dina tänder är stora damen

Jag tycker inte om att handla i billiga butiker, det drar folk som inte verkar veta hur man liksom beter sig rent socialt. Javisst, det verkar som om jag är nedsänd ifrån himmelen när jag säger det, eller liksom som om jag tror att jag är det. Det tror jag inte, men jag ska berätta för er om kalabaliken på netto ändå. När jag kom in i butiken var det mycket folk, det är det alltid - tro mig eller ej. En tjej håller på och sopar golvet med en gigantisk sopborste, swisch, swisch säger det när alla små riskorn och annat samlas upp i en lång rad. Alla avocados har ruttnat. Jag tar det jag ska ha och ställer mig i kön, som slingrar sig genom hela butiken (nästan, ja jag överdriver lite). Några meter framför mig står en liten kvinna med mycket fett hår, hon har page och lugg. Hon råkar gå in i någon och skrattar högt, jag märker redan då att hon är lite neurotisk. Framför mig står en äldre mor och hennes dotter, det är åtminstone vad jag tror, för de talade till varandra på det sättet, och var mycket lika. Dottern, som säkert var 35 stod med en sandwich i handen, hon tryckte i sig den i kön. Det tyckte jag var konstigt. Lite som att hon hade någon form av regression såhär i den långa matkön, tillsammans med lilla mami. De gjorde mig litet nervös. När jag nästan var framme vid kassan kom det in en dam med rullator, hon hade en stor basket och hennes trut var wide open. Hon visade liksom hela paketet av tänder, och med läppstiftet hon hade på sig - ja, då såg hon rent ut sagt skräckinjagande ut. Phu. Tacka fan för att man ens kom ut därifrån. Han i kassan såg till råga på allt ut som en seriefigur, och kanske någon jag skulle velat ha med i en film. Fast jag kände att läget var fel att fråga. Kön bakom mig måste gjort även honom stressad.


Det är en sak jag måste göra. Jag vet inte riktigt vad, men jag vet att det är något. Förut köpte jag havredryck, de säger att det är bra för kroppen. IDag steg jag upp för att sedan gå och lägga mig igen. Det finns inget skönare än att ligga på sängen med uppdragen rullgardin, så värmer solen så skönt. Jag tror att det är vår här snart, min syster säger att det är kallt i Stockholm. Min pappa sa senaste gången vi talades vid att jag skulle tänka på det han sagt, om den sista idioten. Då sa jag att jag tänkte på det nästan varje dag, och det är faktiskt sant. Min pappa säger många saker, de flesta glömmer man snabbt, men vissa kommer jag nog alltid komma ihåg. Nu går solen snart ner. Cecile kommer hit. Jag tror att jag hinner fota lite innan dess. Eller så gör jag något annat. Brevet är skickat nu. Jag kan andas ut. Tvingade postkillen, som antingen var allmänt nervös, eller tyckte att jag var konstig - att stämpla hela brevet fullt, så att det verkligen framgår att jag skickade det idag. Han verkade för övrigt lite nervös i själen, så kanske var det inte jag. Nu måste jag låtsasstäda (slänga in allt som ligger på golvet i garderoben), så att min renliga självbild kan upprätthållas.

söndag är en dag han äter purjo på en bänk

Det är väldigt märkligt tycker jag, hur man kan vakna och vara på ett odrägligt humör, när man inte ens liksom stigit upp och fått en anledning till det. Det är nog först nu som det börjar likna något här. Försökte rätta till alla tankar och sluta släppa associationerna fria. Det funkade efter ett tag. Så gick jag ut och satte mig och skrev på ansökan. Det är mindre än två dagar kvar tills allt ska vara klar. Men jag löser det imorgon. Det är skönt med lite tid, då behöver man inte arbeta lika länge, för det hinner man inte. Så, imorgon. Utanför ica satt en man på en bänk. I en påse hade han en purjolök. När jag kom stoppade han försiktigt ner den, så tuggade han i sig det yttersta, några gröna blad. Det var konstigt. Han måste varit hungrig. Jag tänkte bjuda honom på en cigg, men när jag kom ut var han borta. Han kanske inte ens rökte, så det var säkert meningslöst. Nu ringer min syrra. Så är det med det.

jag tror att han vill ha mig

Det är något med morgnarna, där jag vaknar av att solen skiner in genom rullgardinen. Jag brukar alltid veva upp den lite, så att jag ska märka solen, om den är där när jag vaknar. Det var den inte idag. Igår, en promenad vid havet med Cecile. Morgonen solig men kall, eftermiddagen rå och grå. Men, luften gör en pigg. Vi promenerade på stranden. Hennes bror är sjuk. Hennes pojkvän också. Lite på liknande sätt. Jag tror att jag och hon är friska. Kanske de enda på jorden.

