mjölk

Det verkar alltid bli på samma vis. Man ska inte skriva så, för då verkar det som om, man liksom lever efter profetior. Jag lovade på heders med mig själv, när runda två startade - att jag skulle dra mig tillbaka, om det blev så, att jag skulle känna som jag gör nu. Det värsta är nog, att jag inte vet vart jag skall stoppa allting. Om jag ska lägga in det i något, eller bara låta det bero. Samtidigt som jag vill härda ut, om nu "att härda ut" är så himla pepp - så vet jag inte om jag pallar med den grejen. För tänk, dealar man - så är det ju 50/50 att man förlorar allt. Vad allt är, är väl en annan sak. Det beror nog på vad dealen är. Jag har gjort det redan. Och förlorat. Och vunnit. Och förlorat. Och halvvunnit. Frågan är kanske också, om jag alltid velat vinna - de gånger jag gjort det. Eller om jag sett till att vinna, för att få det bekräftat för mig själv - att jag kan.

Jag vill sluta snusa. Jag köper mini-snus, men stoppar in två åt gången. Det känns lönlöst. Igår kände jag mig så stressad, att jag gick med mina ben, och köpte cigaretter. Hur töntigt som helst.

Imorse vart jag väckt av extraarbetet. Jag är där nu. Ska sova här, och har bäddat med mina lakan, de är inte mina på riktigt - men jag använder alltid samma. Vita, med virkade detaljer och knappar. Det känns gammeldags och jag gillar det. Å brukar kalla mig "din gamla get". Idag sa hon att jag såg ut som en smålänning, och en whiskeyflaska. Vet inte om det är en komplimang. Vet inte om det spelar någon roll. Tunnelbanan hörs ända hit. Du-dunk, du-dunk.

Det kanske är så, att man kommer på svaren till livets alla frågor - då man är gammal, och har gjort alla fel man kan göra. Den tiden, då man vill dela med sig till alla som är unga, men de vill inte lyssna - för de tror att man bara gaggar en massa goja. De vill göra sina egna misstag, och kommer säkerligen att göra dem. Så får man sitta där, på en pinnstol, eller i en rullstol med hur mycket kunskap som helst, som ska gå förlorad. Eller, så kommer man på de flesta svaren då man är ung. För att man vill veta, och för att man inte går med på att hela tiden göra fel. Sedan är väl det en annan sak, man gör ju inte fel, för att man vill göra fel - men kanske kan man på något vis lära sig att passa sig för felen. Egentligen vet jag inte vad jag talar om.

P frågade mig idag, hur en kille skall se ut. Jag kom bara till att han skall vara över 177, helst över 180. Sedan sa jag att jag gillar honom. Och det är väl egentligen det enda av relevans som är aktuellt. Jag har ingen drömman. Om jag hade haft det så skulle jag, för länge sedan fått gjord en fantombild, som jag skulle se till att få publicerad över "wanted men". Så skulle nog den saken vara ur världen sedan länge. Eller så skulle jag bli tillsammans med Barbies Ken. Vi skulle säkert få det hur bra som helst, tillsammans. Om man gjorde honom i mänsklig storlek. Och minst 180 lång då. Listor och förutfattade meningar över en drömpartner är typ lika stor bullshit som att man kan lova, på heder och hur mycket samvete som helst - att man ska älska någon hela livet. Fast den saken har jag nog redan gjort ganska klar, sedan tidigare. Det man kan lova, kan man verkligen lova. Men, man kan aldrig veta om det man lovar, är giltigt hur länge som helst.

Jag kan lova, att jag ska försöka härda ut. Men jag kan inte garantera, att jag kommer att klara det. Då har jag lovat, det jag kan lova.