Joråsåatt. Jag tappade alla digestive i golvet innan. Det regnade när jag skulle gå till bussen. Halvvägs framme på hållplatsen kom jag på att jag glömt lappen med numret. Jag hämtade lappen med numret. Steg på bussen. Jag behöver verkligen någon som förstår mig. Det är nog inte så svårt, bara man inte försöker för mycket.
Isse har startat en blogg, om mamma. Jag orkade inte läsa så mycket, för hon skriver ut allt. Det är jobbigt. Fick reda på att det skulle stå "carpe diem" på stenen. Det tyckte jag var ganska fult. Men ingen hade frågat mig vad jag tyckte, och stenen är redan klar. Så det är väl bara att börja gilla det. Vem bryr sig egentligen. Mamma gillade ju det uttrycket och Linda sa att hon fick halsbandet i handen. Det är konstigt att inte ha någon mamma. Alla har ju en mamma. Alla tycker att det är konstigt att inte ha någon mamma. Tror jag. Det är konstigt för jag vet inte varför jag ska skaffa ungar om de inte kan få någon fin mormor. Vad är meningen med allt egentligen. Jag tittade på några barn idag, och jag tyckte att de var ganska söta. Det brukar jag inte tycka. Det är nog det där med alla uppoffringar föräldrarna gör. När jag får en unge, om jag får det då ska han eller hon få följa med mig överallt. Lite som att ha ungen på ryggen hela tiden. Det är ju så livet går till, varför ska man köra runt dem i en barnvagn, där de inte får se ett endaste dugg av världen? Många brukar lacka på mig för att jag säger så, det är helt okej. Alla kan ju inte ha samma tankar, eller lika stark rygg som jag. Så är det med det, helt enkelt.
Jag har börjat säga "helt enkelt" för mycket. Säger det säkert 10 gånger om dagen. Det måste jag helt enkelt sluta med.
Jag råkade somna förut. Sedan vaknade jag och redigerade lite. Fast det gick dåligt. Alla mina filer hade hamnat på fel disk, och kunde inte nås. Så jag fick börja consolidata, och det orkade jag inte, så jag sket i det och kollade lite på "fucking åmål". Det är en rolig film, inte minst för att de flesta här förknippar mig med den filmen. Fråga mig inte varför. Kanske beror på huvudpersonen, eller dialekten. Jag tror att det är båda, kanske. När jag var 14 sa jag också "jag vill knarka", sedan knarkade jag aldrig, och sedan blev jag större. Så är det med det.
Det finns för mycket val att välja emellan. Undrar om det är ett i-landsproblem deluxe, eller bara mänskligt. Jag vettefan.
Örg.
