Efter sömnbristen som kom av solistens avhopp är jag nu helt borta. Mats var så fin som ställde upp på pianot hela onsdagsnatten. Iris så underbar som hjälpte mix att mixa ihop låten. De andra skulle festa och ha roligt, och det förstår jag att de ville ha. Varför ska andra lida med mig? Finns ju ingen anledning. För dem är livet som innan, fyllt av roliga påhitt, hastiga relationer och trasiga skämt. Så kommer det också vara, livet igenom. Andra kan inte se, och andra ska heller inte lida för din eller din skull. Vad ska jag göra med den bitterhet som kommer över mig, ja det vet jag inte själv. Kanske finner jag ett sätt att stoppa undan den på, någonstans på en hylla, där det inte redan ligger fullt utav trassliga hålor.
Så, hur var det då, var det vackert? Jo, det var det. Tyckte dock att Isse valt ett ganska dåligt kort av mamma. Men det är väl en petitess i sammanhanget. Sedan var min dikt i dödsannonsen lite fel, men det är väl också en petitess i sammanhanget. Det var svårt att förstå att mamma låg i den vita kistan, och att vi fem barn satt och stirrade på henne, utan att se henne. Isse undrade om hon var ett skelett i morse, det var innan jag riktigt vaknat upp. Jag tyckte att det var en osmaklig fråga sådär på morgonen. Men vad ska man göra. Linda hade med sig många servetter, jag inte en enda. Hon gav mig, och alla andra. Det är lustigt mamma, hur det kan bli. Hur du, med all den där lusten du hade, hur du sedan skulle gå och dö. Eller ligga och dö, eftersom du dog i sömnen. Det var nog det bästa, för jag vill tro att du drömde något bra, och att du inte var oroad över oss som skulle bli lämnade kvar. Lite tvångsmässigt har jag tänkt på sista gången jag såg dig, hur jag sa hejdå och hur du tittade på mig. Jag tror att jag visste då, och att du också visste. Men jag vet inte, såklart. Hoppas att du tyckte om sångerna. Du får säga tack till Mats och Iris också, isåfall. De hjälpte mig mycket.
Det är konstigt att sitta i en kyrka, och det är konstigt att se andras mammor. De lever ju så. Mina barn kommer aldrig få någon mormor, och de kommer inte heller veta hur hon var. Även om jag kommer att förklara, så gott det går. Det är inte rättvist. Finns det något här i världen som är det, rättvist alltså? Jag ska nog börja med en förslagslåda, på sådana saker. Kanske kan jag då få litet mer hopp.
Filmen känns tung att klippa. Inte verkar det heller som om får jag någon hjälp att synka ljudet. Ibland undrar jag om det är meningen att jag ska gå med en skylt framför ansiktet "hej jag heter Elin Chatarina Assarsson-Lod, min mamma har dött, så jag mår ganska dåligt just nu". Kanske skulle jag då få litet hjälp. Andra glömmer så lätt, tänker så litet, smått. Tänker att de har sitt och att andra inte ska komma och tro att de kan få må sämre. Är allt plötsligt en tävling i hur sämst alla mår? Är det så, då skiter jag i allt. Vart tog människorna vägen, de som en gång var varma och fina. De som öppnade ögonen, delade med sig. Man lever bara en gång, då måste man ge bort sig själv så mycket man kan. Nej, jag menar inte sexuellt - utan mer av sin person. Givetvis. Man får bara en chans, sedan kommer dagen då man dör, då är det försent.
Mamma, du gav mig ditt liv.
Nu måste jag leva det ensam.
Så kom dagen då vi grävde ner dig, en vit kista, vita rosor. I kistan ligger du kall och blek. Jag vill inte att det ska vara så. Stig upp och följ med mig hem. Snälla. Men, så kommer tiden då man måste inse, livet tar slut och man får gråta - utan att någon undrar varför.
Sov gott mamma, jag kommer imorgon - tänder ett ljus.
