Innan du som sitter och ska läsa detta, läser detta - typ var med på att det inte är kul någonstans, eller underhållande. Det är bara jag som är på dåligt humör och spyr ner hela min blogg med det. Letar du positivism och köpglädje så har jag hört om någon som kallar sig "blondibella", eller något. Jag har inte fått kläm på om hon heter "blondinbella", men saksamma.
Idag är det söndag, idag åkte jag hem till skåne igen. Och på tåget pratade alla så mycket skit att jag satte på musik så högt att jag fick ont i huvudet. Och farbrorn brevid mamma satt alltjämt och ropade "hallå", fast jag tycker mer om "hallå" än när han ropar "mamma". Faktiskt. Solen sken idag också, och jag och mamma var ute två gånger och promenerade. Eller, jag körde henne. Snarare. Hennes väninna Jänet var där. Jag vet inte heller, egentligen om hon heter "Jänet" eller "Janet", men mamma och alla andra uttalar namnet med "ä". Det kändes väldigt konstigt att dra. Eftersom jag inte vet om vi ses igen. Men nu orkar jag inte bli sådan. Nu går jag och lägger mig. För nu är jag hemma. Och det första jag gjorde när jag kom hem, det var att krama Maria, för att sedan gå in på mitt rum och ändra hur skrivbordet stod. Jag är en idiot. Det står jag för. Men fan, det blev mycket bättre. De där mögelfläckarna på toan förresten, de hade blivit stabilare, så nu har jag sällskap också. Det känns direkt i rummet att det är vi nu. Jag bryr mig inte så värst.
Bye
och nedan följer massor med blaj. Säkert med felstavningar också. Men titta inte på mig, jag orkar inte rätta det.
Idag är det lördag den 1 november 2008, det är alla helgons dag, eller vad det heter. Jag skiter i alla helgons dag, men mina mostrar hade varit och tänt ljus på gravarna. Mormor och morfar, Kenneth, Magnus, Kurt, Gerd – och säkert några fler som jag inte minns. De kanske märkte det, eller så gjorde de det inte. Jag heter Elin och jag är tjugotre år gammal. Min mamma heter Lena och är femtiotvå år gammal. Någon sa till mig att ”femtiotvå år, det är ju ingen ålder att dö i”. Jag visste inte vad jag skulle svara eller säga, så jag höll bara med. Idag var jag och Linda ute, och mamma var med. Solen sken och det var skönt på något sätt. Vi ville att mamma skulle gå från sitt rum till hissen, men det vägrade hon helt enkelt. Hon fick sin varma ullkappa, den är svart och snygg, sedan fick hon låna min gröna halsduk, och så gick vi ut. Isse kom precis in till sjukhuset då vi skulle börja promenera. Jag som alltid ska hålla på filmade lite. Mamma sa hej till kameran. Linda körde rullstolen och jag försökte följa med i min egen takt. Jag hittade så mycket att fotografera idag, så det var lite svårt. En sak som var hemskt fin var ett löv, som var fyllt med små droppar, och genom varje droppe lyste solen igenom. Sedan såg jag en liten mask, han kröp och jag tog kort på honom. Tänkte döpa fotot till ”mask i motljus”, det passar.
Efter en stund såg jag en lustig sak, en cigarettfimp, den var full av frost, och på det som kvällen innan hade varit glöd, där satt en liten mask fastfrusen. Det såg ut som om han värmt sig emot glöden, och jag kunde bara tänka att han inte är ensam om att dö av cigaretter. Mamma verkade tycka att det var skönt i solen, för hon blundade och riktade ansiktet upp mot himmelen, hela promenaden.
Min kusin sa idag att hennes mamma hade läst min blogg, det tyckte jag var lite pinsamt, och jag hoppas verkligen att jag inte skrivit något olämpligt. Sedan tänkte jag att jag inte skriver så intressanta saker heller för den delen, jag kanske ska börja med det. Förra veckan, då jag kom hit till sjukhuset köpte jag med mig ett paket digestive oliv, jag hade litet svårt att välja mellan oliv och vanliga, men så säger de ju att olivolja är bra för hyn eller något. Nu är det tre eller fyra kvar, och jag åker nog hem imorgon. Kan man säga att cirkeln är sluten då, att kexen liksom utgjort bryggan för den här delen av filmen. Det kan man väl göra om man vill. Det var bara en dum tanke jag fick. Det finns nog många bryggor, det gäller bara att se dem. När man är med barn till exempel, inte för att jag är det eller tänker bli på ett bra tag, men iallafall – då tenderar man ju bara till att se barnsaker och barn överallt. Jag tror det kallas riktad uppmärksamhet. Men jag minns inte. Jag tror att många tycker att jag skulle blivit en dålig beteendevetare, eller vad jag nu är på min examen, för jag minns inte så många fina termer, och jag brukar inte använda dem heller. Fast det är ju egentligen mest för att inte verka prettig, och så skulle ju ingen fatta. Jag försökte med Mats förra veckan, då jag talade lite om shared-environtment och non-shared environment. Men han tittade bara på mig, på ett konstigt sätt. Sedan sa jag inget mer om det.
