Eller, nä jag skojade. Vet inte varför jag är så opeppad.
Det är så förbannat varmt på mitt rum och mitt rum är så litet. Nu ringde Alvarez, hon vill att jag ska komma på fest. Jag har ont i huvudet. Men kanske ska gå dit iallafall. Eller nja. Jag vet inte. Imorgon ska jag städa mitt rum i Lund. Det ska bli sjukt skönt att få det gjort. Men först ska jag läsa in en dikt till myspace. Om jag har något liv?
Nej, visste du inte det
redan?
ha-ha
pk
fredag 29 augusti 2008
tisdag 26 augusti 2008
när man är trött i hjärnan och kan peka vart
Ibland är man trött för att man sovit dåligt. Ibland är man trött för att man pratat för mycket eller umgåtts för mycket. Ibland är man trött av olika anledningar. Idag är jag, just det - trött. Men inte precis av trötthet, eller jo - det också. Men mest på grund av andra saker. Det är svårt med människor. Behöver jag säga mer?
Det är bra, åtminstone bra att jag diskvalificerat en sak ur mitt liv. Jag säger inte vad, men det har två ben två armar och heter saker som "Sven", "Sten" och så vidare.
Mitt virtuella minne i datorn är för lågt, jag har aldrig förstått mig på det där. Vadå. Diskrensning, vad är det? Vad är politik och varför ska jag inte äta vad jag vill. Om jag skulle tänka på alla de sakerna samtidigt, och allt annat jag har i huvudet - då skulle det bli kortslutning. Bergis. Man måste sålla och välja, men det förstår inte alla. En del av de "inte alla" blir mycket jobbiga människor för andra människor.
Idag ringde jag adressändring. Han som svarade kan dra åt helvete. Han var mycket otrevlig och retade upp mig. Hade jag inte lagt på, då hade jag sagt det till honom. Ägh. Jag blir tokig på sådana människor. Kanske borde jag klippa mig, håret är ju bara en sak på huvudet. Jag tänker kanske rött. Alvarez sa att jag var lik Scarlett Johansson med den just den färgen. Borde kanske satsa. Fast det klart. Jag är ju jag, och ingen annan. Men jag tror att jag ska komma ihåg det.
Idag gick vi igenom en filmuppgift. Ska göra en kortfilm, som ska spelas in imorgon. Vi ska gestalta ett ordspråk. Efter mycket hetska diskussioner, några hundratals dumförklaringar och 9 timmar senare, så har vi nu en idé. Den ser fin ut och jag tror på fotot. Jag och Mats ska vara skådisar, men vi får ta de foton vi kan. Blir nog en givande övning, vi ska använda både glide-camen och en jävla massa lampor. Jag är lite noggrann så jag har tänkt på färgkombination mellan mig, Mats och lägenheten. Hoppas att det ska bli lika bra som den förra uppgiften. Det blir det säkert. Kul att få skådespela, det är nog det roligaste, efter att bestämma foto, vinkel och skärpa. Jag gillar att bestämma. Men det gör alla. Inget konstigt med det. Jag har varit på ett mycket oangenämnt humör de senaste dagarna. Tror att det är min uteblivna joggning som satt sina spår. Eller att jag inte gått till gymmet på ett tag. Men annars har jag skött mig bra, jag äter mycket sallad och grönsaker, fast jag dricker förstås för mycket kaffe. Men det får man göra. Jag ska sitta och vänta ut mig själv nu. Sitta och vänta på bättre tider. Kanske kommer inspirationen också tillbaka då. För den har dragit för ett tag.
Inspelningarna går sådär. Men vad i helvete. Allt kan inte gå alltid.
Så är livet och jag kan peka nu med ett enda finger, eller hela handen - exakt vart jag är trött
i hjärnan.
PKPKPKPKPKPK
Det är bra, åtminstone bra att jag diskvalificerat en sak ur mitt liv. Jag säger inte vad, men det har två ben två armar och heter saker som "Sven", "Sten" och så vidare.
Mitt virtuella minne i datorn är för lågt, jag har aldrig förstått mig på det där. Vadå. Diskrensning, vad är det? Vad är politik och varför ska jag inte äta vad jag vill. Om jag skulle tänka på alla de sakerna samtidigt, och allt annat jag har i huvudet - då skulle det bli kortslutning. Bergis. Man måste sålla och välja, men det förstår inte alla. En del av de "inte alla" blir mycket jobbiga människor för andra människor.
Idag ringde jag adressändring. Han som svarade kan dra åt helvete. Han var mycket otrevlig och retade upp mig. Hade jag inte lagt på, då hade jag sagt det till honom. Ägh. Jag blir tokig på sådana människor. Kanske borde jag klippa mig, håret är ju bara en sak på huvudet. Jag tänker kanske rött. Alvarez sa att jag var lik Scarlett Johansson med den just den färgen. Borde kanske satsa. Fast det klart. Jag är ju jag, och ingen annan. Men jag tror att jag ska komma ihåg det.
Idag gick vi igenom en filmuppgift. Ska göra en kortfilm, som ska spelas in imorgon. Vi ska gestalta ett ordspråk. Efter mycket hetska diskussioner, några hundratals dumförklaringar och 9 timmar senare, så har vi nu en idé. Den ser fin ut och jag tror på fotot. Jag och Mats ska vara skådisar, men vi får ta de foton vi kan. Blir nog en givande övning, vi ska använda både glide-camen och en jävla massa lampor. Jag är lite noggrann så jag har tänkt på färgkombination mellan mig, Mats och lägenheten. Hoppas att det ska bli lika bra som den förra uppgiften. Det blir det säkert. Kul att få skådespela, det är nog det roligaste, efter att bestämma foto, vinkel och skärpa. Jag gillar att bestämma. Men det gör alla. Inget konstigt med det. Jag har varit på ett mycket oangenämnt humör de senaste dagarna. Tror att det är min uteblivna joggning som satt sina spår. Eller att jag inte gått till gymmet på ett tag. Men annars har jag skött mig bra, jag äter mycket sallad och grönsaker, fast jag dricker förstås för mycket kaffe. Men det får man göra. Jag ska sitta och vänta ut mig själv nu. Sitta och vänta på bättre tider. Kanske kommer inspirationen också tillbaka då. För den har dragit för ett tag.
Inspelningarna går sådär. Men vad i helvete. Allt kan inte gå alltid.
Så är livet och jag kan peka nu med ett enda finger, eller hela handen - exakt vart jag är trött
i hjärnan.
PKPKPKPKPKPK
lördag 23 augusti 2008
här blirä inga barn jorda
Svalöv, en idyll. Skåda alla dessa åkrar och du blir lugn som fil i bunke. Första veckan snart över. Vilken vecka. Rummet är fint men litet. Det är trivsamt och hemmakänsligt. Bra helt enkelt. Kom till lektionen igår, kameragenomgång. Vi hade festat kvällen innan. Till tre. Jag kastade pizzasallad i Viktors hår, så han kastade pizzasallad på mig, mina kläder och min skinnjacka. Det var nog inte mer än rättvist. I guess. Duschade till fyra. Kom upp nio. Lektionen började 09.20. Tog min barbapappa-kopp och fyllde med youghurt, mitt ex gamla shakerblandare med vatten och sprang. Alla andra var där. Skyllde på linserna, sedan trog jag upp den vattenfyllda shakern, avslöjad. Så att säga.
Är nog ganska uttömd på energi överhuvudtaget. Missade deadlinen till skrivarkursen, men gjorde ordnade till en femsidig novell idag, i vilket fall. Jag snackar skit nu, för att jag inte vet vad jag ska snacka om. Jag är inte vegetarian. Jag är inte vegan. Jag bryr mig inte så särskilt om politik, men jag bryr mig om elefanter och palmolja, apor och andra saker. Jag dricker coca-cola ytterst sällan, men finner det då - när jag dricker det - ytterst gott. Jag vet knappt vad vänster och höger är, inte rött eller blått. Kan verka seg i kolan ibland, det är jag också - men jag vet om det. Det blir lätt så när man tänker mest hela tiden. På saker som inte har med vad man har i kylskåpet att göra. På personer som är alldeles för lika ens farsa, för att gå i ens egen klass, och på tankar som man spinner till texter, som man spinner till dikter som man skriver ner. Och som en del ibland tycker om.
Jag tycker om människor, mest de flesta. Så länge det finns sådandära värme, och när de skippar drygheter, eller "jag är bättre än du så du och kan jag inte prata", det är patetiskt. Iförrgår köpte jag ett externt minne för femti spänn. Fick låna sladdar av Natalie. Den funkade. Ett kap helt enkelt. Min nya klass är fin.
