Jag reserverar mig för eventuella stavfel och andra banaliteter.
Det är alltid samma visa när jag åker till Stockholm. Det är inte en sådan känsla, en sådan med stress och så, stress över att behöva åka slalom mellan alla människor, eller att behöva hålla andan (och ändå andas in) när man går förbi allmänna toaletter. Nej, det är inte den känslan. Även om den hade gjort det lättare för mig. Det är istället den där känslan, jag fick första gången jag var här. Södermalm och Bells moster. Hon hade en lägenhet med trägolv och hiss de har i filmer. Sedan dess har jag velat stanna. Varenda jävla gång. Även om jag inte hittade till butiken där de sålde rosa hårfärg, den där dagen när jag var sexton. Det var nog en jävla tur. Annars hade nog pappa fått spader. Det fick han ju ändå, när jag piercade läppen hos Martin. Och han lät den där jävla nålen sitta i extra länge, för att han slagit vad med Birdy och Pelle. De var nog idioter hela högen. Jag också på den tiden, i guess. Men det var då, och då kan aldrig bli nu, även om man vill ändra på saker.
Det är i vilket fall alltid samma visa när jag åker till Stockholm. Jag vill aldrig åka härifrån. Ikväll går mitt tåg. 18.15. Men jag tänker inte ta det. Det är en fin biljett, 1:a klass, kaffe ingår, frukt ingår, hörlurar ingår, internet ingår - och så de där extra breda säterna. Min plats är dessutom extra bra, för det är en sådan där man sitter helt ensam. Har ingen brevid mig. Skönt ensamt. Och den platsen, den kommer också vara ensam. För jag tänker inte sitta där. Sådan är jag. Till både plus och minus. Tar tåget på torsdag istället. Jag vet. Jag är en idiot.
Igår åkte jag till Gräsö med Karins brorsa. Hann träffa Helena innan. Vi drog runt i gamla stan, och hon var arg över regnet. Hennes hår lockade sig så. Jag tyckte det var mest fint. Men vad spelar det för roll. Håret är ju hennes. Vi fikade på ”choklarkoppen” och hon blev arg när jag tjuvrökte. Jag förklarade att jag också var arg över det, och att jag också tyckte att det var hemskt. Men jag satt där ändå, som en idiot – och rökte. Så är livet ibland. Man måste liksom bara jävlas med sig själv.
I bilen med Gugge blev jag himla trött. Så jag frågade om det gjorde något att jag sov lite. Det gjorde det inte, vi hade hunnit samtala en bra stund i vilket fall. Ibland undrar jag om det finns något skönare, än att bara sitta i bakasätet i en bil och sova, under en blå fjällrävenjacka som ens morsa sparat åt en i tretti år. Jag tror fan inte det. Färjan över till ön gick snabbt. Det var inte en sådan färja där man stiger ur bilen, utan mest en sådan där man kör på bilen, och väntar på att färjan kommer fram. Det tog ungefär tio minuter. Gugge sa att han som kör färjan bor på ön, det låter förjävla tråkigt sa jag. Men jag hoppas att han tycker att det är kul, och att han – när han kör sin färja – får se nya saker varje dag.
Nu äter jag banan med örtsalt. Jag frågade Karin om hon tyckte att det verkade gott. Hon visste inte, för hon hade aldrig testat. Jag testar nu, och jag kan ärligt säga att det smakar gott. Hos mamma åt jag pannkakor med rödbetssallad (jag vet att det låter skabbigt, onyttigt och så), och det var sjukt fint. Martina undrade om det inte var jag som var med barn, och inte hon. Nej sa jag. Det är det inte.
Vi åkte motornåt igår. Först mycket lugnt, men sedan – när vi kom ut på öppet vatten, då gasade Karins pappa på i ett hemskt tempo. Det var helt underbart, att liksom känna vinden, se havet och sitta i en liten båt. Jag var lite rädd också, att vi skulle köra på en sten och att jag då skulle flyga så långt ut i havet att ingen skulle hitta mig igen. Först ville jag inte ha flytväst, men Karin insisterade och undrade vad jag var för liten tjej som inte skulle ha västen. Då sa jag okej, för det kändes ganska skönt ändå.