Förut, när gubbjäveln som ligger brevid mamma började gasta igen, då kunde jag inte hålla mig, utan körde in huvudet i hans dörr och sa att han skulle hålla käfften.Det hjälpte inte Det konstiga är att han sitter och gapar samtidigt som han blundar. Som om gjorde han allting i sömnen. I morse hände det en annan konstig sak. Och det konstigaste av allt är att alla de scenarion jag varit med om här påminner mig om en Roy Andersson film. Jag satt i dagrummet med Linda, drack snabbkaffe och läste en kulturdel över västergötland från 06/07, då hör jag plötsligt någon gapa ”neeej, rör mig inte! Ni ska inte tro att jag är död, jag blundade bara!”. Det som sedan hände var att en gammal gubbe med konstiga kläder kuttrade iväg genom korridoren, med ett antal sköterskor efter sig. De verkade rädda för honom, han var ju ganska lång och så, men jag kunde inte förstå vad det var som gjorde honom farlig. Jag tyckte att hans uttalande var väldigt roligt, så jag skrattade bara. En del säger att man blir aggressiv när man är ledsen, att det är en del av processen. Det kanske stämmer, men de säger ju också att alla reagerar olika. Det skrev jag i en dikt en gång. Det gick såhär:
”...alla reagerar olika i
kritiska situationer
vissa svimmar
andra går hem...”
Hur dryg är man, om man citerar sig själv. Jag gör det om jag har lust.
Ibland säger även jag saker som är sanna. Fast nu ser jag nog mest trött ut. Det är tråkigt. Man vill ju vara pigg och sådant. Annars är man inget kul. Maria ringde mig förut. Jag hade tänkt ringa henne, fast det har jag tänkt i flera dagar. Vi pratade och det kändes litet bättre då. Hon kände ungefär samma sak som jag gällande vissa saker, och kanske blir det så att vi flyr hålan och drar. Det skulle vara fint. Och Karin, så glad hon skulle bli om jag kommer upp redan till hösten. Och jag, vad glad jag skulle bli!
Förut kollade jag lite på tv, fast innan jag gjorde det så missade jag bussen hem till Tidaholm. Det gick en klockan 14.30, som jag missade. Sedan gick det en 17.30, men det var lite sent. Därför mötte jag upp min kusin, som heter Camilla och är med barn och ska snart få, och Linda på Waynes här. Jag tror att jag har fördruckit mig på chai-the. Men jag tycker fortfarande att det är ganska gott. Iallafall, de körde tillbaka till sjukhuset, för Camilla ville hälsa på mamma. Då fick jag en läskig Kafka känsla, plötsligt var jag tillbaka på det här jävla stället. Sedan körde Camilla mig till stan och hem till Martina. Och den jäveln, hon är också med barn. Jag kände mig lite utanför, så jag undrade om jag kunde på en kudde att klämma in under tröjan. Vi drack the och snackade lite saker. Martina skojade om en tjej i hennes gamla klass, och det var verkligen roligt, men inte så snällt. Men man behöver inte alltid vara snäll heller. KJ ville se på postkodmiljonären, så det gjorde vi. Jag tycker att Rickard Sjöberg ser ut som en äcklig liten Jesus-figur, och min syrra sa att han försökte härma Björn Gustavsson. Jag hoppas innerligt att han snart ska klippa sig igen. Och det var en korkad brud som inte visste vilken huvudingrediens som glas hade. Eller det var ingen brud, det var en tant. Det tyckte jag var underligt. Sedan zappade Martina till lite olika program, och det tyckte jag var skoj – för det var länge sedan jag såg på tv. Det var en grej på MTV som var mycket underlig. Det var två äkta par som skulle byta partner, för att se om de andra typ skulle bedra varandra. Jag förstod inte riktigt, men jag tyckte att det var konstigt. Sedan tänkte jag på en sak som jag läste i kulturdelen över västergötland 06/07 – en översätterska som skrev ”vi vet exakt vad de äter till frukost i USA, men vi har ingen aning om hur spanjorer tänker”, och det är ju helt sant. Det är konstigt att vi inte är mer intresserade av de länder som ligger nära oss. Man blåser upp så mycket konstiga saker, och glömmer det som är hundra gånger mer intressant. Till exempel fastnar jag ofta vid datorn, det hatar jag. Förut låg jag alltid och läste, men nu kan jag liksom inte få ro. Eller så beror det på att min nattlampa inte har något bord att stå på, och att sladden är för kort. Jag ska möblera när jag kommer hem, för jag står inte ut. Hoppas inte att mögelfläckarna på toan vuxit sig större. Då kommer jag säkert få svårt att andas. Det var någon som sa att Nordhem, där jag bor är som en färja – varje natt åker den ut till havs för att sedan återvända nästa morgon. Någonstans tror jag på det. Det gör liksom hela grejen lite mysig, och kanske förklarar det också kondensen som finns på fönstet varje morgon då man vaknar. Och kanske förklarar det den lätta huvudvärken som kommer därtill – lite som om man varit ute på däck och festat halva natten. Min storasyster skriver listor på saker hon vill ha, och hur hon ska vara. Det kanske jag också ska börja med. Jag kan ju göra ett litet utkast här.
