Vi gick ut. Det var kallt. Jag var irriterad. Hon var irriterad. Vi kom fram till de öppna fälten. Jag sa, "Josephiné, vi rusar rakt ut", hon sa ja. Vi rusade ut mitt ut i ingenting. Det var hårt, för bönderna har plogat upp sin mark. Det var stjärnklart och vi gapade allt vad vi hade. Lite som Ronja rövardotter, fast högre och bättre, och inte för att våren var kommen eller så, nej - för att det var härligt befriande, och för att vi var asfrusterade. En hund började skälla, jag tror att vi väckte halva hålans befolkning. Ska kanske vara glada att ingen bondjävel kom ut och siktade på oss med bössen, eller ringde polisen.
Det hjälpte.
Sen ringde Isse-pisse. Hon retar skiten ur mig med sitt jävla tjat. Allt handlar plötsligt om vem som gjort mest, vem som ordnat mest och vem som ska ha alla saker. Jag spyr på henne. Jag bor ju för i hela helvete 40 mil därifrån, jag kan inte komma över dagen för att bråka om skit. Helvete vad det retar mig. Hon gjorde mig så förbannad att jag skrek åt henne, och då skulle ju hon skrika tillbaka. Sedan kom vi inte så mycket längre i det samtalet. Sedan antar jag att hon fick dåligt samvete, för hon ringde strax efter och upprepade samma saker en gång till, fast lite vänligare. Det är ju det där med att psykologisera alla. Det kan jag inte sluta med även om jag hade önskat. Kanske hade det varit enklare då.
Nu ska jag duscha även om det är mitt i natten. Det är kul att göra saker när andra sover. Då är det mycket lugnare. Imorgon går jag och Adams över åkrarna igen, under solen och i snön. Det är skönt för man tänker bättre då.
Puss och kram mamma från mig Elin
ps. sov gott och kicka ur gud ifrån din säng. Han kan sova på golvet. ds.
