Linda tycker att det är fint att få en varm och go kram av Angelas mamma. Christina instämmer och pappa säger att hon är lite knepig. Isse är trött och Rickard har ont i huvudet, fast huvudvärken kommer först senare på kvällen. Jag får ta en bild av Tom, han ler litet och tittar in i kameran, jag ber om det. Isse avskyr mig när jag tar foton på henne, imorgon ska vi gå ut och ha en fotosession. Hon gillar mig, när fotona blir bra. Pappa säger åt alla att ta mer mat, just när alla satt sig. Han är duktig på att laga mat och Christina har lagat sillpudding. Eller var det sillpaj? Hon blir besviken när jag inte äter, men jag förklarar att jag inte tycker om sill. Då säger hon att det bara är matjes, och att det borde jag gilla. Nej, säger jag. Det går inte. Jag tycker inte om sill. Jag fick en pyjamas av henne, hon trodde att jag skulle behöva resårer till shortsen. Då undrade jag om hon sett hur jag ser ut. Det ska inte behövas, lugnar jag henne. Det behövdes inte heller. De är lagom. På tv sjunger de julsånger. Jag vill stänga av men Linda finner det mycket stämningsfullt. En man sjunger "ave Maria". Det ser ut som om vore han uppstigen från de döda.
På mammas grav lyser tre ljus. Isse tänder ett till. Blommorna är borta nu, kvar är bara en stor, mullig hög utav jord. Jorden är hård och frusen. Patrik sa att mamma alltid var så lugn, aldrig stressad. Han verkar så förvånad över att Isse fått all stress, och frågar mig vartifrån den kan komma, och om jag också är det. Jo det är jag väl ibland, svarar jag. Mamma, ja han har rätt. Hon var kolugn. Hon var många bra saker. I januari, den tredje skulle hon fyllt 53 år.
Det är fint att fira tillsammans. Men det är tomt. Man kan äta mycket julmat men det är inte gott. Pappa säger att det räcker med två gånger om året. Christina instämmer snabbt. Ja, jo det räcker nog. Jag tänker på alla rester som alla ska få över, och hur oroade de ska vara för att de ska gå till spillo. Och alla recept på "julrester" som ska publiceras i varenda tidning. Skinka överallt, och ägghalvor som man säkert kan göra något gott av. Tom fick en ficklampa av pappa. Jag frågade vad han skulle med den till. Då sa pappa att han ska ha den då han ligger bakom datorn. Det lät konstigt och jag förstod först efter en stund. Han berättade att Tom ofta låg där bakom med mobilen och lyste, och att detta var en mycket bra present. Det får jag lov att hålla med om, det var en bra present - en mycket fin liten ficklampa. Jag köpte böcker åt nästan alla. De kanske blev glada. Försökte välja milda saker, så att de läser.
Imorse åt jag och Isse julfrukost. Patrik låg och sov tills klockan var ett vilket retade Isse till någon form av fördärv. Vi åt ägg med omega 3. Det var vidrigt. Jag tänkte inte så mycket på saken, förrän jag smakat. Det smakade fisk. Kanske var de gamla, fast det vet jag att de inte var. Isse lagade gröt och gjorde skinkmackor. Brödet blev lite torrt i kanterna, för de har en värmefläkt som blåser rakt över matbordet. Men det var gott i vilket fall. Så slog jag in mina julklappar medans Isse hyperventilerade över att Patrik sov. Och Patrik steg sedan upp missnöjd och trött.
Vi tittade på gamla foton. Det har nog blivit någon form av rehabilitering. Och Isse undrar varför jag inte har lust att prata. När jag var liten såg jag ut som en liten apa. Och på många av fotona hade jag ansiktet riktat upp, som om jag var tvungen att sätta upp näsan i vädret för att visa min position. Isse såg nog mest förvirrad ut, samtidigt som Linda poserade lite självsäkert, som den storasyster hon är. Elin, Isse och Linda i lussekläder, i luciadräkter, som påskkärringar. Elin och Isse står med ansiktena in i kylskåpet, letandes efter något gott som mamma gömt undan. Jag minns inte när Tom föddes, och inte heller Rickard. Men jag minns en dag då jag var, kanske runt sju år - hur det kändes som om jag missat hela Rickard när han var en liten unge. Då var han förvisso inte så stor, så jag vet inte varför jag kände så.
Förut fick jag en liten släng av, jag vet inte vad - panik? Nej, inte precis, men kanske en liten snudd av. Hur kunde allt ha blivit, om det inte blivit såhär. Och hur länge ska det dröja, innan man förstår. De döda talar inte, och de kommer definitivt inte tillbaka.
Kenneths grav och hans egendrejade fågel. Han var duktig på sådant. Kurt och Magnus, och en vit duva. Jag vill också ha en sådan, en vit duva - som kikar ner på mitt namn. Det var vackert på kyrkogården. Många hade tänt ljus på gravarna ute i kylan. Brevid mamma ligger en tjej som var född 1981. Hon fick inte bli så gammal. På hennes sten är en raggarbil ingraverad. Undrar om hon blev påkörd. Eller så gillade hon kanske bara raggarbilar, så som vissa gör. Jag har aldrig gjort det. Gillat raggarbilar alltså.
Helena ringde igår. Imorgon ska vi ses. På fredag ska vi ut och rida. Precis som förr. Låter som om jag vore en gammal hagga nu, det är jag inte - men det är precis som förut. Jag ska rida Vigga, hon Cezam. Johan-jävel är tillbaka i stan och har tagit över stallet igen. Jag minns när han skulle göra iordning, måla om lite, fräscha upp. Han slog ut en bärande vägg och målade hela stallet i en mycket suspekt lila nyans, med rosabruna pålar. När Dag fick syn på eländet satte han upp en stor plastskiva över väggen, Johan hade slagit ut ett hål, så att det drog in i stallet. På andra sidan låg en gammal svinstia. Det luktade äckligt. Johan är en konstig man. Eller kille, eller vad man nu ska kalla honom. I mina ögon är han en retarded trettioåring som aldrig kommer att bli stor. Detta är menat på ett mycket negativt sätt. Man får gärna vara barnslig. Men inte som han.
På juldagen ska alla ut här i stan. På de gamla vanliga ställena. Kanske följer jag med, men jag vet inte. Det är lite som att dokumentera jävelskapen, men kanske träffar jag några jag tycker om. Det gör jag säkert. Imorgon ska jag gå ner till ån och fota. Det är fint där om vintrarna då det fryser på. Speciellt om det finns litet snö. Kanske promenerar jag till mamma också. Det ser så ensamt ut där hon ligger.
