Det var lustigt, för idag vaknade jag klockan 11, och trodde att klockan var 9. Vilket med andra ord innebär att jag sovit som en gris. Det var ju bra. Promenerade bort till min moster. Hon ringde mig och var nervös över att jag kommit till henne, och att hon då inte var hemme. Men jag var litet sen, så hon blev lugn. Hon hade fastnat i kön på ICA för hon kunde inte hitta sitt ICA-kort, även om hon var övertygad om att hon lagt ner det i sin börs, så hon fick gå och ta ut pengar. Så, när hon betalade, då hittade hon det. Jag kom dit kring lunch, hon skalade potatis och hade plockat fram lövbiff. Så när vi satt oss för att äta, kom hon på att hon glömt persiljesmöret, så snabbt rörde vi till det. Jag gillar mat. Det såg jag på ett gammalt kort, som kanske är 3 år. Då var jag sjukt smal. Hade fan inte ens någon haka. Jag tror jag tycker bättre om nu, fast jag är bitter över att jag inte får igen mina gamla jeans. Men, jag kan ju köpa nya. Promenerade på berget med Martina, hon hade tappat sina hundkoppel, så vi letade efter dem. Givetvis kom minnena upp då, ifrån när vi joggade där fem dagar i veckan. Ska försöka börja igen, det är kul när man väl komm,er igång. Måste slå mitt milrekord också, det måste jag bara. Har svårt att tänka mig själv som en löpare, men jag får försöka komma tillbaka helt enkelt. Så sjukt bra som jag var. Oj, nu skröt jag. Men det är ju sant, så.
Martina och jag talade om många saker. Bland annat om de som är tillsammans, även om de inte är kära i varandra. Det tycker jag är fruktansvärt. Så ska de söka efter saker som ska piffa upp relationen. Vi kom in på de som är swingers här i stan. Jag kan inte tänka mig något värre, än att ta med min kille till ett ställe, för att han skulle knulla med någon annan. Det går inte. Många här är visst det, swingers - för att de annars skulle gått isär. Det var liksom det som behövdes, för att de skulle hålla samman. Det är hemskt. Jag låter trångsynt nu, det är jag inte. Men jag får ju lov att känna som jag gör, sedan skiter jag i resten. Även om jag får ont i magen vid tanken av alla de fina människor, som ska leva tillsammans för att de varit ihop i 3 år, eller för att han var så snäll i början, eller för att hennes familj betyder så mycket, eller för att de har en fin lägenhet, eller har mysigt på fredagar. Nej, fy fan rent ut sagt. Hellre spyr jag.
Martina sa att hennes vän träffat en kille, för fyra veckor sedan - så nu vill hon skaffa barn med honom. En del går för fort fram, andra får ingenting gjort. Jag undrar vart all balans tog vägen.
Min moster var mycket stolt idag, hon hade hämtat ut en ny perkulator på garantin, den var så blank och fin - och hon riktigt uttryckte sin glädje över detta. Mycket roligt, och jag skrattade åt henne. Det var så sött. Och det fånigaste var att jag också gick igång på den, på blankheten. Vi drack kaffe och åt goda kakor, sedan talade vi om Kenneth. Hon berättade att han varit full en gång, och fått för sig att han skulle måla. Hon hade hittat honom, och oljefärg över hela lägenheten. Det fick hon bort, varenda liten fläck - med lacknafta. Vi kom in på den diskussionen, för jag ska köpa färg, och Christina sa att det var väldigt viktigt att få rent penslarna efteråt. Lacknafta är lösningen. Väl inne på Kenneth, han målade tavlor med surrealism sa hon, en del mycket barnsliga. Hon sa att jag och han var väldigt lika. Det håller jag med om. Minns en målning vi hade då vi var barn. Hade kunnat vara målad av mig. Bara för att den är så fånig. Fortsättningsvis berättade hon om när hon och Kenneth smällt smällare genom nyckelhålen hemma i deras lägenhet. Det var då de var vuxna. Det gjorde mig glad att höra, för då vet jag att jag inte är den enda som kommer fortsätta med sådana påhitt, bara för att jag är "vuxen".
Kenneth fotade, målade och drejade. Sedan drack han för mycket. Det är trist, men vad ska man göra, såhär i efterhand. Christina sa att han ringt henne innan det hände, men att hon inte kunnat svara, för telefonen varit trasig. Det där om de tio kilo potatis, hon sa att Kenneth slängt ut det genom fönstret en dag. Tio kilo potatis, rakt ut genom fönstret på tredje våning. Varför? Undrade jag. Då skrattade hon bara och sa att hon inte hade någon aning, för de kunde inte riktigt få kontakt då. Han måste varit världens roligaste människa. Potatis, fönster. Fan, jag kunde inte gjort det bättre själv.
På min mosters 40-årsdag, den var någon gång vid den här tiden, för 20 år sedan. Då hade det kommit en gäst utan hår. Hon berättade idag att jag skrikit rakt ut i hela samlingen "mamma, mamma han har tappat allt hår!". Det gjorde mig också glad, nu vet jag ju att jag inte förändrats så mycket, sedan jag var unge. Sedan berättade hon om en Roland, som alltid gick utan skor och duschade på jobbet. Han hade flirtat med henne, och hon verkade lite intresserad, på skoj. Han verkade vara en skum typ. Roland. Usch.
Det är dumt att berätta, men idag skrattade jag åt saker man inte får skratta åt. Martina fick sms under promenaden. Ett av dem gick såhär:
"Grattis!
Du har vunnit en zigenare på Keno.
Hämta honom inom en vecka, annars
skickar vi hela släkten.
Mvh Invandrarverket"
Jag vet, det är inte varken PK eller ok. Men det var roligt. Inte just för innehållets skull, utan bara för att det finns de som hittar på det där, som liksom gör en grej av det. Sedan tror jag att jag garvar, för att man inte får. Hon fick ett ännu hemskare också, men jag vet inte om jag törs skriva det. Här är alla så inskränkta, det är verkligen så. Patrik säger att bögar är det värsta han vet, och det tyckte jag var hemskt sagt. Så försökte jag tala med honom om det, men det gick inte. Mina bröder ryckte till, då jag sa att jag skulle flytta till Malmö - "herregud, där attackerar man ju till och med ambulansen!" Ok, såhär gick de två följande sms:en Martina fick, under vår leta-hundkoppel-promenad:
"När du läser detta sms dör en neger.
Skicka detta till så många som möjligt,
så att vi får en riktigt vit jul."
"Vi måste få hjälp i Rosengård, det brinner!
Vi är alldeles för få, som läget ser ut nu.
Skicka mer folk, så att vi kan stoppa brand-
kåren."
Hemskt, eller hur. Men, så går chargongen här. Min farmor blev mycket ängslig hon också, då jag talade om Malmö. Det är ju tur att jag inte lyssnar på någon överhuvudtaget. Utan gör som jag själv vill. Annars hade jag nog suttit kvar här, i den här hålan - där min morbror Kenneth en gång, för länge sedan hällde tio kilo potatis utför fönstret, och där Roland cyklar barfota till jobbet. Eller, där de olyckliga kärleksparen, blir swingers för att de är så jävla utleda på varandra.
Så är livet. Det är olika för alla. Det är väl tur, visserligen
annars hade säkert alla velat
bli som jag.
