Jag vet, det är inte PK eller OK att säga fitta. Det tycker inte jag heller och jag medger att jag skäms en smula. Det borde du också göra gud. Jag vet, jag tror ju inte på gud, men jag är inte mer än människa och måste helt enkelt ha någon att lägga skulden på. Lite som ett hatobjekt. Jag hatar dig gudjävel, och jesus är det fulaste jag vet. Min syster är ledsen, hon säger att hon känt sig stark men inte längre. Jag vet inte vad jag är, jag är arg. Kanske är lite som när jag var en unge, så var jag också alltid arg. Att gråta var för tjejer. Ja, jag vet att jag är en tjej, men jag skulle jämt vara så tuff. Kanske har det följt med mig hit. Jag vet inte. Kanske borde jag sluta analysera mig själv. Fast det vill jag inte.
Jag var hos Bell idag. Vi pratade om minnen. Hennes mamma sa att, då de just flyttat hade de cyklat en lång runda på alla små landsvägar som finns här nere i Skåne. De hade slutat upp och tagit en paus vid en gammal kyrka. Där hade Bell brustit ut i gråt och sagt till Bisse, som är hennes mor: "jag kommer aldrig träffa Elin igen... vi kommer inte kunna hålla kontakten...!" Det var väldigt fint. Vi höll kontakten. Man kan ha fel, även om man inte tror det, och även om man vet hur allting ska sluta. Jag trodde inte att mamma skulle dö ifrån mig, snarare kanske tvärtom. Jag vet inte. Men jag har ju alltid varit så fantastiskt klantig, gått in i saker, trillat, snubblat. Nästan blivit överkörd fyra gånger, varav en gång riktigt nära. Vet inte, men när man var unge så var allt så mycket på andra sätt. Man såg fram emot att bli stor och få egna saker och ett eget hem. Sedan skulle man få barn som ens mor skulle vilja se efter då man ville göra annat. Eller så skulla man bjuda över din mor på alla födelsedagar och umgås. Man skulle göra så mycket som hade med ens mamma att göra. Jag tänkte ta med mamma till Thailand och visa henne allt. Det vet jag att hon hade velat. Jag hann inte. Hur länge ska jag gräma mig över det? Och när ska jag få ångest över hur många gånger jag kunde hälsat på henne, men inte gjorde det.
Om gud såg mig nu så skulle han se hur jag blänger. Jag blänger så att ögonen nästan trillar ut. På tisdag ska de ha en jävla visning av min mamma. Jag blir lite förbannad, det känns som om vore det en vernissage. En visning. Och den där jävla begravningsenterpenören som tyckte att min dikt var för öppen. Hade jag suttit med vid det mötet hade jag gett honom en rak jävla höger. Eller kanske snarare, så hade jag nog hällt något på honom. Är nog hårdare i orden än i verkligheten. Och jag är arg. Arg, arg, arg. Det blir man säger en del. Det är så jävla natulrligt. Ibland blir jag ledsen också, men jag vet inte vad som är okej eller inte. Får man gå runt och gråta hela dagarna, är det ok? Jag tror att alla säger att det går bra, men att de tycker att det är jobbigt efter en stund. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Och jag skriver osammanhängande nu, känns det som. Och ja, jag stirrar fortfarande på dig gud. Ditt as. Linde sa att han, Elise och hans far bad för mig idag. Han trodde att jag skulle bli arg, eller kanske inte tycka om det. Men det gjorde jag, för jag tror att de bad liksom mer för helheten och inte till någon fåntratt som sitter på ett moln. Jag vet att jag förlöjligar det. Jag vet.
Min mamma var den envisaste i världen, och den mest osjälviska människa jag träffat. Hon gav bort allt. Tänkte alltid på alla andra. Det låter som något man alltid säger då någon har dött. Men det stämmer inte här. Det var så. På riktigt. Jag är nog mer än hälften av min mamma, och det är jag jävligt stolt över. Jag vet det mer nu, när hon inte finns. Min syster säger att mamma somnade lugnt. Jag tänker att jag borde varit där. Jag är glad över den sista veckan, jag är ledsen över att hon är död.
Gud, kom ner till jorden
till mig
så ska jag visa dig
livet.
