Det var något som slog mig nyss när jag var ute med Linde. Det är det där med kärlek. Jag har den senaste tiden haft någon form av vision om att jag helt kan bestämma, att jag tänker bestämma själv - vem jag ska bli kär i. Lite som att välja eller välja bort. Plocka alla russin ut kakan, och sedan ha någon slags lek - vem hinner först till Elin. Det är nog inte så, det trodde inte Linde heller. Han såg inte solförmörkelsen idag, det gjorde jag. Jag fick låna ett blått glasfat att kika igenom, han som lånade det åt mig sa att jag annars skulle få ont i ögonen. Det fick jag ändå, för jag kollade utanför fatet - lite som för att kolla om det gjorde ont, och det gjorde det ju. Jag försökte förklara för Moshin hur det såg ut, han hade aldrig sett innan. Det ser ut som om någon tagit ett bett på solen, sa jag. Då såg han. Han fick också ont i ögonen.
Vid stationen satt folk ute och åt. Utan filtar och värmelampor. Det är varmt av sig självt nu. När jag gick förbi detta ställe, med människor som sitter och tjattrar 2 meter ifrån Lunds mest trafikerade gata - då kunde jag inte annat än att tycka att allt var fånigt. Varför sitter de här? För att maten är god, utsikten? Nej, knappast. Jag tror åtminstone inte det. Linde höll inte med. Jag tror att de sitter där för att de är i behov av att bli sedda, det händer någonting där - hela tiden. Skulle samtalsämnena ta slut, då kan man snacka om tjockisen som går förbi. Ja, ungefär så. Idag såg jag en tjock tjej som bar på en pizzakartong, vars lock gått upp och guppade upp och ner i takt med hennes steg. Du borde inte äta en pizza var det enda jag tänkte. Man får tänka vad man vill. Det får man faktiskt.
En tjej på bussen hem ifrån badet frågade sin kompis om hon hade lypsyl. Nej sa hon. Länge satt jag och funtade på om jag skulle erbjuda henne mitt. Till slut gjorde jag det. Hon blev väldigt glad, för hon hade ont i läpparna, och man vet ju hur det känns. Det gör ont. Några spanska killar satt framför mig och lypsyltjejen. Den ena av dem hade lockigt hår och blå ögon. Han var söt. I slutet av resan frågade han mig om det fanns några bra uteställen i Lund eller Malmö. Det var lite sött gjort. Anledningen till att jag tycker att det var sött var att de skulle upp till Delphi, och något sa mig att de inte hade en tanke på att dra till Malmö. Men det är bara vad jag tror. Och i det stora hela spelar det inte någon roll, kanske inte ens för mig själv.
Länge har jag undrat varför vi människor inte kan ta kontakt med andra, när vi får lust till det. Det ska alltid vara något som gör att vi får en anledning till att göra det. Dåligt väder, en inställd buss, en gullig unge. Det äcklar mig på något sätt. Varför kan vi inte gå fram och säga hej när vi har lust. Eller som en kille frågade mig om mitt halsband, "är det nyckeln till stadsporten", nej sa jag bara helt kort, för även jag fann det en smula knepigt först. Han ska ha cred som fan att han vågade yttra något. Det ska han verkligen. Alla borde yttra sig mer, prata mer. Tänk vad trevligt man skulle kunna ha tex i en tågvagn, om alla fick presentera sig, och berätta lite om sig själva. Skulle ju kunna vara som en egen liten familj. När jag skriver detta så ryggar jag kanske litet för mig själv. Varför vill jag få en tågkupé att likna en familj? Jag vet. Tystnad nu.
Jag har sand i öronen från badet innan. Andreas skjutsade mig på hans cykel till bussen, jag hann precis med. Innan lirade vi volleyboll, det var skojigt men jag sjönk ner i sanden så hemskt, sedan är jag långsam. Det är dåligt. Havet var härligt varmt, jag simmade lite.
Jag har säkert grus i tänderna också
jag har en sne tand
kanske är jag Elin
just därför.