Mitt nya rum också. Den första filmen blev skitbra. Jag är nöjd, satisfied och allt sådant. Lite hungrig nu. Ute festar de. Det har de gjort hela veckan. Här finns det många konstiga frisyrer. Jag ska nog klippa av håret. Det skulle vara ballt med kort. Fast inte snaggat. Kanske brunt. Kanske har jag ångrat mig imorgon. Det skulle jag kunna tro. Så är livet. Här händer inte så mycket nu. Jag har inte blivit gift, och jag ska inte ha barn. Nej, det väntar jag med en stund till.
peace.
Är nog ganska uttömd på energi överhuvudtaget. Missade deadlinen till skrivarkursen, men gjorde ordnade till en femsidig novell idag, i vilket fall. Jag snackar skit nu, för att jag inte vet vad jag ska snacka om. Jag är inte vegetarian. Jag är inte vegan. Jag bryr mig inte så särskilt om politik, men jag bryr mig om elefanter och palmolja, apor och andra saker. Jag dricker coca-cola ytterst sällan, men finner det då - när jag dricker det - ytterst gott. Jag vet knappt vad vänster och höger är, inte rött eller blått. Kan verka seg i kolan ibland, det är jag också - men jag vet om det. Det blir lätt så när man tänker mest hela tiden. På saker som inte har med vad man har i kylskåpet att göra. På personer som är alldeles för lika ens farsa, för att gå i ens egen klass, och på tankar som man spinner till texter, som man spinner till dikter som man skriver ner. Och som en del ibland tycker om.
Jag tycker om människor, mest de flesta. Så länge det finns sådandära värme, och när de skippar drygheter, eller "jag är bättre än du så du och kan jag inte prata", det är patetiskt. Iförrgår köpte jag ett externt minne för femti spänn. Fick låna sladdar av Natalie. Den funkade. Ett kap helt enkelt. Min nya klass är fin.
Mitt nya rum också. Den första filmen blev skitbra. Jag är nöjd, satisfied och allt sådant. Lite hungrig nu. Ute festar de. Det har de gjort hela veckan. Här finns det många konstiga frisyrer. Jag ska nog klippa av håret. Det skulle vara ballt med kort. Fast inte snaggat. Kanske brunt. Kanske har jag ångrat mig imorgon. Det skulle jag kunna tro. Så är livet. Här händer inte så mycket nu. Jag har inte blivit gift, och jag ska inte ha barn. Nej, det väntar jag med en stund till.
peace.
söndag 17 augusti 2008
att flytta till många traktorer
Idag ringde mamma och bad mig ringa upp henne. Blir alltid så jävla nervös när hon ringer på det viset, liksom låter stessad och ledsen. Och det var hon också. Men inget annat. Oroad över stråling. Klart 15 september. Det är lång tid. Jag missbedömmer alltid tid. Bell kom till mig vid nio i morse, igår la jag mig klockan fyra. Spelade in diverse dikter och sedan, precis när jag somnat - så ringer en idiot och väcker mig. På festen med Andreas för ett tag sedan hade jag visst busringt honom, och sagt att jag bar hans barn. Inatt ringde han och sa att han ville göra ett faderskapsstest. Visserligen skitkul, men jag var sjukt trött, och bad honom återkomma. Nu är jag också sjukt trött. Och sjukt tråkig. Och sjukt fåordig.
Man får ha det ibland, det får man.
Man får ha det ibland, det får man.
fredag 15 augusti 2008
det är ordning med mig
I torsdags vid 22.30-tiden kom jag fram till att det var dags att åka ifrån Stockholm. Annars hade jag nog aldrig gjort det.
Vad gör jag nu då. Jo. Jag packar. Det är tråkigt. Och jag tycker alltid att det känns så onödigt att packa fint, när man ändå ska packa upp det igen. Någon gång. Och det retar mig något enormt, att gå runt här och inte kunna röra mig som jag vill. Jag tror att det är kaffeabstinensen som tagit fart. Inget kaffe ännu. Och inga andra dumheter heller.
Jag åt konstig lunch. Det var nära att jag själv, liksom nästan rynkade på näsan. Sedan åt jag. Det var gott. Men jag berättar inte vad det var.
På tågresan hem satt jag mitt emot en gubbe. Jag tyckte att han såg ganska ofräsch ut. Långt hår på armarna, litet oborstad och grå. Han talade högt och glatt i sin mobiltrelefon, annars sov han mest. Med halvöppen mun. I slutet av resan frågade han hur det gått med min allergi, för han fick reda på den i början - när jag såg att jag skulle sitta i en djurvagn. Jag sa att det gått bra, sedan undrade han vad jag pluggade. Jag sa. Han hade varit på Norstedts och precis haft möte, angående hans bok. Jag berättade om att jag också försökte, men att det är svårt med poesi. Då sa han att det är omöjligt med poesi, skakade på huvudet och sa att det aldrig skulle gå. Sedan var tåget i Lund, och han räckte mig sitt visitkort. Sedan sa jag hejdå. Bilden på visitkortet, en man - borstad, håret så tillrättalagt. Leendes. Hans bok handlade om något med flower-power, och psykologi. Honom kommer det säkert gå bra för.
Nu är jag sur.
Som en citron.
Eller ok.
Men lite.
Vad gör jag nu då. Jo. Jag packar. Det är tråkigt. Och jag tycker alltid att det känns så onödigt att packa fint, när man ändå ska packa upp det igen. Någon gång. Och det retar mig något enormt, att gå runt här och inte kunna röra mig som jag vill. Jag tror att det är kaffeabstinensen som tagit fart. Inget kaffe ännu. Och inga andra dumheter heller.
Jag åt konstig lunch. Det var nära att jag själv, liksom nästan rynkade på näsan. Sedan åt jag. Det var gott. Men jag berättar inte vad det var.
På tågresan hem satt jag mitt emot en gubbe. Jag tyckte att han såg ganska ofräsch ut. Långt hår på armarna, litet oborstad och grå. Han talade högt och glatt i sin mobiltrelefon, annars sov han mest. Med halvöppen mun. I slutet av resan frågade han hur det gått med min allergi, för han fick reda på den i början - när jag såg att jag skulle sitta i en djurvagn. Jag sa att det gått bra, sedan undrade han vad jag pluggade. Jag sa. Han hade varit på Norstedts och precis haft möte, angående hans bok. Jag berättade om att jag också försökte, men att det är svårt med poesi. Då sa han att det är omöjligt med poesi, skakade på huvudet och sa att det aldrig skulle gå. Sedan var tåget i Lund, och han räckte mig sitt visitkort. Sedan sa jag hejdå. Bilden på visitkortet, en man - borstad, håret så tillrättalagt. Leendes. Hans bok handlade om något med flower-power, och psykologi. Honom kommer det säkert gå bra för.
Nu är jag sur.
Som en citron.
Eller ok.
Men lite.
tisdag 12 augusti 2008
om att adoptera en far
Palla korrekturläsa.
Idag träffade jag Anna utanför gallerian. Hon skulle ha en dejt imorgon, och en ikväll. Sedan berättade hon om en sjökapten som varit 45 år, grek och sjukt het. Han hade verkat peppad på henne under den där kryssningen hon och hennes mamma gjorde. Bjudit upp henne till sin hytt, och undrat varför hon inte låg "on the bridge", så sa hon "oh, ni sir. Thats because I don't play bridge". Gissa om jag garvade. Totalt att den bruttan gör att alla icke-svenskar behåller den "blåsta-blondiner" stämpeln. Men shit. Hon är så rolig. Brevid oss satt en söt kvinna. Hon blev nog söt för att hon log mot mig. Det tycker jag om. Då ler jag mycket gärna tillbaka. Brevid henne satt en finska, hon gapade på ett par med en liten spädunge, på finska. Vi fattade nada, och fick ögonkontakt med den söta kvinnan. Vi tyckte alla tre att de verkade puckade. "Och till råga på allt så ska de bråka på finska. Fyfan" sa Anna. Ja, hon är ball. Vi pratade om att adoptera föräldrar. Det borde ju vara någon som tar tag i det där. Jag skulle verkligen vara peppad. En affärsidé som faktiskt skulle göra många glada. Mario skickade mig ett sms, som berättade om hur det skulle vara att leva sitt liv baklänges. När jag orkar ska jag skriva av det här. Jag tyckte om det. För att förklara Mario, så möttes vi upp i slussen, sedan visade han mig helt andra delas av söder. Vi satt på fina stenar och kikade på vatten, vi gick på skönt grus, och luktade på gröna blad. Vi drack kaffe på ett ställe som hette "copacabana", sjukt fint och sjukt skäggig kille som jobbade där. Han hade en söt liten flicka som barn. Vi gick genom parker och gräs, hälsade på söta valpar och samtalade. Solen sken också, det var liksom lite klibbig luft. Hälsade på Karkan på H&M, hon stod i provrummen, det såg trist ut. Men någon måste väl göra det också - det tråkiga. Så är det alltid. Alltid ska någon stackare behöva klippa gräs. Jag tycker att det känns så meningslöst. Det växer ju upp igen.
