En gång vad jag en människa. Nu vet jag varför jag flyttade härifrån. Som att bli uppäten inifrån. Som att gå sönder lite varje dag, för att sedan glömma bort vad man är, för att man inte finns kvar. Det är när allt kommer över en, mig - som man märker varför och vad allt beror på. Här kan jag inte stanna, och hit kan jag inte heller komma tillbaka. Här växte jag upp och tappade bort saker. Nu är det precis samma sak. Som att gå in i hamsterhjulet, igen och igen och igen. Och att inte komma ut om man inte är uppmärksam, och lyckas stanna upp. Imorgon. Nu är det bara en dag som återstår.
Det är facebook och lunarstorm. Som två tidsåldrar som liksom går in i varandra, man hoppar över på den andra sidan och taggar sina vänner på alla snygga bilder. För man får bara lägga upp snygga bilder. Det är inte där sanningen ska återberättas. Ska sanningen återberättas här? Näe. Det här är bara jag och mig själv och jag igen. Och idag, ja. Life is beautiful. Och här skvallrar alla om varandras elände. Jag är inte intresserad av deras skitsnack. Överhuvudtaget, jag är lite borta just nu. Kanske hade det idag hjälpt om jag recenserade sju olika lipgloss. Eller betygsatte mitt bleka hår. Ja, kanske hade det varit så.
En gång var jag liten, nu är jag inte liten längre. Mina fräknar kommer tillbaka i solen, men det andra stannar på avstånd för det mesta. En låt på repeat och pulsen går nog ner.
En gång var jag en ordentlig tjej. Klädde mig mycket propert och diskade och bäddade och vek kläder. Jag tror att det är det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag fick en fin blomma som jag ställde i solen, inte i direkt solljus, för det tyckte inte blomman om. Sedan tittade jag på den mest varje dag. Skötte mina studier och satt i läsesalen på psykologen. Vi hade fast telefon och ett bra bredband, en bra tv men ingen katt. Jag tål inte katter. Men jag tycker mycket om dem. Jag har bara ägt två mobiltelefoner under hela mitt liv. Det tog två år för mig att välja en lika fin som jag hade innan, den jag köpte då jag var fjorton. Jag och Helena, vi köpte en varsin likadan. En 3210 tror jag. Jag målade min med glitternagellack och satte på små stjärnor. Jag har fortfarande kvar den i en låda.
Isse bråkar med Patrik hela tiden. Förut trampade han sönder en kopp. Det lät högt. Det är jobbigt för dem. Det är jobbigt för de flesta kanske. Ibland kanske man inte ska tala om saker, för vissa saker går helt enkelt inte ihop. Vissa människor går helt enkelt inte ihop. Ibland tar det ett helt liv för vissa att inse det. Kanske är det som med ett pussel, det finns bara en bit som passar med en annan, ofta är det svårt att hitta just de bitarna. Fast det beror väl på hur stort pusslet är. Men om man säger att det är lika många bitar som vi är människor på jorden. Då kan man nog förstå lite bättre.
Ibland tror jag att det går att hoppa av jorden. Om man bara går och går och går, så borde man ju komma till en kant, så att man kan hoppa ut i rymden. Jag vet att inte jorden är platt. Eller så är det precis vad den är. Platt som en pannkaka.
Jag ska bli bättre på gitarr. Och jag ska klippa klart min film. Det är konstigt att ingen vill hjälpa till. Men det är skönt, för då kan jag ta allt cred för den på egen hand. Den kommer bli så sjukt bra. Jag ska tala allvar med Wenander också, om bandet. Sedan måste jag ta tag i det där med klassfotona. Har ju lovat att ta på alla.
Patriks pappa säger att Patrik och Isse kramas för lite. Jag tror att det finns många som kramas för lite. Det är lustigt, vid några tillfällen fick jag skit för att jag kramades för mycket. Ibland undrar jag hur fan folk ska ha det. Det finns ingen ände på eländet och jag börjar gå nu. Så ses vi vid världens ände.