Elin ska vara/göra:
*snäll
*äta mer glass
*städa oftare
*inte vara så impulsiv
Jag blev inte ett dugg nöjd med det där utkastet. Snäll det är jag ju redan, och jag kan inte äta så mycket glass för då kommer jag inte få på mig mina jeans. Städa, ja det kanske jag kan göra lite oftare, och impulsiv – jag ska försöka sluta med det. Den senaste tiden har jag skrämt livet ur vissa. Och det är ju trist.
Nu sover min mamma och min syster sitter och läser. Rickard Sjöberg sitter säkert och ber till gud, lite sådär vid sängen. Eller så har Björn Gustavsson stämt honom, för stöld av frisyr. En gång såg jag Björn Gustavsson på riktigt. Han är väl söt, och kanske rolig, men jag förstår inte varför folk överskattar och dyrkar honom. Han är ju inte mer än människa han heller. Det gäller nog att inte ta sig själv på för stort allvar. Då blir man bara olycklig när man märker att man är precis lika vanlig som varenda liten skit på jorden. Det som skiljer oss åt är bara olika människors sätt att se på oss, och det kan ju vara olika beroende på vart man befinner sig. Fast, det är ju bara vad jag tror. Idag tänkte jag på Marilyn Monroe, jag gillar henne och jag tycker att det var hemskt synd att hon dog. Men så undrar jag, hade hon levt nu – så kanske jag inte ens brytt mig om henne. Kanske är det samma sak med Karin Boye. Ska man behöva dö för att någon ska komma ihåg en? Jag har ingen aning, och det är svårt att ta reda på det också. Jag tycker att människor är konstiga. En del är snälla och verkar tycka om en, men andra – de som inte känner en, fast kanske tror sig göra det – de är konstiga. Och helst skulle jag vilja slå varenda en av dem på käfften, men jag ska inte göra det. De säger ju att aggresion kan vara en del av processen och, jag får försöka leva ut och andas in ut in, så att jag inte gör något dumt.
Adios.
Fredag den 31 oktober 2008
Jag är på mycket dåligt humör. Det har min storasyster nog märkt. Hon tjatar om massor av saker och jag säger bara, utan speciellt intresse ”oj” eller ”va” eller ”shit” eller helt enkelt ”jaha”, och ändå forstätter hon att tjata. Det är ganska mirakulöst tycker jag. Om jag hade varit hon, och pratat med mig själv, då hade jag slutat prata. Jag är nog ganska tråkig när jag är på dåligt humör, förutom när jag stöter på folk som retar mig, då brukar jag få infall, som jag förvisso inte brukar införliva, men ändå –det brukar roa andra. Fast idag blev Isse förbannad på mig när jag sa att det luktade skit på avdelningen och när jag kallade mammas granne för jävla gubbjävel, för att han hostar hela tiden och ropar på sin mamma. Hans mamma är död, för han är gammal. Sedan irriterar han mig i övrigt mycket, för han har bett mig komma in och hjälpa honom på toa en gång för mycket. Jag vet, jag är ett svin – jag borde tolerera att man blir gammal och sjuk. Men inte nu. Jag är inte in the mood för det. Dessutom fick jag inte ens vara ifred i köket förut, då satt det en stor mastodont i rullstol och sa något jag inte riktigt hörde så jag sa ”va, vad sa du”, då sa han ”jo, det är ju det där med toan”, då blev jag förbannad och sa ”jag jobbar inte här”, sedan gick jag in till mamma och åt. Jag är mycket väl medveten om att jag verkligen borde vara vänlig, men samtidigt är jag så jävla utled på alla jävla måsten som ska finnas hela tiden. Jag gör det jag har lust med, och jag har inte varken lust eller ork just nu att sitta och andas in fisdoft eller tolerera att någon kör med mig, och tror att jag är någon jävla toalettlisa. Där går min gräns. Big time.