Minns när jag jobbade på parkförvaltningen. Plockade skräp, sopade torget, rensade ogräs. Fyfan i hela helvete vad uttråkad jag var. Men Margaretha, damen jag arbetade med - hon var ändå härlig. Liksom gick in för sitt jobb som om var det den sista dagen hon arbetade - varje dag.
Nu är jag nog lite sömnig i ögonen. Hängde med Nora och Signe. Ska fråga dem om jag kan lägga upp deras blogg på min sida. Så kan alla se dem också. De är så söta. Erik mötte upp oss också, sedan var vi ett fint gäng på söders höjder. Sådant som varar en stund men inte för alltid, men blir en stund som man minns som fin. Ja, det borde finnas fler sådanas stunder.
pk
Idag träffade jag Anna utanför gallerian. Hon skulle ha en dejt imorgon, och en ikväll. Sedan berättade hon om en sjökapten som varit 45 år, grek och sjukt het. Han hade verkat peppad på henne under den där kryssningen hon och hennes mamma gjorde. Bjudit upp henne till sin hytt, och undrat varför hon inte låg "on the bridge", så sa hon "oh, ni sir. Thats because I don't play bridge". Gissa om jag garvade. Totalt att den bruttan gör att alla icke-svenskar behåller den "blåsta-blondiner" stämpeln. Men shit. Hon är så rolig. Brevid oss satt en söt kvinna. Hon blev nog söt för att hon log mot mig. Det tycker jag om. Då ler jag mycket gärna tillbaka. Brevid henne satt en finska, hon gapade på ett par med en liten spädunge, på finska. Vi fattade nada, och fick ögonkontakt med den söta kvinnan. Vi tyckte alla tre att de verkade puckade. "Och till råga på allt så ska de bråka på finska. Fyfan" sa Anna. Ja, hon är ball. Vi pratade om att adoptera föräldrar. Det borde ju vara någon som tar tag i det där. Jag skulle verkligen vara peppad. En affärsidé som faktiskt skulle göra många glada. Mario skickade mig ett sms, som berättade om hur det skulle vara att leva sitt liv baklänges. När jag orkar ska jag skriva av det här. Jag tyckte om det. För att förklara Mario, så möttes vi upp i slussen, sedan visade han mig helt andra delas av söder. Vi satt på fina stenar och kikade på vatten, vi gick på skönt grus, och luktade på gröna blad. Vi drack kaffe på ett ställe som hette "copacabana", sjukt fint och sjukt skäggig kille som jobbade där. Han hade en söt liten flicka som barn. Vi gick genom parker och gräs, hälsade på söta valpar och samtalade. Solen sken också, det var liksom lite klibbig luft. Hälsade på Karkan på H&M, hon stod i provrummen, det såg trist ut. Men någon måste väl göra det också - det tråkiga. Så är det alltid. Alltid ska någon stackare behöva klippa gräs. Jag tycker att det känns så meningslöst. Det växer ju upp igen.
Minns när jag jobbade på parkförvaltningen. Plockade skräp, sopade torget, rensade ogräs. Fyfan i hela helvete vad uttråkad jag var. Men Margaretha, damen jag arbetade med - hon var ändå härlig. Liksom gick in för sitt jobb som om var det den sista dagen hon arbetade - varje dag.
Nu är jag nog lite sömnig i ögonen. Hängde med Nora och Signe. Ska fråga dem om jag kan lägga upp deras blogg på min sida. Så kan alla se dem också. De är så söta. Erik mötte upp oss också, sedan var vi ett fint gäng på söders höjder. Sådant som varar en stund men inte för alltid, men blir en stund som man minns som fin. Ja, det borde finnas fler sådanas stunder.
pk
måndag 11 augusti 2008
en tågbiljett senare du inte ville ha - att palla bry sig
Jag reserverar mig för eventuella stavfel och andra banaliteter.
Det är alltid samma visa när jag åker till Stockholm. Det är inte en sådan känsla, en sådan med stress och så, stress över att behöva åka slalom mellan alla människor, eller att behöva hålla andan (och ändå andas in) när man går förbi allmänna toaletter. Nej, det är inte den känslan. Även om den hade gjort det lättare för mig. Det är istället den där känslan, jag fick första gången jag var här. Södermalm och Bells moster. Hon hade en lägenhet med trägolv och hiss de har i filmer. Sedan dess har jag velat stanna. Varenda jävla gång. Även om jag inte hittade till butiken där de sålde rosa hårfärg, den där dagen när jag var sexton. Det var nog en jävla tur. Annars hade nog pappa fått spader. Det fick han ju ändå, när jag piercade läppen hos Martin. Och han lät den där jävla nålen sitta i extra länge, för att han slagit vad med Birdy och Pelle. De var nog idioter hela högen. Jag också på den tiden, i guess. Men det var då, och då kan aldrig bli nu, även om man vill ändra på saker.
Det är i vilket fall alltid samma visa när jag åker till Stockholm. Jag vill aldrig åka härifrån. Ikväll går mitt tåg. 18.15. Men jag tänker inte ta det. Det är en fin biljett, 1:a klass, kaffe ingår, frukt ingår, hörlurar ingår, internet ingår - och så de där extra breda säterna. Min plats är dessutom extra bra, för det är en sådan där man sitter helt ensam. Har ingen brevid mig. Skönt ensamt. Och den platsen, den kommer också vara ensam. För jag tänker inte sitta där. Sådan är jag. Till både plus och minus. Tar tåget på torsdag istället. Jag vet. Jag är en idiot.
Igår åkte jag till Gräsö med Karins brorsa. Hann träffa Helena innan. Vi drog runt i gamla stan, och hon var arg över regnet. Hennes hår lockade sig så. Jag tyckte det var mest fint. Men vad spelar det för roll. Håret är ju hennes. Vi fikade på ”choklarkoppen” och hon blev arg när jag tjuvrökte. Jag förklarade att jag också var arg över det, och att jag också tyckte att det var hemskt. Men jag satt där ändå, som en idiot – och rökte. Så är livet ibland. Man måste liksom bara jävlas med sig själv.
I bilen med Gugge blev jag himla trött. Så jag frågade om det gjorde något att jag sov lite. Det gjorde det inte, vi hade hunnit samtala en bra stund i vilket fall. Ibland undrar jag om det finns något skönare, än att bara sitta i bakasätet i en bil och sova, under en blå fjällrävenjacka som ens morsa sparat åt en i tretti år. Jag tror fan inte det. Färjan över till ön gick snabbt. Det var inte en sådan färja där man stiger ur bilen, utan mest en sådan där man kör på bilen, och väntar på att färjan kommer fram. Det tog ungefär tio minuter. Gugge sa att han som kör färjan bor på ön, det låter förjävla tråkigt sa jag. Men jag hoppas att han tycker att det är kul, och att han – när han kör sin färja – får se nya saker varje dag.
Nu äter jag banan med örtsalt. Jag frågade Karin om hon tyckte att det verkade gott. Hon visste inte, för hon hade aldrig testat. Jag testar nu, och jag kan ärligt säga att det smakar gott. Hos mamma åt jag pannkakor med rödbetssallad (jag vet att det låter skabbigt, onyttigt och så), och det var sjukt fint. Martina undrade om det inte var jag som var med barn, och inte hon. Nej sa jag. Det är det inte.
Vi åkte motornåt igår. Först mycket lugnt, men sedan – när vi kom ut på öppet vatten, då gasade Karins pappa på i ett hemskt tempo. Det var helt underbart, att liksom känna vinden, se havet och sitta i en liten båt. Jag var lite rädd också, att vi skulle köra på en sten och att jag då skulle flyga så långt ut i havet att ingen skulle hitta mig igen. Först ville jag inte ha flytväst, men Karin insisterade och undrade vad jag var för liten tjej som inte skulle ha västen. Då sa jag okej, för det kändes ganska skönt ändå.
