tiden när man var unge. Jag sa Fader Fora (jag vet inte hur det stavas), då garvade Anna som fan åt mig, det lät nog ganska konstigt med dialekten. Sen skrattade jag också, när hon härmade.

Cecilia hade jobbat hela dagen. Men var ändå peppad på hela synopsisgrejen.

Synopsispitchsynopsispitch...

Jag tog det ganska lugnt, har inte fått manusboken ännu, men Cecilia gav mig hennes nätbok från sitt USB. Det var ganska lätta uppgifter och jag blev klar ganska snart. Fast mitt är ju bara till en kortfilm, Cecilias till en långfilm. Jag ska hjälpa henne imorgon att skala av det som inte är relevant, det blev hon glad för. Det är kul med Cecilia, hon är snart 30, men fan vad jag gillar henne och hatar att jag jämt tänker på ålder. Hon är så jävla go.
Nina kom till Lund idag, vi skulle egentligen setts, men hon var sjukt trött. Imorgon är en annan dag.

Anna och jag käkade på restaurang på kvällen, sen gick vi till korren och såg en läskig film som var asdålig. Calista Flockhart var med som huvudrollinnehavare. Hon är fan alltid neurotiskt nervös. Och shit, så jävla benig. Hon har precis som Skahlman, one pose only. Och stora näsborrar som man kan stoppa köttbullar i.

Jag har vikt ihop alla mina kläder, trampat i ett tuggummi, övat gitarr och blivit förbannad för att det gick dåligt. Hittar inte capot och inte mitt ena favvoörhänge. Har lite abstinens efter att få sitta och klippa, men jag tror jag har glömt av alla program. Har fått typ musarm också. Victor har tappat bort sin klocka, och idag kikade han i soporna efter den. Jag är inte den enda som är virrig. Det känns bra. Det är en sak jag inte förstår, det är hur Plath kunde ta livet av sig när hon hade två barn. Det är konstigt. Och du Tranströmer, jag gillar dig och tycker synd om halva dig som inte funkar. Nu ska jag gå och skriva en pitch på mig själv.

Undrar hur den kommer se ut. Kanske får ringa bris och fråga.

Peace

PKPKPK

Pommes pompodori

Det är något jag måste berätta. Idag hände det, det jag inte trodde kunde hända i verkligheten - utan bara i mardrömmar. Jag stängde av min väckarklocka i sömnen. Alltså, det var sjukt coolt, för jag vaknade precis när jag satt med den i handen. Fantastisk upplevelse. För den delen så sket jag i jobbet idag, och sov tills jag blev väckt av Anki på Nimbus istället. Hon hade en tid där jag behövdes. Jag gillar Anki, och när jag slutar kommar jag att sakna Anki.

Idag hände det en annan sak som var otrolig. Jag tog på mig joggingskorna för första gången på ett bra tag, jag är så bitter över att jag inte är lika duktig som för tre år sedan, men jag har lovat mig själv och alla andra att sluta leva på gamla meriter. Det gör bara att jag skiter i alltihopa. Det är mycket underligt det där med att jogga, och att gå till gymmet. Jag hatar varenda jävla steg innan jag kommer iväg, snöra skorna, hitta en äcklig t-shirt, sätta på headsetet till musiken - jag avskyr det. Men så händer alltid något på vägen, när man tryckt igång musiken. Ingen kan slå mig nu, nu jävlar - och så kan jag springa (nästan) hur långt som helst. Jag älskar hur gamla damer med hundar, de brukar båda två vara något överviktiga - jag älskar hur de liksom blänger lite. Då tänker jag bara "fetkärring" (om de inte ler mot mig, för då ler jag tillbaka), sedan springer jag ännu fortare. Det om det.

Jag kollade på Noras gitarr idag, fan vad fin den är. Hon har en stor väska, och det finns många fack på den. Min gitarr är skitful och med äckliga nylonsträngar som gör mig galen. Sen är det där förbannade capot borta någonstanns i all röra också. Jag ska köpa en annan gitarr, och sätta ett klistermärke på.

Anna hade jobbat idag, men jag drog dit på eftermiddagen, Selma ringde från tåget - allt hade gått bra i Tällberg, men hon lät trött. Kungen har ju varit där, och Koffi också, så jag förstår henne. Idag sa Anna till mig att kungen och Silvia åkt bil nere i Ljungby, sedan hade de stannat en tjej och frågat efter närmaste matställe. Då frågade jag om de hade kronorna på sig, och de fina kläderna. Anna skrattade åt det, och det förstår jag. Kungen har säkert också en grå mjukisdräkt.

