maison bienvenue

Det var någonting som föll lite på plats tidigare ikväll. Under hela dagen har jag, å ena sidan varit arg (fast mest ledsen), å andra sidan ifrågasatt mig själv (fast mest honom). Det spelar egentligen ingen roll vad jag kommer fram till, när det gäller honom - utan mest när det gäller mig själv. Min vän C älskar när jag bara är, ungefär såsom jag kan avsky - när jag bara är. Varför jag avskyr, beror bara på min bild av hur en kvinna skall vara. From, sval, enkel, varm (eller ljummen), förstående, vänlig, vältalig, rolig, allvarlig och oerhört näpen och söt (eller sjukt sexig). I min värld är jag en evig röra av faktorer som visst kan finnas med i föregående mening, samtidigt känner jag mig som ett trassligt pussel - som ingen får ihop (eller vill få ihop) för att allting är så omaka. Som en målning man eventuellt skulle tycka om att ha i garderoben, för att man tycker att den skall sparas, men man vet inte riktigt på vilken vägg den skulle passa att hänga på. Sedan kommer man fram till att man inte törs hänga upp den, just därför.

Det verkar som om kallet i mitt liv, hittills har varit att anpassa mig. Inte till mina vänner på det viset, att jag inte är mig själv. Men, så fort jag träffar någon som kanske gillar mig, eller tycker att jag är ganska snygg. Givetvis måste det vara ömsesidigt från min sida (vad skulle jag annars få ut av saken). Har man satt igång med den grejen, att anpassa sig - så är det väldigt lätt att det fortsätter på det viset. Kanske för att det påbörjades helt omedvetet. Och för att det kommer fram, först när någonting är slut och över, när man återigen "andas". Kan andas.

Jag har blivit ifrågasatt, eller kanske tillsagd, eller snarare kommenterad över mitt sätt att analysera allt och alla, över mitt sätt att försöka tänka ut allt och alla, över min tro att jag kan lösa allas problem, genom att försöka luska fram dem. Så har jag också bett om ursäkt för den saken. Förlåt mig, för att jag tänker, ursäkta så mycket för att jag försöker förstå dig - när jag ser att du inte mår helt jävla hundra. Jag tror, och jag tror det för att jag tror det - att det skrämmer många människor. Jag gör det inte medvetet, eller för att jag vill leka gud eller fröken viktig. Höll på att skriva "viktig-petter", men tog bort det sista för att det högg mig i magen.

Varsågod. Det sitter en tjej på ICA. Hon är gjord för dig.
Varsågod. Det står en tjej i en bar. Hon är gjord för dig.
Varsågod. Det finns en tjej som älskar IKEA. Hon är gjord för dig.

Varsågod. Varsågod. Varsågod.

Det finns en tjej som heter Lagom. Hon älskar att laga middag och ibland talar hon om livet i all sin enkelhet. Hon blonderar håret var 14:e dag och klär sig gärna rockigt och somliga gånger sött. Hon ifrågasätter aldrig dig, eller ditt beteende. Hon älskar dig högljutt och köper allting som är du. Hon vill ha tre barn och tapeter och en fondvägg. Somliga dagar, då du kommer hem trött från arbetet, ligger hon på din arm - och lyssnar på hur du mår. Oftast skiter ni i det snacket och knullar som djur, tills klumpen i magen är borta. Hon dyrkar dig för att du har allt. För att du kan saker, för att du vill saker, för att du är lagom djup - men aldrig går till botten med saker. Det behöver du inte, eftersom hon ingenting ser. Varsågod. Stäng ögonen och flyg iväg.

Det verkar som om, jag inte kan unna andra människor att finna varandra. Det kan jag. Men, vad jag inte klarar av - är när jag själv märker, hur jag försöker anpassa mig "neråt". Alltså, jag vet ju om att jag funderar - många gillar mig kanske just för att jag inte är ett tillplattat mjölkpaket. Den senaste tiden har jag dock velat bli simplare (vet inte hur många gånger jag skrivit det). Varför är det så skrämmande för många, att ifrågasätta varför man tänker, som man tänker - eller varför man mår som man mår ibland. Det är en dum fråga, för givetvis (vad annars) så handlar det säkerligen om en mängd försvarsmekanismer som slår igång. Omedvetet, så man kan inte säga "nej, jag märkte ingen försvarsmekanism, du har fel din kossa". För, de är omedvetna, och svåra att upptäcka just därför. Man kan upptäcka dem, om man vill. Om man är uppmärksam på mönster i sitt beteende. Oftast är man rädd. Då ser man dem aldrig, för vad de är. Varför skulle allting annars se ut som det gör?