När jag och Helena gick runt i gamla stan, eller snarare – när vi kom ut emot slottet och bron så stod det två hästar där med en vagn efter sig. Jag frågade om jag fick klappa, för jag fick en sådan hemsk hästabstinens. Hon sa ja, men inte i ansiktet. Hon måste varit dum i huvudet. Hon fattar väl att man vill klappa en häst i ansiktet, eller var hon så iq-befriad att hon trodde att jag helst tog lite på svansen. Det gjorde mig irriterad, och jag hade mycket svårt att hålla tassarna ifrån mulen. Sedan gick vi. Richard fyllde år, så Helena köpte lite presenter. Sedan fyllde hennes brorsdotter Ebba år också. Åtta år. Vi gick runt på BR leksaker tills jag trodde jag skulle bli tokig. Barn är faktiskt lite vidriga. Och jag tycker inte alls om dessa trånande blickar de får, när de får syn på alla dessa leksaker. Leksaker, leksaker, leksaker. Starw wars gubbar, pet shop djur, barbies, brats dockor. Jag mådde illa. Fick lite krupp. Helena sa att Ebba ville ha en pet shop grej, eller lite saker till djuren. Pet shop är en skara små överdrivet söta djur, jag älskade dem verkligen! De har små saker man kan ha till dem. En verison av dem var en liten hund som satt i en liten korg – sedan kunde man trycka på en knapp – så att det såg ut som om hunden slickade på en nappflaska. Den hade jag lätt köpt, om inte jag varit 23 år gammal och inte haft lust att lägga 189 spänn på den. Eller vem vet. Kanske går jag tillbaka imorgon ock köper den. Den var så söt. Helena hade hursom svårt att bestämma sig. Jag gick efter ett tag. Kollade alla H&M i stan efter min kaninplånbok, som jag haft mobben i. Brukar inte supa bort saker, men i onsdags skedde det. Min vita lilla söta kanin. Slut. Finito. Karin sa att hon skulle kolla på deras lager på tisdag. Kanske ligger det en kvar där. Jag hoppas. Vi hade liksom byggt upp en vänskap på något sätt.
När jag var liten hade jag en kanin. Han hette Pelle och var en vädur. Hans öron låg perfekt ner, precis som dvärgvädurskaniners öron ska göra. Jag minns att jag valde honom, jag var nog sju år – för att kaninen som var i samma bur var så jävla ettrig, och hoppade fram och tillbaka över Pelle. Detta måste han slippa, tänkte jag. Och så köpte jag honom för hundrafemti spänn. Han blev tolv år om jag inte minns fel. Min lilla Pelle. Han sprang alltid efter mig om somrarna, när jag släppte honom lös i trädgården. Det var fina tider. Sedan dog Pelle, samma dag som jag och Linda skulle åka till Kreta. Då grät jag, för det satt getingar i hans ögon, och jag hann inte begrava honom. Min granne gick förbi mig när jag stod och bölade, och han trodde nog att jag grät för att jag var mammasjuk, eller pappasjuk – och var ledsen över att åka. Men så var det ju inte.
Den artonde börjar skolan. Det ska bli kul. Hoppas att jag kan få så mycket praktik som möjligt i Stockholm. Så att min abstinens kan dämpas. Annars har jag faktiskt redan, framåtplanerande som jag aldrig annars är – redan bokat in två resor. När jag kommer hem ska jag boka in en till. Lätt.
Gah. Förut körde Karkan oss tillbaka till stan, från Gräsö. Var sjukt fint därute. Påminde mig lite om några vistelser jag och Acke hade på sjön de där åren då jag fiskade, men blev ledsenglad så fort jag fick napp, för att fisken fick ont. Och jag kommer på automatiskt att tänka på hans mormor, som sa åt mig, när fisken låg i båten - att vi skulle sprätta upp munnen på den. Jag höll på att kräkas. For sure.
Vi stannade till i Väsby. Karkan visade mig vart hon bott innan. Det såg ut som en idyll. Med lekpark och vatten. Det var det säkert också, för många. Nu är jag ganska sömnig. Anna ska ha kalas på fredag. Jag kanske hinner vara med, om flytten går vägen. Jag hoppas att det ska gå så sjukt fort att jag inte ens hinner tänka. Det vore fint. Fast det går ju inte det heller. Såklart. Imorgon ska jag träffa min andra Anna, Nora och kanske Mario. De är goa hela högen. Det är de verkligen. Nu har jag hosta och lite ont i halsen. Jag gnäller. Det är då man slutar skriva. Och håller käfften.
här kommer nu en text att följa. Ni känsliga, övervuxna pumpor, som inte orkar med sådant kan härmed säga godnatt, goddag eller vart ni nu befinner er i livet, dagen, sömnen. Ok. Here it goes.
till en som vet vem den är
här är något jag skrev
det kan vara du då
det kan vara någon annan sen
nu är det du
mitt och ditt ciggäktenskap
du bejbi
jag går här i grå basker
i stockholms innerstad
på liten gata och du sa
å du är söt i den mössan
och vi tjuvrökte cigg
på min balkong
drack nybryggt kaffe
när jag släppt upp dig
i min trappuppgång
å du bejbi
jag fastnade för dig
nångång på vägen
i en 1:a klass vagn
till stockholm
från skåneland
å du bejbi
vi ingick
ciggtenskap
lovade varandra
över sms
det är det sista
paketet det sista
nu
å du bejbi
jag föll för dig
redan då
å du bejbi
du föll för mig ock-
så
å du bejbi
jag går här blåser rök
men det är inte från cigg-
arett
det är kylig luft från höst
å du bejbi
just nu andas jag
bara för dig
slut nu på det roliga
puss och håll käfften
det gör jag
Det är alltid samma visa när jag åker till Stockholm. Det är inte en sådan känsla, en sådan med stress och så, stress över att behöva åka slalom mellan alla människor, eller att behöva hålla andan (och ändå andas in) när man går förbi allmänna toaletter. Nej, det är inte den känslan. Även om den hade gjort det lättare för mig. Det är istället den där känslan, jag fick första gången jag var här. Södermalm och Bells moster. Hon hade en lägenhet med trägolv och hiss de har i filmer. Sedan dess har jag velat stanna. Varenda jävla gång. Även om jag inte hittade till butiken där de sålde rosa hårfärg, den där dagen när jag var sexton. Det var nog en jävla tur. Annars hade nog pappa fått spader. Det fick han ju ändå, när jag piercade läppen hos Martin. Och han lät den där jävla nålen sitta i extra länge, för att han slagit vad med Birdy och Pelle. De var nog idioter hela högen. Jag också på den tiden, i guess. Men det var då, och då kan aldrig bli nu, även om man vill ändra på saker.
Det är i vilket fall alltid samma visa när jag åker till Stockholm. Jag vill aldrig åka härifrån. Ikväll går mitt tåg. 18.15. Men jag tänker inte ta det. Det är en fin biljett, 1:a klass, kaffe ingår, frukt ingår, hörlurar ingår, internet ingår - och så de där extra breda säterna. Min plats är dessutom extra bra, för det är en sådan där man sitter helt ensam. Har ingen brevid mig. Skönt ensamt. Och den platsen, den kommer också vara ensam. För jag tänker inte sitta där. Sådan är jag. Till både plus och minus. Tar tåget på torsdag istället. Jag vet. Jag är en idiot.
Igår åkte jag till Gräsö med Karins brorsa. Hann träffa Helena innan. Vi drog runt i gamla stan, och hon var arg över regnet. Hennes hår lockade sig så. Jag tyckte det var mest fint. Men vad spelar det för roll. Håret är ju hennes. Vi fikade på ”choklarkoppen” och hon blev arg när jag tjuvrökte. Jag förklarade att jag också var arg över det, och att jag också tyckte att det var hemskt. Men jag satt där ändå, som en idiot – och rökte. Så är livet ibland. Man måste liksom bara jävlas med sig själv.
I bilen med Gugge blev jag himla trött. Så jag frågade om det gjorde något att jag sov lite. Det gjorde det inte, vi hade hunnit samtala en bra stund i vilket fall. Ibland undrar jag om det finns något skönare, än att bara sitta i bakasätet i en bil och sova, under en blå fjällrävenjacka som ens morsa sparat åt en i tretti år. Jag tror fan inte det. Färjan över till ön gick snabbt. Det var inte en sådan färja där man stiger ur bilen, utan mest en sådan där man kör på bilen, och väntar på att färjan kommer fram. Det tog ungefär tio minuter. Gugge sa att han som kör färjan bor på ön, det låter förjävla tråkigt sa jag. Men jag hoppas att han tycker att det är kul, och att han – när han kör sin färja – får se nya saker varje dag.