Idag. Jag tror att jag blivit tokig. Mario fastnade i hålan. Jag var ute och gick förbi Hedmanska. Så hamnade jag på scenen där. Ibland styr man livet på ett märkligt sätt. Lite som om man gör det som är bäst för en, även fast man inte vill. Så gick jag till butiken efteråt, killen som alltid kallar mig arab stod i kassan. Han undrade vad jag skulle köpa. Godis sa jag. Då tittade han bara på mig, så sa han "det är inte bra för dig, nej köp inte det. Du kommer bli fet". Han gestikulerade och såg äcklad ut. Själv blev jag lite snopen, och undrade om han ville sälja något, eller om han ville att jag skulle gå. Egentligen tror jag att jag tog lite illa upp, men så tänkte jag att det säkert är hans sätt att ragga. Ja, så måste det ha varit. Jag sa aldrig åt honom att det inte funkade, inte ens när han undrade vad jag gjorde på fritiden. Och så frågade han mig om jag var arab, igen - eller om jag hängde med mycket araber - detta bara för att jag sa "huh" istället för "va" när han frågade något, ("huh" betyder "va" på arabiska, enligt honom) jag fortfarande inte vet. Han är underlig, men det är roligt med underliga människor - så länge de är det med ett gediget intresse och i försök att nå fram. Sedan skulle vi nog inte funka ihop i vilket fall. Jag tycker att han har underliga tänder.

Det är jag och detaljerna. Detaljerna gör mig. Kanske är jag en detalj i ett större sammanhang? Men jag tar inte bilder på mig själv när jag poserar eller provar saker. Jag tar andra bilder. Många tror säkert att jag är dryg. Jag skulle snarare säga att jag är sparsmakad. Jag vet inte riktigt vad jag menar med det. Jag är törstig. Jag gick vidare på DI.


Hejdå.

fuck off porr favor

Det ska mycket till innan jag blir förbannad. Det har jag märkt idag. Jag har också märkt vilket dåligt exemplar jag är av mig själv när jag är förbannad. Mungiporna åker ner så att jag ser alldeles hemskt ut. Josephiné sa åt mig att dra upp dem idag. Jag försökte, men lyckades inte så bra. Hur mycket ska man behöva försöka, och ska man försöka bara för att man borde, för andras skull? Jag blir så trött på mänskligheten. Är vi så ynkliga att vi inte ens kan tåla att val vi gör i våra liv, kommer att förändras - ibland åt håll man inte själv vill, eller åt ändar som är de mest passande för en. Är det bara jag här i egen hög person, som förstått att vi inte kan vara nöjda ett helt liv, med ett val vi gjort för ett år sedan, eller två år sedan, eller igår. Jag låter så fantastisk pretentiös nu, det både hör jag och vet om. Ibland kanske man får göra det, jag försöker bara tala i så mycket klarspråk jag bara kan. Det är svårt med klarspråk. Det som är klart för mig är det kanske inte för dig där, eller dig. Varför blir jag blyg inför den eller dig, och varför kan inte jag styra mina drömmar? Det är en märklig tid nu. Ibland tror jag att jag kommer att bli tokig. Igår ringde jag mamma i tankarna, sedan tänkte jag ringa mina systrar, för att kolla av att allt är ett skämt. Men så kom jag fram till, någonstanns att jag visste att allt stämmer. Ingenting är på skoj här. Eller så är allt ett skämt. En del skämt är ju dåliga, det vet väl alla.

Idag har jag fått mycket skäll. Eller skäll är kanske att ta i. Jag har varit otydlig, ibland är jag det. Tänker för mig själv i huvudet och får för mig att alla förstår och vet. Det där lät underligt och jag funderar på att ta lite luft nu. Jag är törstig. Törst är ett behov. Det är många andra saker också. Längtan, jag undrar om det är ett behov, eller om det är något som bara kommer för att man saknar något. Jag trodde att jag skulle få barn någon gång, och att min mor skulle få passa dem och skratta. Man måste lära sig att tänka om, välja om och anpassa sig till alla saker som kommer och går. Annars kan man lika gärna strunta i att tänka och leva överhuvutaget. Då kommer man bara bli ledsen tror jag. Jag har träffat alldeles för många ledsna människor det senaste. En av dem är jag själv.

Sju frusna tår och elva nötter

Linde säger att allt kommer i vågor. Jag tror att han har rätt. Det har han i mycket han säger. Vågor, lite som i skvalp som lätt faller över och blir stora plask. Jag fotade förra veckan, det blåste. Jag är mycket rädd för vatten, speciellt då det är vågigt. Men jag ska sluta tänka så mycket på tsunamin, för sådana har vi ju inte i Sverige. Tack gode gud för att du gjorde att jag tycker om att försova mig! Nu blir nor Linde glad, jag brukar inte tala till gud på det sättet. Han har byggt två bönepallar, en åt sig själv och en åt Elise. Jag tyckte mycket om dem! De är fullkomliga och alldeles bekväma. Det är så pass att jag ska be honom ordna en åt mig också. Jag kan tänka mig att de fungerar ypperligt till att sitta på då man ska måla, eller tänka. Det var hemskt tycker jag vad jag ska överdriva i mitt språk idag, som om vore jag en fin liten dam som aldrig sagt ett könord. Kanske beror detta på att jag är just i denna natt direkt hemkommen från en inspelning, kall och jävlig - och det var längesedan jag sa så många könsord som jag gjort ikväll. Det var helt enkelt för kallt för att trasa runt i håliga converse.
Ibland när jag tänker på människor så tappar jag allt hopp, ibland när jag träffar människor så får jag det tillbaka. Fast oftast inte. Tänk om man kunde alla språk, då skulle man ha roligt. Jag köpte ingefärskarameller innan, det gjorde Felix också. Mats flängde mest omkring och letade efter ett backammon. Jag har ännu inte förstått varför. Cecile är tillbaka i Sverige, solen skiner snart och kommer ge mig fräknar på näsan, och ja - det var någon jävel som sa att våren är påväg. Men det vettefan om jag tror på.


Ciao!