När jag och Helena gick runt i gamla stan, eller snarare – när vi kom ut emot slottet och bron så stod det två hästar där med en vagn efter sig. Jag frågade om jag fick klappa, för jag fick en sådan hemsk hästabstinens. Hon sa ja, men inte i ansiktet. Hon måste varit dum i huvudet. Hon fattar väl att man vill klappa en häst i ansiktet, eller var hon så iq-befriad att hon trodde att jag helst tog lite på svansen. Det gjorde mig irriterad, och jag hade mycket svårt att hålla tassarna ifrån mulen. Sedan gick vi. Richard fyllde år, så Helena köpte lite presenter. Sedan fyllde hennes brorsdotter Ebba år också. Åtta år. Vi gick runt på BR leksaker tills jag trodde jag skulle bli tokig. Barn är faktiskt lite vidriga. Och jag tycker inte alls om dessa trånande blickar de får, när de får syn på alla dessa leksaker. Leksaker, leksaker, leksaker. Starw wars gubbar, pet shop djur, barbies, brats dockor. Jag mådde illa. Fick lite krupp. Helena sa att Ebba ville ha en pet shop grej, eller lite saker till djuren. Pet shop är en skara små överdrivet söta djur, jag älskade dem verkligen! De har små saker man kan ha till dem. En verison av dem var en liten hund som satt i en liten korg – sedan kunde man trycka på en knapp – så att det såg ut som om hunden slickade på en nappflaska. Den hade jag lätt köpt, om inte jag varit 23 år gammal och inte haft lust att lägga 189 spänn på den. Eller vem vet. Kanske går jag tillbaka imorgon ock köper den. Den var så söt. Helena hade hursom svårt att bestämma sig. Jag gick efter ett tag. Kollade alla H&M i stan efter min kaninplånbok, som jag haft mobben i. Brukar inte supa bort saker, men i onsdags skedde det. Min vita lilla söta kanin. Slut. Finito. Karin sa att hon skulle kolla på deras lager på tisdag. Kanske ligger det en kvar där. Jag hoppas. Vi hade liksom byggt upp en vänskap på något sätt.
När jag var liten hade jag en kanin. Han hette Pelle och var en vädur. Hans öron låg perfekt ner, precis som dvärgvädurskaniners öron ska göra. Jag minns att jag valde honom, jag var nog sju år – för att kaninen som var i samma bur var så jävla ettrig, och hoppade fram och tillbaka över Pelle. Detta måste han slippa, tänkte jag. Och så köpte jag honom för hundrafemti spänn. Han blev tolv år om jag inte minns fel. Min lilla Pelle. Han sprang alltid efter mig om somrarna, när jag släppte honom lös i trädgården. Det var fina tider. Sedan dog Pelle, samma dag som jag och Linda skulle åka till Kreta. Då grät jag, för det satt getingar i hans ögon, och jag hann inte begrava honom. Min granne gick förbi mig när jag stod och bölade, och han trodde nog att jag grät för att jag var mammasjuk, eller pappasjuk – och var ledsen över att åka. Men så var det ju inte.
Den artonde börjar skolan. Det ska bli kul. Hoppas att jag kan få så mycket praktik som möjligt i Stockholm. Så att min abstinens kan dämpas. Annars har jag faktiskt redan, framåtplanerande som jag aldrig annars är – redan bokat in två resor. När jag kommer hem ska jag boka in en till. Lätt.
Gah. Förut körde Karkan oss tillbaka till stan, från Gräsö. Var sjukt fint därute. Påminde mig lite om några vistelser jag och Acke hade på sjön de där åren då jag fiskade, men blev ledsenglad så fort jag fick napp, för att fisken fick ont. Och jag kommer på automatiskt att tänka på hans mormor, som sa åt mig, när fisken låg i båten - att vi skulle sprätta upp munnen på den. Jag höll på att kräkas. For sure.
Vi stannade till i Väsby. Karkan visade mig vart hon bott innan. Det såg ut som en idyll. Med lekpark och vatten. Det var det säkert också, för många. Nu är jag ganska sömnig. Anna ska ha kalas på fredag. Jag kanske hinner vara med, om flytten går vägen. Jag hoppas att det ska gå så sjukt fort att jag inte ens hinner tänka. Det vore fint. Fast det går ju inte det heller. Såklart. Imorgon ska jag träffa min andra Anna, Nora och kanske Mario. De är goa hela högen. Det är de verkligen. Nu har jag hosta och lite ont i halsen. Jag gnäller. Det är då man slutar skriva. Och håller käfften.
här kommer nu en text att följa. Ni känsliga, övervuxna pumpor, som inte orkar med sådant kan härmed säga godnatt, goddag eller vart ni nu befinner er i livet, dagen, sömnen. Ok. Here it goes.
till en som vet vem den är
här är något jag skrev
det kan vara du då
det kan vara någon annan sen
nu är det du
mitt och ditt ciggäktenskap
du bejbi
jag går här i grå basker
i stockholms innerstad
på liten gata och du sa
å du är söt i den mössan
och vi tjuvrökte cigg
på min balkong
drack nybryggt kaffe
när jag släppt upp dig
i min trappuppgång
å du bejbi
jag fastnade för dig
nångång på vägen
i en 1:a klass vagn
till stockholm
från skåneland
å du bejbi
vi ingick
ciggtenskap
lovade varandra
över sms
det är det sista
paketet det sista
nu
å du bejbi
jag föll för dig
redan då
å du bejbi
du föll för mig ock-
så
å du bejbi
jag går här blåser rök
men det är inte från cigg-
arett
det är kylig luft från höst
å du bejbi
just nu andas jag
bara för dig
slut nu på det roliga
puss och håll käfften
det gör jag
