Nu har jag farit över hela Sverige. Skåne, Stockholm, Umeå, hemma. Det är kallt här. Nästan kallare än i Norrland. Lustigt va. Jag har sett många människor. De flesta har gjort mig trött. Men, det är många barn som gjort mig glad. Det är konstigt, för jag brukar inte tycka om barn, det är den senaste tiden detta börjat förändras. Nej, det är inte det där med mamma-känslor. Nej, det är någon form av acceptans för det mindre. Eller något. En liten flicka satt på en liten vagn för väskor, i facket där man ska ha sin handväska. Det var otroligt sött. På nattåget stod två små pojkar brevid sin far, den ena berättade att han varit nära att tappa väskan på spåret. Faders reaktion är den underbaraste jag sett. Han, verkligen med inlevelse - ja till och med jag trodde på hans förvåning - han hojtade "va" och lyssnade på sin son. Varpå sonen berättade mycket ingående, hur det hela gått till. Vilken fin far, och två små fina söner. Och frun, ja hon var fin hon också. Blond. Jag är också blond.
Jag råkade få den där rollen. Jag blev förvånad och glad. Har aldrig gjort långfilm och har aldrig spelat ung och blåst innan. Nu skulle säkert någon i publiken hojta "Men, va du ä ju ung å blåst". Vi ignorerar honom tills vidare. Mats säger att branschen är hård. Det visste jag också, men inte att den skulle vara sån här. Hugg varandra i ryggen, sedan spring för livet. Människor är vi allihopa, bara olika mycket idioter. En gång trodde jag att man skulle vara snäll. Det tror jag fortfarande.
Kafka på stranden, kom hit och bada med mig och kookidoo.
