hon är sötfiken de andra egon med deg på huvudet

Det finns nog hur mycket människor som helst. Låter det bättre med "..hur många människor som helst.."? Jag vet inte men jag tänkte på det när jag skrev det. Kanske tror någon att jag inte tänker innan jag skriver. Det gör jag. Men det gör mig inte långsamt dum och fånigt seg. Vissa tar sig själva på alldeles för stort allvar. En person jag känner skriver två sidor, tar bort en och en halv - skriver två till tar bort... ja, ungefär så. "Det måste bli perfekt, jag har sådana höga ambitioner med mitt skrivande...". Jag undrar inte varför personen inte kommit någonstans på det personen skrivit. Jag tycker inte om att gå en promenad som innebär att man går och går och går, för att sedan vända. Det ger mig inte ångest, men jag tycket inte om känslan, utan känner att jag likaväl kan gå hem igen efter bara en liten sväng. Kanske behöver jag inte ens gå ut om det ska vara så. Ett ord är ett ord, så länge man inte använder samma ord i samma konstruktioner om och om igen, då kan man bygga omöjligt fina saker. Idag såg jag en kille och en tjej på ett fik. Han pussade på henne hon väjde sig mest undan och talade samtidigt. Jag förstår inte den där otakten, vart kommer den ifrån? Är det så svårt att vara tillsammans med någon, att man till slut ska göra allt i olika takter, eller vad beror sådant på. Kanske hade han ätit lök, jag kan inte vara säker på saken - för trots att de satt brevid mig och Iris så lade jag inte märke till detta. Sedan kom det barn in på caféet som var franskt. En liten unge kutade omkring i en röd overall. Det var faktiskt en ovanligt ful unge. Ett litet, litet huvud och den där gigantiska kroppen, tack vara overallen - hoppas jag. Huvudet var blekt och håret så genomskinligt trist som svenska barns hår oftast är. Ibland kanske det är fint, ja det är det. Men som sagt, just den här ungen var ful, blek och gav mig en lustig blick när jag och Iris gått ut ifrån stället. Ungen tryckte sig mot glasdörren. Jag blänge, och jag tror det var en sådan blick jag fick tillbaka. Det gjorde mig glad. Inte för att jag tycker om sådana blickar, men jag kände att vi förstod varandra. Ful men smart, sådant fungerar också ibland. Jag måste sluta haka upp mig på detaljer. Det är ett problem jag har. Någon sa åt mig att jag skulle titta på helheten, jag försöker och försöker men kan bara se delar i delar och aldrig något fullständigt.


Det är Göteborg och snart vår tror jag. Igår såg jag rhododendronknoppar, sälar och pingviner. Det är synd om djuren som ska behöva sitta inne för att vi ska titta på dem. För att inte tala om fåglarna, sådan potential de har att röra sig fritt - och så ska de låsas in och vingarna ska klippas av. Människor är vidriga. Det är alldeles för sant. Jag undrar ofta varför, men jag kan inte något komma på. En del tror att det var bättre förr, och kanske var det också så. Då var man tvungen att hjälpa varandra, eller var man inte det? Finns det inte längre tid att tänka på andra, även om andra inte behöver vara ens närmsta vän? Jag undrar verkligen varför alla är sådana stora, feta, vidriga egon. Är det inne att vara egotrippad, eller har människor blivit så av ren bekvämlighet? Eller har folk slutat tänka och födas utan empati? Jag förstår inte. Jag kanske valt fel bransch för att förvänta mig sympati och värme. Det gör mig ledsen. Det är konstigt att tänka att jag själv var annorlunda innan allt detta, men det var jag. Nu är allt slutet och stängt, släpper man på något blir man uppäten. Jag köpte en pomelo och ett brännvinsbröd förut. Han i kassan visste inte om det var gott, men de två damerna bakom mig sa att de kommit till bageriet enbart för att köpa just det brödet. Vi ska göra varma mackor på det senare.

Handlar allt om att söka sig vidare? Eller att förstå saker och ting? På min kamera har jag fina bilder, men jag har inte med mig den, och den andra har inget batteri. Jag kan inte ta några fina foton av Göteborg. Göteborg är en fin stad. Jag vilar mig litet nu.

Emaj9 eller E9maj

Jag vet inte men idag satte jag det. Vad vackert det lät! Det är fånigt men jag tycks alltid vara så alldeles nära att missa bussen och idag har jag druckit alldeles för mycket kaffe än vad som är hälsosamt för kroppen. Mats har sagt att Bruno K. Öijer dricker 2 liter kaffe på raken och att han stannar uppe till fem om mornarna, eller så steg han upp fem på eftermiddagen. Jag minns inte riktigt hur det var, jag vet bara att han arbetade nattetid och det lät hemskt mysigt. Nu borde jag skriva ansökningar till Göteborg. Jag gjorde det innan, skrev en filmidé på två A4-sidor och såg nu att det skulle vara på max 1/2 A4:a-sida. Så, det är väl bara att korta ner. Jag ska göra detsamma med Cecilias synopsis, jag tycker mycket om den typen av göra. Vet inte varför. Det sägs att fluortabletter är bra för tänderna, att det liksom kan läka små hål. Jag tror att det är sant. Jag är uppe alldeles för sent på natten och igår lade jag mig i tid men somnade ändå sent. Så stängde jag av väckarklockan sex gånger och försov mig just därför. Det är nog redan här det börjar, det där med bussen. Att jag missar den, kommer för sent, talar osammanhängande och verkar odrägligt dum. Det är konstigt, men jag har verkligen ingen lust att visa vem jag är, för människor som tror att de vet exakt vem jag är - när de inte ens känner mig, det minsta. Det är obehagligt. Värre än en skräckfilm eller något annat läskigt. Jag vill ha pesto.



