comme la merde

Förut tog jag en kudde och en huvtröja och la mig på balkongen. Där somnade jag och vaknade med fem nya fräknar. Jag har haft en tyst dag, men funderat mycket. Som förra gången, har jag nu blivit mer förbannad än det andra. Jag är faktiskt asförbannad. Jag är så jävla förbannad. Eller är jag det? Besviken är nog mer rätt ord. Han som kom med sina rödsprängda ögon. Han kan fortsätta med det. Kanske är det hans kall i livet. Träffa tjejer, helst helt flyktigt - för att sedan dra - för att han inte känner, men kanske mest - för att han blir livrädd. Om han skulle läsa det, så vet jag att han skulle gå i taket. Det må vara så, att han inte är - absolut, det är fullt och komligt helt okej. Men, hur han lever på de gamla meriterna. "När jag var ihop med henne, då var det minsann så. Då kändes det si och allt var självklart".

Man är inte samma person nu, som för flera år sedan. Man lever ett annat liv, och har andra erfarenheter. Ungefär som om jag skulle jämföra mina kommande relationer, med den senaste långa jag hade. Det hade varit idiotiskt. Sedan har jag också stått och lagat grytor, städat, haft myskvällar, varit sambo, bråkat om tvätt, tvättat hans kalsonger, varit på middagar, varit på hans land, blivit bundis med hans päron, bråkat - blivit sams, älskat - slutat älska. Dragit, och fortsatt dra. Varför? För att jag mycket lätt blir uttråkad. Om någon uppenbart vill ha mig, då drar jag. Om någon inte vill ha mig, då vill jag ha den personen. Om någon är tveksam - då är jag där och skall försöka övertyga. Om den personen ändrar sig, och vill - då vill jag dra. Men, jag vill inte gå längre. Nu har jag förvisso inget att gå ifrån, patetiskt nog. Jag är ledsen för hans skull, kanske mer än för min egen. Det låter konstigt. Men jag har en märklig känsla i kroppen, en känsla som säger att han kommer att fortsätta med sin grej (möjligen utan att själv vilja det), och sedan tyna bort. Förstöra sig. Nu är jag ingen sierska, så jag har säkert fel. Kanske vinner han en miljon på lotto imorgon, och hittar kärleken i gud.

Det var ögonen som sade någonting. Och det var allt annat än rätt eller roligt. Vem vet, kanske är det jag som är blåst - och blivit lurad precis som sist. Somliga saker kan man se, andra lukta sig till - andra känner man på sig. Jag visste att detta skulle hända - redan i måndags när vi skiljdes åt vid tunnelbanan. Det stod inte skrivet på kvittot jag fick på mitt snus, inte heller såg jag det i en molnformation på himlen (direkt från gud), nej - jag kände det i magen. Försökte ignorera det, tills det inte längre gick. Tänkte att jag skulle "hinna" först. Men, jag vill inte göra någonting som jag inte vill, så jag gjorde det inte - utan lät honom. Han gjorde det, han gick med sina röda ögon, sammanbitna käkar - och kommer aldrig mer igen. Kanske är han arg på mig, för att jag haft så mycket hypoteser om allt. Det var dumt att jag föll en andra gång, väldigt dumt. Men jag kan styra mina känslor, lika litet som han kan styra sina. Så kanske frågan egentligen är, om jag är ledsen över det som var - eller om jag är ledsen över det som aldrig kommer, nu. I min grönsakshjärna inbillar jag mig fortfarande att det skulle kunnat gå - i mitt huvud ser jag hur han super bort det som var han. Jippihej, och skål för helvete.

Det är uppenbart hur jag lägger för mycket vikt på andra. Frågan är egentligen vad jag tycker. Vad tycker jag? Jag tycker att man ska göra som man känner, men man ska undvika att såra andra. Det gör man om man ena dagen låtsas som om en annan person är ungefär den bästa i världen, för att sedan ändra sig - och gå. Men, om det är så man känner - så är det bra att man följer den känslan. Sedan, att det är typ schizat och fult att utsätta någon annan för hela den grejen, det kanske inte hör hit. Jag visste om hans regler, så när jag ändå ville lita på känslan, och på fina ord - då när det verkade som om vi nästan lyckats passera "Gå" - så vände han. M tror att han har problem med anknytning på något vis. Och att det kommer bli samma visa för honom, om och om igen - tills han tar tag i sig själv. Det trodde Å, D, J och alla övriga också. D är terapeut, så jag vet att han inte snackar skit. Jag inser att detta ser ut som en konstruktion att baktala honom, och utse mig till vinnare. Det är det inte. Jag försöker bara hajja grejen, ungefär som vanligt.

Att inte bli kär i en person är som sagt hundrasjuttio procent helt okej, men att vara ambivalent på det viset han är, och har varit hela tiden - det tyder på någonting annat - och således på allt annat än att bara jag har med saken att göra. Eller, så är det helt enkelt så - att allting kommer falla på plats för honom, den dagen då han finner sin prinsessa. Kanske kommer han då också ridandes, på en vit häst. Kanske har han också just räddat henne, ur ett brinnande slott.