Det är nog så, att vissa personer liksom bara går en på nerverna, efter ett tag. Bakom isses sophink låg en död mus. Den var blodig och hon skrek när hon fick syn på den. Musen luktade illa. Men jag ägnade inte så mycket tid åt den, utan rusade undan då jag visste om hur skadad jag skulle bli av åsynen, och sedan tänka på det vid de nästkommande 43 middagarna. Nu är den bortstädad och dimman har legat tjock här hela dagen. I morse promenerade jag ner till stan för att möta upp Viktoria. Det var mycket längesedan vi sågs. Hon är världens finaste, och jag tycker mycket om henne. Vi åt frukost och pratade om inspelningen i somras. Om några som var snälla, och om de där två brudarna som var komplett urblåsta. Inte för att de var dumma i huvudet - nej, för att de var två stora egoister vars egon hade triggats upp för mycket. Ja, de hade alldeles tappat förståndet för andra människor och normala sociala sammanhang. Allt handlar inte om hur söt näsa man har, eller hur lätt man flirtar med gamla gubbar. Jag handlade litet, för Isse bad mig om det specifikt, eller jag erbjöd mig, snarare. Hon ville ha thekakor och mjölk. Jag tyckte att det var ganska trist, men jag köpte det ändå. Jag minns att mamma tyckte mycket om thekakor, thekakor med ost. Jag åt dem alltid med varm oboy, och doppade ner dem så att de löstes upp. På botten av koppen kunde man sedan se den mycket lösa och smälta osten. Det var nog en av mina favoriter.
Det är inte speciellt kul att gå ut och fotografera när det inte finns något ljus. Samtidigt ska jag väl inte uttala mig, för jag vet inte hur det såg ut nere vid ån idag. Hade säkert kunnat bli något. Tittade på bilderna från i förrgår, några var riktigt fina. Tror att hemligheten är att inte titta på dem direkt efter att man varit ute, då förkastar man bara allt. Eller jag gör det, åtminstone.
Igår var jag ute och red med Helena. Det var väldigt kallt, marken var frusen och hästarna hade blivit feta. Det gick bra tills vi kom till ett dike. Vigga, som alltid är som en stor klump gick rakt igenom, men Cezam gjorde ett hopp, fastnade i gyttjan, vred om kroppen, trillade och Helena hamnade under honom. Det var obehagligt, och en stund trodde jag att Helena blivit krossad. Som tur var, så gick det bra. Några svullna ben, och så galopperade vi över gärden, där frosten låg som tung på träden.
Jag sover mycket och det låter tråkigt men det är skönt. Bakom ligger nog många timmar förlorade. Undrar om de har tv och kaffe i himlen.