Försökte få Anna att busringa med mig, fast hon tycker inte att man kan göra det när man är 25 år. Sedan, när vi satt ute på gräsmattan utanför henne och drack kaffe, åt melon och bullar - passerade ett plan på himlen. Anna frågade mig vart jag trodde att det var på väg, då sa jag att man inte får undra sådant om man är över 24 år. Man får göra vad man vill när man är 24 år. Jag gillar att busringa, det kommer jag gilla tills jag dör. Det var varmt i solen, varmare än på länge. Anna berättade om en bok hon läste, om en tjej som var flickvän till en i "six pistols". Hon var schizofren och hade sedan hon föddes sagt att hon skulle dö innan hon blev 21. Sen blev hon blev mördad när hon var 20. Så kan det gå.

Karin är saknad som fan här hemma, och jag längtar till Stockholm och henne. Snart så. Ska hälsa på Helena då också, och Anna - och kanske några andra små svampar. Jag tycker att det är konstigt med många saker på jorden. Och att det finns en sak man kan vara säker på i helaste livet långt eller kort, och det är att man ska dö. Det känns läskigt att skriva det ens. För jag gillar inte tanken. Anna sa att om man har två barn som ska ha en frukt var varje dag, så kostar det 600:- i månaden. Det är dyrt med frukt.
Vi cyklade till Nova ett tag på kvällen. Det var kul, för vi sjöng lite samtidigt och Anna har börjat snacka lite på min dialekt, det känns kul och härligt gemensamt. Hon är rätt bra på det också. Jag kom på ett tecken för "pusskram" också; man korsar pek -och långfingret, först åt ett håll, sen åt det andra. Då har man gjort det, Anna gjorde det åt mig innan jag åkte hem. Victor och jag tog en promenad, och Linus var arg för att internetet la ner, det var jag också. Sedan ringde Isse och var arg på mig. Fast det sket jag i, och så la hon på.
Jag ska försöka stämma gitarrhelvetet innan jag lägger mig, men jag blir tokig på den mesiga känslan de där plastiga nylonstängarna ger mig. Erik har satt lappar på den så att jag ska veta vad som är vad, och så står det en annan sak på en lapp som jag inte minns, och inte heller orkar kolla.

Victor och jag gick till godisaffären, han skojade och sa att han skulle unna sig lite vidrig vardagslyx. Då bad jag honom hålla käfften, och han skrattade bara - det gjorde jag också. Vi pratade om hur många det är som flyttar ihop och ska skaffa fina livet redan nu. Jag mår dåligt när jag tänker på det, det räckte med att flytta isär en gång. Jag trivs sjukt bra ensam. Ja fyfan vad skönt det är. Jag och mina elva korrekillar. Vi mot världen.

Duvan utanför köksfönstret har fått sina barn nu, äggen har kläckts. De har långa halsar och hon sitter där på helspänn och låter. Hennes bakfjädrar rör sig samtidigt som hon får ur sig de där ljuden, det ser konstigt mekaniskt ut.

Det finns människor som tror, att om någon varit med om jobbiga saker, så är den personen ett vrak - forever and ever. Jag tycker sådana människor borde läsa psykologi A, eller sluta dra alla över en kam. Det blir tråkigt påfrestande. Kanske borde man hoppa ner i en plastpåse och aldrig titta fram igen.
Nu har jag saker att skriva, saker att prestera och det ger mig ingen prestationsångest, för prestationsångest är för sådana som tror att världen går under om det de gör inte är bra i andras ögon. Jag skriver för att jag skriver, och jag skriver för mig själv. Om andra kan läsa det och gilla det, då kan jag bara säga; pommes pompodori - ibland klickar det!

BBB - berest, beläst, belevad

Herregud. Idag har jag träffat på de jobbigaste människorna på väldigt länge. Nu talar jag inte om de gamla damerna eller farbröderna, nej. Blev inbokad på jobbet igår, jag trodde jag skulle jobba nästa vecka, men det var idag. När jag kom dit vid fyra var det ganska lugnt - jag var den enda som kommit dit, och satt där och snackade lite med dagpersonalen. En kille som heter Carl presenterade sig för mig, fast vi hälsade redan förra veckan. När jag sa det sa han bara "oj" - och jag sa att han kanske inte kände igen mig, för att det varit morgon förra gången. Kan ju vara det, fast det hoppas jag inte. Man ser ju inte lika bra ut på morgonen som på kvällen, men han hade säkert problem med ansiktsigenkänningen. Eller så bländade jag honom med min skönhet sist, kan ju ha varit det.