Nu äter jag banan med örtsalt. Jag frågade Karin om hon tyckte att det verkade gott. Hon visste inte, för hon hade aldrig testat. Jag testar nu, och jag kan ärligt säga att det smakar gott. Hos mamma åt jag pannkakor med rödbetssallad (jag vet att det låter skabbigt, onyttigt och så), och det var sjukt fint. Martina undrade om det inte var jag som var med barn, och inte hon. Nej sa jag. Det är det inte.
Vi åkte motornåt igår. Först mycket lugnt, men sedan – när vi kom ut på öppet vatten, då gasade Karins pappa på i ett hemskt tempo. Det var helt underbart, att liksom känna vinden, se havet och sitta i en liten båt. Jag var lite rädd också, att vi skulle köra på en sten och att jag då skulle flyga så långt ut i havet att ingen skulle hitta mig igen. Först ville jag inte ha flytväst, men Karin insisterade och undrade vad jag var för liten tjej som inte skulle ha västen. Då sa jag okej, för det kändes ganska skönt ändå.
När jag och Helena gick runt i gamla stan, eller snarare – när vi kom ut emot slottet och bron så stod det två hästar där med en vagn efter sig. Jag frågade om jag fick klappa, för jag fick en sådan hemsk hästabstinens. Hon sa ja, men inte i ansiktet. Hon måste varit dum i huvudet. Hon fattar väl att man vill klappa en häst i ansiktet, eller var hon så iq-befriad att hon trodde att jag helst tog lite på svansen. Det gjorde mig irriterad, och jag hade mycket svårt att hålla tassarna ifrån mulen. Sedan gick vi. Richard fyllde år, så Helena köpte lite presenter. Sedan fyllde hennes brorsdotter Ebba år också. Åtta år. Vi gick runt på BR leksaker tills jag trodde jag skulle bli tokig. Barn är faktiskt lite vidriga. Och jag tycker inte alls om dessa trånande blickar de får, när de får syn på alla dessa leksaker. Leksaker, leksaker, leksaker. Starw wars gubbar, pet shop djur, barbies, brats dockor. Jag mådde illa. Fick lite krupp. Helena sa att Ebba ville ha en pet shop grej, eller lite saker till djuren. Pet shop är en skara små överdrivet söta djur, jag älskade dem verkligen! De har små saker man kan ha till dem. En verison av dem var en liten hund som satt i en liten korg – sedan kunde man trycka på en knapp – så att det såg ut som om hunden slickade på en nappflaska. Den hade jag lätt köpt, om inte jag varit 23 år gammal och inte haft lust att lägga 189 spänn på den. Eller vem vet. Kanske går jag tillbaka imorgon ock köper den. Den var så söt. Helena hade hursom svårt att bestämma sig. Jag gick efter ett tag. Kollade alla H&M i stan efter min kaninplånbok, som jag haft mobben i. Brukar inte supa bort saker, men i onsdags skedde det. Min vita lilla söta kanin. Slut. Finito. Karin sa att hon skulle kolla på deras lager på tisdag. Kanske ligger det en kvar där. Jag hoppas. Vi hade liksom byggt upp en vänskap på något sätt.
När jag var liten hade jag en kanin. Han hette Pelle och var en vädur. Hans öron låg perfekt ner, precis som dvärgvädurskaniners öron ska göra. Jag minns att jag valde honom, jag var nog sju år – för att kaninen som var i samma bur var så jävla ettrig, och hoppade fram och tillbaka över Pelle. Detta måste han slippa, tänkte jag. Och så köpte jag honom för hundrafemti spänn. Han blev tolv år om jag inte minns fel. Min lilla Pelle. Han sprang alltid efter mig om somrarna, när jag släppte honom lös i trädgården. Det var fina tider. Sedan dog Pelle, samma dag som jag och Linda skulle åka till Kreta. Då grät jag, för det satt getingar i hans ögon, och jag hann inte begrava honom. Min granne gick förbi mig när jag stod och bölade, och han trodde nog att jag grät för att jag var mammasjuk, eller pappasjuk – och var ledsen över att åka. Men så var det ju inte.
Den artonde börjar skolan. Det ska bli kul. Hoppas att jag kan få så mycket praktik som möjligt i Stockholm. Så att min abstinens kan dämpas. Annars har jag faktiskt redan, framåtplanerande som jag aldrig annars är – redan bokat in två resor. När jag kommer hem ska jag boka in en till. Lätt.
Gah. Förut körde Karkan oss tillbaka till stan, från Gräsö. Var sjukt fint därute. Påminde mig lite om några vistelser jag och Acke hade på sjön de där åren då jag fiskade, men blev ledsenglad så fort jag fick napp, för att fisken fick ont. Och jag kommer på automatiskt att tänka på hans mormor, som sa åt mig, när fisken låg i båten - att vi skulle sprätta upp munnen på den. Jag höll på att kräkas. For sure.
Vi stannade till i Väsby. Karkan visade mig vart hon bott innan. Det såg ut som en idyll. Med lekpark och vatten. Det var det säkert också, för många. Nu är jag ganska sömnig. Anna ska ha kalas på fredag. Jag kanske hinner vara med, om flytten går vägen. Jag hoppas att det ska gå så sjukt fort att jag inte ens hinner tänka. Det vore fint. Fast det går ju inte det heller. Såklart. Imorgon ska jag träffa min andra Anna, Nora och kanske Mario. De är goa hela högen. Det är de verkligen. Nu har jag hosta och lite ont i halsen. Jag gnäller. Det är då man slutar skriva. Och håller käfften.
här kommer nu en text att följa. Ni känsliga, övervuxna pumpor, som inte orkar med sådant kan härmed säga godnatt, goddag eller vart ni nu befinner er i livet, dagen, sömnen. Ok. Here it goes.
till en som vet vem den är
här är något jag skrev
det kan vara du då
det kan vara någon annan sen
nu är det du
mitt och ditt ciggäktenskap
du bejbi
jag går här i grå basker
i stockholms innerstad
på liten gata och du sa
å du är söt i den mössan
och vi tjuvrökte cigg
på min balkong
drack nybryggt kaffe
när jag släppt upp dig
i min trappuppgång
å du bejbi
jag fastnade för dig
nångång på vägen
i en 1:a klass vagn
till stockholm
från skåneland
å du bejbi
vi ingick
ciggtenskap
lovade varandra
över sms
det är det sista
paketet det sista
nu
å du bejbi
jag föll för dig
redan då
å du bejbi
du föll för mig ock-
så
å du bejbi
jag går här blåser rök
men det är inte från cigg-
arett
det är kylig luft från höst
å du bejbi
just nu andas jag
bara för dig
slut nu på det roliga
puss och håll käfften
det gör jag
fredag 8 augusti 2008
torsdag 7 augusti 2008
en storstadsidyll
Nej jag tänker inte skriva om makeup idag heller, eller om kläder eller om skor väskor eller andra ytliga grejer. Även om jag också bryr mig om mitt utseende. Annars vore jag väl dum i huvudet. Nora sa idag att alla föds med drag av ytlighet. Det tror jag också. Det är lustigt, på söder tycks så många tjejer tro att det är en catwalk all day. Stegar över götgatan med bullar mitt på huvudet (gärna med en rosett i), med höga skor, med för stora kappor och kjolar och oversized blusar eller byxdressar. Detta gör mig en aning skrattfärdig. Vilken värld lever ni i kan man undra, men jag behöver inte undra. Jag vet. De, och jag också för den delen lever i sin egen värld. En värld där de tror att allt handlar om dem, deras skor och musiken de hör i huvudet när de får en adrenalinkick nedför en gata, som alltid kommer finnas, och alltid kommer stegas av snygga tjejer.
På tunnelbanan blev jag en aning deprimerad. Det satt ett kärlekspar brevid mig. Hon hade fötterna i hans knä, för han satt mittemot. Hon talade hela tiden om sig själv, och han besvarade med "jaha", "ojdå", "ojojoj", "nämen", "där har du allt en liten issue", "haha". Hon kaxade mest, klagade och stånkade. Han frågade om han fick ta ett bett på hennes klubba, det fick han inte. Han undrade varför, hon sa bara att det inte gick. Sedan fick han slicka lite på papperspinnen som blev kvar. Han sa att det smakade melon. Sedan gnällde hon ytterligare, och han började tala om sitt eget med henne. Det var som om pratade de med varandra, men ändå inte med varandra. Det fanns inte något gensvar, inte någon reaktion. Ingenting. Och de skulle likna ett kärlekspar. "Nästa Slussen". Och jag gick av.
