Idag låg den stora fisken död i akvariet. Han hade levt länge och börjat murkna i ansiktet, och litet på fenorna. Under hela veckan har jag undrat, vad det varit som luktat så vidrigt därinne. Eftersom L bor där nu, och doften påminde en aning om hur det luktar då hon fiser, så tänkte jag att det måste ha varit det. Likheten var nämligen slående. Det var M som gjorde upptäckten. Jag fick en äcklig tanke, om man skulle varit tvungen att äta upp fisken. Håva upp honom ur akvariet, och steka honom på bägge sidor. Nu är han nedspolad i toaletten, och kommer aldrig mer tillbaka.
Min arbetsdag har gått ut på att klippa färdigt en film. Det tog uppskattningsvis 25 minuter. Eftersom jag klipper på syrrans rum så behöver jag inte ens göra iordning mig, eller klä mig i något vettigt - för att gå till arbetet. Det känns ganska lyxigt. Och jag tycker att jag som kollega, börjar bli en aning mer uthärdlig. Dock har vi ännu inte (jag och jag alltså) kommit till det stadiet, där vi kan ge varandra komplimanger. Men, jag tror att vi gör det snart.
Var på DI förut. Lämnade igen en blipp. Snackade med E, så kom en kvinna in i arbetsrummet där vi satt. Jag tror att hon är hans lärarinna. Vi talade om kärlek, och lärarinnan ville vara med. Hon sa många kloka saker. Och E flikade in med, att man endast kan känna förälskelse 7 år i rad. Sedan går den bort. Då sa lärarinnan, att det är då det blir en djupare relation. Kanske det som kallas kärlek. Men jag kan inte låta bli att tänka, att det är då det blir en tvångstanke, man vill väl inte bara slänga bort 7 år, för att ingenting längre känns. Men så inser jag också, att hon måste ha rätt någonstans. Hon var så glad och livfull och avslutade med att säga, att om vi inte skulle tänka på kärlek, så skulle vi tänka på döden - och kärleken finns alltid, alltid omkring oss. Tydligen hela tiden. Vi får se, kanske är det någonting jag kommer att tro på, om några år eller så.