Tillbaka till det som sedan skedde. Det störtar in en lång brud med konstig hårfärg och konstiga, insjunkna kindben. Hennes näsa är dessutom för stor i profil, hon ser allmänt konstig ut alltså. Hon blir klart besviken när hon märker att hon inte ska gå med någon ordinare, utan med mig. Men det gör mig ingenting, för jag förstår henne. Inte det att jag är dålig att arbeta med, för jag är rolig att arbeta med - utan för att man märker på hennes sätt att vara att hon ska vara i centrum och gapa. Nu förklarar jag säkert konstigt, men det är sent. Det trillar in en medelålders kille sen också. Han är vidrig. Blekta slingor och bakåtslängt hår. Han fjantar sig som om vore han ett ungt kåtdjur. Skojar, lattjar, dricker vatten med sne mun, hoppar omkring, svär, gapar... Ja, han pissar revir och kör någon jävla parningsdans helt enkelt. Det ser jag direkt.

I bilen senare på kvällen säger den långa tjejen till mig att hennes chef sagt åt henne och slebbet att inte hålla på så på arbetstid, det var några av kollegorna som klagat. Och fan, jag förstår dem fullt och ständigt. Fast det sa jag inte, för hon skulle inte brytt sig i vilket fall. Hon var sjukt högljudd, jag fick huvudvärk. Jag kan inte förstå hur en del håller på, och varför. Jag tycker att de kunde gått hem och knullat huvudena av sig, så att vi andra slapp deras kåta spel på arbetstid.

Förresten, jag presenterade mig inte ens för slebbet, jag ignorerade honom med mening, och skrattade inte åt något av det han sa. Ha.

Visste alla att Birgitte Söndergaard är konstnär. Jag fick reda på det idag. Och jag som gått och trott att hon var en avdankad programledare, det klingar liksom "spårlöst..." i mitt huvud. Fast det klart, det är väl skitbra om hon kan måla över sin dunderkarriär i sin nya konstärsateljé. Mer konst åt folket. Och Sofie Fahrman är omdöpt till Sofie Skahlman.

Det finns ett symtom som heter RLS. Det står för "restless legs syndrom", och man ska kontakta sin läkare om man tror man lider av det. Jag ska ringa imorgon.

Förresten så arbetade det en kvinna som ursprungligen kom ifrån Skövde på jobbet idag, jag kände direkt att jag gillade henne - dialekten är allas fader. Vi ska hålla ihop i vått och torrt, vi västgöttar.

På tal om det jag skrev igår, om hångel. Jag skulle vilja hångla med mig själv. Fan vad intressant det hade varit. Jag är inte fjorton år, men jag får skriva om hångel ändå. Anna har berättat att det finns en tjej som bloggar om nagellack, hon har flera tusen. Sedan finns det en annan tjej som bloggar om sina frisyrer. Hennes favorit är en med en knut eller rosett. Jag tänker inte säga "get a life", men jag tänker det. Gah.

Anna och jag drack kaffe hos henne innan. Hon tvättade och jag tittade på. Eller nä, så var det inte - men det lät mysigt, eller hur. Jag köpte bullar på ica, och vi tittade på några tragiska saker på tv 5. Det hette "unga mammor" och Anna har följt det en del. Det var sjukt och äckligt, vidrigt, skabbigt och borde fan inte få visas. Puckomänniskor som kläcker barn, den ena han rökte inne framför barnen för att det var så kallt ute. Och den andra blev förbannad på sin kille för att det var hans tur att ge barnet ett namn (de hade ett sedan tidigare som mamman bestämt namn på). Hennes krav var att det skulle vara ett klassiskt danskt namn, och att det skulle passa med Sebastian (som den andra ungen hette), hennes val hade varit Simon, men hon sa att hon respekterade sin killes val. Han valde Lucas. Hon respekterade inte. Hennes familj gjorde inte heller det. I nästa avsnitt får vi veta hur det går.

Min tv är fylld med post-it lappar, och framför ligger böcker - men jag ska kanske röja imorgon så att jag kan titta på den lite oftare. Fast det är skönt att inte titta på tv. Inte ens Youkiko och Magnus är ju på tv nu i sommar, så jag kan vänta till hösten.

Utkasten i bloggen sparas automatiskt, det är smart.

Nu ska jag snart sova eller rita en grej på min t-shirt. Fast först ska jag avboka mig från jobbet imorgon. Jag pallar inte med dem. Det är inte alltid jag är så negativ, för jag gillar jobbet ibland. Om det inte vore så att alla skulle vara så innihelvetes tröga. Jag är så fruktansvärt överkvalificerad, ja - det måste vara det.

Klas Östergren, jag ska bli som du: BBB. Tack som fan för den förkortningen.

T S F



PKPKPKPKPKPPKPPPKPKPKKKK