Nora och Signe var lika söta som vanligt. De hade ölat igår, och flyttat hit i tisdags. Vi drog omkring på lite cafeér och second hand. Det var väldigt mysigt. Jag tycker mycket om att mest gå runt, titta sig omkring och bara vara. Glida in där man vill, ta en kaffe här, eller där, eller göra vad som helst. Jag gjorde en dum sak idag. Jag hade en sådan hemsk eager efter cigg. Det måste ha varit gårdagens alkohols fel. Jag kan helt enkelt inte tänka mig någon annan förklaring. Jag försa mig lite i affären, för eftersom jag aldrig annars köper cigg, så kände jag mig en aning disorienterad i butiken. Så jag frågade gubben i kassan vilka jag skulle köpa, för jag röker aldrig sa jag. Då skrattade han och bad om mitt legg. Ibland är jag nog dum i huvudet. Hur tänkte jag där liksom. Erik och jag fikade lite idag, det var trevligt, vi stötte på en kille med en väldigt stor cykel, och så frågade jag slottsvakten om det var jobbigt att stå stilla så länge. Fast först frågade jag honom om jag fick fråga honom en sak, för Erik sa att han inte var säker på att de fick svara. Då sa vakten bara "ja, så länge ni stannar bakom den vita linjen", Erik kommenterade det efteråt och sa bara "or else, liksom - vad skulle hända...". Han hade rätt i det. Det var fånigt. De vakterna är onödiga. Killen sa att han brukade pendla mellan varje ben. Och det var det jag ville veta om han gjorde. Eller om de hade som policy att de skulle stå helt stilla. Men det skulle säkert facket gå emot. Det vore ju en mänsklig omöjlighet.
I gamla stan gick vi in på ett antikvariat. Det skulle just stänga egentligen, för kvinnan som hade det skulle upp på götgatan och köpa bröd. Hon var mullig, gråhårig och hade antika glasögon. Jag funderade länge på dem, det borde vara mycket svårt att få nya glas till dem. Eller så är det inte det. Jag kan inget om optik. Hon verkade till slut inte ha så bråttom ändå. För rätt vad det var så hade hon börjat snacka om hur det var förr. Hur de fick välja träd, (om de ens hade mark!), hugga ned träden, torka träet, såga itu det osv. Hon tyckte att vi skulle vara glada att vu hade det så bra. Hon var skojig och hade en dator i sin antikaffär. Det och en massa andra saker av mässing och gammalt porslin. Imorgon skulle hon på en utflykt, titta på museér och åka runt. Det var det hon skulle ha bröd till, hon ville ha extra fint bröd till en utflykt. Detta fick vi reda på genom att säga att konsum hade öppet längre, men det var inte bra nog. Och det kanske stämde. Jag vet inte.
Jag önskar jag var uppe tidigare om mornarna, det finns inget bättre än att se solen gå upp. Nu är det natt. Sent. Jag är nog trött. Lite hungrig. Känns som om jag skulle kunna skriva en roman. Nu ska jag sova. Imorgon kanske jag sätter upp mitt hår (om det går) i en bulle på huvudet, knyter ett band kring det och tar på mig extra mycket mejjk. Fast fan, jag tror inte det.
PK
På tunnelbanan blev jag en aning deprimerad. Det satt ett kärlekspar brevid mig. Hon hade fötterna i hans knä, för han satt mittemot. Hon talade hela tiden om sig själv, och han besvarade med "jaha", "ojdå", "ojojoj", "nämen", "där har du allt en liten issue", "haha". Hon kaxade mest, klagade och stånkade. Han frågade om han fick ta ett bett på hennes klubba, det fick han inte. Han undrade varför, hon sa bara att det inte gick. Sedan fick han slicka lite på papperspinnen som blev kvar. Han sa att det smakade melon. Sedan gnällde hon ytterligare, och han började tala om sitt eget med henne. Det var som om pratade de med varandra, men ändå inte med varandra. Det fanns inte något gensvar, inte någon reaktion. Ingenting. Och de skulle likna ett kärlekspar. "Nästa Slussen". Och jag gick av.
Nora och Signe var lika söta som vanligt. De hade ölat igår, och flyttat hit i tisdags. Vi drog omkring på lite cafeér och second hand. Det var väldigt mysigt. Jag tycker mycket om att mest gå runt, titta sig omkring och bara vara. Glida in där man vill, ta en kaffe här, eller där, eller göra vad som helst. Jag gjorde en dum sak idag. Jag hade en sådan hemsk eager efter cigg. Det måste ha varit gårdagens alkohols fel. Jag kan helt enkelt inte tänka mig någon annan förklaring. Jag försa mig lite i affären, för eftersom jag aldrig annars köper cigg, så kände jag mig en aning disorienterad i butiken. Så jag frågade gubben i kassan vilka jag skulle köpa, för jag röker aldrig sa jag. Då skrattade han och bad om mitt legg. Ibland är jag nog dum i huvudet. Hur tänkte jag där liksom. Erik och jag fikade lite idag, det var trevligt, vi stötte på en kille med en väldigt stor cykel, och så frågade jag slottsvakten om det var jobbigt att stå stilla så länge. Fast först frågade jag honom om jag fick fråga honom en sak, för Erik sa att han inte var säker på att de fick svara. Då sa vakten bara "ja, så länge ni stannar bakom den vita linjen", Erik kommenterade det efteråt och sa bara "or else, liksom - vad skulle hända...". Han hade rätt i det. Det var fånigt. De vakterna är onödiga. Killen sa att han brukade pendla mellan varje ben. Och det var det jag ville veta om han gjorde. Eller om de hade som policy att de skulle stå helt stilla. Men det skulle säkert facket gå emot. Det vore ju en mänsklig omöjlighet.
I gamla stan gick vi in på ett antikvariat. Det skulle just stänga egentligen, för kvinnan som hade det skulle upp på götgatan och köpa bröd. Hon var mullig, gråhårig och hade antika glasögon. Jag funderade länge på dem, det borde vara mycket svårt att få nya glas till dem. Eller så är det inte det. Jag kan inget om optik. Hon verkade till slut inte ha så bråttom ändå. För rätt vad det var så hade hon börjat snacka om hur det var förr. Hur de fick välja träd, (om de ens hade mark!), hugga ned träden, torka träet, såga itu det osv. Hon tyckte att vi skulle vara glada att vu hade det så bra. Hon var skojig och hade en dator i sin antikaffär. Det och en massa andra saker av mässing och gammalt porslin. Imorgon skulle hon på en utflykt, titta på museér och åka runt. Det var det hon skulle ha bröd till, hon ville ha extra fint bröd till en utflykt. Detta fick vi reda på genom att säga att konsum hade öppet längre, men det var inte bra nog. Och det kanske stämde. Jag vet inte.
Jag önskar jag var uppe tidigare om mornarna, det finns inget bättre än att se solen gå upp. Nu är det natt. Sent. Jag är nog trött. Lite hungrig. Känns som om jag skulle kunna skriva en roman. Nu ska jag sova. Imorgon kanske jag sätter upp mitt hår (om det går) i en bulle på huvudet, knyter ett band kring det och tar på mig extra mycket mejjk. Fast fan, jag tror inte det.
PK
tisdag 5 augusti 2008
jag måste skaffa blonda hårlängor
Innan jag åkte igår tog Linde ett kort på mig, till "löpsedelsjukan". Det måste ha varit den sjukaste hittills. Om jag hade varit en ganster, då hade jag åkt och tejpat den där brudens mun. Då skulle hon säkert (usch) gny. Eller äsch. Hon får väl säga vad hon vill. Palla bry sig. Hon ska få en kram. Då blir hon glad. Och jag också. Man ska kramas 20 minuter om dagen. Det har Bell sagt, för då mår man bra i kropp och själ, och man blir glad och lycklig, och man får utlopp för fina känslor och bra hormoner.
Undrar om det är därför jag har sådan abstinens?
Mitt hår är så kort nu. Eller inte så kort. Men kort. Och jag gillar det. Och jag skulle aldrig ordna längningar. Jag skojade bara. Jag gillar att skoja. Om jag inte fick skoja, då skulle jag dö. Och om jag skulle dö, då skulle jag inte kunna skoja. Det skulle vara tråkigt. Tycker jag.