En bror till en av mina bästa vänner hängde sig förra året. Han hette M. Då jag växte upp var han den snyggaste jag visste. Han hade brunt, lockigt hår, och sådana varma ögon (långa ögonfransar) och världens finaste leende. Han hade verkligen allt. Han var trevlig, social och väldigt gullig. Men, han avskydde sig själv, har jag fått veta. Blev tillsammans med en tjej, som avskydde sig själv - och som tidigare varit i en relation som sög balle, där hon fått ett barn. Det blev en hatisk relation, där de gödde varandra, och liksom valde att vara ihop - för att de triggades igång av varandra (antagligen). Han kände sig trygg ("trygg") med henne, för att hon var otrygg - ändock så tog hon makten i relationen. Över M. Jag har fått för mig att han tyckte att det var befriande. Jag tror att de var tillsammans i 7 år. Han talade med min vän (som är hans syster) ofta. De talade om att han skulle flytta upp hit igen. Han ville det. Så en kväll rök de ihop. Han och X. Då tog han bilen till ett ställe, där han hängde sig. Han lämnade ingenting. Ett hål av någonting tomt, kanske. Så tog det inte lång tid, innan X skaffade en ny. Och allting gick vidare.

Vad ville jag säga med ovanstående? Jo, om M och X insett vad problemet var (någonting som kanske utåt sett var uppenbart, om ens det) så hade de (om de velat) kunnat reda ut sin skit. M hade inte behövt dö, och X kanske kommit till insikt, och förstått att hennes barn kommer bli kopior av henne. De kommer kanske älska, på ett sjukt sätt - men gud vad de kommer hata.

Om jag inte varit analyserande och en (ibland) idiotisk tänkare - så hade jag varit annorlunda. Mycket annorlunda. Jag hade inte suttit i kassan på ICA, dock. Men jag kanske skulle arbeta på en fabrik i min gamla stad, hatat livet - men funnit mig i det. Och det värsta av allt. Jag skulle ha en relation, där vi skakat hand på vår kärlek. Eller så skulle jag älska, någonting tråkigt och tomt. Men, jag hade inte varit lycklig eftersom jag skulle ha ett svart hål efter mig, som jag inte skulle veta vad jag skulle göra med - eller fylla det med. Skulle jag ens våga ta i det? Antagligen skulle jag också, om jag inte stannat i staden - ha levt här. Självgod, sjukt egocentrisk (över allt "det svåra jag har i mig, som ingen förstår, minst av allt jag själv"). Så skulle jag leta kärlek, och då jag fick den skulle jag äta upp den, för att sedan slänga allting till marken, och gå vidare till nästa. Till nästa som ingenting förstår, och som aldrig kommer få lov att göra det, eftersom jag skulle vara höjden av allting, man aldrig kan förstå sig på. Den där mystiska skepnaden, som verkar så inbjudande - "men ack och ve, vad komplicerad hon är". Många skulle säkerligen köpa hela saken. Somliga går ju igång på det de inte förstår, och blir triggade av tron, att de kanske har lösningen. Kanske skulle många försöka hjälpa till, hjälpen skulle tas emot ett tag, tills jag skulle bli uttråkad - och gå vidare. Nästa!

Det är tur, att det inte är som ovan. Det här är mycket text på en och samma gång. Jag vet inte om jag gör mig förstådd. Men det känns skönt att skriva orden. Det spelar ingen roll egentligen, för jag förstår - vad jag vill säga, och det är nog. Det enda jag vill, är att se varför allting är - och lugna ner det som vill någonting, som jag inte vill - just för att det är mekanismer som inte längre hör till mig och det jag vill, idag och imorgon. Jag tycker inte synd om mig själv, det kan säkerligen verka så här. Men, jag tycker synd om alla, som aldrig förstår sig på sig själva. Insikt kommer säkert med åren och åldern. Jag har ingen lust att sitta och vara 56 bast, och plötsligt förstå. Jag vill förstå nu.