Idag har det snöregnat hela dagen, det är grått och mycket kallt. Det har legat dimma över höjderna som syns utanför fönstren. Det är åtminstone skönt att se lite landskap med former, det har jag saknat. Fast mest saknar jag Stockholm just nu. Svalöv känns som en brunn som ska suga upp mig, och inte släppa mig loss igen. Ett litet vacuum som jag inte kan andas i. Det är lustigt, men så fort jag satte mig på tåget upp, bland lite annat folk – då vaknade min lust att skriva igen. Trots att jag visste vad som väntade mig häruppe. Det säger ganska mycket om bubblan som heter Svalöv som dödar inspiration och allt som heter lust. Visst är jag negativ. Jag vet. Så är det ibland. Vidrigt va, att jag inte är nöjd och glad och hundra procent peppad för att jag är en av 12 som kommit in på linjen. Jävligt lustigt. Jag nästan skäms. Fast samtidigt inte.
På tal om Stockholm för den delen, så skulle jag inte åkt upp. Linda behövde komma iväg (fast vem behövde inte det), så hon bestämde sig för att dra. Jag lade ner lite kläder i en påse och tänkte haka på, om lusten kom. Samtidigt var jag livrädd över att lämna mamma. Även om Isse var där. Det slutade med att jag ringde Martina hemma, och frågade om jag kunde komma dit, det fick jag. Sedan kom tåget in, det hade inte funnits några platser kvar, så Linda skulle få stå, eller sitta i bistron – och betala femhundra för det. Vi kramades hejdå, och hon gick på. Och jag tror att tåget gick några sekunder efter att jag ändrat mig, och rusat på tåget. Jag fick ett infall, och sprang på. Linda blev glad över det, och tyckte att jag var konstig. Jag tycker inte att det är så konstigt, att leva på infall. Då gör man ju var man vill och känner, just för tillfället. Det var bra för mig att komma till Stockholm, men jag visste också att jag skulle sakna stan skitmycket när jag var tvungen att dra, och att det ska dröja två år innan jag kan flytta upp. Iallafall, Karin och jag sågs och åt frukost ihop hos hennes föräldrar, det var väldigt mysigt. Hon skulle upp på Götgatan och jobba, och jag skulle träffa Alvarez ifrån klassen. Hela måndagen spenderade jag och Linda gåendes över halva Stockholm. Jag bäljade i mig säkert 1,5 liter chai-the. Om inte mer. Det gjorde att jag fick ont i magen. Linda sa att jag fick skylla mig själv. På Waynes satt några mitt emot oss, de hade casting för någon film. Har ingen aning om vilken. Det var så fånigt bara, för den skulle antagligen spelas in på engelska, och de ville därför ha intervjun på engelska. Grejen var att de själva talade så illa att jag fick ont i huvudet. För att inte tala om deras castingoffer. Det var helt enkelt en blandning av skitkomiskt och jobbigt att lyssna på. Nu drygade jag mig igen, förlåt. De var säkert jätteduktiga, egentligen. Förlåt. Fast jag har ju lovat en sak också, att jag inte ska ursäkta mig så mycket, så jag tar tillbaka ursäkten. I onsdags, innan jag drog hem hann jag träffa Per och My, de är verkligen världens sötaste människor. Per var så skojig, för han var som en stor unge, och My – hon är ju så fin att man vill ha henne på väggen, eller nej – man vill ha henne med sig i ryggsäcken hela dagarna. Ja, verkligen goa. Det ger mig lite hopp, att det finns snälla människor, som inte är snälla för att de egentligen är dumma. Utan bara snälla.