I Kina stoppar de flickorna i konstiga saker, så att deras ben blir korta, och fötter små. Jag tror åtminstone att de fortfarande gör det. Om jag hade kunnat tala när jag föddes, då skulle jag be mamma att dra litet i mina ben varje kväll. Kanske skulle jag blivit lite längre då. Men hon kunde ju inte heller veta, att jag inte skulle bli längre än en meter och sextiofem centimeter. Det kunde hon ju bara inte. Så det är ok. Axel sa en gång att kvinnor i Sverige generellt låg på 170. Senare fick jag reda på att det inte alls var så. Då kände jag mig lite arg. Nog om det. Jag kan inte förstå varför jag tänker på sådana saker. Men om man skulle kunna tänka på bara bra saker, och inte dumma saker eller gamla minnen - då skulle man bergis bli sådära jävla teknologtråkig (förlåt alla teknologer som inte känner igen sig, och anser sig vara roliga). Jag har alltid velat ha en tankeskrivare, en maskin man kan koppla till hjärnan, så att man i slutet på varje dag kan skriva ut alla tankar, och titta på dem. Sedan skulle jag stryka över det som var bra med en gul överstrykningspenna, och det dåliga med en rosa. Sedan skulle jag säkert blunda lite också. Ibland tänker man så dumt. Det gör jag ganska ofta. Ibland får jag fram bra tankar också, då brukar jag baka något fint på dem. Eller ok, det brukar jag inte. Ville bara verka huslig. Fast jag är ju huslig. Det är jag. Kan vara din husmor. Eller inte.
Det finns så många ställen på hela jorden. Jag kommer inte att åka till alla. Nu är jag i Stockholm. Och jag minns när jag var sexton år, och gick runt på södermalm - letade rosa hårfärg. Jag hittade aldrig affären som sålde färgen, men jag hittade ett ställe jag har velat bo på sedan dess. Jag glömde av det tills jag kom hit igen för ett tag sedan. Nu glömmer jag nog inte igen. Även om mitt minne ibland sviker.
Idag åt jag och Karin på söder, det var gott och det öste ner regn. Anna sa när vi mötte upp henne, att jag såg ut som en bärplockare. Det gjorde jag säkert, för jag fick låna Karins gammelmormors stora stövlar, och det kan nog ha sett lite löst ut. Det får jag nog lov att hålla med om. Vig ingången till "gina tricot" på götgatan blev jag livrädd. Där stod en gubbe med en gammal cykel, och ett stort flak i fram på cykeln. Där på satt en så förbannat stor hund, att jag i flera sekunder trodde att det var en uppstoppad björn. Men det var en hund, alltså. Jag sa att han hade en fin hund, och undrade varför den satt på flaket. Då sa gubben att hunden var så trött, fast jag tyckte att den såg mest sorgsen ut. Sedan sa gubben att jag inte borde ha hål i jeansen, sa att jag kunde fastna. Då kikade jag på hans kläder. De var också trasiga. Men jag sa ingenting tillbaka. För han kanske var nöjd med sin trasiga second-second-handjacka. Sedan la jag några mynt på en sjal, åt en kille som sjöng fint. Sedan såg jag en kille jag kände igen, det var Sebastian - vi ska gå i samma klass till hösten. Hade inte träffat honom på riktigt innan, så det var skoj att prata litet med honom. Han var hungrig och fick syn på sitt ex. Jag undrade om jag skulle täcka honom, men han svarade nog inte. Han hade gjort en skojig musikvideo.
Anna mådde bra. Även om den där jävla Davidjävelidiotenförbannadeaset betett sig som han gjort. Jag gillar Anna. Hon är liksom kaxig på ett fantastiskt roligt sätt. Regnet öste fortfarande ner när vi gick genom gamla stan ner till drottninggatan. Men vad gjorde det, jag frös lite och hade lite ont i halsen (det har jag nog nu också), men värre var det inte. Jag tycker inte om att låta check och glad. Det är lite äckligt. Men jag är som jag är.
Jag har inte långt rapunzelhår
jag har inte bruna ögon
långa ben
men jag tänker inte skaffa blonda hårlängor i vilket fall.
peace out
ps. mamma tänk på att håret växer ut.
söndag 3 augusti 2008
för dina ögon enbart
Idag. Vilken jävla dag. Igår skulle jag åkt till Anna. Men jag blev på något slags konstigt humör. Andreas och det kompaniet skulle till Malmö. Jag hakade på. Vi var på en förfest. Det var kul. Jag busringde. Det var kul. Jag blev full. Det var kul. Vi gick till KB. Det var kul. Kom hem klockan 05.00. Det var sent. Gick upp klockan 10.00. Det var tidigt. Åt frukost. Tror jag. Gick till espresso house med Linde. Det var mysigt. Kände mig som en idiot. Det var nödvändigt.
Helvete vilket humör jag kan vara på ibland. Jag blir nästan skraj för mig själv. Idag gick jag och drygade mig med Linde, och sa att man kanske skulle bli en slags eremit och liksom börja tro på sig själv, lite som att ha sig själv som en gud. Sedan, när man gör det - då skulle man kunna blanda in andra människor, och om de tycker om en, fan vad bra. Men liksom inte vara så beroende av andra. Det är lite obehagligt. Fast nu är jag i en konstig humörssvacka. Det måste jag ju tillägga. Nästa vecka kanske jag är hypad. Men det tror jag inte.
Det är så lustigt, hur man kan skifta som om vore man en jävla skräcködla, en kameleont.
Igår firade jag och Nils att en ny duva lagt ett ägg i boet, utanför köksfönstret. Det var hans påhitt, och jag tyckte om det. Han sa att han hade så mycket kycklingfilé att han skulle klara sig till jul. Vi grillade dem, de blev svarta. Jag åt upp allt, Nils petade bort. Jag gillar svart mat. Nils ville ha currysås, så jag gjorde det. Vi hade ris till. Men så, ack och ve vad livet skall vara orättvist. Imorse såg jag till mitt förtret, min stora sorg - duvboet har blåst ner. Jag blev först ledsen, men sedan mycket irriterad. Vad fan, kan de inte bygga saker som håller sig på plats. Sedan hörde man duvmamman hoa, hela dagen lång.
Jobbade ikväll. Sov typ samtidigt. Så är livet ibland. Pratade med mam. Hon har fått en infektion. Inställd strålning. Jag måste hälsa på henne snart.
Imorgon Stockholm. Fan vad jag älskar den där jävla stan.
Peace för helvete
fredag 1 augusti 2008
på natten får man sväva
Det var något som slog mig nyss när jag var ute med Linde. Det är det där med kärlek. Jag har den senaste tiden haft någon form av vision om att jag helt kan bestämma, att jag tänker bestämma själv - vem jag ska bli kär i. Lite som att välja eller välja bort. Plocka alla russin ut kakan, och sedan ha någon slags lek - vem hinner först till Elin. Det är nog inte så, det trodde inte Linde heller. Han såg inte solförmörkelsen idag, det gjorde jag. Jag fick låna ett blått glasfat att kika igenom, han som lånade det åt mig sa att jag annars skulle få ont i ögonen. Det fick jag ändå, för jag kollade utanför fatet - lite som för att kolla om det gjorde ont, och det gjorde det ju. Jag försökte förklara för Moshin hur det såg ut, han hade aldrig sett innan. Det ser ut som om någon tagit ett bett på solen, sa jag. Då såg han. Han fick också ont i ögonen.
Vid stationen satt folk ute och åt. Utan filtar och värmelampor. Det är varmt av sig självt nu. När jag gick förbi detta ställe, med människor som sitter och tjattrar 2 meter ifrån Lunds mest trafikerade gata - då kunde jag inte annat än att tycka att allt var fånigt. Varför sitter de här? För att maten är god, utsikten? Nej, knappast. Jag tror åtminstone inte det. Linde höll inte med. Jag tror att de sitter där för att de är i behov av att bli sedda, det händer någonting där - hela tiden. Skulle samtalsämnena ta slut, då kan man snacka om tjockisen som går förbi. Ja, ungefär så. Idag såg jag en tjock tjej som bar på en pizzakartong, vars lock gått upp och guppade upp och ner i takt med hennes steg. Du borde inte äta en pizza var det enda jag tänkte. Man får tänka vad man vill. Det får man faktiskt.
En tjej på bussen hem ifrån badet frågade sin kompis om hon hade lypsyl. Nej sa hon. Länge satt jag och funtade på om jag skulle erbjuda henne mitt. Till slut gjorde jag det. Hon blev väldigt glad, för hon hade ont i läpparna, och man vet ju hur det känns. Det gör ont. Några spanska killar satt framför mig och lypsyltjejen. Den ena av dem hade lockigt hår och blå ögon. Han var söt. I slutet av resan frågade han mig om det fanns några bra uteställen i Lund eller Malmö. Det var lite sött gjort. Anledningen till att jag tycker att det var sött var att de skulle upp till Delphi, och något sa mig att de inte hade en tanke på att dra till Malmö. Men det är bara vad jag tror. Och i det stora hela spelar det inte någon roll, kanske inte ens för mig själv.