Nu väntar jag lite grand. På att jag ska få tillbaka vettet och gå till sängs. Sedan, oj så gammaldags jag håller på att skriva. Det är någon knäpp jag fått. Inget värre än så. Skrev mitt CV innan, jag blev imponerad över mig själv. Jante åt helvete.

Puss

va

Jag är världens klantigaste människa. Det ligger två DV-band i min hylla och arton i min låda. Lådan är stängd och på banden finns material. Bilder och bilder och bilder och dåligt ljud. Och min jordglob lyser om jag tänder den och på den finns jorden avbildad. Sverige är ett litet och avlångt land. Hur ska man veta om något finns på riktigt och hur ska man veta vad man är sugen på egentligen. Är det ost eller paprika? Paprika, ost?


Är det god natt eller godnatt?

ett peppermint på min tunga

Lustigt det där med tuggummin, undrar om de smakat ungefär likadant sedan de uppfanns, och glass - var det godare förr i tiden? Jag hade en glassmaskin en gång, den fungerade inte. Så läste jag en bok, som inte var bra. Och jag köpte en locktång, som inte kunde locka mitt hår. Min syster tror att mamma är hemma hos henne och flyttar på saker. Det tror jag också, för jag tror att jag såg henne när jag var där. Hon tror att hon är galen. Det vet jag att hon inte är. Jag undrar vart allt tog vägen, det brukar jag undra. Är allt så okej och bra och fint. Det virtuella minnet på min dator är för litet. Det är ett jävla tjat ifrån de som jag inte vill tala med. Ibland är det bara feltolkningar och felsägningar hela dagarna. Tänk om man kunde bli av med de där meningarna som någon byggt ihop och som så många ska säga. Det blir så opersonligt att jag tror jag kräks. Tänk om han kunde sluta följa efter mig, och tänk om de kunde se att jag står här nätt och jämnt. Inte mer än så. Ibland undrar jag varför jag tog bort blocken jag hade på dig, på min msn. Kan ju inte bara sätta dit den nu, mitt i ett samtal. Eller? Jag tror att jag ska göra det.


Nu.

bonjour det är morgon

Va. Tänk om man skulle bli kär en glassgubbeskylten. Det tänkte jag på igår då jag äntrade Svalöv. Det går bra att åka tåg, Iris var med - hon sov över. Kanske är det så att man blir litet lugnare av att sitta i en vagn och bara stirra. Jag missbedömde tiden i onsdags. Hade faktiskt träningsvärk efter den promenaden. Min dator laggar varje gång jag sätter i en DVD, jag kan inte se på film! Idag kan jag verkligen inte ens skriva om något som ens skulle vara i närheten av att intressera. Så, jag kom på just i detta nu att jag ska skriva om någon person. Någon sa till mig, det var ett tag sedan. Att Ebba von Sydow i en intervju talat om att hon ansåg sig höra till arbetarklassen. "Jaaa, mina föräldrar arbetate mycket, mycket då jag var liten. De var läkare. Så, då måste ju jag höra till arbetarklassen". Ungefär så. Hon är säkert snäll och jag tycker verkligen att hon har snygga kläder. Det är dock ganska tragiskt. Jag tror att det är Ebba, Sofie Fahrman och den där nya bruttan, "blondinbella" - som liksom uttalar sig och ska leda oss andra vilsna själar genom shoppingdjungeln. Detta finner jag mycket tragiskt! Men, jag undrar verkligen, hur de kan vara så blonda alla tre. De måste använda silverschampo. Det gör ju jag också, men det hjälper inte så mycket.



Iförrgår träffade jag på en mycket konstig människa. Iris var med. Vi skulle ta bussen hem. Han kom gåendes och sjöng, först på engelska, ungefär som om en tondöv person ska försöka sjunga reggie. Ja, det lät för jävligt. Texten då? Den hade han allra troligast själv hittat på. Han sjöng om hur bra han var, han var den heligaste, sedan sjöng han om Israel och bomber. "Don't kill the people". Ingenting säger jag om budskapet, men själva uppenbarelsen av honom. Texten gick senare över till svenska, här följer en line "...aa jag känner mig så tung minst 500 kilo jag känner mig som om jag vore en gubbe minst 80 år jag sitter och super på soffan ingen serverar mig längre varför kan jag inte glädja mig med andra längre åå..." osv. Sedan talade han i luften, för bussen var sen och detta tycktes reta honom. Han sa att om det inte funnits kameror på bussarna, då hade han lappat till chauffören. Det dummaste av allt var att jag inte kunde hålla mig för skratt. Han sjöng verkligen skitfult. Givetvis var han en sådan person som sökte minsta lilla bekräftelse, när han såg att jag började skratta så kom han närmre, sedan gick det inte att skaka av sig honom. Efter ett tag kom en annan buss, som han och alla andra rusade på. Det konstigaste av allt var nog att då jag och Iris klivit av vår buss, då ser vi en gestalt komma rusandes. Det var han. Ännu konstigare - igår gick jag hem, då kom han gåendes på samma ställe. Jag blev skiträdd, och vände mig om. Det gjorde han också. Då blev jag ytterligare lite mer rädd. Men han följde inte efter. Det finns mycket konstigt folk i Malmö.


