För helvete morsan. Det passar inte. Dina saker kan inte stå här. De ska vara i din lägenhet. Isse frågade mig om jag ville åka dit och hämta dina glas, för de hade inte haft papper att slå in dem med, då de var där och städade. Det passar inte. Jag vill inte åka med och jag vill inte åka till din grav heller. Det passar inte. Nej, du får inte tycka att jag är banal nu. Eller tyck det om du vill. Fast jag tror inte att du gör det. Kommer du ihåg, den där gången. Den sista gången. Mina väskor och den sista veckan. Och hissen kom upp och jag rusade tillbaka, för jag ville säga hejdå en gång till. Sedan vinkade du tills jag försvann. Och jag tittade på dig, tills jag försvann. Och boken jag läste för dig, och du somnade. Och jag hängde inte med i handlingen, och inte du heller. Det passar inte det här. Dina kläder ska inte ligga i lådor och du ska inte ligga i en kista. Och jag vet att jag är vuxen. Och mina barn ska inte ha någon mormor. Jag ska inte tala så mer nu. Jag ska försöka. Det är svårt här. Det där om påminnelser som kommer hela tiden. Dina lådor. De ska inte vara här.
Isse sover och jag borde sova. Snart åker jag. Det är kanske resorna som räddar. Som öser över det man borde minnas. Eller glömma. Jag är helt borta idag. Inatt är det kallt. Jag har varit ute mycket. Fotograferat och ljuset var fint. En hund och fågelholkar. Jag borde sadla om till fotograf på heltid.
Linda och livet som passerar henne. Det är att tyna bort lite själv, att se henne.
Men så är det ju så, att vi väljer alla hur vi vill leva våra liv. Jag åker till Umeå. Det ska bli kallt men fantastiskt roligt. Igår höll jag på att färga håret, men kom i sista sekund på att det så skulle bli feta klaffelet i filmen. Från blond till rödhårig, det hade inte funkat.
Det är kallt här. Även om de eldar i kaminen. Det är något här, men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag vet bara att jag inte blir rädd längre, inte som då jag var barn.
