:action

Min syster har ställt ett stort skåp, precis framför sändaren till internet. Det står mitt i hennes rum, mitt i vägen för allt. Hon var arg idag också, på samma saker som vanligt. Igår åkte jag och M till havet. Där har Å en fin gammal båt. Han musslar med den var vår, för att sedan sjösätta den och puttra runt i den hela sommaren. Jag har blivit lovad att få åka med, och någon gång i veckan skall jag gå dit och kanske måla litet. Då och där gjorde jag inte mycket, låg mest och sov i solen, på en bänk - efter kaffet, kanellängden. Så när jag vaknade igen, hade de kånkat dit kaffet igen, och bjöd på choklad. Apelsinkrokant. Någon sa att det var gubbchoklad.

Idag var jag en stund på kontoret. Sedan gjorde jag litet annat. Såg P. Låg i solen. Lyssnade på när han spelade gitarr. Då blir jag lugn som en unge. Dock tror jag att jag fått magsår. Men jag tror också, att det är mycket inbillning. Som en blandning av stress och mer stress. Jag har inte skött det jag borde, och kanske är det därför jag trillar av kanten lite. Å andra sidan har jag nog, äntligen kommit till de viktiga insikter, som kanske innebär att man blivit "vuxen", eller "mognare, eller "harmonisk". Vad nu harmonisk innebär, när man vissa stunder mest påminner om ett vrak av nerver. Nu överdriver jag.

Jag har klippt av håret. Det är ett ålderstecken. Jag har (nästan) slutat gå ut, eller dragit ner på det ungefär 200%, helt enkelt för att jag inte känner för det. När jag var ute senast, lade en slemmig typ sina händer på min mage. Jag bad honom att dra åt helvete. Sedan slingrade han sig vidare in bland de dansande. Kanske i hopp om att få någonting jag inte vill ha igen. Tänk då också, tänk! Han tror kanske, att någonstans där och då - på det svettiga dansgolvet - där finns hon. Hans prinsessa, blivande fru, modern till hans barn. Om jag (återigen) vore bra på matematik så skulle jag försökt göra en formel över denna eventuella trovärdighet.

K gick hem till en fem-över-tre-snubbe förra helgen. Eller om det var förrförra. Han hade tydligen en snygg tatuering. Hon gick morgonen efter. Hornsgatan var både grå och hopplös. Ungefär som för några år sedan, då jag gick vilse efter årtiondets värsta miss. Det tog mig två timmar att ta mig från söder till tunnelbanan på söder. Så åkte jag hem till K, när alla andra började arbeta.

Tänk, på alla som är 30, eller mer. De som är som tokiga. De som "vet" att de borde ordna en familj. Eller borde - de känner sig pressade ovanifrån, av förväntningar. Jag vill inte bli den där, hon som klär sig i halternecklinnen (vita), märkliga jeans och pumps. Hon som sminkar sig för mycket, för att dölja rynkorna (man vill ju se ut som 25). Och jag vet nog mest också, att det aldrig kommer att bli så. Antingen blir jag köpt, eller så får jag säljas vidare. Det är mest så det får vara.

Alla verkar lyckliga nu. Solen skiner. Medborgarplatsen är fylld av folk. Jag kallar det fräknar, de prickar jag får i ansiktet av solen. Men, så tänkte jag - att det kanske lika gärna är pigmentfläckar. Sådana man får av åldern. Jag vet exakt vad jag vill. Inte in i detalj, men jag vet. Det är det ingen annan som vet. Och det får vara så för nu.