Nu är jag tillbaka på sjukhuset. Det gör mig galen. Jag blir tokig och har ont i huvudet för att det är så jävla instängt här. Och alla systrar och alla läkare som aldrig infinner sig. Och min mamma, som inte har något hår men en bandana som vi hade när vi var små, runt huvudet. Jag sitter på en äcklig anhörigsoffa i ett rum med fönster som inte går att öppna. Det är fint härinne, det är bara det att jag har gått runt i dessa korridorer hela dagen, ute har det som sagt varit isande kallt, och jag har bara min fjällrävenjacka (som jag för övrigt fått av mamma, hon hade den då hon var ung), och den är för tunn för det här vädret. Alldeles för tunn. Och jag har nog inte haft någon större lust heller att gå ut, sjukhuset är ju bara som en stor, vidrig kloss som omger ett större område, och att spatsera runt här skulle nog gett mig ännu mer krupp. För att inte tala om lukten, sjukhus luktar vidrigt. Och alla människor, de som ska gå lite sådära lustigt trippande, och kika på skyltar för att de inte vet vart de ska. Och de ska ha en rynka i pannan, eller framkalla lite vattniga ögon, för att man ska tro – de är påväg mot en anhörig som är dålig. Fast i själva verket är det oftast en farbror som stukat fingret, eller en unge som råkat trilla från en gunga. Man kan se de som är ledsna på riktigt, de andra faller mig förbi – som idioter som borde bli statister i någon dålig svensk film. Och en sak har nästan de allihopa gemensamt, de har både för mycket smink och har sprutat på sig för mycket parfym. Jävla idioter. Tror de att man går på det där? Visst är jag cynisk. Det behöver ingen berätta för mig. Det skrämmer mig, att jag tappat något på vägen. Och det har gått så fort. Inte trodde jag att jag skulle förlora det som alldeles nyss var min drivkraft: min kreativitet och min lust. Den är borta nu. Och jag vet inte vems felet är, men jag vet att det inte är mitt eget. Så går det om man låter sig ätas upp av andra, och då man tillåter andra att träda in på ens mark. Och kanske då man värderar ner sig själv också, i jämförelse med dig och dig, vad är jag då? Jag kan ju bara vara mig själv, så enkelt är det. Men att försöka hålla fast vid något man inte vinner något på, det är svårt. Nu svamlar jag, det vet jag.
Mitt höstlov är snart slut. Jag är inte utvilad. Jag har inte gjort så många hösaktiviteter och jag har inte tagit en höstridtur på Babben. Jag har inte varit vid Tidan och kollat på vattnet och jag har inte varit uppe på berget och joggat. Jag har inte varit i stan och kollat på idioter (visserligen är den punkten mig fullkomligt likgiltig). Men nu är jag så jävla trött på mig själv att jag tycker synd om de som läst ändå hit. Förut försökte jag ha lite kul med Isse, så när hon låg i mammas säng körde jag henne upp och ner, och ordnade så att ryggen åkte hit och dit – när hon pratade i telefon. Det tyckte hon inte var kul, men mamma skrattade lite. Sen läste jag ur en skitbok för mamma, det fanns ingen bra helt enkelt. Hon hängde nog inte med riktigt, men hon slappnade av lite, åtminstone. Ikväll ville hon ha dubbla sömntabletter, för hon klagar på att hon inte somnar, sedan när jag och Linda kollade lite på Idol, då somnade hon och snarkade så högt att vi knappt hörde de som sjöng. Jag har börjat på fyra noveller och en bok den här veckan. Men allt är bara skit, och det vet jag om. Om jag använde mitt huvud lite bättre så skulle jag kunna göra bra saker, men om man ska använda huvudet så måste man tänka och, det är jobbigt. Men jag ska börja, det har jag lovat. Igår tänkte jag på att jag kanske skulle satsat på ridningen, jag hade kunnat bli duktig. Kanske skulle hoppat stora tävlingar och haft det himla bra. Eller så hade jag kanske satsat på fälttävlan och brutit ryggen. Man kan ju aldrig veta. Minns bara allt det härliga med att åka ut och tävla, allsvenskan var skitrolig, även om jag var så himla liten och asnervös. Det var en speciell tid, där jag var tvungen att liksom samspela med någon, på ett sätt som jag saknar så jävla mycket nu. Det var så okomplierat. Fast jag saknar min katt också. Det kommer jag alltid att göra. Tack gode gud för att du gav mig allergi, när vi ses ska jag spotta dig i ögonen. Och imorgon, om jag ens får för mig att läsa detta, då kommer jag säkert att skratta åt mig själv, för att jag låter så less på allt och så jävla bitter. Men det blir ju kul för mig. Ha-ha.
Behöver jag säga, att jag är på mycket dåligt humör? Nej, jag antar att jag inte behöver det. Imorgon är det lördag, och sedan är det söndag. De säger att mam kanske kan få åka hem. Det trodde ingen när vi kom hit i panik förra veckan. Det känns konstigt, och jag har tänkt den här veckan att om det kommer bli plågsamt uttdraget, då vet jag inte om jag vill vara med mera.
Ciao
