som arga ord

På en skala från 1 till 10 så är jag 8 i hungrighet, så jag äter knäckemackor i sängen. Det blir oftast smuligt. Men, det går hur bra som helst, eftersom det bara är jag som ligger här och gnider in mig i det. Ja, jag och Theo, en väldigt fin nalle, som jag köpte på "Galne Gunnar" i Skara, när jag var 8 bast. Och, grejen är - att det känns hur bra som helst. Det handlar nog mest om, att jag slutat ligga i armar, som jag inte gillar att ligga i. Det har A också slutat med, hon har till och med brutit - med ett åtta år gammalt hang-up. Det tycker jag är bra. Han är en jävla apa. Jag vet att hon bara delvis skulle hålla med mig.

Skrynklaren säger att alla som går till en skrynklare - för att bli släta - kommer till en punkt, där man börjar ifrågasätta de människor man har omkring sig. Vad ger de, tar de mer än de ger, gillar jag (egentligen) den här personen? Det var märkligt att hon sa att det var så, för så har jag tänkt de senaste veckorna. Och, kanske kommer det bli så, att jag måste skala lite grand. Även bland människor som jag gillar, som är fina - men för att de tar mer än de ger. Jag vet att det låter hemskt. Men så är kanske livet, eller - man måste ju välja saker som är bäst, för en själv (utan att för den sakens skull bli en fet egoist).

Det finns några få som jag kommit att tycka om, men det finns så många fler - som då de talat, endast pumpat ut mängder av tom luft. Jag tänker ibland på, att de skulle lika gärna kunnat sitta och prutta. Det hade gett mig ungefär lika mycket. Kanske mer, för att jag då åtminstone reagerat på lukten.

Det förekommer mycket gitarrer här. Egentligen vill jag inte ens kommentera den saken. Det skulle ju kännas fett mycket coolare, om man var typ värsta svarta bruden, som bara lyssnade på svart metallmusik. Å andra sidan, så är ju detta min sida - och jag bestämmer allt. Nu skriver jag som om jag vore 14 år. Eller 16. Jag är bara så utled, på brudar som skall låtsas vara något, för att det känns hett. De perioderna hade man när man var ung. Det kanske är så, att jag innerst inne önskar att jag var hård som sten, och kunde lira något vasst instrument. Fast nej. Jag trivs med piano. Jag gillar Marilyn Manson när jag är arg. Och jag älskar gitarrer. Så är det nog så med alla, att man alltid vill vara någonting man inte är - sedan om man försöker ändå känns mänskligt men inte så hållbart. Det har jag också gjort. Nu tänker jag nog mest, att passar det inte, så passar det inte. Det är ganska slut på krusandet(*), som min far skulle sagt. Det är nog mest, ett "fuck off" helt enkelt, om det inte duger med det som finns, och är.

Jag skall inte fortsätta att bräka ur mig saker, eller så är det precis vad jag ska. Det är bara så, att jag är så oerhört (as)trött på att man ska försöka, som människa, att passa in överallt. Bara för att vi är ett flockdjur. Jag blir hellre biten i nacken, än att slicka röv. Nu skall jag nog sova. Jag har varit vaken för länge, jobbat för mycket.

V är ledsen och har bekymmer med kärleken. Han är bara 15 år, men jag minns att jag blev arg på de vuxna, som inte kunde ta ett krossat hjärta - bara för att man var barn eller ung. Det gör ju ungefär lika ont, bara på olika vis. Min far tog med mig på bondauktion en gång när jag var olyckligt kär, i en kille med rött hår. Det hjälpte inte, och han visste inte heller om det, pappa alltså. Inte killen med rött hår heller, för den delen. Så fick jag veta, att vi båda varit kära i varandra, under hela småskolan - men aldrig vågat berätta. Det tyckte jag kändes jobbigt, först då jag fick veta det. Nu har det såklart gått över, och jag är endast och väldigt lycklig över hur allt förflöt. Eller, är jag det? Kanske hade min inställning till kärleken blivit lite mer hoppfull, om vi frågat chans och blivit tillsammans i sådär 2-3 år. Det är kanske onödigt att rota i det.

På tal om att få bestämma. Igår fick jag bestämma allt. För att jag som jag nämnt otaliga gånger - fyllde år. Det kändes härligt.

Dagen som dagen.

(*)krusa = vara till lags, försöka anpassa sig