du bist

Hela natten låg G nära mig. Hon är en hund, och jag tror att de märker om man behöver lite extra närhet. P sa hejdå till henne igår. Klappade henne lätt på huvudet. Hon viftade på svansen, men hade öronen helt bak. Jag tror att hon visste, hon också. Om jag är kapabel att ta mig i kragen, och skriva det jag just nu skriver - kan man ändå säga, att man är mos då? Jag vet inte. Det känns skönt att plita ner ord, förvisso meningslösa sådana - men de kommer ju ur mig, genom mina fingrar och hamnar här. Och stannar här. Kanske lite som att lägga någonting ifrån sig, så kan man gå ut i solen sedan. Eller stanna inne, för att alla andra är ute. Det finns säkert många som aldrig går ut också, för den delen.

Aldrig (tror jag) har jag känt mig så fruktansvärt, oerhört, väldigt-väldigt-väldigt mycket som o-jag, även om jag är jag. Jag vet att det beror på att jag försöker reda ut saker. Och kanske är det mest sorgligt att jag inte var klar med det innan detta. Så att han kunde få se det där som är mest bara bra, och kanske obekymmersamt. Ja, alltså - sådan jag tänker mig att jag blir när jag är klar. Kanske (antagligen) är det skit-sak-samma. Verkligen. Kärlek är sådan. Svår och svår och svår och omöjlig. Jag hatar att prata om mig själv. Det kanske inte märks. Om jag skulle flytta till Tyskland så skulle jag endast kunna göra det med en mening "ich reite gern". Det skulle vara skönt. Jag skulle kunna fråga "wie viel uhr ist es". Men inte så mycket mer. Frågan är väl kanske, om man inte kan prata, om man då istället lyssnar mer - eller kanske (ett mardrömsscenario) tänker mer.

Jag är inte vidare självgod. Jag är inte en stolt poet som spatserar över gator och torg, för att då och då stanna upp för att läsa upp mina alster. Det mesta jag gör lägger jag i lådor. Lådor, lådor, lådor, lådor. Så får det ligga där i åratal. Jag vill inte ha någonting faktiskt. Ingenting. Jag vill lära mig att bara vara ifred. Det gör alldeles för ont i kroppen när dörren går igen, och allra värst - att höra porten därnere, gå igen. Med en duns. Då har jag redan låst ytterdörren. Och önskar kanske mest av allt, att han skall sätta foten emellan, just innan porten går igen, rusa uppför trapporna. Och komma tillbaka.