hål i

Issues. Alla har någon. Antingen så dras man med dem hela livet, för att man inte törs höra efter hur de har det. För att man inte vill tala om dem, eller ens med dem. För att man skall intala sig själv att man är så jävla fulländad som person. Eller så tar man tag i dem, gullar litet med dem - så att de blir nöjda, och slår sig ner, i lugn och ro. Kanske kan det till och med vara så, att de flyttar hemifrån - ja, de lämnar en helt enkelt. På ett bra vis. Eller så förtränger man dem, så att de lämnar en för att man förminskar dem. Fast egentligen, så ligger de alltid kvar, hur små man än lyckas göra dem.

Det handlar inte om, att man skall ha haft en bajsig barndom. Att man skall vara ett krigsbarn, eller ett slaget barn. Förvisso har dessa personer, säkerligen en mängd fler issues, som kanske kan vara svårare att handskas med men, i det stora så tror jag att det generellt sett, funkar på samma vis - man måste se dem, och ta hand om dem. Jag har börjat klappa lite på mina, för att de ska veta att jag ser dem.

Funderar att börja skriva under täckmantel, så att min farmor inte ska kunna se att jag skriver "knulla" och andra fula saker. Skulle kunna heta "readhead". Det är ju både en filmlampa, och mitt hår. Sådär fyndigt dubbelt. Eller så får allt bara vara. Det blir inte mer än vad det blir. Min vän K tycker att jag ser emo ut på många av mina bilder. Jag kan fortfarande inte förstå, vad hon baserar det på. A sa att det verkar emo, att skriva vad man tänker. Men jag kan inte förstå, vad jag ska skriva om, om jag inte ska skriva vad jag tänker. Det är nog så, att jag inte ska tänka så mycket på vad andra tänker, om det jag säger eller skriver.

A berättade, att när hon lämnat R, så låg hon och grät i tre veckor. Jag undrade varför hon lämnade honom, om hon grät så mycket. Han ville gifta sig och inte låta henne plugga. Så det funkade liksom inte. Strax efter att de båda slutat gråta, skaffade han en ny tjej. De gifte sig, han köpte en bil till henne och lite andra saker (som jag inte vill säga) - de bor i en villa idag.
Jag minns att jag, säkert ett halvår efter att jag drog från A - grät som en unge när vi skiljdes åt, från någonting som liknade "fikor", och någon typ av "vi-är-vänner-fortfarande-åtminstone". Vet inte varför, men jag gjorde det. Då hade jag till och med skaffat en ny.


Dagens insikt (efter veckans tråkigaste inlägg): Människor är komplicerade. Oftast. Och; jag kanske borde blivit psykolog.