Länge har jag undrat varför vi människor inte kan ta kontakt med andra, när vi får lust till det. Det ska alltid vara något som gör att vi får en anledning till att göra det. Dåligt väder, en inställd buss, en gullig unge. Det äcklar mig på något sätt. Varför kan vi inte gå fram och säga hej när vi har lust. Eller som en kille frågade mig om mitt halsband, "är det nyckeln till stadsporten", nej sa jag bara helt kort, för även jag fann det en smula knepigt först. Han ska ha cred som fan att han vågade yttra något. Det ska han verkligen. Alla borde yttra sig mer, prata mer. Tänk vad trevligt man skulle kunna ha tex i en tågvagn, om alla fick presentera sig, och berätta lite om sig själva. Skulle ju kunna vara som en egen liten familj. När jag skriver detta så ryggar jag kanske litet för mig själv. Varför vill jag få en tågkupé att likna en familj? Jag vet. Tystnad nu.
Jag har sand i öronen från badet innan. Andreas skjutsade mig på hans cykel till bussen, jag hann precis med. Innan lirade vi volleyboll, det var skojigt men jag sjönk ner i sanden så hemskt, sedan är jag långsam. Det är dåligt. Havet var härligt varmt, jag simmade lite.
Jag har säkert grus i tänderna också
jag har en sne tand
kanske är jag Elin
just därför.
Vid stationen satt folk ute och åt. Utan filtar och värmelampor. Det är varmt av sig självt nu. När jag gick förbi detta ställe, med människor som sitter och tjattrar 2 meter ifrån Lunds mest trafikerade gata - då kunde jag inte annat än att tycka att allt var fånigt. Varför sitter de här? För att maten är god, utsikten? Nej, knappast. Jag tror åtminstone inte det. Linde höll inte med. Jag tror att de sitter där för att de är i behov av att bli sedda, det händer någonting där - hela tiden. Skulle samtalsämnena ta slut, då kan man snacka om tjockisen som går förbi. Ja, ungefär så. Idag såg jag en tjock tjej som bar på en pizzakartong, vars lock gått upp och guppade upp och ner i takt med hennes steg. Du borde inte äta en pizza var det enda jag tänkte. Man får tänka vad man vill. Det får man faktiskt.
En tjej på bussen hem ifrån badet frågade sin kompis om hon hade lypsyl. Nej sa hon. Länge satt jag och funtade på om jag skulle erbjuda henne mitt. Till slut gjorde jag det. Hon blev väldigt glad, för hon hade ont i läpparna, och man vet ju hur det känns. Det gör ont. Några spanska killar satt framför mig och lypsyltjejen. Den ena av dem hade lockigt hår och blå ögon. Han var söt. I slutet av resan frågade han mig om det fanns några bra uteställen i Lund eller Malmö. Det var lite sött gjort. Anledningen till att jag tycker att det var sött var att de skulle upp till Delphi, och något sa mig att de inte hade en tanke på att dra till Malmö. Men det är bara vad jag tror. Och i det stora hela spelar det inte någon roll, kanske inte ens för mig själv.
Länge har jag undrat varför vi människor inte kan ta kontakt med andra, när vi får lust till det. Det ska alltid vara något som gör att vi får en anledning till att göra det. Dåligt väder, en inställd buss, en gullig unge. Det äcklar mig på något sätt. Varför kan vi inte gå fram och säga hej när vi har lust. Eller som en kille frågade mig om mitt halsband, "är det nyckeln till stadsporten", nej sa jag bara helt kort, för även jag fann det en smula knepigt först. Han ska ha cred som fan att han vågade yttra något. Det ska han verkligen. Alla borde yttra sig mer, prata mer. Tänk vad trevligt man skulle kunna ha tex i en tågvagn, om alla fick presentera sig, och berätta lite om sig själva. Skulle ju kunna vara som en egen liten familj. När jag skriver detta så ryggar jag kanske litet för mig själv. Varför vill jag få en tågkupé att likna en familj? Jag vet. Tystnad nu.
Jag har sand i öronen från badet innan. Andreas skjutsade mig på hans cykel till bussen, jag hann precis med. Innan lirade vi volleyboll, det var skojigt men jag sjönk ner i sanden så hemskt, sedan är jag långsam. Det är dåligt. Havet var härligt varmt, jag simmade lite.
Jag har säkert grus i tänderna också
jag har en sne tand
kanske är jag Elin
just därför.
när skafferiet är tomt
Det var inte med lätta steg jag gick upp imorse. Fick för mig när att jag vaknade till en bra låt, när det var klockan som ringde. I vanliga fall hatar jag den, så idag var det litet annorlunda. Den senaste tiden har jag nog varit lite annorlunda. Fast inte utåt, utan mot mig själv. Det känns konstigt, men så får det väl vara ibland. Hon den jobbiga var tillbaka på jobbet efter semestern idag. Jag fick inte så jobbiga uppgifter. Vi var hos en man tillsammans, han har inga ben. Han hade så stora sår att han skakade av smärta. Sedan sa han "det är konstigt att man kan darra i ben man inte har". Ja, det är det nog. Jag kunde inte låta bli att grimasera med honom, för han hade jävligt ont. Sedan fick jag ett besök hos en som också har cancer. De sa att det gått utför fort. Det gjorde mig mycket illa till mods, och jag tänkte när jag ringde på att det var det sista jag ville göra. Ville inte se hur det ser ut när det går snabbt utför. Jag blev så lättad. Det var inga andningsmaskiner, ingen hosta - ingenting sådant. Bara en härlig gammal tant som jag bjöd på nötter, och som gärna tog emot. Man blir överraskad åt det positiva hållet ibland, åtminstone.
Det finns så mycket konstiga människor. Människor som liksom inte vill bli förstådda, för det är deras förmåga till oförstånd som gör dem speciella. Kanske är det det enda de har. Sådana människor måste man akta sig för.
Jag tänkte på en sak igår, en sak jag tänkt på lite då och då sedan jag besökte min moster i Umeå. Det är en grej om Magnus. Min kusin sa att när ambulansen kommit dit så hade Mangus suttit i en frusen pose. De kunde nog se att han var stendöd så fort de var på plats. Eller så försökte de återuppliva honom. Sedan gick de och tog en kaffe, och Magnus fick sitta kvar. Jag kan inte få undan bilden från min närhinna. Magnus, 16 år i en sittande position. Sten-död, och ambulanspersonalen sitter och dricker kaffe, kanske tar de en varsin dammsugare också. Eller en delicatoboll. De tänkte nog inte på att hans mamma och pappa skulle bli ledsna, deras skalmanklocka ringde väl "kaffe" just då. Kanske var de extra slöa den dagen. Fast kanske hade det inte spelar någon roll. De sa ju att han dog på direkten. Jag ska försöka sluta att tänka på det nu.
Jag känner mig alldeles tom, det känns konstigt. Jag brukar ha så mycket. Men inte nu. Tyvärr är jag ingen övermänniska. Även om det vore roligt. Skriver mer sen. Kanske. Kanske inte.
z
Det finns så mycket konstiga människor. Människor som liksom inte vill bli förstådda, för det är deras förmåga till oförstånd som gör dem speciella. Kanske är det det enda de har. Sådana människor måste man akta sig för.
Jag tänkte på en sak igår, en sak jag tänkt på lite då och då sedan jag besökte min moster i Umeå. Det är en grej om Magnus. Min kusin sa att när ambulansen kommit dit så hade Mangus suttit i en frusen pose. De kunde nog se att han var stendöd så fort de var på plats. Eller så försökte de återuppliva honom. Sedan gick de och tog en kaffe, och Magnus fick sitta kvar. Jag kan inte få undan bilden från min närhinna. Magnus, 16 år i en sittande position. Sten-död, och ambulanspersonalen sitter och dricker kaffe, kanske tar de en varsin dammsugare också. Eller en delicatoboll. De tänkte nog inte på att hans mamma och pappa skulle bli ledsna, deras skalmanklocka ringde väl "kaffe" just då. Kanske var de extra slöa den dagen. Fast kanske hade det inte spelar någon roll. De sa ju att han dog på direkten. Jag ska försöka sluta att tänka på det nu.
Jag känner mig alldeles tom, det känns konstigt. Jag brukar ha så mycket. Men inte nu. Tyvärr är jag ingen övermänniska. Även om det vore roligt. Skriver mer sen. Kanske. Kanske inte.
z
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)