Rockin' Back Inside My Heart

Idag vaknade jag utan att vakna. Satte mig på tunnelbanan. Missade min anslutning från Brommaplan. Gjorde en reklamfilm. Kom hem, fortfarande sovandes - och med ungefär hundramiljarder tankar som cirkulerat i min hjärna på nolltid. Avbokade min tid hos S. Det var dumt. M sa åt mig, eller jag mötte henne påväg till toaletten förut - att det inte är märkligt hur jag är, när jag vet vad som är felet. Och, det har hon rätt i. Idag är jag, med små lätta ord - jävligt trött på det mesta. Jag är på ett vidrigt humör. Jag vill inte tala med någon. Nu ska jag snart somna, och väl är väl det. För den delen har jag frågat S om hon tror att jag är dum i huvudet, eller har något annat fel - men det är hon övertygad om att jag inte är eller har. Befriande. Åtminstone ganska. Och visst har jag snackat med människor idag. Hängde med E i solen förut. Sedan K. Kan väl konstatera, att det är kiss i madrassen att vara en människa, ibland.

Jag tänker också på, att jag kanske inte är en person som ska varesig gifta sig eller hänga med någon. Jag vet dock att det är idiotiskt, och att den tanken kommer att ha upphört imorgon. Det är konstigt, hur man vissa dagar kan vakna upp, och vara helt cp i hela huvudet. Jag vet, man får inte använda ordet cp.

Det är dåligt hur jag håller på och fuskar. Förra uppgiften jag fick - gjorde jag på en och samma dag. Även om den skulle vara uppdelad över tid, varje dag i två veckor. Och tja, inte bara två veckor - utan varje dag, alltid. Det kändes dumt att plottra ner allting i samma block, på samma gång - men jag slapp presentera idiotin. Det kändes skönt.

Hur kul är det här på en skala från 1 till 234? Inte så himla. Jag längtar till den dagen då jag blir vuxen på riktigt. Då allt är klart och slut och bra. Kanske ska jag ändå vara glad. Det finns ju de, som lever sig in i sig själva, så till den grad - att de knappast kan ha någon omkring sig. Speciellt inte en snubbe. Eller så kan de ha snubbar, men bara helt kort - och alltid minst 13 per år.

Ibland, igår bland annat så funderade jag över den hemska separationsångesten jag har. Den är fruktansvärd och påminner om en liten kycklingunge (är inte alla kycklingar ungar?) som kommer ifrån sin flock, och får panik över att han/hon inte ser dem. Men så är de allt som oftast där bakom ryggen. Men inte alltid. Kanske byggdes den upp den där dagen då jag åkte från sjukhuset och den gula korridoren. Jag hade tryckt upp hissen, och konkat ut min väska genom avdelningens hall. Så fick jag panik, och tänkte - nu är det sista gången. Så rusade jag tillbaka. Mamma låg kvar och var fortfarande vaken. Mitt tåg skulle strax gå. Jag tror att jag visste att det var sista gången. Inte helt säkert, men jag kände det på mig. Så fortsätter jag att applicera den känslan, så snart någon går ifrån mig. Kanske måste jag inse, att alla inte kommer att gå. Och alla kommer definitivt inte att dö.