Hade ljuset varit trevligare idag, och jag litet piggare - då hade jag gått ut för att fotografera. Men det är inte så kul nu, när det bara är dis. Iris ska fota mig nästa vecka, det ska bli intressant och roligt. Hon är mycket duktig. Ännu vet jag inte om jag åker till Umeå då. Det känns lite konstigt. Jag har börjat teckna min bror igen. Han hade det underbaraste änglahåret då han var pojke. Han är verkligen tacksam att sätta på papper.


Igår var jag helt otroligt sugen på att ringa till mamma. Nästan tog jag upp telefonen innan min hjärna kopplade samman två eller tre trådar som fallit isär. Det är kontigt det där med huvudet. I förrgår fick jag säkert fyra deja vu upplevelser. Och jag kan nästan med säkerhet säga att de stämde. Men så har ju någon sagt att de inte existerar, utan att det är ett påhitt av hjärnan. Isåfall tycker jag att hjärnan har ganska bra fantasti, men dålig humor. Det finns det för den delen många som har. Är det inte underligt, att det finns så många olika saker som människor skrattar åt. Jag skrattar alltid då jag inte får eller ska, eller i mycket olämpliga situationer. Till exempel hos tandläkaren. Där ligger man så med öppen mun, och har en stor tandläkare rivandes i munnen. Ofta kurrar deras magar, om man fått en tid innan lunch. När jag var liten brukade jag kika dem i ögonen, min tandläkare hette Magnus. Vi fick aldrig ögonkontakt. Åtminstone inte i tandläkarstolen. Hans mage kurrade ofta och han gav mig inte bedövning förrän jag var 18 år, och gjorde mitt sista tandläkarbesök. Varför Mange? Självklart har jag en extrem tandläkarskräck, eller inte skräck - men jag vet ju hur ont det gjort tidigare. Jag tror att borren och slipmaskinen på min ondaste tand var värst. Det ilade och stack. Kanske har Magnus härdat mig, i sådant fall så tackar jag honom ödmjukast här och nu.



Jag ska läsa ryska nu, det ska bli kul. Egentligen vill jag börja med franska, men så sökte jag ingen sådan kurs, för jag tror inte att jag hunnit med. Eller kanske ens klarat av den. Fånigt tycker jag, med alla de man ska stöta på, hur många som ska vara kompletta mongon. Det är jobbigt att se på, när man inte kan samtala utan att bara vara fullkomliga egoister. Är det inte mig det är fel på då? Nej, det är inte det. Jag vet! Jag låter som den drygaste människan som vandrar i ett par lågskor, och jag skriver också alldeles för ofta om frustrationen som ligger i att inte ha alla omkring mig längre. Nu slutar jag med det där tjatet. Det finns otroligt många som jag älskar runtomkring mig just nu. Kanske är det den känslan, som inte får vara ifred från alla de andra. Så är det säkert. Hursomhelst, jag är väldigt glad över att mitt hår åter börjar bli långt.




Kan man säga bonjour på morgonen? Hoppas inte det. Då har jag skrivit fel, och jag gillar det!

pics

erm

Jag ska stänga ner här. Det är inte bra! Idag är jag helt väck. Övertrött. Redigeringen går knappt framåt, ljudfilerna är i oordning, synken funkar bara delvis, och scener från tre P2-kort verkar vara borta. Yes. Och så gick det bra för mig. Jag hatar teknik. Förut skickade någon en låt till mig som jag lyssnade på då jag var liten. Min mamma sa alltid att man skulle vara som man var. Kalabaliken sover på mitt huvud, jag kan inte röra mig härinne! Och nej, det är inte något jag inbillar mig, det är åtta kartonger som trängs med mig och allt annat här inne, på 8 kvm. Kanske inte så konstigt att jag känner mig en aning instängd. Hålan och inte en kärft är här. Bara jag och Adams. Helt stört. Några ska nog festa ikväll, för jag såg faktiskt tre andra, med varsin systemetkasse. Det är konstigt, hur man kan vantrivas så, bara för att det är så mörkt och litet. Eller, är det det? Nu ska jag vara tyst och sätta mig i fönstret lite. Jag vill bara säga en sak till; Arja! Tack som fan för att jag kom att tänka på dig innan! "..jag vill tacka livet, som gett mig så mycket.." och mumindialekt, du skulle bara veta hur väl det passade när jag fick ett oskyldigt ryck emot red.rum förut.


Yeah.