Idag sov jag, och sov. Och sov. Isse skulle upp och arbeta, så Patrik och jag sov halva dagen. Jag steg upp vig halv ett, drack kaffe och gick ut. Promenerade i snön bort till Babben. Han stod och betade, sträckte upp huvudet då han fick syn på mig. En kaxig shettis kom fram och ville äta upp hans hö, det tyckte han inte om - så han hötte undan den lille. Hans päls var tjock, precis så som den alltid blir om vintern. Jag stannade en stund, sedan gick jag ner till ån. Det är alltid vackert där på vintern. Vattnet är högt och strömmande. Det är nog vattnet som gör den här staden, utan det hade det inte varit så levande, så rörligt. Konstigt men sant. Det var det jag saknade i Lund, vattnet. Det började snöa när jag kom ner till bron. Lite lätt sådär. Jag blev inte kall. Bara om fötterna. Jag gick förbi min gamla klasskompis hus, hennes mamma bor kvar tror jag. Hon röker också, det är synd. Det är inte värt det, det är det enda jag kan tänka just nu. När jag kom fram till resterna av den gamla kvarnen, där man kan gå ut på en liten bro - över till en liten "ö" kan man säga - då blev jag väldigt rädd. Tänkte att jag säkert skulle trilla i, så jag vågade inte gå över. Vattnet var så mörkt, och verkade så strömt. Försökte fotografera vattendroppar, som hängde på grenarna av ett träd. Det gick dåligt att få fokus, och jag hade inte med mig den andra kameran. Plötsligt då jag stod där, alldeles stilla - då hoppade en liten mus förbi, stannade till för att sedan rusa vidare. Jag har alltid tyckt mycket om möss, så jag blev extra glad över att den visade sig.
Isse är hypernervös. Någon hade tagit de tolv vita rosor som hon lagt vid mammas grav. Det var väldigt konstigt, men vad ska man göra. Hon mådde illa så jag ska laga maten ikväll. Det är så konstigt, hur livet kan vända. På slutet av promenaden gick jag förbi mammas lägenhet. Den är tom nu, och snart ska den fyllas av någon annan. Minns hur hon plockade, ordnade, grejade. Minns hur mycket hon ville. Sedan, igår talade de om den sista tiden. Pappa sa att hon inte ville att vi skulle veta något om - då det hade spridit sig. Hon skulle alltid vara så osjälvisk, och när jag tänker tillbaka så hade hon med oss överallt. Någon sa att andra nog upplevde det som jobbigare, än vad mamma gjorde. De tänkte säkert att "där kommer hon med sina fem ungar...". De vet så lite.
Har slagit mig, hur inskränkta alla är här. Jag trodde att jag var o-pk, men här är de så mycket värre. När jag skojar om saker som inte är "ok", så menar de allvar här. Konstigt hur det kan vara och bli. Lustigt hur mycket man kan förändras.
Vi tände ett ljus hos mamma tidigare ikväll. Här springer det möss under taket. Man kan höra dem.
Lena
ger ljus, den strålande
"Alltid redo med sin varma hjärlighet
och dessutom äventyrlig. Har talets
gåva och är en pålitlig medarbetare,
övervinner de problem som hon stöter
på. Har mångsidiga intressen och ett
positivt inflytande på andra.
Lena är ett namn
att vara stolt över."
Pappa hade köpt ett kort med texten. Han skulle ge det till henne.
Lena, ja. Och det bästa - eller vad man ska säga, det är att allt
stämmer. Men det är väl kanske något, som stämmer på alla.
Jag ska sätta in namnet i mitt eget, det skulle mamma tyckt om.
