Hej mamma, det här är till dig.
Jag vet inte vad jag ska skriva, du kunde ju inte använda internet så bra, men jag tror att Tom kan hjälpa dig om du frågar honom. Det är konstigt att du inte lever längre och jag kan inte förstå det. Men vet du, jag märkte när du dog hur lik jag är dig. Och jag tänker aldrig mer ursäkta mig för att jag är envis, det är en av de finaste sakerna du gett mig. Förlåt för att jag inte lämnade tillbaka halsbandet tidigare, jag förstår att du inte ville ha tillbaka det på sjukhuset. Vet du vad, jag fick det där jobbet som jag pratade med dig om. Jag tänkte ringa dig när jag fick reda på det, men så kom jag på att du inte skulle svara. Sedan tänkte jag på vårt gamla hemnummer, och att jag aldrig mer kommer att ringa det. Bara för att jag skrev så nu, så tänker jag ringa det direkt när jag skrivit klart det här. Det är inte rättvist att du skulle dö. Det vet du också, men jag är väldigt tacksam för att du gjorde som du gjorde, att du inte berättade att det var värre än vad det var. Fast kanske förstod du inte själv det. Hur som helst, jag tror att du ser det här, och att mormor och morfar är hos dig. Kenneth också kanske. Säg till honom att jag är sur för att jag inte tog hand om drejplattan och hans kamera. Och att jag tycker att han är cool. Och säg till Kurt att han såg ut som en modell när han var pojke. Och mamma, jag är ledsen över att jag inte var där när du somnade. Jag skulle åkt upp på måndagen, bara så att du vet. Puss och kram mamma från mig Elin.
Ps. Jag vet ingen på hela jävla jorden som har kämpat så inni helvetes mycket som du har gjort.
--------
